söndag 8 november 2015

Scipio


Det enklaste man kan göra om man vill skriva om romersk militarism och dess utövare är att nedteckna Julius Caesars liv och leverne. Nu finns det så mycket material kring honom att det vore en upprepning. Istället kan man välja en general som föregick Ceasar och som hade stor inverkan på dennes strategiska och taktiska tänkande. Två generationer innan den store diktatorn, styrdes de romerska legionerna av en man som i mycket skapade deras formidabla krigsmaskin, byggde dess struktur, formade deras unika disciplin. Hans namn var Publius Cornelius Scipio och han föddes kanske år 236, men avled definitivt 184 före Kristus. I den antika historien är han dock mest känd som Scipio Africanus – han som gav Afrika till Rom.

Scipio tränade sina soldater hårt. Under hans ledning kunde de genomföra både komplexa manövrer på slagfältet och även utföra överraskande nattanfall. Han var både metodisk och noggrann i förberedelserna inför samtliga sina fälttåg. Han samlade underrättelser, fann lokala allierade och upprättade säkra försörjningslinjer. Det var dessa färdigheter som möjliggjorde hans djärva erövring av Nya Kartago. I Spanien använde han stora mängder iberiska trupper, utan att luta sig allt för tungt emot dem. Han lämnade de avgörande striderna till sitt eget folk. I Afrika säkrade han tillräckliga mängder numidiskt kavalleri för att tippa över fördelarna till sin sida, en metod han lärt sig av fienden. Han använde sig även av kartagernas metoder att mörka sina intentioner och att samtliga hans rörelser var snabba och överraskande.

Scipios liv och karriär var naturligt nära knutna till Hannibal, den store kartagiske härledaren. Han var fortfarande endast en tonåring när han överlevde utrotningsslaget vid Cannea 216 f.kr. Roms största militära förlust någonsin. Scipio tillhörde den generation romerska militärer och ledare som smakat på förlusternas bitterhet sedan barnsben. Bland alla dem som lärde sig av denna erfarenhet var han den mest briljante och framträdande och hans gärningar skulle eka mellan Roms marmor genom hela det stora imperiet.


Scipio föddes in i två av de rikaste och mest namnkunniga familjerna i Rom, Scipio på faderns sida och Cornelius på moderns. De upprätthöll centrala positioner i den stora metropolens politiska liv. Det här var under det första s.k. kartagiska kriget och hans far valdes av senaten till konsul 218 f.kr. och gavs uppgiften att tåga till Spanien med en här och möta Hannibal. På sin väg genom norra Italien insåg pappa Scipio att Hannibal mot alla odds gått över Alperna, med elefanter och allt, och faktiskt passerat honom på väg söderut. Scipio d.ä. begick generalfelet att splittra sin styrka. Han lät sin bror leda huvuddelen av hären vidare mot Spanien, medan han själv gick österut för att konfrontera Hannibal.

Den unge Scipio var med som medlem i faderns stab. I november 218 ledde konsuln infanteri och lätt kavalleri mot Hannibal vid floden Ticinus och blev massakrerade. Scipio upplevde det desperata kavallerianfall, typiskt för deras familj, som räddade dem till en annan dag. Scipio d.y. var fortfarande i armén när de kombinerade styrkorna av två konsuler blev besegrade vid Trebia, samma december. Han kan även ha varit med nästa år, 217, vid sjön Trasimene, när en ny romersk armé slaktades av Hannibals briljans. Under de kommande åren var han militär tribun vid den massiva armé som Rom dragit samman för att jaga ikapp och söka slå den kartagiske ledaren. Detta ledde till blodbadet vid Cannea, då 50 000 legionärer maldes ner i dubbel omfamning på slagfältet. Scipio lyckades fly, han samlade flera grupper av flyende romare och imponerade mycket på de unga aristokraterna för sitt personliga mod och ledarskap. De som försökte fly utomlands ställdes inför Scipios svärd, han tvingade dem istället att svära trohetsed till republiken.

211 f.k. Roms bakslag fortsatte under den kartagiska pressen. Efter att ha repat sig från sina skador, sändes pappa Scipio till Spanien för att återföras med den huvudsaklige romerske ledaren där, hans bror Gnaeus. Dock, när de inte lyckades hålla samman de allierade trupperna, stupade de båda i strid. Ett år senare, 210, sökte den blott 25: årige Scipio att efterträda sin far och farbror i Spanien. Trots att republiken som regel endast gav generalskap till valda magistrater, sällan yngre än fyrtio, så hade manfallet under Hannibal bland senatens medlemmar varit stort och ingen hade lust att utmana Scipio på den posten. Dessutom, menades det bland många, skulle den unge mannens namn dra till sig större respekt bland de lokala folken än någon okänd ledartyp från Rom.

Hannibal
Ändå måste man vara medveten om hur exceptionell denna utnämning verkligen var. I detta ögonblick av kris demonstrerade Rom hur långt de var redo att gå i spelet för att till sist nå framgång.

Scipio tog med sig förstärkningar och ökade antalet romerska trupper i Spanien till ca 30 000. Även om romarna var kraftigt underlägsna till antalet i jämförelse med kartagerna, så var de väl koncentrerade och disciplinerade, tack vare Scipio. Kartagerna å sin sida hade svårt att hålla sitt folk på en plats p.g.a. allvarliga försörjningsproblem. Nästan omedelbart beslutade Scipio att angripa fiendens provinshuvudstad, Nya Kartago, dagen Cartagena. Enligt lokala fiskare var lagunen som skyddade stadens västra mur möjlig att vada vid särskilda tidvattensförhållanden. Vid starten av krigssäsongen år 209 f.kr. såg Scipio att tre av kartagernas spanska arméer befann sig på längre distanser från huvudstaden och han kommenderade sin armé i snabb marsch utmed kusten, hela tiden skuggad av den romerska flottan. Omedelbart vid ankomsten kastade han in sina trupper i en fullskalig stormning av stadsmuren mot landsidan, trots det närmast överväldigande motståndet.

Han lät anfallet fortsätta i flera timmar. Han hade räknat väl gentemot tidvattnet och endast vid exakt rätt tillfälle lät han en styrka av 500 legionärer snabbt vada över lagunen. I princip samtliga försvarare av den sidan hade dragits bort till förmån för striden på andra sidan och den lilla styrkan lyckades nästan obehindrade klättra upp på murkrönet med stegar. De följde därefter muren till huvudporten och lyckades öppna den, trots hårt motstånd. Scipio var igenom och med reservtrupper intog han stadens citadell och andra nyckelpositioner. Striden var över och det var en enastående seger. Den visade tydligt för de iberiska stammarna – och för Rom – att det var möjligt att slå kartagerna.


Scipio kunde nu kapa fiendens finansiella resurser och övrig försörjning. Där fanns också flera kidnappade spanjorer, hållna av kartagerna som säkerheter för hårda överenskommelser med iberisk adel. En av dessa, en ung och vacker dotter till en aristokrat presenterades av hans soldater som en gåva. I en gest i andan av Alexander den store, vägrade Scipio att röra henne. Istället lät han överföra henne orörd till familjen, med hedern i behåll. Det var en viktig politisk och nobel handling. Under den kommande vintern lyckades han övertala ett antal spanska ledare att komma över till Roms sida och ta sina trupper med dem.

208 f.kr. Scipio besegrade Hannibal bror, Hasdrubal Barca, i ett marginellt fältslag vid Baecula. Han kunde däremot inte hindra Hasdrubal att marschera vidare mot Italien, men det spelade mindre roll nu. Så snart kartagerna åter gått genom Alperna raderades de ut av stora romerska styrkor, instruerade enligt Scipio. Nästföljande år ägnades åt försiktigt manövrerande inför den väldiga kartagiska härens sammandragning under ledaren Hasdrubal Gisgo, vid Ilipa, nära Seville. Romarna var mycket underlägsna i antal och nästan halva deras styrka bestod av spanska trupper, vars lojalitet var ifrågasatt och deras effektivitet låg. Trots det, Scipios legionärer och latinska allierade var väl tränade. Under flera dagar manövrerade de båda arméerna inför varandra, placerade de bästa trupperna i centrum och allierade på flankerna. Ingen av sidorna vågade batalj.

Efter att ha invaggat fienden i denna rutin, angrep Scipio plötsligt i gryningen, med kavalleri och lätt infanteri, de kartagiska förposterna rakt framför deras huvudstyrka i mitten. Medan denna attack utfördes , formerade Scipio snabbt om sin huvudarmé och placerade legionärerna på flankerna och spanjorerna i mitten. Hasdrubal vaknade upp i panik, drog samman sina trupper enligt tidigare gruppering. Förstummad kunde han nu se hur de romerska flankerna avancerade mot hans svagaste styrkor. Scipios spanjorer avancerade i sin tur medvetet långsamt, varpå de hindrade Hasdrubal att omgruppera sin här. Kartagerna kunde bara se på när romarna mejade ner deras trupper på flankerna för att därefter ge sig på centern från två håll, samtidigt som deras spanjorer till sist nådde dem rakt framifrån. De flydde i panik och förlorade åtskilliga soldater i processen. Under de följande månaderna hade Scipio inget annat att göra än att städa upp den iberiska halvön från hopplösa kartagiska fästen.


Med den spanska segern under bältet återvände han år 205 f.kr. till Rom, där han hyllades storartat och valdes enhälligt till konsul. Åter igen gjorde man ett undantag för hans ungdom. Därvidlag kunde han nu effektivt manövrera sig i position för att leda den tilltänkta armén som skulle invadera Nordafrika och hota själva Kartago. Invasionen leddes från Sicilien och i centrum för trupperna befann sig två legioner utgjorda av överlevande från Cannea och andra tidigare romerska bakslag. Detta var Scipios folk, väldrillade och hungriga på hämnd. De var hans elit, efter vilka alla de andra formades.

204 f.kr. Scipio landsteg på Nordafrikas kust och kamperade armén vid Utica i dagens Tunisien. Snart därefter möttes han av Masinissa, en numidisk prins, som tagit med sig det storartade, traditionella numidiska kavalleriet. Detta superba lätta kavalleri hade alltid utgjort Hannibals effektivaste enheter, men efter tjänst hos kartagerna i Spanien, hade de misströstat över utsikterna och övertalades att byta sida. Masinissa kommenderade enbart en mindre styrka, men de bevisade snart sitt värde när de lurade fiendens spaningskavalleri in i dödliga bakhåll. Scipio hade börjat belägra Utica och snart drogs två stora kartagiska arméer samman för att möta hotet. En av dem leddes av Hasdrubal Gisgo, den andra av Syfax, en nubisk kung och allierad till Kartago, samt bitter fiende till Masinissa. Under den kommande vintern kamperade de båda arméerna var för sig, flera kilometer ifrån varandra, och började speja på romarna. Tidigt på våren år 203 f.kr. delade Scipio upp sina styrkor i två. Han kunde göra så eftersom han planerade överraskningsanfall mot kartagernas läger nattetid. Lägren brändes i sin helhet och fienden flydde hals över huvud. Det var en spektakulär framgång.

Kartagerna tog tid på sig att omgruppera, vilket gav Scipio möjligheten att organisera sitt försvar. Han lät bl.a. bygga ordentliga lager för den erövrade säden, så att soldaterna kunde skörda sin egen föda. Till sist, med ytterligare förstärkningar från Spanien, bestående av keltiska* legosoldater, tillsammans med överlevare från den tidigare katastrofen, lyckades Hasdrubal och Syfax dra samman en ny armé, ungefär i samma storlek som romarnas. Scipio angrep omedelbart i vad som skulle bli känt som slaget vid Bagrades. Kelterna utgjorde här kartagernas centrum och bjöd hårt motstånd. Utmed flankerna besegrade romerskt och nubiskt kavalleri snabbt sina kartegiska likvärdiga motståndare, vilket tvingade fienden att sända infanteri till hjälp. Samtidigt träffade de romerska legionärerna kelterna i mitten. Man mötte enbart med det främsta ledet, medan Scipio lät den andra och tredje linjerna plana ut mot legoknektarnas flanker. Kelterna drevs bort från eller nedgjordes på fältet.
Masinissa

Denna katastrof tvingade Kartago att återkalla Hannibal från Italien, vilket innebar att äntligen släppte pressen mot Rom. I en förevisning av självförtroende lät Scipio några tillfångatagna soldater bese hans trupper för att därefter släppas och likt spioner återvända till de sina. Efter ett kort försök till förhandling möttes de båda arméerna vid Zama och för första gången i hans karriär blev Hannibal fullständigt besegrad. Väl medveten om att det inte fanns fler trupper att samla återvände Hannibal till Kartago och förklarade för de politiska ledarna att det inte fanns någon annan möjlighet än att begära fred. Det andra puniska kriget var därmed över i Roms favör.

Slaget vid Zama den 19 oktober 202 f.k. är ett av de viktigaste fältslagen under antiken, så även en av de främsta romerska segrarna någonsin. Hannibal hade fört med sig från Italien sina överlevande veteraner. Dock, huvuddelen av hans armé bestod av nyrekryterade trupper av tveksam kvalitet. Han var underlägsen i kavalleri, då så många av de superba nubiska ryttarna nu slogs för Rom. Den kartagiska armén anno 202 var allt annat än den flexibla, vältränade styrka Hannibal haft tillgänglig tidigare i sin karriär. Han hade visserligen sina berömda stridselefanter, åtminstone 80 av dem, vilket var fler än han någonsin kommenderat, men även dessa var nytillkomna och inte fulltränade. Vad värre var, Scipio hade räknat med dem. På hans sida var legionärerna som vanligt färre, men de var homogena och vältränade, med mycket självförtroende. Han hade dessutom 4 000 man nubiskt kavalleri, samt ytterligare 6 000 man infanteri, producerade av en entusiastisk Masinissa.

Hannibal grupperade sin armé i tre linjer, med veteranerna i den sista av dem. Han hoppades att elefanternas anfall skulle skapa kaos hos romarna, som direkt skulle attackeras av hans infanteri, varpå veteranerna förväntades sätta in dödsstöten på slutet. Scipios legioner väntade i sina sedvanliga tre linjer – triplex acies – fast nu grupperade han de olika maniples, motsvarande dagens kompanier, separat bakom varandra med gott om mellanrum, i motsats till de normala schackrutorna. Detta skapade veritabla gator på djupet mellan enheterna.


Slaget inleddes med att Hannibals elefanter anföll på linje. Träffade av pilar och andra missiler från romarnas förtrupper greps några av djuren av panik och vände om. De kolliderade därmed med det efterföljande kavalleriet. Andra fortsatte framåt, men istället för att braka samman med de romerska enheterna tog de den snabbaste vägen, utmed gatorna mellan dem, för att bli omringade och dödade bakom linjerna. Scipios veteraner var så disciplinerade att de stod kvar inför rasande elefanter. Anfallet var ett totalt fiasko.

Samtidigt attackerade romerskt och nubiskt kavalleri båda Hannibals flanker. De övermannade de mindre kartagiska kavallerienheterna och jagade dem från fältet. I mitten stötte den romerska frontlinjen ihop med Hannibals illa tränade infanteri. Kartagerna stod envist emot, men tvingades bakåt efter en tid. Det skapades en del kaos när frontlinjerna vände bakåt och de bakomvarande helt enkelt vägrade att släppa igenom dem. Efter fortsatt strid föll även den andra kartagiska linjen. Att de båda första linjerna var oförmögna att bistå varande var ett bevis på hur illa tränade de var. Hannibals veteraner hade ännu inte rört sig ur fläcken och de släppte inte igenom några flyende. Den romerska frontlinjen var nu utmattad och var redan utbytta av bakifrån.

I en ytterligare förevisning av överlägsen disciplin gjorde nu romarna halt och omgrupperade blixtsnabbt. Samtliga tre linjer bildade en enda fyrkantig kropp, mycket lik den traditionella falangen. Denna formering attackerade nu Hannibals veteraner. En fruktansvärd strid bröt ut och avbröts endast då det romerska kavalleriet återvände och attackerade fienden bakifrån. Hans överlägsenhet med kavalleri gav Scipio en avgörande fördel från början, men han vred sig också ur samtliga av Hannibals taktiker. Fiendens armé var fullständigt förstörd, med över 20 000 döda och nästan lika många tillfångatagna. Hannibal var därmed slut som militär ledare, Rom hade fått sin hämnd.


Scipio återvände till den kända världens epicentrum och firades på ett sätt Rom sällan sett maken till. Han tog också efternamnet Africanus, som en påminnelse om hans stora segrar. Nu, när han var i slutet av trettioårsåldern, den ålder då senatorer normalt började söka högre positioner och chansen på militärt ledarskap – det andra benet för en romersk ledare. Scipio hade redan gjort allt det där. Han valdes en andra gång till konsul 194 f.kr. och gavs ledarskapet för en armé som skulle bekämpa galliska stammar i floden Pos dalgång. Det var ett ovanligt lamt uppdrag, han var en av två konsuler med varsin armé och huvuddelen av kampanjen tycks ha hamnat hos hans kollega. Efter enbart ett år av meningslös plundring, återkallades han. Det var ett misstag, nära på en skymf. Situationen efter det puniska kriget hade förändrats, det fanns nu gott om unga aspirerande ledargestalter. Scipio fann sig vara en i mängden, ett offer för sin egen framgång med att lyfta Roms storhet.

Kanske var det hans sista chans att toppa sin egen storhet när han följde sin bror, Lucius, i hans kampanj mot den syriske ledaren Antiochos den store, ett ledarskap som getts till honom på rekommendation av Scipio, samt löfte om att följa med som mentor. Trots det spelade han en mycket liten roll i detta sammanhang och var inte ens närvarande vid Roms stora seger vid Magnesia 190 f.kr. Den officiella anledningen var sjukdom, men kanske lät Scipio sin bror ta denna ära åt sig själv för att säkra hans framtid.

Lucius firade en stor seger vid sin återkomst till Rom. Kort därefter anklagades både han och Scipio för korruption under den syriska kampanjen. Ingen av dem dömdes, men för Scipio var bara anklagelsen en förödmjukelse. Han drog sig tillbaka i en förhållandevis enkel tillvaro på landsbygden och tog aldrig del av det publika livet igen. Han avled nästan exakt samtidigt som Hannibal tog sitt liv i Kartago.



År 146 f.kr. jämnade Scipios adoptivson, Scipio Aemilianus, Kartago med marken.


* Keltiska stammar i Spanien.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar