söndag 6 december 2015

Patton - de formativa åren


Som tidigare angetts driver denna blogg tesen att general George Smith Patton Jr i stora delar blivit missförstådd och kraftigt missgynnad av historien. Få förnekar geniet hos honom, men han har aldrig fått fullt erkännande, mycket på grund av sin kontroversiella personlighet, som inte hade att göra med hans professionalitet. Patton var antagligen den skickligaste generalen under andra världskriget, det härskade hos honom en briljansens enkelhet och en total, överväldigande dominans på slagfältet. Han gjorde få misstag, han segrade alltid och det skedde som regel både övertygande och fullständigt. Dessa avgörande egenskaper hos Patton och de enastående prestationerna, hade givetvis en grund, en början och vid närmare betraktelse så var hans formativa år unika.

Dessutom, det var helt och hållet hans eget verk. Det fanns i den amerikanska armén i början av 1900-talet inte mycket som gav ens en vink om vad som komma skulle. Till skillnad från Europa hade USA inte rustat för någon större konflikt, man hade definitivt inte infört allmän värnplikt. Man såg helt enkelt inte sin roll i ett globalt, militärt sammanhang. Den amerikanska flottan var det helt dominerande vapenslaget och den skötte merparten av nationens mera brännande internationella relationer i Latinamerika och på Filippinerna, områden man fått på köpet efter Spansk-amerikanska kriget 1898. Den armé Patton anträdde på sommaren 1909 var snarare en federal polisstyrka, kraftigt eftersatt och till synes helt inriktad på 1800-talets indiankrig.


Det fanns liten eller ingen yttre påverkan som fick Patton att så tidigt i historien agera i rätt riktning för den framtid ingen militär tänkare kunde föreställa sig före första världskriget. De generaler som gjorde sig kända genom militära framgångar under andra världskriget var uteslutande dem som snabbt anpassade sig till eller aktivt bidrog till att styra den tekniska utvecklingen mot mekaniserad krigföring. I det avseendet var Patton i stort sett ensam på sin sida av Atlanten, i en situation där det i princip inte existerade någon teknisk utveckling. Ändå, vid andra världskrigets inledning 1939, två år innan USA: s inträde, var han betydligt mer erfaren som pansargeneral än praktiskt taget alla andra motsvarande kollegor, fiende som vän. I detta avseende var George S. Patton sannerligen en self made man, i enlighet med det amerikanska idealet.

Den unge Patton var en produkt av flera positiva föresättningar som han lyckades använda till sin fördel. Han var född in i en stormrik familj, en av de mest prominenta i Kalifornien. Det fanns kungligt, brittiskt blod i den Smiths-Pattonska ätten och man tillhörde den s.k. amerikanska adeln, d.v.s. bland de första familjerna som beträdde kontinentens mark på 1500- och 1600-talen. På grund av en tidigt uppfångad dyslexi, blev Patton huvudsakligen skolad i hemmet. Dessa faktorer hindrade honom inte från att bli en fanatisk läsare och oerhört intresserad av sin egen historia. Han var en gosse med en starkt utvecklad fantasi, dessutom med ett skarpt intellekt. Samtidigt blev han redan i unga år övertygad om att han var resultatet av reinkarnation. Från en enkel romersk legionär, tvåtusen år tidigare, genom historien, hade Pattons väsen gått från soldat till soldat, härförare till härförare och nu var han bara nästa version av ett militärt snille, enligt honom. Patton trodde på ödet, det var meningen att han skulle bli en stor militär ledare.

John Singleton Mosby

Han hade i det avseendet mycket att brås på.  Han var släkt med Hugh Mercer (1726-1777), en närmast kanoniserad läkare och general under det amerikanska revolutionsskriget, som stått George Washington nära. Mercer stupade tappert vid Princeton, New Jersey den 3 januari 1777. Betydligt närmare fanns två berömda överstar och regementschefer från inbördeskriget. Hans namne och farfar, George Smith Patton (f. 1833)*, slogs med general Jubal Early i ledningen för 22th Virginia Infantry Regiment och stupade vid det tredje slaget vid Winchester den 19 september 1863. Brodern, Waller T. Patton (f. 1835), ledde 7th Virginia Infantry Regiment, vid general George Pickets berömda, men förödande anfall under slaget vid Gettysburgs sista dag, den 3 juli 1863 och stupade. Under Pattons barndom fanns det en ofta besökande nära vän till familjen, tidigare överstelöjtnanten vid 1st Virginian Cavalry under inbördeskriget, John Singleton Mosby (1838-1916).

Mosby var en hjälte i megaformat, han hade lett den legendariska 43: e kavalleribataljonen, direkt under general Robert E. Lee. De var Rangers eller Raiders, amerikanska militär uttryck för vad vi skulle kalla jägare eller Special Forces idag. Mosby hade lett sina s.k. Gray Ghosts i fantastiska överraskningsanfall långt bakom fiendens linjer. För den unge och storögde Georgie Patton, som i tidiga tonår redan var beläst på militärhistoria, på Hannibal, Scipio Africanus och Napoleon, som nu storögt betraktade den gamle mannen Mosby, ett levande spöke från det stora kriget, blev han om kvällarna introducerad med general Thomas Stonewall Jackson – och det är nog där någonstans det hela började.


Det var inte enbart Stonewall Jackson. Pattons far, Patton Sr, hade gått på VMI, Virginia Military Institute innan affärer blev hans liv. VMI blev också unge Pattons college då han beträdde dess strama huvudbyggnad hösten 1902, 17 år gammal. VMI används ofta som förberedande studier och träning inför West Point, vilket hade en akademisk betydelse för Patton, vars betyg haltade p.g.a. hans dyslexi. VMI är en asketisk och sträng skola, den hårdaste militärakademin i USA. Det är en institution som premierar militarism före teorier, vilket gav Patton utrymme att briljera, för hans vitsord blev goda. Framför allt var, och fortfarande är idag, VMI detsamma som Thomas Stonewall Jackson. Han var kommendant och rektor för institutet vid inbördeskrigets början, han hade dessförinnan lyft upp och format dess inriktning, Till denna dag, Stonewall Jackson står staty vid skolans entré och hans ande vilar tungt över de strikta kadetternas snöräta led. VMI predikar aggressivitet, aggressivitet och än mer aggressivitet, striden vinns genom att man tar initiativet och kommandot över händelserna, genom djärvhet och intuition. Detta var Stonewall Jackson, detta var Robert E. Lee och det var John Singleton Mosby, det var sydstaternas sätt att slåss och det var deras framgångar under inbördeskriget – The Smiths-Pattons var sydstatare i själ och hjärta, de var sydstatare i livet, sydstatare i politiken, i affärer och i krig.

Patton tog examen från West Point 1909. Han valde kavalleriet, det vapenslag som matchade hans ideal för militär taktik och strategi. Det var en fråga om rörelse och eldkraft, om anfallets styrka, om att tränga in på djupet och slå där fienden minst anade, det var vad han ville göra, det han talade om. Det amerikanska kavalleriet var på sätt och vis rätt forum för detta. Till skillnad från sina europeiska kollegor, agerade de i mindre, lättrörliga förband. Deras färskaste erfarenheter var inte inbördeskrigets storlagenhet, utan indiankrigets gerillataktik, strapatser och improvisation. Patton var dock ingen kavallerist i traditionalistisk mening, han såg vapenslaget endast som en katalysator för sina egna ambitioner och han skulle aldrig försvara hästens plats på slagfältet för dess egen skull. Hästen var istället en passion hos Patton, han var en av arméns främsta ryttare och idrottsmän, han ställde upp i OS i Stockholm 1912 i modern femkamp. Däremot, vid sin första erfarenhet av krigets verklighet, hade han redan insett att det fanns en ny faktor i krigets funktioner – dess mekanisering.


Det skedde redan vid våren 1916 och den amerikanska interventionen i Mexiko och jakten på Pancho Villa. Den unge löjtnanten Patton stod utanför kriget och skrev direkt till general John J. Pershing. Han presenterade sig och beskrev vad han ansåg sig kunna åstadkomma under den ärrade generalen. Det träffade helt rätt, Pershing älskade egna initiativ och de båda männen var mycket lika varandra. Patton blev stabsofficer direkt under Pershing med särskilda uppgifter. Dessa bestod bl.a. i att sätta upp en liten styrka bilburna soldater i jakten på mexikanska banditer. Patton hade insett att med motorfordon kunde de tillryggalägga längre avstånd, bekvämare och snabbare. De kunde upprätthålla en imponerande eldkraft, trots att deras styrka i antalet var mycket begränsat, genom att förse bilarna med kulsprutor. Det var ett experiment, i stort sett privatfinansierat av Buick och även med Pattons egna pengar. Det slog väl ut, även om det inte skulle bli den amerikanska arméns policy förrän nästan tjugofem år senare.

Samtidigt i Europa, på den blodiga västfronten, hade de första stridsvagnarna sett dagens ljus. Det var stora, tunga och extremt långsamma fordon. Deras uppgift var att ta sig över ingenmansland och köra genom tyskarna linjer. Det lyckades de med visserligen, men det fanns just då ingen kontinuerlig plan om vad som hände därefter. Endast ett fåtal vagnar återvände. Mellan Pattons experiment i den mexikanska öknen och britternas tanks är det en milsvid skillnad och medan militärhistorien koncentrerat sig på den första stridsvagnen, hur än oväsentliga de än framstår i det stora sammanhanget, så har strategin och taktiken med Pattons bestyckade bilar förpassats till avdelningen lustiga företeelser. Vilket av exemplen som blev den mest relevanta för framtiden står nog ganska klar, men det återkommer vi till senare.


Man glömmer ofta bort en aspekt med Patton, mycket därför att den som regel bara blixtrar förbi i otaliga biografier och det är att han var en passionerad amatörmekaniker. Arbetet med att bygga om bilarna för ökenexpeditioner leddes personligen av Patton. Han stod gärna med armarna djupt i olja och sot, Hans intresse i den nya tekniken var total. Under andra världskriget skulle den gamle generalen förvåna mången stridsvagnsoldat med att genom goda råd eller direkt inblandning få igång de tunga vagnarna. En viktig del av hans framgång som mekaniserad general var att han visste precis hur mycket tekniken klarade av. Det dög inte att komma till honom med påståenden om att stridsvagnarna inte kunde flyttas, endast slut på bränsle var ett accepterat hinder.

Första världskriget blev ett faktum även för USA, en ny, gigantisk armé, den största nationen någonsin skådat skulle byggas upp, general John Pershing var dess chef. Beslut hade fattats att den amerikanska armén skulle förses med sin första pansarbataljon. Det var en enkel sak för Pershing att ge detta uppdrag till major Patton. Inte bara det, en hel pansarskola skulle sättas upp i Langres, Haute-Marne. Amerikanska armén använde sig uteslutande av fransk teknologi, både vad gällde vapen och utrustning. Man kom därför att använda sig av de lätta Renault FT. Detta var en revolutionerande vagn i det att den blev urmodellen för all stridsvagnsutveckling därefter – rörligt kanontorn, motorn bak, föraren fram och befälet i tornet. Patton lärde sig modellen som ensam amerikan på den franska stridsvagnsskolan i Champlieu, samt på Renaultfabriken. När den amerikanska skolan fick sina första vagnar blev Patton tvungen att själv backa dem ner från tåget. Vid det laget kunde han även plocka isär dem i sina beståndsdelar och sätta samman dem igen.

Adna R. Chaffee Jr.

Patton utbildade de första amerikanska stridsvagnsbesättningarna utifrån de då accepterade teorierna, att tanks var till för infanteriets skydd och assistans. Samtidigt var Patton en kontroversiell pansarchef. Han ledde ofta vagnarna från utsidan, antingen framifrån, eller ståendes på dem. Det var dels en fråga om inspiration för männen, men också därför att det gav honom överblick. Patton kom att leda flera oberoende pansaranfall mot fasta positioner. Han utvecklade taktiken vidare från bataljons till brigads storlek. När kriget var över hade han sårats, fått ett antal medaljer och blivit överste. Framför allt hade han fått blodad tand. Han såg redan här en utveckling likt den som skulle ske under nästa krig. Han delade också alla de högre officerares åsikter om att nästa krig verkligen skulle komma.

Det viktiga här är att förstå att av alla de generaler som under andra världskriget skulle leda betydande pansarförband i strid, så var Patton den ende av dem som redan här, vid 1918, hade omfattande erfarenhet, tekniskt som taktiskt och strategiskt av just pansar, samt klara visioner om vad det innebar för framtiden. Problemet för honom var att han var praktiskt taget ensam på sin sida av Atlanten.

Efter kriget återgick han till kaptens grad och tillbringade en tid i Washington DC för att inför försvarsdepartementet presentera en rapport om arméns erfarenheter av pansar. Patton uttryckte redan 1919 för första gången på pränt att han ansåg stridsvagnarnas kapacitet som betydligt större än enbart understöd åt infanteriet. Han menade att pansartrupperna skulle bli en självständig vapengren och operera antingen fristående eller i koordinering med andra vapengrenar. Generalerna och politikerna nickade, men inget hände. Under hela mellankrigstiden skulle Patton tjänstgöra i kavalleriet i olika posteringar runt om i USA, bl.a. på Hawaii vid flera tillfällen.


Samtidigt skrev han åtskilliga artiklar, med hjälp av sin hustru Beatrice, och höll föredrag i olika sammanhang, om mekaniserad krigsföring. Patton var en av få amerikaner som höll US Army uppdaterad om alla de nya teorierna. Han recenserade och kommenterade Basil Liddel-Hart, Henz Guderian och andra internationella advokater för pansar. Han höll sig väl framme i sina tankegångar och hade blixtkriget klart för sig redan innan tyskarna började få grepp om det. I den amerikanska armén var han den främste förespråkaren av utvecklingen av amerikansk pansarteknik. Allt detta nya och okända för arméledningen innebar att Pattons karriär blev lidande. Han hade rykte om sig som en – Pain In the Ass. En som däremot inte tyckte det var USA: s nye arméchef, general George C. Marshall, som halvt lovade Patton hans första generalsstjärna.

Vid andra världskriget inledning 1939 var Patton en 54 år gammal kavalleriöverste och ett ämne för pension året därpå. Kriget innebar dock att det blev enklare att hålla sig kvar och 1940, under en manöver, fick den andre mentorn inom amerikansk pansar, general Adna R. Chaffee Jr, ögonen på Patton. Armén skulle sätta upp sin första pansardivision som ett led i den nya upprustningen, ville han ta kommandot för divisionens första brigad? Chaffee avled i augusti året därpå, samtidigt som Patton, nu som brigadgeneral, ledde US 2nd Armoured Division i de gigantiska sommarmanövrerna i södra USA, generalrepetitionen till andra världskriget.

Ingen hade sett något liknande. Patton lät sin division röra sig med stor aggressivitet genom och förbi motståndarnas förband. Hans pansarspaning, huvudsakligen pansarbilar, skar kors och tvärs långt bakom fiendernas ryggar, likt han själv gjort i Mexiko tjugofem år tidigare. Han försvarade sitt provocerande agerande, genom att presentera utförliga beskrivningar och instruktioner för hur attackflyg faktisk gjort hans manövrer fullt möjliga. Övningsledningen var ställda schack matt, det gick inte att argumentera emot, inte när man man kunde läsa sig till om vad som just då hände Ryssland och Operation Barbarossa. Patton gjorde exakt samma sak i Tennessee och Louisiana. När han embarkerade för Europa 1942, 57 år gammal, gjorde han det med ett enda uppdrag i sikte, att leda de amerikanska mekaniserade förbanden genom Västeuropa och där möta tyska Panzerwaffe, det var hans unika uppgift. Nu blev det inte riktigt så, eftersom man tog vägen via Nordafrika istället.


Det fanns en kontinuerlig röd linje i Pattons liv och karriär från inträdet på VMI 1902, till El Guettar i Tunisien 1943. Från hans unga ideal och det amerikanska inbördeskriget, genom kavalleriet och de första mekaniserade striderna i Mexiko, pansarerfarenheten i Frankrike, via sommarmanövrerna 1941, till hans första riktiga pansarslag mot general Jürgen von Arnims Panzerwaffe i Nordafrika. Det är en helt unik linje hos en militär av sin tid. Patton var före den tiden, både teoretiskt och taktiskt. När han skolade om US II Army Corps efter deras förlust vid Kesserinepasset månaden innan och styrde upp och förstärkte dess pansar, gjorde han det som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. USA skulle ut i sitt första pansarslag och deras ledare visste absolut vad han gjorde.

Slaget vid El Guettar, 23 mars till 3 april 1943, anses i strategisk mening vara oavgjord, men Pattons pansar utmanövrerade von Arnims, en av Wehrmachts ledande pansargeneraler. Det var en uppvisning i stridsmoral och skicklighet utmed hela linjen, något som fullständigt överraskade både vän och fiende. Det enda Patton upplevde som surt, var att fältmarskalk Rommel inte varit på plats, han hade så gärna velat besegra honom.



* Pattons far var George Smith Patton Sr (1856-1927), advokat, affärsman och politiker. Patton kunde därför lägga den romerska siffran III till sitt namn. Hans son var general George Smith Patton IV (1923-2004).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar