onsdag 18 november 2015

Den keltiska sommaren


Den 29 november 1943. Teheran-konferensen mellan de tre stora, USA: s president Franklin D. Roosevelt, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och generalsekreteraren för det ryska kommunistpartiet, med andra ord; Sovjetunionens ledare Josef Stalin. Operation Overlord, den västallierade invasionen av den Europeiska kontinenten och den på östfronten matchande Operation Bagration, det stora sovjetiska motanfallet mot tyskarna, spikades under mötet till den nästkommande sommaren 1944. Mitt i alltihop organiserades en paus, en bjudning av den brittiska gruppen på deras ambassad. En märkbart tagen Winston Churchill räckte där över en enastående gåva till Josef Stalin, som togs helt på sängen.

Det var ett svärd, ett magnifikt British longsword, framställt av det allra finaste Sheffield Steal, prydd med guld och kristaller och med ett skaft av äkta marockanskt läder. Svärdet var uthamrat av Goldsmith’s Hall och designat av professor R. M. Y. Gleadowe, den konstnärlige ledaren för Oxford University. Det var officiellt välsignat av konungen och på det skinande blanka stålet stod det inpräntat på engelska och på ryska: Till de stålhjärtade invånarna av Stalingrad, en gåva från konung George VI, i andan av ära från det brittiska folket.

Den ryska delegationen var förstummade och uppenbarligen mycket rörda. Stalin lät med darrande händer dra ut svärdet ur sin skida och han kysste det spontant med tårade ögon. Få hade sett ett liknande känsloutbrott från den store ledaren, tacksamheten från ryssarna var äkta. Stalin återförde svärdet till sin skida och lät därefter överräcka det galanta vapnet till sin närmaste man, Kliment Vorosjilov, som var så tagen att han fumlade och tappade det i golvet. Roosevelt insåg gåvans mening och nickade imponerad. Hans röst var tjock av rörelse – Truly they had hearts of steel.


Hjärtan av stål – det var helt passande och korrekt av Winston Churchill, som det brittiska folkets ledare, att lämna över detta klassiska svärd, en Excalibur, som taget ur myten om det engelska väsendet, och ge det till de kanske mest lidande av det ryska folket under världshistoriens största katastrof, det andra världskriget. Samtidigt, ryssarna, om några, förstod fullt och fast värdet av gåvan, inte i första hand för Stalingrads del, utan för att det kom från Storbritannien och det brittiska folkets hjärtan.

Någonting märkligt hade hänt sommaren 1940.

Det var något som visserligen alltid varit känt, men som knappast tidigare fått sin fullständiga förklaring. Mitt i all bedrövelsen inför denna första krigssommar tog andra världskrigets händelseförlopp ett lyckligt snedsteg och något skedde som nästan helt har villats bort i historien. Dessförinnan hade det tagit Nazityskland enbart tre och en halv månad att erövra Västeuropa, från Operation Weserübung och den skandinaviska invasionen den 9 april, till vapenstilleståndet i franska Compiégne den 22 juni. Wehrmacht tycktes oövervinnligt, men så skedde något. Adolf Hitler tvekade, den stolta nazistiska krigsmaskinen blev osäker och började fumla. Till synes allt stannade upp och den fria världens siste champion i Europa kunde överleva och slåss en annan dag. Sommaren 1940 blev exakt så som en viss person uttryckte det över radion – their finest hour.


Sedan andra världskriget har man i Storbritannien upprätthållit en mycket ödmjuk hållning rörande denna ödesmättade sommar, i vad som nästan kan ses som självförnekelse. Man har tonat ner den egna rollen så mycket som möjligt till fördel för vad man skulle kunna kalla för lyckliga omständigheter, att det huvudsakligen var tyskarnas ambivalens som räddade nationen. En hel del myter har skapats kring isoleringen, mestadels kring Royal Air Force, Battle of Britain och kriget till havs. I syfte att förvirra har man blåst upp hjältemodet under denna svåra tid, i meningen att man överlevde ett svårt underläge, men samtidigt har där alltid funnits tyskarna och deras märkliga, om än historiska vedertagna ambivalens.

På senare tid har en mera sanningsenlig bild presenterats för en förbluffad brittisk allmänhet. Den rör förhållandena kring tyskarnas Operation Sjölejon i relation till britternas försvar av sina öar. Kanske anses det nu från akademiskt håll att det gått tillräckligt med tid för att man skall förmå sig att peka på den verkliga orsaken till den förutvarande ödmjukheten, att den i själva verket haft för syfte att dölja vissa omständigheter. Omständigheter som britternas fanatiska stridsvilja och de kontroversiella, ja, rent extrema beslut som fattades av 10 Downing Street, Westminster Abbey och även Buckingham Palace. Idag kan man faktiskt tala om sommaren 1940 som en seger och det dessutom en lika stor politisk och social seger, som den var en militär sådan.

Faktum är, hade Wehrmacht ändå gett sig ut på den där brittiska invasionen, sensommaren 1940, Operation Sjölejon, så råder det ingen som helst tvekan om att man hade blivit metodiskt och fullständigt slaktade av britterna.

Erich Raeder

Så, låt oss börja med tyskarna. Varför denna ambivalens? Felets var führerns, Adolf Hitlers. Han gav ifrån sig dubbla budskap, dessutom liten respekt för de uppenbara svårigheterna. Efter Polens underkastelse hösten 1939 gav han storamiral Erich Raeder, chef för OKM, Oberkommando Der Marine, i uppdrag att utreda och konstruera en invasionsplan för Storbritannien – ifall att. Raeder slog ihop klackarna och gjorde som han blivit tillsagd, han satte dessutom sin bäste planerare på jobbet, Kapitän zur See Hans-Jürgen Reinicke. Storamiralen var dock inte glad åt uppdraget och det fanns två väsentliga orsaker till detta. Han var medveten om att en amfibieoperation mot Storbritannien gick stick i stäv med vad han förstått var Hitlers åsikt i saken, dessutom ansåg han, liksom hans stab, att en sådan operation var omöjlig att genomföra för den tyska flottan.

Det tog de allierade tre år att planlägga Operation Overlord, Hitler gav tyska Kriegsmarine knappt ett år på sig, dessutom med mycket osäkert mandat. Problemet för Raeder var att Hitler klart signalerade att han inte ville ha direkt konflikt med Storbritannien. Führern hade en idealisk förespegling om att efter Frankrikes fall skulle britterna ge sig, på goda grunder givetvis, och man skulle samexistera på världsarenan som två likvärdiga imperier, sida vid sida. Åsikten byggde på en grundläggande missuppfattning om britterna hos nazisterna, men det anade ingen förrän det var för sent. OKM tog sig åter en god titt på sin magra armada, konstaterade än en gång att man helt och hållet saknade landstigningsfarkoster, samt att den del av världens största sjöstridskraft, Royal Navy, som försvarade de brittiska öarna, kallad Home Fleet, i ensamt majestät var mer än dubbelt så stor som hela den tyska flottan tillsammans.


Storamiral Raeder protesterade, vilket var ett problem eftersom Hitler tyckte mycket illa om honom. Förutom att Hitler inte förstod sig på, eller ens var intresserad av sjökrig, så var amiralen var en sluten och butter gestalt, vars realistiska utfästelser kolliderade mycket illa med führerns krav på vågad radikalism. Raeder skulle avgå från sin post 1943, men nu, hösten och sedan vintern 1939/40, retade han även gallfeber på armén och flygvapnet, som båda var betydligt mer entusiastiska till företaget. Som om inte det var tillräckligt, mitt i allt tvingades Raeder dessutom avsätta betydande sjöstridskrafter för Operation Weserübung, något som skulle kosta dem mycket dyrt. Ett helt pansarslagskepp gick under för norska torpeder i Oslofjorden och mer en tredjedel av hela jagarflottan förstördes i sjöslagen utmed Norges nordkust, samt otaliga lastfartyg gick i sank. Kriegsmarine fick aldrig ersättning för dessa förluster av den i grunden ointresserade führern och följdaktige hämtade man sig aldrig efter den trots allt framgångsrika operationen. En sådan seger till, sa man på OKM, och det är slut med oss.

För britternas del startade sommaren 1940 den 10 maj. Det är viktigt att notera detta datum, 10th of May 1940, inte för att det var dagen för inledningen av tyskarnas invasion av Frankrike och Benelux, utan för att det var den dagen då det brittiska parlamentet röstade fram Winston Churchill som premiärminister och ledare för den nya koalitionsregeringen. Det är inte ofta man kan tillskriva en människa hela äran för ett historiskt skeende, men i det här fallet går det inte att bortse ifrån Churchill. Utan honom hade nationen Storbritannien tagit betydligt längre tid att komma till grepps med den allra mörkaste aspekten på begreppet brittiskhet.

Visst, man kan ta ett steg tillbaka och se det rent tekniskt, historiskt. Churchill var vid det här laget den enda egentliga kandidaten för 10 Downing Street. Halva konservativa partiet och hela Labour stod på hans sida. Dock, går man närmare sakfrågan, ser man att Labourledaren Clement Attlees kärntrupper stödde Churchill av en speciell anledning, en anledning som även Churchill förstod var avgörande. Labour hatade nazisterna och Attlee, som höll sitt parti i ett järngrepp, var en stridis. Det fanns alldeles för många veklingar i Torys vid den här tiden, gamla intellektuella gubbar som försökte blidka nazisterna och som kanske än mer räddes det muskulösa, svettiga och grimaserande Britain som nu släpptes lös i öppen dager. Vid första gruppfotot av koalitionsregeringen insisterade Churchill på att Attlee skulle sitta intill honom. Den legendariske premiärministern förstod att om han nu skulle leda sin hjärtesak, Storbritannien, i det totala kriget, i rent av folkmord, så ville det till att han hade socialisterna med sig.

Allan Brooke

Den första åtgärden för den nya regeringen var att administrera det förlorande kriget på kontinenten. Resultatet av detta blev Dunkerque. Churchill var med ens medveten om vad som nu snabbt skedde på lägeskartorna och insåg att den militära styrka hade på kontinenten, sex divisioner, ledda av ett defaitistiskt Frankrike, var i direkt fara att gå förlorade. Han reste självmant till Frankrike och vände sig till Lord Gort, chef för den brittiska expeditionskåren och bad honom skyndsamt ta sig till kusten för snar evakuering. Exakt hur det skulle utföras stod inte klart, men det måste ske. Det var Churchill som initierade detta i egenskap av tidigare marinminister. Hela idén tycktes absurd, men mannen med cigarren och plommonstopet anade något annat. Frågan man i detta läge måste ställa är om någon ledare för britterna någonsin känt detta folk bättre än Churchill.

Valet av vilka som skulle planera och leda det som kom att kallas Operation Dynamo, togs av Churchill. 1938 hade han som marinminister återinstallerat dåvarande pensionerade konteramiralen Bertram Ramsay som chef för det södra marinkommandot, d.v.s. Engelska kanalen. Att det var Ramsay berodde inte bara på att han var gammal vän till Churchill, utan också för att han var en mycket kompetent amiral, samt – turligt nog – hedersordförande för Royal National Lifeboat Institution, RNLI, en frivilligorganisation grundat 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Det var med denna effektiva organisation i ryggen som amiral Ramsay satte igång planeringen av Dynamo. Antalet civila, frivilliga flytetyg som användes är omöjligt att precisera, det var onekligen fler än de ca 500 uppsatta på offentliga listor. Det är därför inte heller klargjort exakt hur många civila som satte livet till i deras kamp för att få hem armén.

Man hade hoppats på att kunna evakuera 90 000 man, det blev istället större delen av den brittiska krigsmakten på kontinenten, nästan 240 000 man, plus ca 100 000 franska soldater. Det var väsentligt att få hem så många soldater som möjligt. Detta var den reguljära, professionella armén, den skulle utgöra stommen i den värnpliktsarmé som nu höll på att sättas upp i Storbritannien. Dunkerque blev en enorm framgång för britterna och, skulle det visa sig, ett lika stort bakslag för tyskarna. Att Operationen Dynamo lyckades så över förväntan har diskuterats ingående i historien. Vid sidan av den enorma kämparinsats som brittiska militär och civilsamhälle uppvisade, så fanns där väsentliga missgrepp hos Wehrmacht. Tyska armén skulle anklaga Luftwaffe för att bromsa marktruppernas frammarsch i det kritiska ögonblicket. Luftwaffe misslyckades också med att hindra evakueringen. En ytterligare faktor var att Hitler tog det hela med förvånansvärt jämnmod. Han uttryckte hela tiden en övertygelse att om britterna lämnade kontinenten, så skulle de aldrig återvända. På så sätt medverkade han aktivt i att ge britterna en andra chans och han förstod inte alls följderna av detta.


Samtalen mellan Wehrmachts vapenslag under våren 1940 resulterade i att flera olika scenarior rörande invasionsstyrkans storlek florerade. Det fanns de som menade att en initial styrka på under 100 000 man skulle räcka, inte ens flottan trodde på det. Det var också frågan om landstigningen, eller snarare landstigningarnas positioner. Det låg i flottans intresse att kraftsamla på en plats för att kunna maximera försvaret av invasionsstyrkan, eftersom det alls inte bara handlade om en landstigning, utan massor av efterföljande underhåll och förstärkningar. Armén önskade mera bredd, för att skapa utrymme för landoperationer. På detta svarade flottan negativt och krävde veto. Samtidigt vägrade armén att ta flottans oro på allvar. Argumentet Home Fleet och dess storlek och kompetens föll för döva öron. Hitler blev mycket frustrerad av den ständiga trätan mellan vapenslagen. Den ende som höll sig i schack var Göring, som ju bara hade att slå ut det brittiska flygvapnet, RAF.

Direkt efter Dunkerque satte sig regeringen Churchill för att välja en ny chef för Home Army, de som ytterst hade ansvar att hindra och kasta ut en inkräktare. Arméns uppfattning hade fram till nu varit att ett nytt storkrig på kontinenten också skulle lösas där, precis som under första världskriget. När man nu förlorat i princip allt pansar och tung beväpning i Belgien, föll försvaret av de brittiska öarna därför tillbaka på en ålderdomlig och orealistisk strategi, helt baserad på statiskt försvar. De tidigare cheferna för Home Army, generalerna Edmund Ironside och Walter Kirke hade utifrån de inpräntade doktrinerna förberett England som en fästning. Stora resurser hade lagts ner på kustartilleri och befästningar i djupled, maskerade värn, så även i stadsmiljö. Efter Dunkerque inleddes än mer rigorös reform med föreslagna rivningar av hela bostadsområden för att ge plats för skjutriktningar. Man började på allvar tumma på den urgamla andan i Magna Charta. Det här var också efter den franska Maginotlinjens nesliga fall och blev uppenbart för Churchill att ett nytt, modernare tänk måste till. Det var ju också frågan om att vända vapnen mot fienden och till sist vinna hela kriget, vilket var hans övertygelse. En ny överbefälhavare över de brittiska öarna måste till.

Valet gick till generallöjtnant Allan Brooks, som varit divisionschef under striderna i Belgien och nu tjänstgjorde som chef för arméns Southern Command. Brooks var en kompetent general, ingen tvekan om den saken. Hans åsikter var helt i linje med Churchills, samt där fanns en annan egenskap som få människor, som inte kände honom visste av. Bakom den stiliga, lite Clarke Gable-aktiga framtoningen, tornade en fullständigt hänsynslös militär upp sig. Brooks var en hård Ulsterman från Nordirland som ansåg att fienden inte enbart skulle besegras, utan dessutom slaktas och massakreras tills ingen längre stod upp. Under hans ledning skulle hemma-armén stöpas om och effektiviseras i en sällan skådad takt. Inför julen samma år blev general Brooks utnämnd av konungen till Chief of the Imperial General Staff, Storbritanniens högsta militära position.


Nästa militära beslut innebar att officiellt erkänna idén att skapa en ny militär styrka av frivilliga, ett hemvärn helt enkelt. Inledningsvis kom de att kallas Local Defence Volonteers, LDV, men fick snart namnet Home Guard. Ungefär en kvarts miljon man anmälde sig frivilligt den första veckan, i civila kläder, beväpnade med vad som fanns till hands. De utgjordes av alla dessa män som av olika anledningar inte var lämpade för stridstjänst i armén. I historien har det brittiska hemvärnet alltid haft ett löjes skimmer över sig, en bild som stärktes med TV-serien Dad’s Army på 1970-talet. Nu var verklighetens hemvärn så mycket mer än så. Medelåldern var faktiskt enbart 34 år, vilket hade att göra med att många män faktiskt var helt stridbara. Den brittiske soldaten var en av de sämst betalda under andra världskriget, det fanns helt enkelt inte resurser att ge dem högre dagspenning. Män med stor försörjningsbörda, män som behövdes i krigsproduktionen, slapp militärtjänst. Istället blev de fritidssoldater. På inte ens ett halvår efter maj 1940, bestod Home Guard av inte mindre än 1.3 miljoner man, likvärdigt uniformerade och utrustade som den reguljära armén, ledda av stridserfarna befäl. Hemvärnet satte upp egna infanteridivisioner att placeras i krigsorganisationen i händelse av invasion och dessa kunde i sitt uppträdande under manövrer inte skiljas från armén i övrigt.

När Wehrmacht i juni 1940 var på väg att besegra de allierade i väst begärde Hitler fram den slutliga Unternehmen Seelöwe, vilket också skedde, trots flottans protester. Det innebar att Wehrmacht i princip gavs endast hade tre månader att slutföra planeringen inför den största amfibieoperationen i historien. Anfallsstyrkan utgick från fältmarskalk Gerd von Rundstedts Armé grupp A, bestående av två arméer, den sextonde under generalöverste Ernst Busch, samt generalöverste Adolf Strauss nionde armé. Understöd kunde också ges av fältmarskalk Ritter von Leebs Armégrupp C. Sammanlagt 260 000 man i tre vågor, med 30 000 fordon och 60 000 hästar. Angreppet skulle ske mellan Ramsgate i öster och Portsmouth i väster, med separata, mindre räder av fallskärmsjägare i syfte att distrahera fienden. För armén var det bara en fråga om att ta sig över och många var de generaler som blandade ihop en kanalövergång med en traditionell flodövergång. Det var i själva verket ett koncept för misslyckande.

Då flottan saknade specialdesignade landstigningsbåtar – man presenterades heller aldrig med framgångsrika prototyper – använde sig tyskarna av flodpråmar, dragna av bogserbåtar. Man praktiskt taget tömde norra Europa på pråmar, ca 2 500 av dem. Utan att ens ha satt igång projektet, kostade Operation Sjölejon betydande delar av Tysklands redan ansträngda produktionskapacitet. Historiska påståenden att denna operation var halvhjärtat utförd i planeringsstadiet är därför falska. Tyska flottan slutförde sitt uppdrag trots att de inte trodde på det, trots att samtliga försök till havs att med bogserbåtar dra pråmar över högsjö, om så bara mellan Dover och Callais, visade sig ytterst sårbart, rent av livsfarligt. Samtidigt fotograferade britterna från luften de enorma sammandragningarna av pråmar utmed Atlantkusten. Det såg oroande ut, men man anade inte att de tyska amiralerna väntade på att kyligare hjärnor skulle göra sig gällande på OKW.


Den 19 juli 1940. I riksdagshuset i Berlin, gav Hitler sitt tal riktat till Storbritannien kallat: En sista vädjan till förstånd. Det var översatt till engelska och sändes på brittisk frekvens direkt efter framförandet. Man satte sig därefter ner i Berlin och väntade på respons. Hitler var hopplöst illa förberedd på britterna, huvudsakligen rådgiven av sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop, som inte förstod begreppet parlamentarisk monarki och trodde att all makt i Storbritannien utgick från kungahuset. Nazisterna förstod över lag inte hur en modern demokrati fungerade. Så övertygade var man i denna föreställning att den tyska underrättelsetjänsten, Abwehr, fått i uppdrag att kidnappa prins Edward, nu när det visat sig att han inte var beredd att komma över på nazisternas sida självmant. Edward levde vid det här laget med sin hustru, den amerikanska Wallis Simpson, i Spanien. En kapplöpning mellan spioner från båda sidor hade inletts. Samtidigt hade Edward av sin bror, den brittiska konungen, förstått att vara prins faktiskt innebar lydnadsplikt mot kronan. Kungen var vredgad och med Churchill i ryggen fullt beredd att kommendera arrest av honom. Prinsen strök flagg och lommade iväg till Jamaica där han satt ut kriget och resten av sitt liv som kronans generalguvernör – noggrant skyddad av brittisk polis.

Svaret på Hitlers tal kom aldrig den officiella vägen, varken 10 Downing Street, Westminster Abbey eller Buckingham Palace kommenterade det överhuvudtaget. Istället sköttes den officiella responsen av brittisk media, som klart och enhälligt visade nationens hela förakt för förslaget. Man fnös åt talet och gav uttryckligen führern fingret. Själv förstod han ingenting och blev mycket förnärmad.

Under tiden jagade den brittiska underrättelsetjänsten, krigsmakten och polisen livet ur Abwehrs spioner i Storbritannien. Med början denna sommar inleddes en process som skulle innebär att vid 1942 var tyskarnas nätverk av uppgiftslämnare antingen infiltrerade eller helt enkelt utplånade. Tiotusentals människor med tysk, österrikisk eller någon som helst annan koppling till fienden greps, internerades och förhördes. Misshandel förekom ofta, så även tortyr, fingrar lades inte emellan. De allra flesta drabbade var givetvis helt oskyldiga, det spelade ingen roll, alla åkte med. Många satt flera år under bristfälliga förhållanden, utan vare sig åtal, eller knappt en anklagelseakt. Britternas sökande efter spioner under andra världskriget tillhör den mest effektiva i historien, men också bland de mest hänsynslösa. Särskilt framgångsrika var man med att skapa dubbelspioner. Tyskarna var knappt medvetna om vad som var i görningen, mycket därför att rapporterna fortsatte att komma in, men nu falska och kontrollerade av britterna.

Keith Park

Abwehrs tillförsel av spioner under kriget, även ersättning för dem man visste hade avslöjats, sköttes på ett förvånansvärt amatörmässigt vis. Någon spionutbildning tycks knappt ha förekommit. Folk valdes ut utifrån de tunnaste bakgrunder, ofta baserat på språkkunskaper, vilket var en bristvara. Detta vet man eftersom samtliga av dem greps eller dödades av britterna. Detta var Abwehrs stora misslyckande, vilket har legat i bakgrunden för spekulationerna kring att i första hand deras ledare, amiralen Wilhelm Canaris, men också stora delar av hans stab, i själva verket arbetade i maskopi med britterna. Vad man vet är att de var antinazister och att processerna mot dem blev korta när väl SS tog över deras verksamhet 1944. Då var det dock mycket för sent att reparera någonting.

Sommaren 1940 avslutades för britternas del med den stora urladdningen, d.v.s. Slaget om Storbritannien. Detta luftkrig utgjorde i realiteten den första fasen i Operation Sjölejon. Målet för Luftwaffe var att förstöra britternas förmåga att försvara sig i luften. För detta hade man bestämt sig för att inleda med att bomba Royal Air Forces radarspaning. Det var ett fatalt strategiskt misstag. Mycket resurser gick åt att ett fruktlöst företag. Istället skulle man ha angripit pudelns kärna, RAF Fighter Command. När man väl gjorde det och faktiskt skakade RAF, då var det för sent. Det är till stora delar en myt att RAF var så underlägsna Luftwaffe i antal. Det stämmer inte, i själva verket var man relativt jämbördiga, 2 500 tyska stridsplan, mot 2 000 brittiska. Detta är inräknat bombplanen, ty vid det här laget hade RAF Bomber Command inlett terrorbombningarna över Tyskland. Under slaget om Storbritannien förlorades betydligt fler bombplansbesättningar än jaktpiloter.

I denna sista kraftmätning sommaren 1940 leddes försvaret av de brittiska öarna av de två främsta och skickligaste riddarna av det runda bordet, Air Chief Marshal Sir Hugh Dowding, chefen för RAF Fighter Command, och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group RAF, eller Fighter Southern Command RAF. Den ene hade skapat det brittiska luftförsvaret från grunden, den andre var taktisk ledare för i princip hela jaktförsvaret under det rasande slaget. De var både stenhårda militärer, fullständigt dedikerade till sina uppgifter, marskalk Park har gått till historien som den skickligaste flygvapenchefen någonsin. Det märkligaste med dem var att de hade påfallande lite med varandra att göra, eftersom de båda var så lika i sina respektive arrogans och vresighet, så gillade de inte varandra. Det spelade nu ingen roll, de var nämligen rörande ense om hur kriget skulle föras. RAF Fighter Command var ett militärt mästerverk, där den superba infrastrukturen utgjorde det avgörande slaget. När det hela var över stod RAF kvar orubbligt, helt återställt, nästan helt utan en skråma, samtliga besättningar och flygplan ersatta, man var faktiskt starkare än innan striden. Luftwaffe däremot hämtade sig aldrig från chocken, man var helt enkelt besegrade på alla sätt.


Ett mirakel av militär upprustning hade skett i Storbritannien under de fåtaliga sommarmånaderna 1940. Det brittiska folket hade egentligen aldrig tvekat för ett ögonblick, men samtliga opinionsundersökningar som utfördes under dessa månader – och de var många – visade enhälligt att man gått från concerned conviction i maj, till absolut conviction i september. Den brittiska rustningsindustrin hade gått dygnet runt och arbetat gratis långt över sin normala kapacitet. Om Wehrmacht på något märkligt vis lyckats dra samman Operation Sjölejon efter september 1940, vilket var den huvudsakliga idén, hade man mött en samlad brittisk numerär av 3.8 miljoner man i vapen, en överlägsen flotta, ett oberört flygvapen och en återställd armé, med hela fyra pansardivisioner och större artillerikapacitet än någonsin tidigare. Ammunitionslagren var fyllda till bredderna, man var beredda att slåss, alla var beredda, till sista man och kvinna. Man hade redan slaktat nazisternas spioner.

Sommaren 1940 var britternas sommar, det var en keltisk sommar. Som från en scen ur filmen Braveheart, stod man på toppen av kritklipporna utmed sina älskade öar, krigsmålade i ansiktena lyfte man på kiltarna, visade könen och vrålade åt de förskräckta hunnerna att komma över vattnet. Kom an bara, så vi kan dräpa er och sätta era huvuden på pålar från Skottland till Lands End.

Och man menade det. En av de viktigaste anledningarna till att det moderna Storbritannien önskat dölja sommaren 1940 är det faktum att man hade för avsikt att använda deras mest gruvsamma och hemliga vapen i målsättningen att mörda fienden – stridsgas. Sedan första världskriget hade Storbritannien byggt upp vad som antagligen var världens största lager av stridsgas. Detta helt i strid med de fördrag man så högljutt skrivit på. Under mellankrigstiden hade man även utvecklat den strategiska kapaciteten genom att låta RAF bli den största bäraren av detta vapen – en av de väsentligaste orsakerna till att flygvapnet fredades under de ekonomiska nedskärningarna. Samtliga vapenslag var väl införstådda i hur stridsgasen skulle användas vid ett angrepp på de brittiska öarna, man hade utfört flera övningar under 1930-talet och eftersom krigsmakten var professionell kunde man hålla det hemligt. Wehrmacht hade tagit visst hänsyn till detta i planeringen för Sjölejon och dribblat runt lite med gasmasker, skyddsdräkter och saneringsteam, men inget var ens proportionerligt i närheten med vad britterna planerade för dem.


Tyskarna förstod inte hur pass besegrade man var hösten 1940, de hade omedvetet fumlat och snubblat bort en militär förlust som fått Stalingrad att krympa i betydelse. Frågan är om Nazityskland klarat av en sådan förlust rent politiskt i hemlandet. En part som däremot anade, eller kanske visste vad som hade skett, det var Sovjetunionen, Kreml och ytterst Josef Stalin. Deras spionnätverk var intakt sedan 1930-talet och deras rapporter förbryllade Moskva mycket. Det är allmänt känt att Adolf Hitler fruktade Winston Churchill, samma sak gäller för Josef Stalin. De båda diktatorerna förstod sig inte på den fete mannen som aldrig klätt sig själv i hela sitt liv utan en betjänt, hur han kunde skapa en sådan nationell samling, en sådan kämparglöd, en sådan uppoffring – i en så moraliskt och ledarmässigt svag västerländsk demokrati?

När Winston Churchill lämnade över det brittiska folkets gåva till Stalingrads invånare i formen av ett svärd i november 1943, gick praktiskt taget hela Kreml ner på knä av övermäktig ära. Det hade man absolut aldrig väntat sig. Det var ett av Winston Churchills främsta snilledrag. Svärdet finns att återse i Stalingradmuseet i dagens Volgograd. Det hålls även av krigsgudinnan i sten, Moderlandet kallar, världens största staty som tornar över den forna krigsstaden.


Fotnot
Samtidigt med konferensen i Teheran 1943 rullades det upp en händelse som Stalin – så även Hitler – gjorts medvetna om i allra högsta grad. Det har gått till historien som den Bengaliska svälten 1943, den största hungerkatastrofen under andra världskriget. Ungefär fem miljoner människor i Indien svalt ihjäl under vintern 1943-44. Kriget var anledningen till den ohyggliga händelsen, som blev en starkt bidragande orsak till Indiens självständighet efter kriget. Kriget var orsaken, men än idag diskuteras om inte Storbritannien, kolonialmakten kunnat åstadkomma mer för att hjälpa de arma människorna, de påstådda allierade i kriget. Det har försökts lagts skuld på Winston Churchill, men historien har som regel friat honom från huvuddelen av ansvaret, men allt går inte att förklara bort.


När Churchill lämnade över svärdet i Teheran gjorde han det utan att blinka. Stalin var aldrig så ställd inför den lille mannen framför honom. När han såg honom i ögonen såg han en fiende långt värre än monstret Hitler. Det är en faktor man inte kan bortse ifrån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar