fredag 4 december 2015

Blå divisionen


December 1941 hade startat under svåra omständigheter för den 250: e infanteridivisionen. Den ryska vintern, den kallaste i mannaminne, kom tidigt det året. Temperaturen föll omedelbart till under minus trettio och tog den tyska armén med överraskning. Än värre var att Röda armén till sist lyckats stoppa Wehrmachts förödande avancemang österut. Efter att ha kört över 80 mil in i Sovjetunionen och omringat Leningrad tidigare den våren, hade Armégrupp Nord och dess chef, fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb, ansetts redo att slutligen kväsa staden med ett sista anfall mot floden Tichvinka. Dock, med ryssarnas desperata motattacker i syfte att upprätthålla försörjningslederna till Leningrad, fann den 250: e divisionen sig exponerad på den motsatta sidan av floden Volchov, med dess 269: e infanteriregemente ståendes i vägen för hela tre ryska arméers försök att skära av den allt för utsträckta sextonde tyska armén.

Det är omöjligt att retirera, sa divisionschefen, generalmajor Agustín Muñoz Grandes. Han vände sig till överste José Martinez Esparza, regementschef för 269: e, och tryckte på med sin legendariska order till sin underordnade. – Ni måste stå kvar som om ni var naglande till marken.

För de 18 000 männen i División Azul, den blå divisionen, var den hårda kampen vid floden Volchov en fortsättning på den strid på liv och död som inletts fem år tidigare när sovjetiska styrkor hade spelat en viktig roll i stödet till den republikanska regimen under det spanska inbördeskriget. Striderna utmed de yrande snödrivorna i Ryssland skulle utgöra det sista kapitlet i generalissimus Francisco Francos nationalistiska uppror mot kommunismen. Så när november gav efter för december och striderna intensifierades än mer, skulle det hat och barbari som den sovjetiska interventionen i Spanien inneburit, spilla över i förlusten av samtliga mänskliga spärrar.


Wehrmacht hade knappt startat sin offensiv in i Sovjetunionen med Operation Barbarossa i juni 1941, innan Franco och hans nationalistiska regim erbjöd att sända spanska frivilliga till östfronten. Inte ens tre dagar efter den tyska invasionen, ställde den spanske utrikesministern Ramón Serrano Suñer sig upp i ett tal till tusentals samlade medborgare och falangister i Madrid och proklamerade att: – Ryssland är skyldigt. En sådan position var mycket enkelt i det återtagna, konservativa Spanien. Två år tidigare hade man kommit ut ur en förödande, tre år långt inbördeskrig, där nationalisterna, en sammanslutning av den politiska högern, rojalister och katoliker, hade besegrat den republikanska vänstern, med socialister, kommunister och anarkister.

Segrarna från inbördeskriget hade många anledningar att hata Sovjetunionen. Medan den vänsterinriktade regeringen Frente Popular, som Franco och nationalisterna motsatte sig i början av 1936 var förhållandevis fri från kommunism, så innebar premiärminister Francisco Largo Caballeros nya vänsterkoalition i september samma år en markant ökad assistans från Sovjetunionen. Caballero kallades inte för intet Spaniens Lenin. Inom några veckor erbjöd Josef Stalins regim den spanska regeringen full militär hjälp, inte enbart med att sätta upp internationella frivilligförband, s.k. brigader, utan även med professionella sovjetiska instruktörer och utrustning. Sovjetunionen hade inte varit den enda främmande makten som blandade sig i konflikten. I motsats till det avtal om icke-interventionism som tecknats samma år av nationerna i fråga, det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland blandade sig båda i den spanska konflikten på nationalisternas sida genom ett direkt militärt stöd till general Franco, vilket i det läget var nödvändigt för dem.


Oavsett vilka, fascister eller kommunister, samtliga bidrog till Spaniens lidande åren 1936-1939, via influering, eller direkt ansvar för övergrepp från de olika inblandade parterna. I november 1936, när Frente Popular lät avrätta tusentals arresterade soldater, nationalistiska sympatisörer, katolska präster och allmänt konservativa anhängare i Madrid, såg många nationalister kommunister Santiago Carrillos hand i detta. Till denna dag är det många i Spanien som tror att Carrillo, senare utnämnd till generalsekreterare för det spanska kommunistpartiet, agerande på order av Stalin.

Övergreppen från de egna kommunisterna i Spanien var färska i minnet hos de frivilliga i Ryssland. Många nationalistiska veteraner var snabba att anmäla sig till sin forna allierade när konflikten mellan Nazityskland och Sovjetunionen bröt ut. Det var närmast en överväldigande ström av intresserade och inom några veckor hade Franco samlat in fler än 18 000 frivilliga. Bestående av en mix av politiska falangister (spanska fascister), veteraner från Spanska legionen och soldater ur den nationalistiska armén, så behövde den Blå divisionen en chef som kunde leda dem alla vid fronten. För denna roll utnämnde Franco general Muños Grandes, en respekterad veteran från kolonialkriget i Marocko, en legionär och falangist.  Sårad nio gånger i strid, känd för att äta samma ransoner som sina män och att leda dem från täten i strid, han var den som skulle vara deras ledare i Ryssland mot bolsjevikerna.

Överste Esparza

De transporterades med tåg genom det ockuperade Frankrike och genom Tyskland. Den Blå divisionen, i rullorna benämnd 250: e tyska infanteridivisionen*, anlände till den ryska fronten i september 1941. Inledningsvis var de ämnade för Armégrupp Mitten och avancemanget mot Moskva, ett hedersuppdrag, men de omdirigerades till Armegrupp Nord och Leningrad. De placerades under fältmarskalk Ernst Busch och hans sextonde armé. Som tätformering befann sig 269: e infanteriregementet, under överste Esparza. Många lät sig förvillas av hans korta och korpulenta hållning, ganska lik Franco själv, men den lille, runde översten var känd för sitt kyliga lugn i strid. Hans Regemente pressade sig framåt under november månad, tills de tappade fart p.g.a. bristande underhåll vid byarna Otenskii och Posen, strax norr om Novgorod. Tidigt i december, tre sovjetiska arméer attackerade i riktning floden Volchov. Temperaturen föll mot 40 minusgrader, vilket försvårade situationen ytterligare när fruktansvärda närstrider utvecklades utmed den spanska linjen. De hade slagits fanatiskt mot de sovjetiska instruktörerna, som invaderat deras land fem år tidigare, nu var det kommunisternas tur att visa hur de slogs med ryggen mot väggen.

Den 8 december 1941, general Muños Grandes var på defensiven på fler sätt än ett. Dagen innan hade han försökt dra tillbaka sina styrkor från de exponerade områdena på den östra sidan av floden Volchov. Han gjorde det i kontrast med de tyska orderna – Führer befehl – att stå fast. Den här dagen försvarade han den spanska hedern inför chefen för XXXVIII kåren, general Friedrich-Wilhelm von Chappuis. Muños Grandes hade inget väl än att stå upp mot von Chappuis, Esparzas 269: e regemente, samt divisionens mobila reserv, som tillsammans tagit merparten av den ryska anstormningen, var nere en fjärdedels styrka vid det här laget. von Cappuis tyska 126: e infanteridivision var också svårt decimerad. De extrema väderleksförhållandena hjälpte inte situationen mycket, även om det lade sorti även på ryssarna. Det fanns läkarrapporter som talade om att soldater avled därför att deras hjärnsubstans frös till iskristaller under stålhjälmarna.


Julaftonen inleddes tillräckligt lugnt för Esparzas utsatta män. Reträtten över Volchov gav möjlighet för många att fira högtiden under enkla förhållanden, medan Francos generösa gåvor i form choklad och likör tacksamt togs emot som en smula spansk värme i det frysta helvetet. När den tunna solen steg på juldagsmorgonen blev en spansk kulspruteskytt så rörd av situationen att han skonade en rysk soldat som vågat sig ut på ingenmansland för att finna ved. Den sovjetiska arméledningen däremot var inte lika generös. Under dagarna som ledde upp till julafton, under förespegling att de drog sig tillbaka för omgruppering, samlade man ihop allt man hade, inklusive tonåriga pojkar, för att förstärka den tilltänkta stormstyrkan, 305: e infanteridivisionen. Varje ny soldat fick ett gevär och 120 patroner, med order att anfalla över Volchov och trycka bort – de spanska legosoldaterna och Hitlers lakej Franco – från deras positioner. Om det skulle krävas ytterligare mod, hade man förstärkt divisionens kö med än flera politruker – NKVD: s kommissariekandidater -  för att med säkerhet och vapenmakt ingjuta dem i detta.

Samtidigt, von Chappuis kommenderade ett skifte i de tyska linjerna som täckte området försvarat av 250: e och 126: e divisionerna. Syftet var att låta spanjorerna bygga upp en nödvändig reserv kring Novgorod. Dock, manövern skapade en oönskad situation, ett gap i de tyska linjerna.

Vid insikten att ryssarna var i antågande började överste Esparza snabbt att se över sina styrkor. Nu hade två månaders hårda strider haft en hämmande effekt på den diabetessjuke regementschefen och hans vanliga energi var nedsatt. Efter att ha konfererat med sina kompanichefer och bekräftat att de skulle hålla sina positioner, tillät han sig för en gångs skull, trots hotande storanfall över julen, att dra sig tillbaka till sin stab och vila. Det blev en kort tupplur. Väckt strax efter midnatt den 26 december fick han meddelande om att ryssarna avancerade kraftigt och hotade att omringa en stödjepunkt ledd av fänrik Rubio Moscoso, samt en pluton ur 2: a bataljonen, 269: e regementet. När Moscoso inte längre svarade på bataljonsstabens radioanrop, avgick en plutonstark sektion ledd av löjtnant Jacinto Ochoa, för att rekognosera den utsatta positionen. I mörker och med kraftiga kastvindar med yrsnö satte de ut vid halv fyra på morgonen. Situationen var densamma för ryssarna och man drabbade samman i blindo i skogen. Vilt skjutande med sin pistol kommenderade löjtnant Ochoa reträtt. Han fick med sig enbart sjutton man och själv var han svårt sårad i bröstet.


Vid lunchtid, i dagsljus, stod det klart för 2: a bataljonens chef, major Miguel Román Garrido att åtminstone tre ryska bataljoner var i faggorna med att försöka penetrera XXXVIII kårens linjer. Med endast ett trettiotal män under sitt direkt kommando, var det hopplöst för honom att från sin stabsplats i ett kapell i byn Udarnik att sätta upp motstånd mot de vida överlägsna ryssarna. Trots det, hans order var klara och i skenet av att de tysk-spanska linjerna höll på att omdirigeras, så fanns det i hans mening inget alternativ. Han ringde överste Esparza. – Vi är fullständigt avskurna, förklarade Garrido för sin regementschef. I teorin är vi chanslösa, fortsatte han. Det enda vi kan göra är att försöka dö med ära.

De fick dock en respit, när fyra kompanier ur det tyska 126: e regementet anlände för att ta position vid kapellet. De återstående spanjorerna tog tillfället i akt och lyckades nå fänrik Moscosos ställning genom stridslarmet. De möttes av en fruktansvärd syn, kropparna från samtliga kamrater låg utspridda i snön. Ryssarna hade låtit hamra fast deras händer och fötter med ispikar. En pik stod rakt upp från pannan på en soldat. Ilskan växte hos de Garridos män och nyheten spriddes snabbt. Den Blå divisionen visade från och med nu ingen pardon mot den Röda armén. Inga fångar togs mera.


Samma eftermiddag försökte åter en disorganiserad sovjetisk styrka infiltrera axelmakternas linjer vid Udarnik, men de stoppades tvärt av överste Esparzas första bataljon, eller resterna av dem. Vi kvällen ankomst hade den ryska 305: e divisionen lämnat efter sig fler än 1 000 döda. Den Blå divisionen, som hade hoppats på en lugn jul, hade istället, mot alla odds, blött ut Röda armén till en kostnad av drygt 100 man stupade. Proportionerna i förlusttal var liten tröst för spanjorerna, som såg sina kamrater korsfästa i isen, långt hemifrån det hemland de befriat från kommunism. Uppoffringen gick inte oanmärkt hos general Muños Grandes: – Det röda monstret har gjort äran hos våra soldater desto större, proklamerade han inför sina trupper. Vi är stolta spanjorer.

De desperata striderna under julen 1941 var enbart början av vad som komma skulle för den Blå divisionen under de kommande arton månaderna. Divisionen spelade en huvudroll i hindrandet av ytterligare sovjetiska försök att bryta inringningen av Leningrad under januari 1942. Till sist stabiliserade man fronten vid Novgorod och bidrog även till att stänga den s.k. Volchovfickan i juni. Vid den tiden hade Hitler blivit än mer frustrerad över Francos motstånd mot att ge axelmakterna sitt fulla militära och politiska stöd. Den nazistiske diktatorn hade börjat kontemplera en invasion av Spanien. Han beundrade general Muños Grandes och dennes koppling till falangisterna, vilket gjorde honom till en tänkbar kandidat som Francos efterträdare. Franco, å sin sida, hade inte för avsikt att låta sitt fortfarande skakiga Spanien bli en nazistlakej. Han valde en mycket tunn diplomatisk linje när han återkallade den ärrade generalen i december 1942 för att distansera honom från Hitler. Ersättaren blev Emilio Esteban-Infantes**, en minst lika kompetent general, som dessutom var ungdomsvän till Franco sedan tiden som kadetter på militärakademin i Toledo och därmed absolut lojal till sin ledare.

General Esteban-Infantes

Efter en kort tid av vila och återuppbyggnad utkämpade Blå divisionen sin allra blodigaste strid. Under slaget om Krasny Bor i februari 1943, försökte ca 40 000 sovjetiska trupper att ännu en gång bräcka belägringen av Leningrad och träffade 6 000 spanjorer ur 250: e divisionen. Precis som tidigare höll man linjerna täta och trots fruktansvärda spanska förluster, med upp till 4 000 döda och sårade enligt officiella siffror, eller 70 procent, så var belägringen ett fortsatt faktum. Nu var dock skadan gjord och Franco lät dra tillbaka divisionen helt till Spanien i oktober 1943. Ändå stannade några fanatiska falangister kvar i Ryssland. Några av dem var medlemmar av den Spanska legionen. De slogs mot Röda armén till det bittra slutet, tillhörande olika förband ur Waffen-SS. När ryska soldater drog fram en stupad fiende ur Berlins ruiner, våren 1945, fann de till sin förvåning att han ännu bar den spanska flaggan på uniformsärmen och hans ansikte var tatuerat på Marockanskt vis.

De hårda och beslutsamma striderna kring Lobkovo och Udarnik mellan den 24 och 27 december 1941 var ett mikrokosmos av den Blå divisionens erfarenheter från östfronten. Alltid i numerärt underläge, men aldrig utklassade, slogs de med en övertygelse aldrig någonsin skådat bland de utländska frivilliga i Wehrmacht. Mycket kan förklaras med den unika, spanska tågan, men den mest realistiska bilden träder fram när man jämför divisionens förmåga i relation till det spanska inbördeskriget. Enbart några år efter det att de på spansk jord bekämpat sovjetiska rådgivare och kommunistiska sympatisörer från hela världen, så betraktade männen i den Blå divisionen sin roll vid Leningrad inte som inkräktare med en främmande agenda med politiska och rasistiska förtecken, utan som försvarare av deras sätt att leva.

Ett sätt att leva som de betalade dyrt för på den ryska östfronten.




* Wehrmacht, d.v.s. den reguljära tyska krigsmakten, tog inte gärna in frivilliga från andra länder vid det här laget, men Franco krävde detta för medverkan med en spansk division. Alternativet, uppsättandet av en spansk division inom Waffen-SS, var det aldrig tal om. Francos män skulle slåss som reguljära soldater i tysk uniform. Detta var ett led i Francos krav på legitimitet. Han ställde också krav på att Spaniens medverkan enbart riktade sig mot det kommunistiska Sovjetunionen och ingen annan, en hederssak för honom. Detta var en tydlig signal till de västallierade, med vilka han samtidigt förde ingående samtal. Han var slug, Franco.


** Esteban-Infantes tillhörde en nästan obefintlig krets av människor som Franco släppte inpå sig.

Fotnot:
Varför den Blå divisionen? Den blå färgen kom sig av de blå skjortor som falangisterna bar under inbördeskriget. Många medlemmar i den 250: e infanteridivisionen bar de blå skjortorna under de tyska vapenrockarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar