onsdag 7 oktober 2015

Simón Bolívar


Militärhistoriskt har Sydamerika aldrig varit framträdande. Världsdelen saknar både de stora slagen och de namnkunniga fältherrarna, skrivna i eldskrift. Istället har man hållit sig på sin kant och pysslat med det som verkligen gjort Latinamerika känt, d.v.s. revolutioner och revolutionärer. Oavsett från vilket politiskt håll de kommit, så har idealet alltid varit den autokratiske ledaren, en generalissimo, antingen i spektakulärt livré eller i enkelt olivgrönt. De har haft namn som Fidel Castro, Augusto Pinochet, Hugo Chavez, Juan Peron. Denna ledarkultur, dess ideal och symboler, har i Latinamerika faktiskt en specifik upprinnelse, en historisk gestalt, större och viktigare på sin kontinent än få andra i historien. Hans namn var Simón Bolívar.

El Libertador var och är hans epitet. Under ett och ett halvt decennium av kamp befriade Simón Bolívar betydande delar av Sydamerika från spanskt kolonialistiskt styre. Han skapade förutsättningarna för inte mindre än sex nationer, Venezuela, Colombia, Panama, Ecuador, Peru och så landet som bär hans namn, Bolivia. Från floden Orinocos mynning vid Atlanten i norr, till de höglänta Peru och Bolivia i söder, har ett väldigt och oerhört diverserat landskap, huserande många olika samhällen, inkorporerats i Bolívars vision om ett enat Latinamerka, oavsett om det rört sig om indianer högt upp i Anderna, eller svarta slavättlingar vid den karibiska kusten.

Vid jämförelse med de krafter som frigjordes under det nordamerikanska frihetskriget, eller i det europeiska Napoleonkriget, var Bolívars arméer minimala, eller som han själv uttryckte det: – Här är varje trio en orkester. Under den tidiga kampen hade han många motgångar och dessa strider gav honom inte mycket mer än vad han beskrev som fruktlösa lagerkransar. Hans strategiska förmåga tog sin tid att utvecklas och knappast något av hans fältslag var av den typen som fann sin text i krigskonstens hyllningar. Hans stora prestation måste istället mätas mot de svårigheter han mötte i sin tid och plats. Endast så kan man bakom den pråliga uniformen se en storartad improvisatör av soldater och resurser, en pionjär av nationell frihetsrörelse och en framstående fältherre. Som symbol för Sydamerikas frigörelse är det ingen som övertrumfar Simón Bolívar.


Född 1783 i Caracas, Venezuela, som Simón José Antonio de la Santisima Trinidad Bolívar y Palacios. Hans familj tillhörde den kreolska aristokratin och var en av de mest förmögna i kolonin. Båda hans föräldrar avled när han fortfarande var barn. Vid femton utnämndes han till löjtnant i den lokala milisen, en social snarare än krigisk funktion. Han hade knappast någon militär träning alls. Från 1799 befann sig den unge Bolívar i Spanien och sedan Frankrike. Han stannade där tills 1802, då han gifte sig och återvände till Venezuela. Hans hustru avled tragiskt året därpå och han svor att aldrig gifta sig igen. Bolívar återvände till Europa och levde där till 1806 när han åter seglade hem, via USA. Han hade befunnit sig i Paris när Napoleon utnämnde sig till kejsare och i Italien hade han sett en av dennes storslagna militära uppvisningar, något han aldrig skulle glömma.

Samma år begick dock Napoleon sitt stora misstag. Långt senare på St Helena skulle han erkänna att det varit fel av honom att så missta sig på den spanska karaktären och tvinga fram abdikation av först Karl IV, sedan av hans egen son Ferdinand, från den spanska tronen och istället installera hans bror Joseph i deras ställe. Inte enbart skapade det nationellt uppror. Genom att halshugga det spanska imperiet skapades det över enorma, globala territorier en aldrig skådad situation av förvirring och osäkerhet. Detta utvecklades snart till krig, till stora delar inbördeskrig.

Den inledande reaktionen hos många latinamerikaner var att stödja Ferdinand, av dem utropad till Ferdinand VII. Denna lojalitet var i de flesta fall mycket seriös, då regionen saknade all erfarenhet av styre annat än den långväga monarkin och få människor förmådde tänka i andra former. Inte heller existerade det vid det här laget tillräckligt med missnöje med moderlandet. Spanska kolonialister var alltid på sin vakt mot konspirationer och eventuell spridning av frihetsideal, särskilt så efter USA: s bildande och haitiernas framgångsrika revolt mot Frankrike. Spanskt styre däremot kändes inte så tyranniskt och den eviga, saktmodiga byråkratin bakom det imperialistiska systemet innebar att fokus förlorades för vad man var missnöjd med. Potentialen för konflikt mellan de olika intressena var tystlåten och den tog sin tid att etablera sig. När den väl gjorde så i Venezuela blev det däremot påfallande våldsamt.


Medan Napoleons arméer etablerade sin makt i Spanien och Ferdinands återkomst blev mer och mer osannolik, blev Spaniens position gradvis försvagad. Kolonierna blev allt mindre inkluderade i några order från en serie av frånvarande och ockuperade juntas som agerade i kungens namn. Latinamerikanerna började sätta upp egna juntas, ett steg som snart ledde till att proklamera självständighet. Caracas, i vad som idag är Venezuela, blev en av ledarna i denna rörelse och Bolívar figurerade i den överklasskonspiration som åstadkom en lokal revolution den 19 april 1810. Han sändes på ett diplomatiskt uppdrag till London, där han mötte Francisco de Miranda, en tidig kämpe för oberoende som lett en mindre, misslyckad invasion av Venezuela 1806. De återvände nu tillsammans för att arbeta för en ny, fri republik.

Fred varade inte länge. Caracas krav på att vara huvudstad utmanades av andra städer och starka rojalistiska grupperingar existerade fortfarande. Många i samhället, särskilt svarta, mulatter, mestiser (halvblodsindianer) och fattiga vita kände sig naturligt fjärmade från Bolívars klass och den nya ledningen saknade erfarenhet av statsstyre, än mindre takt. När de första stridigheterna startade med att Caracas försökte implementera sina maktanspråk, blev det allt mer uppenbart att det även saknades militär kompetens. Miranda, som utsetts till befälhavare, hade varit general i den franska revolutionsarmén och gjort bra ifrån sig, men saknade initiativ för att bygga upp och leda en nation av militära oskulder.

Bolívars aktiva militära karriär startade med katastrof och förödmjukelse. Miranda misslyckade med att försvara Caracas mot små, men disciplinerade spanska enheter, under general Juan Domingo de Montiverde, som avancerade mot staden. I mars 1812 drabbades Caracas hårt av en jordbävning som var förödande för kampandan hos republikanerna. Det gav dock Bolívar möjligheten att från toppen av en ruin förkunna att – om moder natur står oss emot, kommer vi att bekämpa henne till underkastelse (Notera: orden är i efterhand beskrivna av en rojalist). Han placerades som chef för stadens nyckelposition, fortet Puerto Cabello, där han misslyckades med att hindra manskapets fanflykt. Han och några av hans närmaste officerare vädrade sin frustration genom att helt enkelt leverera general Miranda till fienden, en inte särskilt ärbar gärning. Därefter blev Bolívar nödgad att lämna landet.

Miranda

Han for till Cartagena, den befästa karibiska hamnstaden, granne till det spanska vicekungadömet Nya Granada. Inom ett år hade hans exil lett till spanjorernas slutsats att en besegrad Bolívar var farligare än den segrande Bolívar. Han gavs en mindre kommendering av patrioterna i Catagena och beordrad att utföra aktioner mot rojalistiska installationer utmed floden Magdalena. Genom en kombination av tapperhet och övertalning blev det möjligt för honom att i maj 1813 igångsätta en invasion av Venezuela från väster med omkring tusen man och några artilleripjäser. Mot honom stod Monteverde med rojalistiska styrkor i storleksordningen 6-7 000 man i väster och i de centrala delarna av territoriet. I juni proklamerade Bolívar sitt klassiska Guerra a muerte, vilket lovade att spara samtliga inföddas liv, samtidigt som bilan skulle falla på alla spanjorer som inte accepterade den nya nationen. Den 6 augusti marscherade han in i Caracas under jubel, han gavs titeln Befriaren, något som skulle stanna vid honom för evigt.

Denna enastående kampanj visade på Bolívars talang för snabba manövrer och improvisation med resurser. Hans krig intill döden visade även på hänsynslöshet och beslutsamhet, samt smak för högtflygande, dramatisk retorik. Däremot skapade det inte en långsiktig framgång. Från 1813, året för hans kampanj, till 1819 var Bolívar besatt av att ta, eller återta Caracas. Det tog honom lång tid att inse att hans födelsestad ingalunda var nyckeln till kolonialmaktens undergång.

Monteverde hade förlorat Caracas, men höll fortfarande Puerto Cabello. Rojalisterna var inte sena med att agera. Det tog formen av ett uppror lett av en spanskfödd sjöman och smugglare vid namn José Tomás Boves, som nu omfamnade kriget till döds på den rojalistiska sidan, med sådan frenesi att Bolívars engagemang hittills liknade ingenting. Boves engagerade de lägre klasserna, särskilt de lokala cowboys som befolkade slättlandet och som visade sig vara naturliga lansiärer, de många fattiga immigranterna, huvudsakligen från Kanarieöarna, de fria svarta och färgade, samt många slavar. Bolívars små styrkor kunde inte hålla positionerna och Boves åsamkade patrioterna ett svidande nederlag vid det första slaget om La Puerta. Detta skapade panik i Caracas och Bolívar lät avrätta inte mindre än 800 spanska fångar. Boves styrkor ökade hela tiden i antal, kanske så många som 8 000 man, en gigantisk här i dessa sammanhang. I det andra slaget om La Puerta förintade han praktiskt taget vad som fanns kvar av Bolívars militära kapacitet. Patrioterna bildade en patetisk grupp trashankar som snabbt lämnade Caracas österut. Bolívar fick åter lämna för Cartagena den 8 september 1814.

Boyacá

Tre månader senare avled Boves efter att ha blivit sårad i strid. 1815, efter Napoleons slutliga förlust vid Waterloo, kunde Spanien sända 10 000 soldater till Venezuela och Nya Grenada. De var stridsveteraner ledda av general Pablo Morillo. Bolívar hade ännu en gång engagerat sig i Nya Grenada och tagit del i en lokal konflikt som delade ön rakt av, trots en hotande invasion av den spanska armén. Morillo var beslutsam och Bolívar tvingades att först fly till Jamaica, därefter till Tahiti.

Lusten att återta Caracas och att slåss mot Morillo på hemmaplan dominerade hans tankar under de två följande åren. Inte mycket fick han gjort och han led svårt av frustration. Han var tvungen att be om assistans från snåla spekulanter på Jamaica och Haiti. Saker och ting måste ha sett mycket mörka ut. Tidigt 1816 landsteg han åter på Venezuelas kust tillsammans med ca 250 beväpnade män, men misslyckades med att upprätta ett fäste i landet. Han auktoritet var nu ifrågasatt bland flera av de utspridda patrioterna och hans gamla befälhavare, Mariño, Piar, Páez och Monagas, var som mest upptagna med den typ av lokala, interna konflikter som Bolívar hatade.

Det var en tid av förluster och segrar p.g.a. obeslutsamhet från en reducerad, illa utrustad och odisciplinerad styrka av patrioter. Krig till döds blev ett ofokuserat blodbad, där fångar och desertörer avrättades med kniv, eller sköts sammanpackade i kolonn med en enda kula. Ändå, trots den strategiska förvirring, började en viss klarhet att sippra fram. Bolívar var tillbaka igen i Venezuela vid slutet av 1816, den här gången för alltid och gradvis började han att överse sin auktoritet, särskilt genom att avrätta mulattgeneralen Piar, som motsatte sig hans order och hotade med rasinfluerat myteri. Bolívar satte upp sin bas i staden Angostura, i Orinicos delta. Regionen hade gott om naturliga försvarsmöjligheter. Därifrån kunde han också samla ihop resurser, som att importera vapen från Trinidad. Hit kunde han även få in utländska legosoldater, varav många visserligen var obrukbara, men där särskilt de anlända britterna visade sig kompetenta. De var även mycket lojala till honom personligen och mindre benägna till det fraktionsbyggande som en del av hans landsmän ägnade sig åt.

Boves

Nu kunde Bolívar även låtsas att han hade en regering och tidigt 1819 kallade han till kongress bland patrioterna i Angostura. Det var också nu han beslutade sig för sitt största strategiska uppdrag, att leda sina män över Anderna för att slutligen besegra rojalisterna vid Boyacá.

Bolívar lämnade sålunda inte bara sin bas i Angostura, han hade även förkastat planerna på att i detta läge försöka ta Caracas. Istället valde han att krossa de spanska trupperna i Nya Grenada genom att från slätterna i Casanare korsa det östra bergmassivet Cordillera i Anderna. Hindren för detta verkade vara oöverstigliga och även om den skicklige general Morillo kunde tänka sig att det var möjligt, så ansåg ändå spanjorerna i Nya Grenada att det var omöjligt. Det var regnperiod och slättlandet var ett moras, de tillgängliga passen var få och smala, männen från slätterna skulle duka undan av kyla och höjdsjukan, de skulle desertera eller dö. Hästarnas hovar skulle inte finna fäste och så vidare, etcetera.

Hindren var verkliga, men de kunde överkommas. Det var dock inte alla soldater som samlades på Casanare som kom att lyda order i slutet av juni 1819 och påbörja marschen över Anderna. Befälhavaren Páez vägrade att följa instruktioner och slå mot Cúcuta. Män förlorades, så även hästar och utrustning, men runt 900 trogna under Bolívar och hans nye ställföreträdare, Francisco de Paula Santander, nådde det höglänta området nordost om Tunja utan att ha mött något militärt motstånd. Här kompenserade Bolívar sina förluster mer än väl med nya rekryteringar, genom att helt enkelt förkunna att alla som inte ställde upp skulle skjutas.

Intåg i Bogotá

Den fösta striden med de överraskade spanjorerna vid Pantano de Vargas var inte mycket mer än oavgjord, men det var oavgjort till Bolívars fördel. Moralen och momentet var på hans sida och hans motståndare, general Barreiro, blev utmanövrerad när han slösade kraft på att försöka skära av Bolívars avancemang mot Bogotá, Nya Grenadas huvudstad. De båda arméerna möttes igen den 7 augusti söder om Tunja, vid Boyacá, där han vann sin mest betydelsefulla seger.

Med europeisk standard var det ett litet och osofistikerat fältslag, ungefär 2 850 patrioter mot 2 700 rojalister, en kavalleri- och infanteriduell som tog två timmar. Barreiros artilleri skall enligt uppgifter endast fått iväg tre skott. Till sist tvingades han att kapitulera med alla sina officerare och 1 600 man. Vicekungen och hans folk, de flesta spanjorer och rojalister flydde från huvudstaden. Den lilla resten av garnison retirerade söderut innan Bolívar äntrade Bogotá framför sin lilla armé den 10 augusti 1819.

Efter Boyacá var hans militära karriär ingalunda slut, men då han före denna seger förlorat lika många strider som han vunnit, kom hans trupper därefter att vara konstant framgångsrika. Det befriade Nya Granada gav honom en stark bas som spanjorerna aldrig skulle kunna ta tillbaka. Bolívar hade nu en stat att beskatta och betydande reserver till sin armé. Han lämnade Santander att administrera det nya Colombia, och vände kosan österut för att göra detsamma med sitt eget Venezuela. Den liberala revolutionen i Spanien 1820 stoppade effektivt general Morillos möjligheter att få understöd hemifrån. Efter att ha kommit överens om en vapenvila med Bolívar, som formellt stoppade krig till döden, lämnade han Latinamerika. I juni 1821, efter det att vapenvilan avslutats, besegrade Bolívar Morillos efterträdare vid Carabobo och därmed var Venezuela befriat från spansk kolonialism.

Morillo

Därmed vände han sig söderut. Det som idag är Ecuador befriades genom en militär seger utförd av Bolívars favoritgeneral, Antonio José de Sucre, i slaget vid Pichincha, vilket utkämpades utmed sluttningarna kring Quito den 24 maj 1822. Vid den tiden var Bolívar själv fast vid en ovanligt seg rojalistisk enklav kring staden Pasto, söder om Nya Grenada. Detta mynnade ut i slaget vid Bomboná den 7 april, hans kanske största seger. Med större styrkor i ryggen mötte han nu argentinaren José de San Martín, hans enda riktiga rival i sammanhanget Sydamerikas frihet, i ett berömt och mycket mystiskt samtal i Guayaquil. San Martín, hade befriat Chile, men endast hälften av Peru, som var ett speciellt vicekungadöme där oberoendet varit tystad med en effektiv spansk, militär närvaro. Nu lämnade han plötsligt arenan till Bolívar och försvann över havet.

El Libertador avslutade uppgiften. Den 6 augusti 1824, nu i befäl över 9 000 man, vann han en absolut tyst seger i en kavalleriaktion som aldrig blev av. Inte ett skott avlossades och den 9 december samma år segrade general Sucre vid Ayacucho, vilket avgjorde befrielsen för Peru och Bolivia. Så långt hans militära gärning. Simon Bolívars politiska liv fortsatte till hans död i tuberkulos i Santa Marta den 23 december 1830, i en atmosfär av absolut pessimism.

En av de bästa summeringarna av Bolívars storhet som en kommendant av arméer skrevs av den brittiske gruvingenjören Joseph Andrews, som mötte befriaren i Potosi 1825:

Som människa, enligt min åsikt, har han åstadkommit mer än George Washington. Han befriade landet utan utländsk hjälp, med alla tänkbara ofördelaktigheter emot sig. Det fanns inget Frankrike som hjälpte med soldater och pengar, ingen Franklin, Henry eller Jefferson vid hans sida, inte heller influensen från det envisa och givmilda New England. Okunskapen och den totala bristen på erfarenhet bland dem omkring honom, både militärt och statsmannamässigt, krävde istället hans eget geni, han vågade därmed allt och blev framgångsrik. Hans talang i strid och den stumma envisheten inför alla svårigheter matchades av hans kapacitet för att anskaffa resurserna för krig, samt inspirera sina landsmän till självförtroende. De respekterade honom som deras självklare ledare.


Bolívar var tvungen att vara mer än en general, han måste vara både civil och militär ledare, en diplomat och framför allt, en visionär. Han blev även tvungen att skapa sina styrkor från ingenstans. Långt efter revolutionen beslutade sig hans gamle befälhavare Páez att översätta Napoleons Maxims och fann i nummer LVII en odiskutabel sanning: Det är mycket svårt att skapa en armé i en nation som saknar militära etablissemang eller system. Bolívars kommentarer om dåtidens samhälle och politik visar på en stor sociologisk förståelse och skarpa insikter kring sina underlydandes styrkor och svagheter. Han ensam var fullt kapabel att föra dem samman i fungerande enhet. Ingen matchade honom när det kom till den stora visionen och från sina resor och egenstudier förfogade han över en kunskap om världen omkring med en aristokrats självförtroende.

Bolívar var fysiskt mycket djärv, ibland beskriven som alltför fascinerad av strid och en modig men inte allt för skicklig ryttare. Han älskade dans och anordnade fiestas under alla sina fälttåg. Han delade alla svårigheter och brydde sig inte mycket om rikedom, utan skänkte bort det mesta av sina pengar. Han kunde röras till tårar, men hade härdad sig själv med tiden: Gode Gud, sa han en gång, måste jag gråta för varje vän jag förlorat, i framtiden borde jag kallas general Jeremia, inte general Bolívar. Likväl som han hade aptit för ära, vilket var typiskt för den tiden, så förfogade befriaren även en sardonisk humor, en romantisk känsla för ironi, som skulle ha uppskattats av Lord Byron, som uppkallade sin yacht efter honom. 

Slutligen den generösa domen från San Martin:


… den mest enastående mannen Sydamerika någonsin producerat … härdad av svårigheter och aldrig besegrade av dem, hur stor faran än var, mot vilken han kastade sin brinnande ande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar