fredag 2 oktober 2015

Mad Jack


Bilden föreställer brittiska kommandosoldater, antagligen ur 43 Commando, under övning i Skottland, vid Inveraray. De landstiger ur en s.k. Eureka boat, från ett skummande Loch Fyne. Året bör vara 1944, företrädesvis på våren. Snart skall de i hemlighet gå i land utmed den Jugoslaviska kusten och slåss tillsammans med partisanerna i bergen. Bilden är dramatisk, soldaterna vadar in i sjögången, med vapen och stegar … men vänta, längst ut till höger i bild … de tycks ledas av en man som ser ut att bära på … ett svärd?

Att gå i strid beväpnad med svärd, båge och pilkogg var helt normalt under det hundraåriga kriget, antagligen även så om man har för avsikt att slåss med orchs i Midgård. Dock, under andra världskriget skulle sådana medeltida vapen framstå som barnlek i jämförelse med den tidens vapenteknologi. Ett svärd är inte det första vapnet man tänker på i mötet med t.ex. tanks. Hur som helst, för överstelöjtnant John Fleming Churchill, kallad Mad Jack, var det inget han hellre beväpnade sig med än just svärd och båge.


Född på Ceylon, in i en gammal ärbar familj från Oxfordshire – dock inte den Churchill – tog Galne Jack examen vid Royal Military Academy, Sandhurst 1926. Innan andra världskriget gjorde honom känd arbetade han som redaktör för en tidning i Nairobi, som modell och statist inom filmen. Han framträdde bl.a. i Michael Powels The Thief of Bagdad, där hans expertis som bågskytt kom till nytta. Samma talang hade också fört honom till Oslo 1939, där han för England tävlade i världsmästerskapen i båge. Vid den tiden var givetvis andra världskriget nära ett faktum. Churchill hade en gång lämnat armén efter tio års fast tjänst. Nu återvände han glad i hågen, eftersom – nationen hamnat i trubbel under hans frånvaro.

I maj 1940 hade han anslutit sig till Manchester Regiment och blivit ställföreträdande chef för ett skyttekompani. Alltid gick han i strid med båge och pilar, samt sitt pålitliga, breda svärd – broadsword eller claymore – i en specialdesignad skida av samma modell som stridsselen. Trots att vapnen var utdaterade, försvarade Churchill alltid sitt val: Enligt min mening … en officer som går i strid utan sitt svärd är olämpligt klädd. De medeltida vapnen var inte heller där som dekoration. Under slaget om Dunkirque 1940, då 300 000 soldater drivits ut till havet och måste evakueras, dödade Churchill enligt flera vittnesmål en tysk soldat med en välriktad pil. Senare sågs han på motorcykel med sin båge vid sidan, samt en skärmmössa tillhörande en tysk officer hängande på strålkastaren.


1941 tillhörde han Commandos och anmälde sig frivilligt till Operation Archery, en attack mot en tysk garnison I Norge. Han ledde två kompanier i striden, men inga uppgifter existerar om han fick användning för pil och båge i denna passande namngivna operation. Däremot, under striden flexade han en ytterligare passion i sitt liv. Hans kompanier hade till uppgift att ta ut ett tyskt kustbatteri på Vågsöy och under det vågade frontalangreppet stod major Churchill i fören till landstigningsfarkosten och spelade The March of the Cameron Men på säckpipa. När de stötte i land anföll han i täten för alla andra, med svärdet i hand.

Svärdet tjänade honom väl även 1943. Vid den tiden kommenderade han commandos vid Salerno, Italien, då de tvingades hoppa in som linjeinfanteri, något de varken var tränade eller utrustade för. Churchill beslutade sig för att jämna ut oddsen och genomförde en nattlig attack mot de tyska linjerna. Med svärdet svingande ledde han sitt folk mot de tyska posterna, som omedelbart gav upp inför åsynen av denne svärdsviftande demon. De tog 42 fångar den natten. Detta var helt enligt den filosofi Churchill hade rörande strid mot tyskar:


Jag menar bestämt, att så länge du kommenderar en tysk högt och klart vad han skall göra och om du är senior gentemot honom, så kommer han att skrika ”Jawohl” och göra exakt vad du säger, entusiastiskt, vad än det handlar om.

Churchill sändes till Jugoslavien, där han ledde ett antal räder från ön Vis mot tyskarna. I maj 1944 planerades en större operation riktad mot tre separata berg. Galne Jack ledde en styrka upp för det ena berget, men endast sex man nådde målet. han fann sig nu fullt exponerad i öppen terräng inför en tungt beväpnad fiende, med endast med handfull män omkring sig. I detta ögonblick gjorde han vad vilken sansad officer som helst skulle göra – han spelade på sin säckpipa, Will Ye No Come Back Again, tills en tysk granat knockade honom.


Han placerades i Sachsenhausens koncentrationsläger efter att ha blivit hårdhänt förhörd. Tyskarna trodde givetvis han var släckt med den Churchill. Oavsett det var han ansedd som en prominent fånge tack vare sin rang – samt galen. Som man kan misstänka, Jack var inte den man höll bakom lås och bom. Samma september tog han till flykten genom en kloak under taggtråden. Han och en kamrat greps på nytt och fördes nu till Österrike.

I april 1945 fick det österrikiska lägret problem med sin elektricitet. Churchill tog chansen, lämnade sin straffarbetsplats och försvann in i mörkret. Han fortsatte att gå och åtta dagar senare gick han rakt in i en amerikansk pansarformation i Italien. Han lyckades övertyga dem att han var en brittisk överstelöjtnant, sin fattiga lekamen till trots, och han fördes i säkerhet. Nu var inte säkerhet direkt vad Galne Jack var ute efter. Han blev besviken när han lärde att kriget höll på att helt försvinna. Hellre än att återvända hem, såg han till att bli skickad till Burma, där kriget mot Japan fortfarande var i full sving. Dock, vid hans ankomst hade atombomberna över Hiroshima och Nagasaki släppts, kriget var över. Hans kommentar?

Om det inte vore för de förbannade jänkarna hade vi kunnat driva kriget vidare i ytterligare 10 år.

Mad Jack pekar

Krigsslutet innebar dock inte slutet på Jack Churchills äventyr. Han beslutade sig för att lära sig fallskärmshoppning. När han kvalificerat sig sändes han till Palestina som ställföreträdande chef 1st Battalion Commandos. Senare blev han instruktör i luftlandsättning i Australien, där han utvecklade en livslång kärlek till surfing.

Mad Jack gick i pension 1959 och avled 1996 i Surrey.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar