söndag 20 september 2015

True Colours


Det kan tyckas som vanvett idag, men det fanns en taktisk insikt i den gamla tidens sätt att utkämpa ett fältslag. Att ställa upp män i linjer och kolonner på ett fält och sedan marschera dem mot fienden i samlad formering var det sätt man övermannat fiendens sedan antiken. Även när krutet och handelsvapen introducerades under medeltiden, fortsatte man på samma vis. Det var först under andra hälften av 1800-talet, då vapenteknologin allt mer tog över militärens slagkraft under den industriella revolutionen, som man började omvärdera de taktiska förutsättningarna.

Principen för att utmanövrera fienden på ett slagfält där handeldvapen brukades, var att utnyttja både dess styrka och svagheter. Målet för den defensiva sidan var att kraftsamla eldkraften i syfte att åsamka den avancerande fienden så stor skada som möjligt, innan närstrid tog vid. Var man framgångsrik, kunde angreppet studsa och vika tillbaka. Den offensiva sidan hoppades i sin tur kunna avverka det kritiska avståndet, ca 100-150 meter, fram till fienden, med kanske enbart en samlad muskötsalva som svar. Om man skickligt utförde detta, fanns det möjlighet att själva kunna stanna upp, kanske inte mer än 50 meter från den frenetiskt omladdande fienden och ge dem en mördande salva innan man gick på med blanka vapen. Det var en fråga om nogsam exercis och disciplin.


Den i särklass mest utsatta positionen på detta slagfält var fanbäraren. Fanan var absolut väsentlig för regementet, som var den huvudsakliga formeringen vid den tiden, ca 1 000 man starkt. Fanan fördes i täten, bakom, eller invid regementschefen. Dess uppgift var att leda regementets marschriktning. I det larm, rök och kaos som var den tidens slagfält, utgjorde fanan det enda riktmärke soldaterna hade. Så länge den fördes framåt så avancerade man. Endast om fanan fördes bakåt var det tillåtet att retirera. Man har räknat ut att fanbärarens risk att såras eller stupa i strid var minst 80 procent. Fanbärare som överlevt var den tidens verkligt stora hjältar, det var män av stor aktning.

I de flesta arméer var bäraren av fanan oftast en mycket ung officer. Benämningen fänrik kommer direkt från begreppet fanbärare. I den amerikanska armén valdes givetvis fanbäraren av soldaterna i regementet. Det var ansett som en stor ära och man gjordes omedelbart till den högsta underofficeren i förbandet, Colour Sergeant, eller fanjunkare. Denne soldat, som var obeväpnad och vars enda arbete det var att föra fanan framåt, försvarades av sex man, den s.k. Colour Guard, eller fanvakt. Dessa soldater förde sina musköter på axel gevär under hela avancemanget. Deras enda uppgift var att till varje pris försvara fanan och dess bärare. Deras vapen togs till enbart när faran var akut vid närstrid.


Fanan drog naturligt till sig huvuddelen av fiendens eldgivning. Om fanan föll och inte längre fördes framåt, hoppades man kunna stoppa framryckningen. Därför fylldes fanvakten på hela tiden med nya soldater, allt eftersom dess medlemmar stupade. Innan anfall var det tradition i den amerikanska armén att regementschefen, med sabel i hand, pekade på fanbäraren och ropade ut över soldaterna: If this man falls, who will bring the colours forward? Hela regementet förväntades då ta ett steg framåt som en man.

Fanan hade ett enormt symbolvärde, den representerade regementets enighet och identitet. När regementet en gång bildades var tillförandet av fanan den väsentliga ceremonin. Den vårdades med stor värdighet och hade sin egen instruktion för alla typer av förhållanden. Hur den fördes under marsch, var den placerades under vila, under stridförhållanden som regel i givakt mitt i lägret, dygnet runt enligt ett vaktschema.  Det var till fanvakten trumpetare och trumslagare samlade regementet. Med tiden blev fanan allt trasigare i stridens hetta, men detta var enbart ett tecken på ära. Ju mer sönderskjuten fana, desto större aktning i armén.


Att förlora fanan i strid var den största skymfen av alla. Det innebar i princip att regementet upphörde att existera. Att lägga ner fanan inför fienden var den ultimata gesten för kapitulation. I många fall försökte man undvika detta till varje pris. Det har funnits exempel på hur soldater rivit sönder fanan och gömt den i delar under kläderna, allt för att behålla regementets ära.

Överlevande fanjunkare i amerikanska armén efter inbördeskriget belönades med medaljer. De är överrepresenterade bland dem som erhållit Medal of Honor. De kunde även få pengar, land, eller fastigheter av tacksamma delstater. Fanorna ställdes som regel upp bakom glas i delstatskongressernas hus, där de går att finna än till denna dag.



Under Operation Desert Storm, 1991, den senaste stora kampanjen amerikanska armén deltog i, var det flera regementen ur National Guard som bad om tillåtelse att föra de gamla stridsfanorna från inbördeskriget till Irak. Det nekades som regel, istället utfärdades nya fanor, som togs emot ur guvernörernas hand av regementscheferna under stor pompa och ståt. Dock, det fanns de som lät tillverka exakta kopior av de befintliga fanorna, med kulhål och brandskador intakta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar