onsdag 16 december 2015

Attila


Han var född till att skaka om världen, skövlande alla dess länder, terroriserande alla övriga med de hemskaste rykten om hans framfart. Han var stor i gången, rullandes med ögonen hit och dit, så att styrkan i hans stolta sinne anlände samtidigt med hans kropp. Han älskade kriget, men var återhållsam i handling, mäktig i förhandling, generös mot vänner och skonsam mot dem under hans beskydd. Kort i rocken, var han bred över bringan, med stort huvud. Hans skägg var tunt och gråsprängt, näsan platt och huden solbränd, såsom hans härkomst föreskrev.
                                                                                                             Priscus, enligt Jordanes*



Inte mycket är känt om den store hunnerhövdingens unga år. Attilas far, Mundzuk hade blivit en hunnerhövding vid ungefär 420 e.kr. Vid den tiden var hunnernas samhälle i förändring. Som ett turkiskt nomadfolk hade de vandrat från Centralasien till östra Europa i slutet av 300-talet och slagit sig ner på de ungerska slätterna. Detta var det västligaste belägna området av stäppliknande landskap som var användbar för de stora hjordar av hästar som detta nomadfolk var beroende av för sin militära stormakt. Området var också strategiskt väl placerat för räder in bland germanerna i det centrala och norra Europa, samt både den västliga och östliga delen av Romarriket.


När de anlände till Europa saknade hunnerna en enhetlig ledare, de styrdes istället av flera olika hövdingar i en komplicerad hierarki, där alla såg upp till en äldste. För att undvika att hästarna betade ut landskapet krävdes det stora ytor och det ledde naturligtvis till ett decentraliserat ledningssystem. Under 400-talet började hunnerna att lämna nomadlivet och slå sig ner i byar. De blev rika genom räder, mutor från exploaterade folkgrupper och som legoknektar åt den romerska armén. Denna utveckling ledde till en centralisering av makten som innebar att Attilas farbror Rua blev hunnernas konung år 432. En hög ledare styrde genom stöd av en särskilt utvald elit kallad logades. Fortfarande saknade hunnerna institutioner för ledarskap och enigheten lutade sig helt och hållet på hövdingarnas framgångar i strid. Lojalitet baserades helt på distribution av krigsbyten och en kung som saknade medel att belöna sitt folk kunde inte klara sig länge.

Rua avled 434 och hans tron ärvdes av brorsönerna Attila och Bleda. Deras första akt som ledare var att färdigställa ett fredsavtal med det Östromerska riket som Rua arbetat med. De båda kungarna vägrade dock att sitta av när de mötte Roms ambassadör, så de slutliga förhandlingarna sköttes från hästryggen för att balansera maktställningen mellan dem. Romarna behövde freden, det fanns ett stort behov av att frigöra trupper för att bekämpa vandalerna som invaderat Nordafrika, så bröderna slöt ett hårt avtal. Deserterade romerska soldater skulle återgäldas mot en belöning av åtta guldmynt per man och den årliga ersättningen för fred dubblerades från 160 till 320 kg guld. Romarna blev också tvungna att överlämna medlemmar av den kungliga familjen som flytt till det romerska imperiet.


Under flera år efter fredsfördraget var Attila och Bleda fullt upptagna med att erövra vad romerska historiker kallade Skytien, ett väldigt område i Eurasien där barbarerna höll till. Den exakta gränsen för deras erövringar är inte kända, men helt säkert nådde de ända till Östersjön i norr, Svarta havet i söder och nästan till Rhen i väster. Under den här tiden lyckades inte romarna betala hunnerna deras årliga subsidier. Till detta lades år 439 vandalernas erövring av Kartago och därmed hota Roms tillförsel av korn. Samtliga romerska militära resurser behövdes för att återta Kartago, vilket gav Attila och Bleda en enastående möjlighet att fullfölja straffklausulen i avtalet med romarna. Hunnerna hade anledning till krig, vad de egentligen hoppats på hela tiden. År 441 korsade man Donau och intog Balkan, först skövlades Viminiacum – dagens Kostolac i Serbien – därefter fästningen i Sirmium – Mitrovica – och med detta föll hela försvaret av Donau. Med en betydande del av det romerska riket under sig, fick Attila till ett avtal med den östlige kejsare Theodosius II. Romarna blev varnade att minsta lilla väpnat hot från deras sida och ett nytt krig blev resultatet.

Trots detta, utnyttjade Theodosius uppehållet till att avbryta en attack mot vandalerna i söder och förflytta nya trupper upp till Balkan. Precis som han hotat med, Attila återvände på krigsstigen. År 443 erövrade han basen för romarnas flotta i Donau, vid Ratiaria – biflödet Archar, Bulgarien. Med sina kommunikationer utmed floden säkrade från romerska attacker, red Attila söderut och kapade det stora centrumet för vapentillverkning i området, Naissus – Nis, Bulgarien – innan han fortsatte västerut till Sardica, dagens Sofia. Därefter vände han åter söderut och strömmade ner mot Roms östliga huvudstad, Konstantinopel. Fram till nu hade hunnerna varit i det närmaste ohotade, men mellan dem och målet stod Roms huvudsakliga fältarmé i öster, under general Flavius Ardabur Aspar. Under flera av varandra följande fältslag, utmanövrerade Attila Aspar, skar av hans förbindelser till Konstantinopel och spred resterna av hans armé över hela Balkan. Även om huvudstaden vid Bosporen var så kraftigt befäst att det ansågs ointagligt, så var hela det resterande Balkan försvarslöst och Theodosius hade inget annat val än att be om fred, vilket innebär nya subsidier om mer än ett ton guld om året. Priset på återtagna fångar höjdes från 8 till 12 guldmynt. Allt betalades och freden återupprättades år 443. Hunnerna lämnade Roms territorier.

Aetius

Det var antingen året 444 eller 445 som Attila mördade sin bror Bleda och blev därmed hunnernas enda konung. Exakt vad som orsakade denna händelse är okänd, men det ser ut som om de båda bröderna var radikalt olika karaktärer. Bleda ansågs både grym och sadistisk, medan Attila, om än hänsynslös, var mera pragmatisk i sitt våldsanvändande. Även om hans namn för evigt blivit ersatt med själva meningen för ordet tyranni, så var han inte ansedd som sådan bland hunnerna själva, en viktig distinktion. Hans personliga ovänner må ha drabbats av ond, bråd död, men mest av allt litade Attila inte till våld i första hand, utan till sin karisma och sitt framgångsrika ledarskap för att styra sitt folk. En grekisk fånge som bestämde sig för att stanna bland hunnerna efter frigivning, ansåg Attilas styre som fördelaktigt i jämförelse med de romerska kejsarna med sina höga skatter och korruption.

Lite är känt om Attilas göromål fram till våren 447 då han åter invaderade Östrom och nu i betydligt större skala. Den här gången drog han med sig enheter värvade blöand sina germanska undersåtar. I januari detta år hade Konstantinopel drabbats av flera svåra jordbävningar och stora delar av den ökända statsmuren, inklusive ett femtiotal torn, hade kollapsat. Medan stadens invånare desperat började bygga upp muren igen, närmade sig Attila med sitt vanliga spår av rökpelare efter sig. Den här gången var dock det romerska motståndet hårdare. Nära Marcianopolis – Devnya, Bulgarien – mötte han en romersk armé. Även om han besegrade den, så var hans förluster stora. Han fick nu veta att muren kring Konstantinopel var återställd och han vände nu ytterligare söderut och gav sig på Grekland. Priset för fred som Rom nu tvingades betala bestod av land söder om Donau som var fem dagsritter bred, eller nästan 20 mil. Följande år lämnade han romarna ifred och koncentrerade sig på erövringar i österled. Han lade under sig det skytiska folket, nomader som levde mellan de Svarta och Kaspiska haven. Attacken var antagligen ett svar på kejsaren Theodosius försök att skapa en allians med dem.


Romarna började nu bli desperata. År 449 iscensatte de ett försök att mörda Attila under förespegling av ett diplomatiskt möte. Planen förråddes och de ditsända ambassadörerna, som inget visste om den parallella planen, undkom avrättning med blotta förskräckelsen. Attilas prov på återhållsamhet gjorde det lättare för honom att exploatera Roms misslyckade, vilket kostade Konstantinopel än mer lösen i guld. Nöjd med att Östrom inte längre utgjorde något hot mot honom, vände nu hunnerkungen sitt intresse mot Västrom istället. Endast nominellt styrd av den veke kejsaren Valentinian III, låg den verkliga makten i generalen Flavius Aetius. I sin ungdom hade denne Aetius varit gisslan hos hunnerna och han hade behållit en nära och vänlig relation till dem, ofta använt dem som legosoldater bl.a. Aetius hade även gjort Attila till hedersgeneral i den västromerska armén.

Tidigt år 450 förkunnade Attila sina intentioner att angripa visigoternas kungadöma Aquitaine i södra Frankrike, som var en allierad till kejsaren Valentinian. Visigoterna hade varit ett problem för romarna ända sedan de kommit till deras rike år 376 som flyktingar undan hunnerna, samtidigt som de såg landets kollaps som en politisk lösning. Det är troligt att Attila ämnade göra sin hedersrang som general till en verklig sådan, avsätta Aetius som kommendant över västroms armé och på så vis kontrollera hela det Västromerska riket. Han blev ytterligare inspirerad när det denna vår anlände en önskan från Valentinians syster Justa Grata Honoria om hjälp i ett hopplöst äktenskap med senatorn Bassus Herculanus, en vän till kejsaren. Attila svarade med krav om Honorias hand. Hon skulle lämnas över till honom, tillsammans med halva det Västromerska riket. Valentinian vägrade.

Theodosius

Den sommaren bröt samtidigt en konflikt om tronen bland frankerna ut i norr. Den ena delen i dispyten, majoriteten, begärde assistans från Aetius, medan minoriteten gick till Attila. Detta gav den listige hunnerkungen ytterligare en anledning att rida västerut. Som om inte det var nog så avled plötsligt kejsare Theodosius borta i öster och efterträdaren, Flavius Marcianus Augustus, vägrade att betala hunnerna en enda ytterligare sekel.

Attila fortsatte sin planerade offensiv västerut, med motivet om han lyckades så skulle det vara enkelt att därefter ta hand om Marcianus. Precis som 447 kallade han in assistans från sina germanska undersåtar, han korsade Rhen vid Koblenz med en stor här och invaderade Gallien. Nu hade dock Attila försummat diplomatin så till den grad att romarna, visigoterna och frankerna tillsammans bildade en allians. Attila kom så långt som till Orléans, men då han misslyckades att ta staden, drog han sig tillbaka till de Katalauniska fälten**, dagens Champagne. Där, någonstans mellan Chãlons och Troyes, mötte han Aetius i ett stort fältslag om totalt över 100 000 stridande den 20 juni 451. Striden rasade hela dagen och inte förrän vid mörkrets inbrott lösgjorde man sig från varandra, med svåra förluster på båda sidor. Det var Attila som tog smällen och under natten funderade han på ett eget självmordsanfall till häst in bland fienden, men ändrade sig. På morgonen iakttog en skakad men ändå segerviss Aetius hur hunnerna drog sig undan i god ordning. Vid september var Attila tillbaka i Ungern. Han sände flera räder in över Balkan för att hålla Marcianus sysselsatt.

Konstantinopel

Även om Attila fortfarande var inställd på att gifta sig med Honoria, så hade han lärt sig av sina misstag. Nästkommande år tvingade han romarna att möta honom ensamma genom att invadera Italien, ett område visigoterna och frankerna inte brydde sig om. Aetius hade trott att Attila var inställd på förhandling och hade underlåtit att skydda passen genom Alperna. Hunnerna mötte därför inget nämnvärt motstånd förrän de nådde staden Aquileia i nordöstra Italien. Här hölls Attila upp i flera veckor av ett heroiskt motstånd från stadens garnison, tills hunnerna raserade muren och skövlade innandömet så fullständigt att staden aldrig hämtade sig. De svepte sedan västerut utmed Podalen, skövlande stad efter stad, tills de nådde Milano. Där möttes han av en delegation under påven Leo I med löften om rikedomar i utbyte med fred. Det var inte en dag för tidigt, Italien härjades nu av pesten och Attila hade ändå blivit tvingad att retirera. Han återvände hem bara för att finna ut att under sin frånvaro hade kejsar Marcianus sänt trupper och härjat hunnernas land.

Trots att världen fortfarande skälvde inför hans blotta namn, var Attilas position vid sitt slut när året 452 ändade. Den italienska expeditionen hade inbringat mycket rikedomar, men förlusterna i manskap hade varit stora, dessutom kom de på toppen av förlusterna i Gallien året innan. Han hade inte kunnat gifta sig med Honoria och inte lyckats kontrollera Västrom. Hunnernas hästar var utmattade och de hann aldrig dra nytta av det årets gräsbestånd, så ingen ny kampanj kunde startas förrän senare nästföljande år då ett nytt bestånd avlats fram. Balkan hade vid det här lagets härjats så mycket att inget mer fanns att hämta där. Attila visste också att Marcianus var säker från hans hämnd så länge han höll sig bakom Konstantinopels murar. Ändå hade Attila ett skriande behov av att upprätthålla en ständig ström av rikedomar och framgångar för att upprätthålla sin makt. Det var omöjligt för honom att inte göra någonting.

Honoria

Våren 453, medans han kontemplerade sina möjligheter gentemot Marcianus, beslutade sig Attila för att lägga till en vacker, ung germansk flicka vid namn Ildico till sitt harem av hustrur. Det har spekulerats om Ildico i själva verket var en gåva från en germansk kung. Bröllopet blev långt och Attila blev exakt så enastående berusad som det var förväntat hos en barbarkonung som han. Efter att raglande dragit sig tillbaka med sin nya hustru, slocknade han fullständigt på sin bädd. Under natten drabbades han plötsligt av en kraftig näsblödning och liggandes medvetslös på rygg, drunknade han i sitt eget blod.

Döden av en sådan magnifik tyrann kunde knappast gå obemärkt i himlen och man sa att kejsare Marcianus samma natt drömt profetiskt om att Attilas båge nu var bruten. När man förlorat sin karismatiske ledare, ledde det nomadiska sönderfallet bland hunnerna fullständigt samman. Medan Attilas många söner slogs om makten, gjorde germanerna uppror och vid slaget vid Nedao, Pannonia, dagens västra Ungern, år 455 krossade man hunnernas imperium. De spriddes ut i många grupper över stäpperna i Europa och Eurasien, för att med tidens gång blandas upp och upphöra som etnisk grupp i det väldiga, expanderande folkhavet.

La muerte de Atila


* Priscus av Pannonium var en östromersk diplomat, lärare och historiker under 400-talet e.kr. Jordanes var också historiker och levde ett århundrade senare.


** Det var här general Patton var menad långt senare att besegra tyska Panzerwaffe efter invasionen av den europeiska kontinenten. Enligt Patton hade han varit med vid det avgörande slaget mot Attila och kände därför landskapet väl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar