torsdag 26 november 2015

Affären Maximilian


Sommaren 1861, medan splittringen av USA blev ett oåterkalleligt faktum, stod även grannen Mexiko inför en nationell kris. I kölvattnet av nationens senaste inbördeskrig var dess ekonomi slagen i spillror. I det s.k. Reformkriget 1857-61 hade Mexikos liberaler ställts mot de konservativa. Den liberala regeringen under president Benito Juárez hade kommit ut ur bataljen som segrare, men med detta hade landet dragit på sig stora skulder från Europa, i första hand från Frankrike.

Detta var upptakten till ett nästan okänt kapitel i historien, det som går under titlar som den Franska interventionen, eller det fransk-mexikanska kriget*, eller Affären Maximilian.

Napoleon III, som härskat som monark i det andra franska kejsardömet sedan 1852**, hade länge sökt att utvidga Frankrikes räckvidd västerut. Just denna sommar såg han en ypperlig möjlighet för en ursäkt för sina långtgående ambitioner, då president Juárez under våren hade suspenderat samtliga återbetalningar av internationella lån. I december 1861 nådde en koalitionsflotta Mexikos viktigaste hamn, Veracruz. Frankrike hade allierat sig med Spanien och Storbritannien i pressen mot Juárez att återbetala lånen, men Napoleon hade större planer än så. När det blev uppenbart att Frankrike ämnade marschera mot Mexico City, lämnade bundsförvanterna koalitionen och seglade hem.


Inledningsvis hade den Mexikanska armén varit framgångsrik med att fördröja invasionsstyrkan, särskilt i avseende slaget vid Puebla den 5 maj 1862, då mexikanerna åsamkade fransmännen en neslig förlust. Dock, i maj 1863 tvingades Juárez tillsammans med regeringen att fly från Mexiko City och den franska armén äntrade staden den 7 juni. Fransmännen hälsades välkomna av de konservativa, som avskydde de liberala landsmännen mer än trikolorens löfte om en återinsatt monarki. För just detta ändamål hade Napoleon engagerat den 32-årige österrikiske ärkehertigen Ferdinand Maximilian. Den unge adelsmannen hade accepterat detta fantastiska äventyr och anlände till Veracruz den 28 maj 1864, tillsammans med sin hustru, Charlotte av Belgien.

Även om han formellt utnämndes till Maximilian I av Mexiko, erhöll han aldrig makten som monark. Under hans korta tid som regent var han helt beroende av Napoleon, både ekonomiskt och militärt. Samtidigt satte president Juárez upp sin parallella regering i El Paso del Norte, vid gränsen till Texas och USA. Det var nu inte enbart en kamp mellan liberaler och konservativa, utan även mellan republikaner och rojalister.

Norr om den amerikanska gränsen granskade president Abraham Lincoln och hans administration i Washington DC bekymrat den mexikanska utvecklingen. Även om USA hade sina sympatier med Juárez republikaner, var Lincoln samtidigt givetvis hårt engagerad i det egna inbördeskriget och kunde inte erbjuda någon officiell hjälp. När Juárez flydde norrut samlade han ihop frivilliga för att slåss mot det dubbla hotet från den franska ockupationsmakten och Maximilians kungliga armé. Mellan åren 1864 och 1867 varierade denna republikanska armé, kallade Juaristas, mycket i storlek, för att till sist stabilisera sig på ca 70 000 man. Maximilians styrkor mätte samtidigt 20 000 man, förstärkta med de 40 000 man Frankrike höll i Mexiko.

Benito Juárez

För att motverka ett rykte, spritt av Maximilian, att Juárez räddhågset flytt ända till USA, svor presidenten en officiell ed att aldrig lämna Mexiko. Juárez var fullblods Zapotekindian från Oaxaca. Han hade trots föräldralöshet och fattigdom lyckats studera juridik och äntrat det politiska livet. 1847 blev han guvernör i sin hemstat, senare gjorde han federal karriär och blev chef för högsta domstolen i Mexico City. 1858, under Reformkriget, hade den liberale presidenten Ignacio Comonfort tvingats avgå och genom en konstitutionell fnurra blev Juárez per automatik hans efterträdare. För att upprätthålla sitt ämbete förstod den flyende presidenten att han måste söka hjälp från USA. Han hade fortfarande greppet om Mexikos representation i Washington via den lojale ambassadören Matías Romero. Denne Romero hade 1861 mött den just valde presidenten Lincoln på tu man hand. Lincoln hade berättat för honom att han som ung kongressman varit emot det tidigare mexikansk-amerikanska kriget 1846-48 och att han önskade en vänskaplig relation till grannen i södern.

Detta till trots, enligt Lincoln, skulle krig utbryta, såg han ingen anledning att aktivt stödja Mexiko i kampen mot europeisk aggression. Presidenten skulle inte göra något som kunde ge främmande makt anledning att stödja konfederationens sak i södern. Detta skulle också förbli USA: s policy under hela inbördeskriget. Romera förstod att Lincolns position var klar. I augusti 1862 hade diplomaten ändå samlat ihop tillräckligt med finanser från vänligt sinnade amerikaner, för att köpa 36 000 musköter, 4 000 sablar, 1 000 pistoler och ammunition för Juárez räkning. Han stötte dock på patrull hos den amerikanske försvarsministern Edwin Stanton, som vägrade ge tillstånd för export. Hopplöst argumenterade Romero att aftersom Mexiko saknade vapenindustri, så måste republikanerna slåss med vapen från utlandet. Under det amerikansak inbördeskriget skedde det en omfattande vapensmuggling mellan USA och Mexiko, huvudsakligen genom gränsstaden Matamoros.

William Seward

Samtidigt försökte politikerna i den amerikanska södern verka för att Frankrike skulle stödja konfederationens sak. Napoleon III var definitivt frestad, inget skulle glädja honom mer än ett splittrat USA, så att ytterligare en global kraft föll till föga, men han var försiktig. Han oroades för den amerikanska söderns eventuella expansion ner i Mexiko***, skulle de bli oberoende. Den franske monarken valde därför att passivt sitta ut inbördeskriget. Sent 1863, med unionens segrar vid Gettysburg och Vicksburg, försvann samtliga utsikter för en fransk inblandning i kriget. Samtidigt tog heller inte USA: s utrikesminister William Seward några risker. För att inte pressa Frankrike förhöll man sig likvärdigt passiv i den mexikanska konflikten.

När väl det amerikanska inbördeskriget gick mot sitt slut 1865 såg Benito Juárez en strimma ljus i tunneln. Det skedde också en förändring i den amerikanska hållningen, men inte tack vare politikerna i Washington, utan från USA: s obestridlige hjälte, general Ulysses S. Grant. Ambassadör Romero hade tidigare mött generalen i hans läger vid City Point, Virginia. Under ett långt samtal menade Grant att det varit hans plikt som soldat att medverka i det mexikansk-amerikanska kriget, men att han alltid känt att själva sakfrågan i konflikten var felaktig. Han sa också att han beundrade det mexikanska folket och att han sympatiserade med deras kamp för att stoppa den auktoritära och främmande makt som tvingats på dem. Romero lämnade stabsplatsen med en klar inklination att generalen stod på deras sida.

Maximilian I

Med mordet på Lincoln den 15 april 1865 blev vicepresidenten Andrew Johnson ersättaren i Vita huset. Han var en demokrat från södern och var tämligen ointresserad av Mexiko, utan koncentrerade sig mer på den nya, komplicerade situationen i USA efter kriget. I förhoppningen att framstå som moderat gav han pardon de flesta plantageägare i södern som ansökte om detta. Detta upprörde givetvis många i norr som funderade över priset man betalat för kriget. Presidenten gjorde också svurna fiender av de radikala republikanerna i kongressen som önskade bistå de frigjorda slavarna. Dessa åtgärder, bland flera, orsakade en svårartad kamp med kongressen för kontrollen över det nödvändiga arbetet med återuppbyggnaden och ledde till sist till ropen på riksrätt mot presidenten.

Medan Johnson saknade vilja att hjälpa Juárez, så ville Grant något annat. Med kriget avklarat fattade chefen för den amerikanska armén beslutet att bistå Mexiko. Som assistent i detta företag valde han sin trogne vän general Philip Sheridan, som hade blivit berömd som kavalleriledare och för 1864-års kampanj i Shenandoahdalen.

Sheridan hade inte imponerat på Lincoln när de först träffades, inte heller tyckte den forne presidenten särskilt mycket om kavalleriet, undrande med viss fog om det vapenslaget verkligen gjorde sin del av kriget****. 1865 hade hans åsikt om den envise Sheridan och hans kavalleri ändrats radikalt. Händelser som vann honom över var hans kavalleris aktioner i juni 1863, i striden om Brandy Station, då man visade sig vara en effektiv styrka, samt Sheridans personliga uppdykande i samband med slaget vid Cedar Creek i oktober 1864, så han lyckats samla sitt folk till förnyad attack och seger. När de senare möttes anmärkte presidenten på generalens korta längd: – General Sheridan, when this particular war began, I thought a cavalryman should be at least 6 feet 4 inches high, but I have changed my mind. Five feet 4 will do in a pinch.

Pueblo

I maj 1865 utnyttjade Grant det faktum att stridigheter fortfarande förekom i Texas för att flytta ytterligare trupp ner till den mexikanska gränsen. I en order till general Sheridan skrev han: – Din skyldighet är att återföra Texas, samt den del av Louisiana som ännu hålls av fienden till unionen, så snabbt det är praktiskt möjligt och på så sätt att det effektivast säkrar en permanent fred i området. Innan han återvände västerut avslöjade Grant personligen hans verkliga agenda för Sheridan, som i sin tur återgav händelsen i sina memoarer:

Det fanns ett ytterligare motiv med att sända mig till mitt nya uppdrag, ett motiv som inte nämndes i de tidigare skrivna instruktionerna. Grant betraktade Maximilians invasion av Mexiko som en del av själva upproret, eftersom det möttes så entusiastiskt av konfederationen, samt åsikten att vår egen process att föra södern till unionen aldrig kunde lyckas innan Frankrike och Österrike var villiga att lämna vår systerrepublik ifred. Med hänsyn till detta, sa Grant till mig att det var nödvändigt för mig att agera med stor försiktighet, då vår utrikesminister, Mr. Seward, var strängeligen emot bruket av våra trupper utmed gränsen på sådant vis att det kunde se ut som om vi var i färd att agera fientligt mot europeiska krafter.

Under de kommande månaderna fick Grant information om att stora mängder av forna konfederala aktörer brutit upp, ofta tillsammans med sina familjer och gått över Rio Grande. Väl i Mexiko skulle de flesta av dem – följande exemplet med den konfederale generalen Joseph Shelby – fortsatt till Mexico City för att erbjuda sina tjänster till kung Maximilian. Inledningsvis var den mexikanske monarken inte säker på vad han skulle göra med de amerikanska flyktingarna. Å ena sidan var de duktiga, intelligenta personer som skulle kunna tjäna sina syften i en eventuell konflikt med USA. Å den andra sidan, om de slog sig ner i stora skaror utmed den amerikanska gränsen kanske de senare skulle önska bryta sig loss, som Texas gjort 1836. Maximilian bestämde sig för en medelväg. Han välkomnade konfederationens flyktingar, men han förbjöd dem från att bosätta sig utmed gränsen och att klunga ihop sig i kolonier. Han förstod också att låta dem tjäna i den mexikanska, kungliga armén skulle reta upp Washington, så istället lät man ett mindre antal rekrytera sig till den närvarande franska främlingslegionen. Det fanns också en speciellt uppsatt paramilitär styrka kallad Contre-guérilla.

Philip Sheridan

Under de kommande månaderna 1865 skulle general Sheridan med sina 50 000 man starka militära styrka, lyckas med sina dubbla uppsåt att pacificera södra Texas, samt underhålla Juárez på andra sidan gränsen. För att hindra flykten till Mexiko lät han öka patrulleringen av gränsen. För att lugna de kungliga mexikanska och franska trupperna, visade Sheridan offentligt upp sin styrka i San Antonio, samtidigt som han verkade i hemlighet på annat håll. – Under vintern och våren 1866, skrev han, kom vi att i hemlighet förse de mexikanska liberalerna med ammunition och vapen. Bara från arsenalen i Baton Rouge transporterade vi 30 000 musköter. Dessa amerikanska vapen ansågs bättre än de franska motsvarigheterna. Juaristas hade god användning av dem i strider som slagen vid Santa Isabel och Santa Gertrudis under våren 1866, två starka republikanska segrar. Ett rykte spreds snabbt i Mexiko att USA var på väg att invadera och den franska armén drogs tillbaka från gränsen och tillät på så vis en starkare koncentration av republikanerna i norr.

När väl vetskapen om Sheridans agerande nådde Washington blev utrikesminister Seward inte särskilt glad. Den franske ambassadören hade kraftigt protesterat och kallat den amerikanske generalens agerande som oacceptabelt och i strid med gällande amerikansk policy. Seward, so privat var rosenrasande på Sheridan, försökte lugna den franske diplomaten med att amerikansk policy inte alls ändrats och att Washington skulle fortsätta agera neutralt. Dock, på hösten 1865 skulle Seward börja röra sig bort från den neutralitet han så vurmat för under flera år och fatta två diplomatiska beslut som gladde Juárez. I oktober samma år, hade maximilian under stark press från Paris, instiftat det ökända s.k. Svarta dekretet, vilket innebar att samtliga mexikaner som ertappades med att strida mot kungadömet, skulle avrättas inom 24 timmar. Seward uttryckte nu Washingtons förfäran inför sådan barbarism. Han instruerade också USA: s ambassadör i Paris, John Bigelow, att informera fransmännen att Washington inte skulle erkänna någon annan Mexikansk regim än den ledd av Juárez.

Matías Romero

Den 21 januari 1866 beslutade Napoleon III att dra bort de franska styrkorna från Mexiko. Det skulle ske i tre steg och den sista kontingenten skulle lämna landet i oktober 1867, fast egentligen gick det snabbare än så. Den franske monarken förklarade märkligt nog det militära företaget som en framgång och att Maximilians regim nu kunde klara sig själv. I verkligheten drog sig Frankrike undan i rädsla för en väpnad konflikt med USA, den forne allierade, samt hotet om krig med Preussen i Europa. Kort sagt, Napoleon hade förlorat tron på sitt mexikanska äventyr.

1866 innebar en lång rad av republikanska segrar på slagfälten. I juli ockuperade man städerna Guadalajara, Matamoros, Tampico och Acapulco. I november föll delstaten Oaxaca och merparten av Zacatecas. Över hela Mexiko slöt sig allt fler upp vid Juárez sida. Chockad över Napoleons tilltag sände Maximilian en skarp not till Paris, utan resultat. Samma sommar hade drottningen, Carlotta, seglat till Frankrike med en vädjan till Napoleon att ändra sig. Hon återvände aldrig till Mexiko. De sista franska trupperna lämnade Mexico City den 5 februari 1867.

Utan franskt stöd var Maximilians chanser ute. Han hade kunnat fly, men hans stolthet – eller, enligt de konservativa, hans kärlek till Mexiko – hindrade honom från att lämna sitt adopterade land. Kort efter fransmännens definitiva adjö, lämnade Maximilian Mexico City med sina sista trupper. Han slog sig ner i staden Querétaro, ca 20 mil nordväst därom. Inom några veckor hade Juaristas omringat hans position. Den 15 maj försökte kungen slå sig ut, men blev istället infångad. Maximilian dömdes till döden av krigsrätt, tillsammans med två av hans lojala generaler. Han avrättades den 19 juni 1867, trots protester från USA och flera europeiska statsöverhuvuden. Dagen efter kapitulerade Mexico City och Benito Juárez återtog sin officiella presidentposition.


Även om de illegala vapentransporterna till Juaristas spelade en viktig roll, så var det närvaron av betydande amerikanska trupper utmed Rio Grande som utgjorde den avgörande skillnaden. Maximilian och Napoleon var både mycket medvetna om att minsta gränsbråk kunde accelerera ett fullskaligt krig med USA. Även efter avrustningen av en miljon amerikanska, federala trupper, så var US Army fortfarande en formidabel stridstyrka så här direkt efter inbördeskriget. Eller som den konservativa, mexikanska tidningen L’Estafette påpekade, att hotet om en amerikansk intervention hovrade som Damokles svärd över Maximilians regim. General Sheridan skulle ha hållit med. I sina memoarer skrev han:

Vår närvaro med sådan styrka tillät de liberala ledarna, flyktingar från sina hem, att etablera mötesplatser, för att där planera för sin framtid i säkerhet. De mexikanska liberalerna kände sin sak, som under påverkan från en sådan betydande och kraftfull uppbackning, växte sig så stark att inom två år hade imperialismen slagits ner.





* Snarare det andra fransk-mexikanska kriget. 1838-39 utkämpades ett mindre krig mellan Frankrike och den diktatoriska mexikanska regimen under generalissimus Santa Anna. Kriget, som kom att kallas The Pastry War – Bakverkskriget – hade kopplingar till konflikten Mexiko-Texas. USA stod därför på Frankrikes sida i det fallet.

** Napoleon hade valts till president 1848, men stött på parlamentariska problem och tröttnat på demokratin, så han gjorde en statskupp 1851 och placerade sig på tronen som kejsare, liksom sin berömde farbror.

*** Konflikten Mexiko-Texas spökade igen. Flera mexikanska delstater frestades av Texas framgångar, en oro för ytterligare nationell splittring, som alltid existerat i landet.

**** Det var redan här svårt för kavalleriet att manövrera på slagfälten p.g.a. ökad fientlig eldkraft.


Fotnot:

Den som sett Sam Peckinpahs film Major Dundee från 1965, med Charlton Heston, Richard Harris och James Coburn, och funnit den saliga blandningen av olika allianser och motiv förvirrande: US Army, konfederala fångar, apacher, mexikanska rebeller, mexikanska Federales och mitt i alltihop: franska kyrassiärer, här är förklaringen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar