söndag 8 november 2015

Landser


Det var så de kallades, både i armén och i folkmun, en preussisk tradition, Die Landser, fotsoldaten. Snett ovanför de berömda tyska generalerna och de närmast sägenomspunna Panzer- och Luftwaffe, så var den i särklass viktigaste enheten i den nazistiska krigsmaskinens framgångar under andra världskriget, givetvis det tyska infanteriet. Die Landser var åtminstone under krigets första hälft den bäst tränade soldaten i världen och märkligt nog tappade han knappast någon betydelse under den resterande konflikten. Kärnan av det tyska infanteriets veteraner kom in i det sista att utgöra stommen i den allt mer utvecklade och samtidigt ofrånkomligt uttunnade organisation som var Das Heer.

Samtliga tyska generaler var väl införstådda med infanteriets betydelse och de hade varit så i århundraden. Utan denne Landser hade man aldrig kunnat underkasta sig i princip hela Europa på enbart ett par år. Pansar och flygvapen i all ära, men de begränsas till att i snabb takt nå och effektivt förstöra de strategiska målen, medan infanteriet har att ansvara för stridstaktiken, samt att erövra och hålla de utstakade territorierna. I defensiv roll är infanteri helt avgörande.


Det tyska infanteriet hade genomgått en viktig förändring under 1930-talet. Både taktiskt och utrustningsmässigt var man väl före sin tid när kriget väl gick av stapeln 1939. Grunden för Das Heer var mellankrigstidens Reichswehr, den 100 000 man starka yrkesarmé som första världskrigets segrare inbillat sig skulle säkra freden för överskådlig framtid. Istället var denna på papperet svaga styrka en överkvalificerad, mycket kompetent och modern experimentverkstad.

När nationalsocialisterna släppte lös den allmänna värnplikten 1933, i syfte att dra samman folket och starta erövringskrig, blev Reichswehr en avgörande personalpool för arméns nya kadrer av underbefäl och underofficerare. Det existerade knappast något organisatoriskt avbrott i denna utveckling för träning och uppsättande av nya enheter. Redan under Weimarrepubliken hade man planerat för att kunna svälla krigsmakten vid behov. Man var noggranna och man startade från botten. Infanteriets organisation för skyttegrupp och pluton var förutsättningen. Eldkraft var kodordet.


Den nya skyttegruppen var formerad kring ett mycket speciellt vapen som armén anskaffade 1934, Maschinengewehr 34, eller MG 34. Det var den bästa kulsprutan under andra världskriget, senare ersatt av den löpandebandproducerade MG 42. Detta var ett helt nytt, taktiskt koncept och något som senare skulle kopieras av världens arméer. Kulsprutor var sedan första världskriget som regel tunga, vattenskylda och därför organiserade i särskilda kulsprutekompanier och plutoner för att inte överlasta infanteriets rörlighet. De måste dock appliceras till infanteriets fotsoldater, vilket ställde krav på den taktiska organisationen. Kulsprutan var strikt ett understödsvapen. Tyska armén bröt upp detta tankesätt för grupps strid och vände på förhållandet. Man gjorde Die Landser till ett stöd för vapnet.

MG 34 var luftkyld och fullt möjligt att bära för en man. Dess prestanda, hela 1 400 skott i minuten, innebar samtidigt att avfyrad i defensiv position från en tripod, kunde MG 34 även fungera som en tung kulspruta, t.o.m. för luftvärn. I offensiv funktion användes det monterade stödet på pipans framkant, eller så kunde kulspruteskytten avfyra vapnet hängande i remmen över axeln, vilket var helt unikt. Det var tyska armén som skapade disciplinen att om kulspruteskytten föll i strid, så skulle i första hand vapnet föras vidare till varje pris. Resterande gruppmedlemmar hade i princip till uppgift att skydda kulsprutans flanker. Deras standardvapen, som också var hela Wehrmachts förstavapen, var geväret Mauser 98, från 1935 i den kortare karbinversionen, K98. Det var ett pålitligt vapen, om än långsamt, av hög kvalitet och prestanda.


Den ursprungliga tyska skyttegruppen vid krigets inledning bestod av 13 man. Den leddes av gruppchefen, som regel en stam/reservanställd, eller en erfaren värnpliktig Unteroffizier, med en värnpliktig Obergefreiter som ställföreträdare. Samtliga värnpliktiga underbefäl i Wehrmacht erhöll sin position utifrån meriter i tjänst, inte via en urvalsprocess innan inryckning. Gruppchefens uppgift var att föra fram och positionera kulsprutan för bästa effektivitet enligt plutonchefens order. Kulsprutan bemannades av fyra man, skytt, laddare och två ammunitionsbärare. Övriga sju soldater var där för support.

Redan efter Polenfälttåget 1939 insåg man att 13 man var för otympligt för det moderna kriget. Man drog därför ner gruppens storlek till 10 man, genom att minska på kulsprutans besättning och stryka en ytterligare soldat. Samtidigt ökades gruppens eldkraft genom att gruppcheferna utrustades med maskinpistoler, Maschinenpistole 40, MP 40, även kallad Schmeisser*.


Den tyska infanteriplutonen var från början 46 man stark och utgjordes av tre skyttegrupper. Chef var en yrkes- eller en reservofficer, enligt reglementet en Oberleutnant, d.v.s. en löjtnant. Hans ställföreträdare var en stamanställd underofficer, en Feldwebel. Till den ursprungliga plutonen hörde ytterligare tre löpare, samt två man som opererade den alltid närvarande 50mm granatkastaren. Detta förstärkningsvapen var kontroversiellt, eftersom modellen var otymplig för två man och dess effekt inte mycket bättre än en handgranat. Praktiskt sinnade kompanichefer kunde låta plutoner lämna pjäsen i trossen och istället skaffa fram ytterligare MG: s**. Senare började tyska infanteriplutoner använda erövrade exemplar av den ryska motsvarigheten till granatkastare med samma kaliber, som var bättre.

Officeren var i första hand en taktisk ledare, väl skolad dels enligt de nya doktrinerna om mekaniserad, rörlig krigföring, men också i de gamla, stolta preussiska traditionerna. Genom denna skolning fanns det en kedja av professionalitet utmed hela hierarkin, ända upp till generalerna.  Den egentlige chefen för plutonen var underofficeren. Vid sidan av förvaltning av plutonens dagliga verksamhet, ställdes det likartade krav på taktisk ledning av honom som för officeren. Från början var de uteslutande yrkesbefäl, men allt eftersom kriget fortsatte ersattes de av erfarna värnpliktiga underbefäl. Den tyska plutonen bantades med tiden på papperet till under 40 man, för mer rörlighet. Den förstärktes med en krypskytt i funktionen som löpare, samt lånade som regel en sjukvårdare från kompanitrossen. Officer och fältväbel utrustades med maskinpistoler istället för pistol och gevär.


Den moderna taktik som det tyska infanteriet drabbade världen med 1939, var mycket aggressiv i det att den så direkt prioriterade eldkraft. MG 34: an var ett fruktansvärt vapen, en erfaren skytt innebar ett formidabelt hot för fienden. När väl omvärlden började komma ikapp, så utvecklade tyskarna åter ett helt nytt koncept med hjälp av automatkarbinen. Sturmgewehr 44 anlände allt för sent och långsamt till infanteriets organisation. Knappast någon skyttegrupp var helt utrustad med vapnet. Om så skett, tidigare och snabbare, hade StG 44, liksom en gång MG 34 inneburit en ny revolution i infanteriets utveckling. Nu fick världen vänta till väl in på 1950-talet, eller ännu senare, innan skyttegrupp och pluton verkligen nådde toppen av sin eldkraft.


* Namnet till trots, Hugo Schmeisser hade inget att göra med framställningen av MP 40, han var endast chef för fabriken som producerade dem.

** Det tyska infanterikompaniet hade i sin tur en pluton med den utmärkta 80mm granatkastaren, som även köptes in av Sverige.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar