lördag 13 februari 2016

Ryska inbördeskriget


Det ryska inbördeskriget var en av de största militära konflikterna någonsin och som inbördeskrig räknat var det gigantiskt. Mellan åren 1918 och 1922 deltog sammanlagt ca 5.5 miljoner man i krigshandlingarna. Totalt dödades uppskattningsvis 3.5 miljoner människor, civila som kombatanter. Det var inget kontinuerligt, sammanhängande krig, utan det utkämpades över hela den väldiga nationen i omgångar, mellan olika parter. Det ryska inbördeskriget innefattade även andra, mindre konflikter av nationsbyggande karaktär, som de finska och de baltiska frihetskrigen, samt det större kriget Sovjetunionen-Polen 1919-1921. Det engagerade även utländska intressen från väst.

De bolsjevikiska socialisternas revolution i oktober 1917 utgjorde den tändande gnistan. Kuppen gjordes möjlig genom att låta sig bli en bricka i första världskriget, som fortfarande rasade. Tyskland lät till stora delar finansiera Oktoberrevolutionen då man med detta önskade att kunna dra tillbaka betydande styrkor från Ryssland, för att istället använda dem i en slutlig offensiv och förhoppningsvis en sista framgång på västfronten. Det ryska inbördeskriget innebar en seger för de röda, en seger som dessutom visade sig vara helt avgörande för deras framtida maktutövning. Utan inbördeskriget, inget bolsjevikiskt parti eller en Socialistisk Sovjetrepublik. Lenin uttryckte saken i ett manus till ett tal han aldrig höll:

Inbördeskriget har lärt och tuktat oss. Denikin och de andra var goda lärare, de undervisade seriöst. Samtliga våra bästa funktionärer [robotniki] hade tjänat i Röda armén under kriget.


Om någon påstått vid årsskiftet 1916/17, att bolsjevikerna ett år senare, om än så hängande i naglarna, skulle ha tagit kontrollen över det väldiga Ryssland, hade vederbörande blivit idiotförklarad. Inte ens Lenin, i exil i Schweiz, kunde i sin vildaste fantasi ha tänkt sig en så pass radikal förändring i sitt hemland, än mindre med honom i ledningen för utvecklingen. Å andra sidan var den reaktionära och brutala autokratin under tsar Nikolaj II, tillsammans med de förödande ryska bakslagen i första världskriget, vilket förlamade den yttersta maktfaktorn i det kejserliga Ryssland, nämligen armén, en närmast garant för uppror.

I februari 1917 gjorde socialister och liberaler revolution i Ryssland. Med landet i kaos, polisen utraderad och militären upptagen, var det ingen svår åtgärd, dessutom nödvändig såsom läget var. Tsaren sattes i husarrest och parlamentarikerna i Duman försökte ta kontrollen över en nation i fritt fall. Situationen försvårades dock snabbt och allmän anarki hotade. En viktig faktor i denna utveckling var att den ryska högern var så passiv. Vare sig adel, borgare eller militärer agerade. Ryssland saknade även en bondehöger, vilket betydde att den i särklass största befolkningsgruppen röstade med fötterna och, vad värre var, försvårade att leverera sina produkter. Det var inte som i övriga Europa, som i Tyskland, Finland, Baltikum, eller Italien, där högern slog tillbaka, till och med engagerade sig i väpnad kamp mot revolutionshotet.


Bolsjevikerna, under Lenin, kunde genomföra sin osannolika revolt i oktober 1917 mycket därför att den parlamentariska regeringen, under socialisten Alexandr Karenskij, försökte fullfölja Rysslands gamla åtagande gentemot Ententen i kriget. Man igångsatte en ny sommaroffensiv mot tyskarna, som fatalt misslyckades. Detta innebar att ryska soldater började göra uppror i allt större omfattning och fronten kollapsade. Samtidigt som tyska styrkor nu intagit Baltikum och Ukraina, i princip tagit lika mycket territorium som man skulle göra under nästa världskrig, så hade ryska regeringen helt tappat kontrollen i landet. I detta vakuum kunde bolsjevikerna, med Lenin på plats och tyskt kapital, från några små rum i en flickskola i St Petersburg utföra sin framgångsrika, närmast oblodiga revolution.

Man utnyttjade flera för dem lyckliga sammanträffanden, arméns kollaps, högerns passivitet och socialisternas misslyckande med sin regering. Alla var så upptagna att se över sina egna hus att man knappt märkte bolsjevikernas snabba manövrer. Det var ett högt spel, men det lyckades. I december 1917, medan Duman fortfarande var i drift, godkände Lenin ett sista allmänt val i Ryssland, mycket för att blidka den socialistiska majoriteten. Röstsiffrona talade sitt klara språk. Den samlade politiska vänstern kammade hem 80 procent, d.v.s. även böndernas röster, mot liberalernas 20 procent. Bolsjevikernas röstandel bland socialisterna var 25 procent, med total dominans i St Petersburg och Moskva. Den andra revolutionen 1917, tillsammans med det fortsatta kriget, med tyskarna nosande runt knuten, ställde in vänstern i ledet bakom Lenin. Nu var goda råd dyra.


Det existerade vid det här laget ingen rysk armé och den nya proletärernas diktatur hade farligt idealistiska visioner om vad som konstitutierade en krigsmakt. Lenin ville ha en professionell, kompetent armé. Man förhandlade fram en separatfred med Tyskland vid Brest-Litovsk den 3 mars 1918 och därmed kunde tyskarna dra tillbaka trupp till västfronten. Dock stannade de kvar i Baltikum med sin åttonde armé och skulle bli kvar där till långt efter världskrigets slut.

Det var inte enbart klassisk socialistisk paranoia, hotbilderna hopade sig framför den nya statsledningen i Ryssland. Man förstod att det bara var en tidsfråga innan högern samlat sig för motangrepp. Den stora officerskåren började positionera sig. Det stod betydande, effektiva, tyska styrkor på enbart armlängs avstånd. Ententen, den forne allierade, vädrade sitt skarpa missnöje. Finland var indraget i ett blodigt inbördeskrig, som de röda definitivt höll på att förlora. Boljsevikerna förmådde inte ge stöd till de finska partikamraterna. De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen propsade på självständighet. Tyskland deltog i den krutdurken, liksom i Finland. Ukraina existerade inte i egentlig mening, man kallade dem precis som under tsartiden för Lilla Ryssland, men även där gnisslades det om självständighet, något som skulle intressera det återuppståndna Polen när väl kriget var över. Med Leon Trotskijs hjälp började Lenin lappa ihop en ny armé, en röd armé. Det var i sista minuten.

Lettiska legionen

Man kan säga att det ryska inbördeskriget startade med en parantes, om än en mycket viktig sådan. Vad som efter första världskriget skulle bli Tjeckoslovakien, tillhörde fortfarande Österrike-Ungern i krigets slutskede. Tiotusentals tjecker och ett mindre antal slovaker hade vägrat värnplikt och flytt till Ententen, Italien, Frankrike och närmast Tsarryssland. De kallades för den Tjeckiska legionen och deras mål var ett självständigt tjeckien (Tjeckoslovakien). När bolsjevikerna tog makten och senare utropade Sovjetunionen, bestod legionen i Ryssland av ca 40 000 man. De var välorganiserade, stridserfarna och beväpnade till tänderna. De hade blivit lovade fransk transport ut ur landet via Vladivostok och därefter Japan, som var allierad till Ententen. Operationen gick långsamt i den rådande situationen och snart var legionärerna utspridda utefter hela Transsibiriska järnvägen.

I maj 1918 började bolsjevikerna att darra på hanen. Order gick ut till Trotskij, kommissarie för Röda armén, att avväpna och internera tjeckerna. Detta svarade man på med att gå till motanfall och plötsligt var ryssarna i öppen strid med de långt skickligare tjeckerna. Legionen kom under sommaren och tidig höst 1918 att kontrollera nästan hela Transsibiriska järnvägen och flera städer i Sibirien. Man avancerade så långt västerut som till Jekaterinburg i Ural. Tsaren och hans familj hade hållits i fångenskap där, men de avrättades i god tid innan tjeckernas ankomst. Ett annat företag som dessa företagssamma soldater lyckades med var att vintern 1918/19 ta nästan hela den kejserliga ryska guldreserven från bolsjevikerna. Det var helt klart att tjeckernas agerande inspirerade de antibolsjevikiska initiativen, den s.k. Vita armén. De sista tjeckerna lämnade Ryssland via Vladivostok, precis som tänkt från början, så sent som 1920.

Den vita armén var inte en enhetlig armé, eller front som de kallades enligt rysk tradition, utan de var åtminstone tre till antalet:


Den sydliga fronten var inte den största, men för bolsjevikerna den mest farliga, i meningen långlivade. Den hade framför allt med kossackernas inblandning varit i verksamhet ända sedan revolutionen 1917. Den hade satts upp av, i tur och ordning, generalerna Michail Aleksejev, Lavr Kornilov, men skulle efter 1918 ledas av Anton Denikin, som i april 1920 lämnade över den operativa kontrollen till den karismatiske balttyske baronen Pjotr Wrangel. Som mest samlade denna sydryska armé 160 000 stridande. De var undrestödda av ukrainska krafter, utan att därför, från ett ryskt perspektiv, nödvändigtvis vara för ukrainsk speratism. De fick stöd från västmakterna via Rumänien, som passat på att norpa Moldavien från Ryssland som resultat av revolutionen, vilket de skulle få ångra.

Den östliga fronten, den som i princip igångssatts av den tjeckiska legionen, leddes av amiralen Alexandr Koltjak, kanske den mest framträdande av vita ledarna och av både bolsjevikerna och västmakterna ansedd som representant för den vita saken. Uppdelade i flera underarméer utgjorde de ca 400 000 man som mest och var därmed den största i sitt slag.

Anton Denikin

Nord och nordvästfronten var en löst sammanhållen armé, trots direkt stöd från väst via Arkangelsk och starka kopplingar till den baltiska frihetskampen, särskilt då den estniska. Den leddes av generalerna Nikolaj Judenitj, Jevgeni Miller, från Dünaburg (Daugavpils), samt Anatolij Lieven, också han av adlig baltisk, lettisk påbrå. Man nådde aldrig upp till 100 000 man, opererade som mest med kanske 60 000 man, varav ca 12 000 kom från Storbritannien, Kanada, USA och Frankrike.

Tillsammans skulle dessa huvudsakliga tre fronterna mästra närmare två miljoner man i strid. Ingen av dem hade för avsikt att återställa en rysk monark, den saken var sedan länge överspelad. Istället odlades egna alternativ till autokrati utefter den fascistiska linjen, i efterhand inte så mycket bättre än bolsjevikerna. Västmakterna förbryllades över deras oförmåga till samarbete, ja, snarare viljan att slåss sinsemellan. Där fanns också den klassiskt ingrodda oviljan mot utomstående assistans. Västlig demokrati var aldrig på tal, utan det var det ryska som dominerade, vad än nu det bestod i. Den vita armén misslyckades fatalt med att knyta till sig den väldiga ryska officerskåren, den som man annars skulle tycka vara lojala med deras antibolsjevism. Detta var talande, att professionell militär avstod från att stödja den vita armén.


Vad än värre var, de vita lyckades däremot att helt alienera bönderna, ett märkligt utfall av den ryska intelligentians orealistiska förakt mot bondesamhället. Detta skulle tvinga bönderna att till sist bilda sin egen armé, den Gröna. Inledningsvis stödde bönderna bolsjevikerna, tills även de bekände färg. Den gröna armén, tillsammans med olika sibiriska, oberoende stridsgrupper, skulle som mest mäta ca 140 000 man.

Mot dessa stod den Röda armén, som mest 3 miljoner man. Den var under ständig uppbyggnad, men den var organisatoriskt och politisk homogen. Den slogs under en ledning, partiet och dess militäre kommissarie Trotskij. Lenin hade tillsammans med järntrusten omkring honom bestämt att armén skulle professionaliseras, varför Trotskij med stor framgång lyckades dra till sig flera av den gamla tsararméns mest framgångsrika ledare, såsom letten Jukums Vacietis, den unge Michail Tuchatjevskij och Michail Bonch-Brujevitj. Dessa utvecklade ytterligare nerifrån komna generaler som Michail Frunze och i viss mån även Kliment Vorosjilov. Framgången med officerskåren var avgörande och skedde dels genom frivillighet, d.v.s. många yrkesofficerare valde att fortätta med det de kunde bäst även under bolsjevikerna, men också genom tvång – deras anhöriga hölls som gisslan av kommunisterna.


Som parantes kan nämnas att denna framgång med officerskåren låg till grund för Josef Stalins senare misstänksamhet mot dem. Under inbördeskriget var han aldrig en militär ledare, som rivalen Trotskij, han tjänade däremot som en viktig partipiska, som med mycket våld och med Tjekan i släptåg, ställde samtliga i rättning vänster. Han skulle något senare erhålla direkt militärt ledarskap i kriget mot Polen, misslyckas fatalt med detta, men hinna smita undan i rätt tid för att kunna lägga hela skulden på general Tuchatjevskij, som han hatade och lät nacka först i de stora utrensningarna på 1930-talet.

Det ryska inbördeskriget fördes i första hand som ett s.k. echelonkrig. Tack vare Rysslands storlek och dåliga vägnätverk, fördes striderna i huvudsak mellan viktiga knytpunkter utmed järnvägar och floder. Taktiken var inspirerad av general Max Hoffmans tyska åttonde armé under deras sista avancemang in Ryssland. Järnvägen var det huvudsakliga transportmedlet, utmed vilken även telegrafen löpte. Trotskij ledde denna gigantiska konflikt från ett jättelikt, delvist pansrat tågset med uppåt 400 man ombord, komplett med artilleri, logement, fordon, hästar, restaurang och biograf. Själv hade han en helt egen vagn med lyxbostad och eget kansli. Både han och hans stab var klädda helt i svart skinn*. Krigets förlopp startade med sporadiska strider, tjeckisk legion och kosacker mot rödgardister, allt medan båda sidor konsoliderade sina styrkor.

Pjotr Wrangel

Under 1919 eskalerade kriget i det att de vita trängde på från syd (Denikin), ost (Koltjak) och nord (Judenitj). Om dessa operationer varit helt koordinerade hade kanske deras våldsamma avancemang krossat det röda motståndet. Det var många krisartade situationer och hela den bolsjevikiska ledningen åkte tåg och stärkte upp moralen med lockelse och avrättningar om vartannat. Nu var aldrig de vita så organiserade och de röda lärde sig snart att man kunde kraftsamla och slå tillbaka en åt gången, detta tack vare skickligt militärt ledarskap i kombination med Trotskijs insikt att låta proffsen sköta striderna. I syd kollapsade de rödas taktik genom att anarkisternas s.k. Svarta armé gjorde uppror i Ukraina, vilket gav Denikin och senare Wrangel ett starkt och segt fäste på Krim. Från juli 1919 kunde den Röda armén slå tillbaka den stora östliga kontignenten och därmed splittra den vita sidan i norr och söder. Amiral Koltjak infångades och avrättades i januari 1920.

Det finska inbördeskriget innebar en seger för de vita, vilket inte kom att hjälpa den vita sidan i norra Ryssland någonting. Marskalk Gustav Mannerheim avrådde på goda grunder finsk inblandning i det ryska inbördeskriget. På samma sätt kunde de baltiska staterna otroligt nog klara av att säkra sina självständigheter. Den ryska Röda armén förmådde inte att backa upp de lokala kommunisterna under pågående inbördeskrig. Dessutom utgjorde nationalismen i dessa länder ett betydligt starkare kit än politisk ideologi. Det existerade en bondehöger med äganderätt på näthinnan, det blev svårt för vänstern att göra sig gällande med enbart huvudstäderna som maktbas. Svårare var då tyskarnas dubbelspel. Den tyska åttonde armén hade avvecklats med första världskrigets slut. I dess ställe fanns istället en stor frikår av professionella soldater. Dessa backades nu upp av västmakterna, men då de också hotade balternas frihet blev situationen inte särskilt hållbar.


Detta och det allmänna politiska och moraliska moraset på den vita sidan i Ryssland gjorde att västmakterna drog sig ur. I norr innebar det också att den vita armén vittrade sönder. Kvar stod den södra fronten, som höll stången till slutet av 1920, på Krim. Denna del av konflikten innefattade även det blivande Ukraina och kriget mot Polen. Polen hade återskapats med freden i Versailes 1919 och genast gått på expansionståg, in i både Ukraina och Litauen. De vita i söder kunde hålla ut mycket p.g.a. detta. Striderna med polen såg först ut att gå bra för de röda, man avancerade hela vägen till Warszawa. Dock, den polska armén under nationalledaren Josef Pilsudski bidade enbart sin tid. När ryssarna dragit ut sina försörjningsvägar och täjnt ut splittringen mellan deras nordliga och sydliga fronter – tack vare Stalins fadäser – så slog de tillbaka på tröskeln till huvudstaden. Polen segrade, man säkrade sin nuvarande gräns, men förlorade de övriga avancemnagen.

En viktig faktor i de rödas framgång var deras nya nationalistiska ställningstagande, en i sig främmande fågel i den socialistiska terminologin. Det handlade inte enbart om Moder Ryssland, utan även om synen på de kommande sovjetstaterna, ett argument som skulle bistå dem i bevarandet av det röda imperiet. Arkitekt bakom detta var Josef Stalin, Georgier i botten som han var. Bolsjevikerna gick ut ur striderna och ett ödelagt Ryssland, starkare än någonsin. Det var verkligen en fråga om söndra och härska, en strategi som ingen behärskade bättre än Stalin. Trotskij var krigets store segrare, men bara på ytan. Kriget hade stärkt partiets behov av struktur, posten som partisekreterare hade skapats och av Lenin givits till Stalin. Från denna position, med väsentliga nätverk ut i väldet, kontrollen över Tjekan och hans enorma arbetsförmåga, manövrerade han obönhörligt mot den totala makten.

Det ryska inbördeskriget gjorde Stalin fri, det gav honom perspektiv och kunskap att manövrera Sovjetunionen in i nya och kommande verkligheter. Tre miljoner döda var verkligen ett pris han kunde leva med för sin makt, den största i sitt slag en enskild människa någonsin åstadkommit.





* Steampunk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar