fredag 19 februari 2016

Kursk


Som ett resultat av den större, misslyckade sovjetiska kniptångsoffensiven i samband med slaget om Stalingrad, hade en 30 mil bred inbuktning bildats i de tyska linjerna direkt norr om staden Belgorod, vid floden Donets, ca fyra mil norr om gränsen till Ukraina. Detta var resultet av general Erich von Mansteins mästerliga upphämtning av tyska arméns resurser i Donbas och förstörandet av 52 sovjetiska divisioner under tredje slaget om Kharkiv. Båda sidor var totalt utmattade vårvintern 1943 och anfådda betraktade man status qua på kartorna. Det pekades menande på staden i mitten av utbuktningens center, Kursk, vilket gav den sitt namn – Kurskfickan.

Röda armén hade skyndat sig att utnyttja dödläget och här gått i ställning med avsevärda styrkor för att säkra positionen. Samtidigt utgjorde fickan en utmärkt språngbräda för ytterligare offensiver. Tyska armén såg de uppenbara riskerna och rekomenderade Hitler att gå på defensiven under 1943. Hittills hade Röda armén inte lyckats med en enda sommaroffensiv, men läget var ytterst allvarlig utmed hela östfronten. Vintern 1942/43 hade kostat Wehrmacht mycket stora förluster, både i materiell och manskap. För första gången såg man oerhörda problem med att täcka upp den långa fronten med trupp. Wehrmacht hade börjat nå smärtgränsen för sina reserver.

General Zeitzler med Hitler

Alltid i samband med denna period av andra världskrigets historia på östfronten, våren och försommaren 1943, lyfts Stalingrad fram som huvudorsaken till den tyska arméstabens tvekan. Detta är en myt baserad på att historikerna matats med uppgifter från sovjetisk propaganda. Man vill prompt lyfta fram den tyska katastrofen i Stalingrad, för att dölja en större rysk katastrof i norr, en som fortfarande var pågående när generalerna studerade sina kartor över Kursk. Sedan januari 1942 hade ett jättelikt fältslagslag utkämpats kring en tysk ficka med dess mest utsjutande del knappt 25 mil väster om Moskva, vid staden Rzjev. Rezjevfickan var den största slaktplatsen på östfronten, som skulle kosta Röda armén 1.3 miljoner stupade och den tyska kanske en halv miljon man.

Inför sommaren 1943 stod den tyska arméstaben inför det nödvändiga i att helt åderlåta Armégrupp Norr till förmån för den hårt åtsatta Armégrupp Mitten, vars reserver var helt uttjänade. Man drog ut den vansinnigt kämpande nionde armén ur Rezjevfickan, som med allt för lite tid på sig nu åter hamnade i fokus hos Hitler. Där någonstans låg grunderna till denna historias utgång. Josef Stalins iskalla bedömning i Moskva ett och ett halvt år tidigare, att kriget skulle bli fruktansvärt, miljoner människor skulle dö, men i slutändan skulle de ha fler miljoner kvar än fienden, den utsägelsen skulle nu få sitt första verkliga genombrott.


Den obehagliga rasputitsan, när tjälen gick ur marken och den ryska jorden förvandlades till knädjup lervälling, gav båda sidor deras behövliga vila och tid för kontemplation. Den sovjetiska arméledningen, Stavka, under marskalk Georgij Zjukov lade pannorna i djupa veck. Man hade vunnit ett fältslag, Stalingrad, och även om ingen sa något, för Stalin visade överséende – för nu – men nog hade väl den majestätiske marskalken blivit aningen strykrädd efter att han räddats ut ur Rezjevröran? Man hade åter igen blivit medvetna om tyskrnas enastående förmåga att snabbt återhämta sig, ett prov på deras överlägsna ledningsförmåga – något endast Lavrentij Beria vågade uttala i Kreml. Våren 1943 var det ryska önskescenariot för Kurskfickan att man kunde vända på förhållandet, att istället för ännu en kostsam, till synes meningslös sommaroffensiv, så skulle man kunna locka tyskrna i en fälla – de som knappast hade råd att tappa mycket mer resurser nu.

Borta i Ostpreussen, i Hitlers Varglya, vände sig führern till sin nye stabschef, efter det att general Franz halder gjorts sig omöjlig. Med den lille glasögonprydde generalöversten Kurt Zeitzler kunde Hitler dra den funktionen närmare sig. Prästsonen från Brandenburg lyste som i eldskrift i den preussiska stabstraditionen och hade handplockats för sitt uppdrag. Om man kunde knipsa av Kurskfickan, resonerade Hitler, med avsevärda sovjetiska styrkor i den, så skulle det ge respit inför resten av året? Zeitzler svarade jakande på detta, men varnade för riskerna. Det måste i så fall ske med total överraskning och ryssarna var inte längre så valhänta. Var detta verkligen nödvändigt, undrade Zeitzler bekymrat. Vi borde vänta på dem istället och mala ner deras sommaroffensiv i myllan, tillade han. Hitler förstod, men han satt i en politisk rävsax. Efter det att den spanske diktatorn Franscisco Franco beslutat att dra tillbaka sin blå division från östfronten – och han var ju ändå en av de bästa generalerna som inte deltog i kriget – så hade Ungern, Rumänien och även Mussolini i Italien börjat oroa sig för östfronten. Hitler behövde desperat en ny storseger i öst för att hålla ihop allting.

Marskalk Zjukov

General Zeitzler reste österut i april, tillsammans med general Heinz Guderian, för en konferens med cheferna för armégrupperna Mitten och Syd, fältmarskalkarna Günther von Kluge och Erich von Manstein. Där fanns också namnkunniga arméchefer, som Walther Model, Hermann Hoth och Werner Kempf, samt cheferna för luftflottorna fyra och sex, Otto Dessloch och Robert Ritter von Greim. Zeitzlers plan, Unternehmen Zitadell, var att med sammanlagt fem arméer, 800 000 man, 2 900 tanks, 10 000 artilleripjäser och 2 000 stridsflygplan, knippsa av Kurskfickan och åsamka Röda armén ett förödande nederlag. Bistra ansikten mötte honom, Guderian gömde sitt bakom en hand.

I Kurskfickan var kriget redan igång, britterna hade både officiellt och inofficiellt, via sovjetiskt spionage mot Enigma, bekräftat uppgifterna om att tyskarna var på väg. Nya, fräscha trupper var på väg per järnväg och lastbil, de USA-byggda fabrikerna bortom Ural spottade, utan uppehåll ut nya tanks och stridflygplan. Stora arbetskommandon med män, kvinnor och barn hade kommenderats ut för att tillsammans med tiotusentals soldater gräva ett totalt och mycket djupt fast försvar av utbuktningen. Stridsvagnsgravar, långa som floder och djupa som fjordar uppfördes. Marskalk Zjukov mötte cheferna för de fyra aktuella fronterna, generalerna Vasilij Sokolovskij, Markian Popov, Konstantin Rokossovskij och Ivan Konjev, ledare för sammanlagt 1.9 miljoner man, 5 000 tanks, 25 000 artilleripjäser och 3 000 stridsflygplan. De log mot varandra och nickade övertygande, det skulle bli en helvetisk strid, men fascisterna skulle få blöda ut.


Ursprungliga anfallsplanen var satt till maj månad, men förseningar – så klart – satte in. Hitler krävde bl.a. att den nya stridsvagnen, Panzer V Panther, skulle tillföras i första hand de ständigt utsatta förbanden i SS-Obergruppenführer Paul Haussers II SS-pansarkår, ur Hoths fjärde pansararmé. Panzerwaffes nestor, general Guderian, som inte ens trodde på Panzer V, frågade Hitler vid ett tillfälle om behovet att anfall Kursk: – tror ni att någon hemmavid ens vet att Kursk existerar? Führern suckade uppriktigt: – Jag vet, sa han. Tanken får min mage att vända sig. Guderian, överraskad av Hitlers svar, kontrade: – I så fall är er reaktion på problemet det korrekta. Jag ber er, låt det här vara.

Slaget om Kurskfickan skulle pågå i nästan två månader, mellan den 5 juli och den 23 augusti 1943. För tyskarna, och så även i den västerländska historiebeskrivningen, kallas slaget Operation Zitadell. I den ryska versionen går striden under två namn, Operation Kutuzov, 12 juli till 18 augusti, vilket var den ryska konteroffensiven som svar på det tyska anfreppet, samt Belgorod-Kharkiv Offensiven, 12-23 augusti, eller fjärde slaget om Kharkiv, som utgjordes av den påföljande offensiven ut ur fickan. Det innebär även att ryssarna har en längre tidsperiod för slaget än vad tyskarna haft.

Fältmarskalk von Kluge

Det råder dessutom historiska felaktigheter i benämningen av slaget. Kursk 1943 var inte ett pansarslag i första hand, det är en missuppfattning skapad av sovjetisk propaganda. Även om stora pansarstyrkor var inblandade så var Kursk ett tämligen traditionellt infanterislag. Detta förhållande blir än tydligare i samband med det mest kända avsnittet i striden, pansarslaget vid Prochorovka, den 12 juli. Denna strid har blåsts upp bortom sina proportioner av samma propagandistiska skäl. De deltagande pansarstyrkorna var i verkligheten betydligt färre än vad som ansets historiskt belagt, men vi får återkomma till det.

Kick off skedde redan klockan 15:00 den 4 juli 1943, Pansargrenadjärdivisionen Grossdeutchland, ur XLVII kåren, Hoths fjärde pansararmé, avancerade framåt för att nå framskjutna artilleripositioner. Man mötte omedeblart hårt motstånd, vilket förvånade de tyska befälhavarna och som skulle visa sig vara genomgående under hela anfallet. Dagen efter inleddes i gryningen med ett massivt sovjetiskt flyganfall mot Luftwaffes ställningar i ett försök att förstöra dem redan på marken. Det misslyckades och de röda förlorade nästan 200 stridsflygplan, mot tyskarnas 26 plan. Man glömmer ofta luften ovanför Kursk i detta sammanhang. En gigantisk flystrid, en av de största i historien, utspelade sig och kampen gällde luftherraväldet. Båda sidors flygvapen var konstruerade för att understödja markstridskrafterna, man saknade helt strategisk kapacitet. Det var avgörande för bägge att skjuta bort den andre ur luften, men ingen av dem lyckades annat med att uppnå begränsade, lokala framgångar. Luftwaffe märkte att ryssarna var bättre än tidigare, samtidigt som den egna styrkan hade försvagats över vintern. Försöken att underhålla Stalingrad från luften hade tagit sin toll. Nu förstod man också att överrakningen var helt verkningslös.


Den egentliga stridsöppningen den 5 juli startade i norr, med general Models nionde armé i täten. Han hade Erich-Heinrich Glössners andra pansararmé till vänster som skydd mot Popovs Bryanskfront och Walter Weiss andra armé söder till höger för att stabilisera den norra halvan av fickan. Man hade studerat de gigantiska ryska försvarsverken, ringarna av pansargravar och befästningar. Beslutet var att nå den tredje ringen under första dagen. Man mötte mycket hårt motstånd, betydligt svårare än man räknat med, men man kämpade sig obönhörligt vidare. I söder utgjordes samtidigt spjutsptsen av två tyska arméer, Hoths fjärde pansararmé och Arméavdelning Kempf. De drog samma slutsatser som Model. Deras motståndare utgjordes av Rokossovskijs Centrala front i norr och Vatutins Voronesjfront i söder. Ryssarna hade i sin tur väntat sig att kunna hindra tyskarna tidigare, så fiendens inledande framgångar förbryllade och skrämde. Redan första dagen hade Vatutin kastat in samtliga sina resurser och begärde mot kvällen ytterligare förstärkningar från den strategiska reserven. Vid det laget hade tyskarna nått den andra ringen.

Under den kommande veckan utvecklades striderna till enorma proportioner med de avancerande tyskarna och de försvarande ryssarna. Det stod klart för de tyska generalerna att Röda armén slogs som aldrig tidigare, det var inte det att de offrade sig, de gjorde de alltid, utan de slogs med större skicklighet, man använde sina resurser bättre. Tyskarnas avancemang bromsades successivt ner av försvarsverk och förädlade taktiska beslut av fienden. Framför allt var det dock de egnas resurser som spelade in och framför allt insikten om Models nionde armés att följa upp sina egna framgångar. Nionde armén var mycket stridserfaren, snarare allt för utsatt för krigets vedermödor. Samtliga förband var från början försvagade, man hade inte getts tid att bygga upp slagstyrkan igen. Stridströtthet var en farsot i leden, vilket innebar att de reserver de lyckats vaska fram inte fick den nödvändiga introduktion de krävde. Samtliga generaler på båda sidor var dock snart framme i täten hos sina styrkor, manande till stordåd. Aldrig hade kriget på östfronten varit så koncentrerat med så stora styrkor som vid Kursk, varför epitetet pansarslag blir så enkelt att ta till sig, men det var i första hand infanteriet som kämpade och som stupade – i drivor.

General Vatutin

En ny sorts hjälte manglades fram under slaget om Kurskfickan. Luftwaffe hade utvecklat ett nytt antitankvapen, Junkers Ju 87G, Stukas med två monterade luftvärnskanoner, en på vardera vingen, med kalibrar mellan 20 och 40mm. Dessa blev de verkligt stora pansardödarna på slagfältet. Med totalt dödsförrakt dök piloterna ner mot fiendens stridsvagnar i avancerade manövrer, genom ett kulregn och med dyksirenerna tjutande, sköt man sönder sönder dem genom den tunnare bepansrade toppsidan. Dessa vanvettigt tappra piloter blev snabbt otroliga hjältar hemma i Tyskland. Ett utmärkande drag för slaget i Kurskfickan var alla de flygplan som kom kraschande ner mitt bland markstriderna.

Vid den 10 juli hade tyskarnas frammarsch stoppats både i norr och söder, man förmådde helt enkelt inte fortsätta längre, förslusterna var allt för stora och ett dödläge infann sig. Röda arméns taktik hade lyckats, man hade engagerat Wehrmacht blödde nu ut på de ryska fälten. De närmaste två dagarna vältrade sig två helt nya fronter in på arenan och sällade sig till sina stridströtta kamrater. Plötsligt stod tyskarna inför än fler fientliga soldater än tidigare, dessutom helt utvilade och fräscha, än fler tanks, artilleri och stridsflyg. Det var i brytpunkten mellan avancemang och reträtt, inför den ryska Operation Kutuzov den 12 juli som det mest kända, s.k. pansarslaget utvecklade sig.

Pansardödaren

Prochorovka var då en by några mil sydöst om Kursk. Den hade tjänat som anfallsriktning för II SS-pansarkåren under SS-Obergruppenführer Paul Hausser, en tidigare armégeneral som blivit något av Waffen-SS: s pansarnestor. De ingick i general Hoths fjärde pansararmé och hade till sist tagit sig fram till byn, där man nu tvingats göra halt. Den 12 juli kastade den ryske general Vatutin in enheter femte gardestankarmén mot SS-soldaterna vid Prochorovka. Chef för denna armé var Röda arméns främste och kanske ende riktige pansargeneral, en liten man som såg ut som en skollärare, general Pavel Rotmistrov. Missuppfattningen i allt detta bygger på de sovjetiska historikernas uppgradering av de medverkande förbanden i syfte att blåsa upp deras egen betydelse. Det viktigaste momentet i denna falska beskrivning är påståendet att Haussers hela kår, sammanlagt tre divisioner, var indelt i striderna. Det stämmer inte vid dagens forskning, endast en tysk division deltog, 1 SS Panzergrenadier Division Liebstandarte Adolf Hitler. De övriga två, Das Reich och Totenkopf befann sig på flankerna. Slaget om Prochorovka utvecklades däremot till en exceptionell pansarstrid på nära håll, dock i betydligt mindre skala än tidigare påstått. Det blev Liebstandartes svåraste prövning.

SS-Brigadeführer Theodor Wischs division höll positionerna, de gick segrande ut för dagen ,men förlorade 75 procent av sin styrka på kuppen. Den hårda striden kostade dem 40 pansarfordon, men de förstörde samtidigt ungefär 200 ryska stridsvagnar. Segern berodde på över lag skickligare taktik och besättningar, men också på förekomsten av Panzer VI Tiger, samt givetvis Luftwaffe.


Detta var dock en klen tröst för tyskarna, som nu tvingades retirera under trycket av den väldiga ansstormningen av Röda armén. De var skickliga på defensiv strid och slaget vid Kursk skulle kosta än fler människoliv i ytterligare en månad innan man var tillbaka där man började. Med Belgorod-Kharkiv Offensiven försökte ryssarna dra ytterligare fördelar av framgångarna, men vidare engagemang ansågs för kostsamma. Kosdtnaderna var enorma. 150 000 tyskar hade dödats, sårats eller tagits till fånga, 1 200 pansarfordon var förstörda och ungefär 1 000 stridsflyg hade gått förlorade. Motsvarande ryska försluster räknade närmare 900 000 man, nästan 2 000 pansarfordon och lika många stridsflygplan.

Slaget om Kurskfickan var en taktisk seger för Röda armén, då tyskarna misslyckades helt i sin föresats att klippa av fickan. Ryssarna hade till sist lyckats genomföra sin första framgångsrika sommaroffensiv. Däremot representerade inte Kursk, lika lite som Stalingrad, det där stora avgörande slaget som vände krigslyckan för nazisterna. Det skulle dröja ytterligare ett helt år innan Röda armén kunde bryta igenom de tyska linjerna och börja avancera mot Berlin. Ryssarna kunde ersätta sina gigantiska förluster, det kunde inte tyskarna. Röda arméns slutliga seger stod skrivet i himlen, för alla att se. Det var utnötningskriget, den ständigt malande krigsmaskinen som utgjorde den stora skillnaden.


2 kommentarer:

  1. Mycket bra artikel jag måste läsa om den senaste boken om Kursk var från 2010

    SvaraRadera