torsdag 28 januari 2016

Värnplikt - motargument


Alexandre Dumas valde musketerare till d’Artagnans tre muntra följeslagare i sin berömda roman från 1844. Han gjorde så för att placera honom bland de bästa. 1622 hade Louis XIII försett sitt lätta kavalleri ur gardet – carabins – med ett kompani musköter i syfte att öka dess eldkraft. Dessa Mousquetaires de la garde blev den franske kejsarens nya elit. Musketerare hade anlänt på Europas slagfält med eldhandvapnets introduktion på 1400-talet. De var strikt yrkesfolk eftersom musköten var komplex att hantera och krävde sin man för att fungera effektivt i strid. Soldater rekryterade på annat vis fick inte bruka musköter förrän vid Trettioåriga kriget på 1600-talet, då radikalt mycket fler folk krävdes och musköten också blivit enklare att hantera rent tekniskt.

Dock, för armén, sett ur ett rent militärt, professionellt synsätt, så har yrkesmannen, den värvade soldaten alltid varit idealet. Kriget, våldet är ett hantverk och skall skötas av yrkesfolk.

Jämför man flottan blir saken klarare. Sjöstridskrafter världen över har genom historien alltid haft en högre andel yrkesfolk, av samma skäl som musketerarna på land. Sjömannen, tillsammans med fiskare, är ett av människans allra äldsta yrken. Länge fanns där ingen skillnad mellan handel och örlog på haven, utan sjömannen fick också hantera krigets tillhyggen, både handeldvapen och artilleri. I större sammanhang tillfördes sjöinfanteri, s.k. marinkår, vilka alltid var yrkesmilitärer, d.v.s. elit.


Den allmänna värnplikten, sett ur ett rent militärt, professionellt synsätt, har alltid handlat om att bygga massarméer, s.k. kanonmat. Det var efter den franska revolutionen, när diktaturen och tyranniet tog vid, särskilt senare under Napoleon, som den moderna värnplikten tog form första gången. Med revolutionen blev hela resten av det rojalistiska Europa, Frankrikes fiender och man behövde den största armén någonsin att freda sig med, ansåg man. La Grande Armée från 1805 mätte 600 000 man stående trupp och möjliggjorde inte bara för försvaret av Frankrike, utan framför allt den självutnämnde kejsarens härskarprojekt i stora vida världen.

Det nya idealet var satt för 1800-talets politiska militarism, såsom beskrivet av general Carl von Clausewitz. Med epokens nationsbyggande frenesi i kombination med industrialismens inverkan på slagfältens köttkvarnar, ansågs det tvunget att låta krigsmakterna växa över sina breddar. Det är inte konstigt att Preussen nu ställde sig i centrum för denna utveckling, ett traditionellt strängt militaristiskt samhälle i syfte att upprätthålla en stående krigsmakt. Arméerna svarade med kravet att om gemene man skulle användas som soldater måste de hållas i uniform under avsevärd tid, dels för utbildning, dels för kasernering i väntan på nästa årskull. Värnplikten i Preussen och Frankrike var två år, i Ryssland upp till 25 år, om man hade oturen att bli kallad. Värnplikten gjorde världshistoriens största militära konflikter möjliga, både andra och första världskrigen.

Värnplikten var först och främst ett politiskt projekt, militären hade helst sett en utökad professionell styrka. De ekonomiska faktorerna, att genom värnplikt få tillgång till nära på gratis fotfolk, maskerades väl bakom stora politiska paroller om antingen, från den politiska högern, nationalism, eller från vänster, demokrati. Slagordet en man, en röst, ett gevär var i ropet vid socialismens frammarsch under 1800-talets slut. Från liberalt håll hade man blandat ihop korten med amerikanernas frihetliga, militära ideal. Samhällskontraktet om skattebörda kontra våldsmonopol skulle brytas upp med allmän värnplikt, en sorts statssubventionerad genväg till amerikanernas andra tillägg till konstitutionen*. Amerikanernas försvar börjar alltid i hemmet, med egna vapen, inte för att bygga en nationell krigsmakt, utan för att skydda hemmet från en tyrannisk statsmakt. Det här har européerna alltid fått om bakfoten.


Eftersom värnplikt är en politisk paroll, har dess försvar alltid handlat om andra saker än om militära behov. Nationalism, demokrati, eller i folkmun även mandom, har ersatt kompetens, stridsvärde och funktionalism. Det militära försvaret används oftare i arbetsmarknadspolitiska sammanhang än där det hör hemma, i säkerhetspolitiken. Värnplikten skall användas för så mycket, nationsbyggande, polisiära åtagande, åldringsvård, flyktinghantering. Allt handlar dessutom enbart om volymer, om antalet soldater, antalet förband, aldrig om dess stridsförmåga.

Varje militär vet, rent professionellt, att värnplikt innebär lägre stridsförmåga per enskild soldat. Stridsvärdet hos en yrkessoldat är alltid högre än hos en värnpliktig. Det är helt naturligt. Man vet också att volym alltid inverkar negativt på kvalitet. Militärtekniskt har utvecklingen av vapen och utrustning under 1900-talets första hälft anpassats till värnpliktens förmåga, en viktig anledning till demokratiernas militära kräftgång under mellankrigstiden, till skillnad från diktaturernas Tyskland och Sovjetunionen. Nerdragningen av värnplikternas längd i förhållande till ekonomiernas behov av arbetskraft lade ytterligare sorti på utvecklingen. Diktaturerna däremot, kunde tvinga nationernas unga gossar i uniform under längre tider och därmed expandera den militära kapaciteten. Att vända på förhållandet, att låta den militärtekniska utvecklingen styra, det kräver yrkesmilitär. Man skall här inte blanda ihop den exceptionella vapenteknologiska utvecklingen under de båda världskrigen, då man kunde hålla värnpliktiga i vapen under åratal och därmed applicera både teknik och taktik på dem i ett aldrig sinande tempo.


Vietnamkriget blev ett problem för USA först när allmän värnplikt infördes 1967. Under de två följande åren politiserades kriget genom propaganda och det blev med ens mycket impopulärt, inte bara i USA, utan i hela västvärlden. När president Ronald Reagan bestämde sig för att äntligen få ett slut på det kalla kriget genom att besegra kommunisterna, frågade han Pentagon vad de behövde för att åstadkomma detta. Högst upp på önskelistan stod: Yrkesarmé. För att maximera krigsmaktens kapacitet, släppa loss den militärtekniska utvecklingen fullt ut, krävde man professionella soldater. Så blev det och så besegrade man världshistoriens ondaste ideologi. Sedan dess har västvärldens krigsmakter bantats och i Europa har så skett att man nått den nivå att ett yrkesförsvar kan motiveras politiskt utifrån ett kostnadsmässigt perspektiv. Man har således ökat försvarets förmåga i takt med att man skurit ner dess numerär.

Tack vare deras medlemskap i NATO kunde Norge och Danmark specialisera sina försvarsmakter för den stora helhetens behov. Medan Norge slapp ta ut hela sin värnpliktskvot och ändå utgöra en spjutspets i Warszawapaktens nordliga flank, så blev Danmarks motsvarighet helt professionell till 80 procent. Värnplikten, den lilla som fanns kvar, var oerhört populär i Danmark och måste lottas ut, eftersom värnpliktiga erhöll månadslön och inte dagspenning. Varför det förhöll sig på detta vis berodde på att Danmark tagit på sig en mycket viktig roll i NATO, att med kort varsel hålla en mekaniserad armékår för norra Västtyskland, 50 000 man, toppmodern med hundratals tanks och avancerad utrustning. Den danska militärens åsikt var glasklar, detta hade aldrig gått med en värnpliktsarmé, kraven på beredskap och kunskapsnivå var allt för högt ställda. Varför danskarna måste slåss i norra Tyskland? Det Västtyska Bundeswehr fick inte använda yrkessoldater, vilket inverkade menligt på deras annars avsevärda pansarnumerär.


Detta var är ett viktigt argument för en liten nation som Sverige, med en liten yrkesarmé. NATO-medlemskapet kompletterar förmågan, framför allt inte numerärt, utan taktiskt och tekniskt. Det svenska försvaret kan specialiseras i relation till dess position inom NATO. Behovet av att bygga ut samtliga beståndsdelar minskar, eller uteblir helt. Litenheten får en logisk funktion. Kravet på alliansfrihet förde oss tidigare in i en politiskt betingad massarmé, i praktiken en folkarmé. Värnplikten gjorde detta möjligt och till sist var Sveriges försvarsförmåga oerhört eftersatt, trots världens tredje största krigsmakt per capita räknat. Den taktiska förmågan var stagnerad i en omodern inramning, den tekniska utvecklingen stod stilla. Man tog de enkla lösningarna. Jas var det sista och enda skriet i en militär jämmerdal, en koloss på lerfötter**.

För oss som gjort värnplikten i Sverige, särskilt på den tiden försvarsmakten på papperet var som störst, vi vet att dagens paroller för och aspirationer på en pånyttfödd allmän värnplikt rimmar illa. Det var aldrig den stora nationsbyggande erfarenheten, i många fall födde den snarare motsatsen. Tvång, med lagstiftning och hot om fängelse är ingen god grund för försvarsvilja. Utbildningen var ineffektiv, ibland rent av skrattretande, organisationen var tung och trött, utrustningen uråldrig och eftersatt. Foton från den tiden liknar skrämmande mycket andra världskriget, ta bort färgen och allt är satt för en filminspelning.


Sveriges försvar är viktigt i den tid vi lever i, det måste diskuteras utifrån ett professionellt synsätt. En krigsliknande situation kan uppkomma när som helst. Att idag dra tillbaka utvecklingen till värnplikt vore självmord med den tidfaktor det skulle innebära. Försvaret kräver högre anslag för att kunna avsluta den reform politikerna klubbat igenom så tidigt som på 1990-talet. Försvaret kräver några tusen mer man. Försvaret kräver NATO-medlemskap. Skandalen med det svenska försvarat är inte dess storlek i första hand, utan att politikerna svikit sina tidigare åtaganden.




* Två nationer har aktivt beväpnat sin befolkning inom ramen för ett nationellt försvar, Israel och Schweiz. I fallet Schweiz kan man egentligen tala om ett enda stort hemvärn, i fallet Israel är det helt och hållet en fråga om överlevnad. De är en liten nation omgärdad av idel fiender. Till enorma kostnader och uppoffringar (3 års värnplikt, 2 år för kvinnor), samt med en militär förmåga helt integrerad med samhället i övrigt, har man lyckats freda sig med stor framgång. Den israeliska försvarsmakten, IDF, är undantaget som bekräftar regeln.


** Vid början av 1980-talet var den svenska försvarsmakten som störst på papperet, totalt 850 000 man i vapen. Det enda vapenslag som höll internationell standard var det med högst andel professionalitet, Flygvapnet. De var också de som förbereddes för Jas.  Flottan hade successivt bantats sedan 1960-talet i brist på finansiella medel. Vid 1986 var flottan inte mycket större än den är idag. Man förlitade sig fortfarande till utklassade kustanläggningar och mineringar. Armén, 600 000 man, var svårt eftersatt. Endast 11 av de 20 frontbrigaderna, 90 000 man, var någotsånär modernt, men man saknade splitterskyddande västar, mörkerseende och infanteriet fraktades inte i pansrade fordon. 9 brigader tolkade på cykel efter traktor. 450 000 man ur armén tillhörde lokalförsvarsförbanden, överåriga värnpliktiga utan fordon, ståendes i värn och fasta grupperingar – de facto kanonmat. Hemvärnet, 100 000 man, var på den tiden verkligen en geriatrikerarmé, gamla män med mausergevär. Sveriges försvar kunde inte försvara Sverige. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar