söndag 6 september 2015

Kaptenen som undervisade generaler


Sir Basil Liddel Hart var den mest kände och inflytelserike militäre historikern och journalisten under 1900-talet. Det fanns många andra samtida som kunde ta äran av att ha uppfunnit idéerna bakom mekaniserad krigföring, men det var kapten Liddell Hart som propagerade för och populariserade dessa vitala koncept. Sedan teorierna kring pansarstrid, det han kallade expanderande flöde, spelade en avgörande roll under andra världskriget och därefter, förtjänar Liddell Hart sin plats vid sidan av Carl von Clausewitz, och precis som den hyllade preussaren var han en betydligt större lärare än fältherre.

Född i ett religiöst hem i Paris 1895, där fadern var engelsk metodistpastor, kom han från ett släktled av bönder i kronans tjänst, d.v.s. halvtidssoldater. Trots sviktande hälsa som barn fascinerades han av kriget. När han lekte med sina tennsoldater brukade han snarare förflytta dem strategiskt mot varandra, istället för att enbart fälla dem. Från 1911 gick han på St Paul’s School i London, därefter 1913 Corpus Christi, Cambridge, där han utan att utmärka sig studerade historia. Liddel Harts syn var svag nog för att slippa militärtjänst, men han tjatade på sina föräldrar och fick anmäla sig frivilligt till armén 1914. I december, när kriget var i full gång, anlände han till Frankrike som 19: årig fänrik i King’s Own Yorkshire Light Infantry, KOYLI.

Förutom att han deltog i slaget om Ypres i november 1915, så befann han sig i den stora offensiven vid Somme under dess första dag. Han placerade därefter i reserven och undkom på så vis den värsta slakten. Inte mindre än 450 man ur hans 800 soldater starka bataljon gick förlorade mellan den 1 och 3 juli 1916. – Alla i KOYLI har drabbats svårt, skrev han hem. Två andra bataljoner har förlorat samtliga sina officerare, utan undantag, och nästan alla soldater. Jag har aldrig förlorat så många vänner, alla jag känt i de olika bataljonerna har blivit utplånade. Efter en vecka sändes han själv tillbaka till frontlinjen för en förnyad offensiv.

Slaget om Mametz

Mellan den 16 och 18 juli 1916 försvann löjtnant Liddell Hart i skogen Mametz, scenen för en av de värsta striderna under hela kriget. Det är oklart vad som exakt hände honom där inne och det finns indikeringar i hans senare texter att han kan ha drabbats av panik. När han väl dök upp igen led han av sviterna från fosgengas*. – Han avskydde krig, har Alex Danchev, hans biograf, skrivit. Han avskydde dess irrationalitet, dess klumpighet, dess smittsamhet, dess slöseri. Själv beskrev Liddell Hart kriget som: – En farsartad meningslöshet.

Gasattacken lämnade honom med en störning på hjärtmuskelns funktion. Trots det stannade han i armén som kapten till 1924, för att till sist lämna som assisterande militärkorrespondent för tidningen Morning Post, som senare blev Daily Telegraph. Följande år blev han dess ledande militärkorrespondent och förklarade senare: – Jag beslutade att göra positionen till min plattform för mekaniseringen av armén. Han stannade på Daily Telegraph till 1935 och blev utan problem den mest inflytelserikaste militäre kommentatorn i den journalistiska historien. Givetvis, på flera sätt hade arméer blivit mekaniserade ända sedan man uppfann kulsprutan i mitten av 1800-talet, ett vapen som vid 1914 hade gjort kavalleriet onödigt. Det bästa sättet att angripa fiendens ledningspositioner på avstånd, utgjorde den viktigaste frågan för militärteoretiker som generalerna J. F. C. Fuller, Giffard Martel, Percy Hobart och så även kapten Liddell Hart. Deras gemensamma svar var stridsvagnen, The Tank, som ju hade använts i strid ända sedan dess första entré vid Cambrai 1917.

Hur som helst, detta var mycket kontroversiellt, eftersom stridsvagnar vid 1920-talets början saknade radiokommunikation, var mycket långsamma, gick ofta sönder, hade bristfällig eldkraft och ännu drogs med bristfällig terrängförmåga. – Soldater är sentimentalister, skrev Liddell Hart, snarare än vetenskapsmän. Hans relation till War Office, den brittiska militärstaben, var gott. Han erhöll läckor från armérådets mekaniseringsfalang, bevistade manövrer, fick brev från chefer för Imperial General Staff och även klassificerat material kunde passera hans händer, under förutsättning att han gav armén en fördelaktig vinkling. Ändå, vid slutet av 1920-talet stod det klart för High Command att Liddell Hart prioriterat sin journalism före hans popularitet hos dem. Hans hårda kritik mot deras militära konservatism började svida i skinnet.

Percy "Hobo" Hobart

Som den veteran från Somme han var, hade Liddell Hart en speciell position i mellankrigstidens Storbritannien. Han var den som talade för alla dem som förlorat familjemedlemmar, eller deras kroppsdelar, som blivit av med sin ungdom, till vad han kallade progressivt slaktande, i artighetens namn vidnämnd ”utnötning”, den strategi han anklagade fältmarskalk Douglas Haig och andra att ha utövat på västfronten. Han skrev inte mindre än trettio böcker, exponerande sina teorier och ibland som offer för synden att promota sig själv, eller som biografen Danchev uttryckte saken: – Han led knappast av blygsamhet.

Andra världskrigets utbrott gav Liddell Hart möjligheten att säga vad var det jag sa vid åtskilliga tillfällen under sex långa år. Allt eftersom den luftunderstödda, mekaniserade och mycket rörlig krigföringen han propagerat för under två decennier – blixtkriget – manglades ut över Polen, Norge, Holland, Belgien och Frankrike, överbevisades hans teorier. Problemet var att det var tyskarna, snarare än de allierade, som satte dem i rörelse. Vid klockan fyra på eftermiddagen den 9 mars 1943, adresserade general Heinz Guderian, tillsammans med hans apostel Erwin Rommel, Adolf Hitler och praktiskt taget hela det tyska militärkommandot, OKW, i vad som blev ett tufft, fyra timmar långt ordkrig. Guderian försvarade sin ståndpunkt om den fortsatta mekaniserade, rörliga strategin på östfronten. I detta citerade han en artikel av Liddell Hart om organisationen av arméer, i historien och framåt.


Följande år, 1944, lyckades Liddell Hart på egen hand räkna ut exakt tid och plats för D-Day. Det var inte, som MI5 misstänkte, ett resultat av läckor i arméledningen, utan från oberoende, långtgående studier av geografin och tidvattnet i nordvästra Frankrike. Han satt arresterad ett dygn medan myndigheterna kontrollerade saken. Senare motsatte han sig de allierades bombkampanj mot Tyskland och han fördömde användandet av atombomben mot Japan. Efter kriget propagerade han mot kärnvapen och innan sin död 1971 annonserade han att han var pacifist.

November 1920, endast två år efter första världskrigets slut, kapten Basil Liddell Hart presenterade sin teori om expanderade flöde till en publik vid Royal United Services Institute, RUSI, i London. Han visade hur en armé kunde upprätthålla attackens rörelse framåt genom fiendens hela försvarssystem, även om åtskilliga kilometer djup. Påföljande år accepterade han att stridsvagnen var vapnet för framtiden. Han inspirerades här av sin mentor, J. F. C. Boney Fuller, som varit den förste att propagera för pansar. Liddell Hart skulle ha ett märkligt förhållande till Fuller, märkt av hat-kärlek, de kommande decennierna.

Utvecklingen av mekaniserad eldkraft har helt reducerat kavalleriets slagkraft mot en fullt utrustad fiende, skrev han 1927 i sin bok Remaking of Modern Armies. Den pansrade caterpillarn, eller lätta stridsvagnen, tycks dock ärva den mongoliske ryttaren, ty caterpillarn är uttryckligen det mekaniserade kavalleriet. Eftertanken föreslår att vi mycket väl kan återta mongolernas rörlighet och offensiva styrka genom ett enkelt, mobilt vapenslag. Även om Liddell Hart antagligen aldrig ens suttit i en stridvagn, identifierade han tidigt dess potential och hyllade all utveckling inom ökad eldkraft och motorisering som gjorde dem än mer effektiva.


I efterhand är det märkligt att det existerade så mycket tvivel om den högst troliga utvecklingen av stridsvagnens roll. Dock, under 1920-talet, ansågs mekanisering som ett fruktansvärt öde, hängande likt en domedagens skugga över alla kavalleriregementen. Idag är det svårt att se hur någon kunde motsätta sig en fullskalig mekanisering, med tanke på hur stridsvagnar framgångsrikt använts vid slaget om Cambrai 1917 och därefter, men exakt så var det. Så sent som 1936 uttryckte dåvarande försvarsministern Alfred Duff Cooper inför det brittiska kavalleriet att: – Det är som att be en storartad musiker slänga ifrån sig violinen och istället ägna sin framtid till grammofonen. Coopers senare framgångsrika eskapader inom skönlitteraturen, Operation Heartbreak från 1950, beskriver ett argument mellan två brittiska officerare inför utsikterna att mekanisera ett par decennier tidigare:

”Snart blir jag en chaufför”, förklarade Willie passionerat en kväll, ”då jag måste köra omkring i en smutsig stridsvagn, klädd som en knegare”. ”Givetvis”, replikerade Hamilton sympatiskt, ”om det endaste du bryr dig om är att bära en flott uniform, sitta på hästryggen och sola dig på någon militär parad, då har du all rätt att ta den attityden, men om du är intresserad av kriget, eller villig att ta del i ett, då skulle du be att ditt regemente blir mekaniserat.”

Hos War Office och i Westminster, fanns det dem som under lång tid höll med författaren Rudyard Kipling och hans beskrivning av den stora mekaniserade manövern på Salisbury Plain 1930, som stinkande som ett garage och liknande en cirkus. Liddell Hart mindes själv hur general Percy Hobard** demonstrerade strid med stridsvagnar på Salisbury Plain och ortodoxa soldater uttalade att sådana metoder aldrig skulle fungera i krig. Den nya zeeländske tecknaren David Low hävdade att han under 1920-talet överhört en kavalleriofficer tala till en annan på ett turkiskt bad och sagt att om mekaniseringen kom skulle kavalleriets uniformer förbli som de var, ända ner till sporrarna. Uttalandet skulle i sin tur ha inspirerat Low till seriefiguren Colonel Blimp.


Stridsvagnen erbjöd en väg ut från stillaståendet i skyttegravarna. För den som slagits vid Ypres och Somme var det inte förvånande att Liddell Hart ansåg att hastighet utgjorde essensen i samtliga kommande konflikter. Av samtliga kvaliteter i krig så är hastighet den dominerande, skrev han i en bok som kommit utav lektioner han hållit på RUSI 1922.

… hastighet både i tanke och i rörelse, utan vilket renderar slagkraft värdelöst och med, istället blir dubblerat, något den störste av härledare [Napoleon] insåg i hans dictum, att kraft i krig är detsamma som massa, eller som vi borde omskriva det i moderna termer – eldkraft multiplicerad med hastighet. Denna hastighet, endast genomförbar genom vetenskapliga framsteg, kommer att transformera framtidens slagfält från nedgrävda labyrinter till en arena där manöver, förmågan till överraskning, åter kommer att härska.

Hans hat till skyttegravskriget, som han med typiskt ordval kallade mausoleums av lera, var uppenbar. Vid sidan av stridsvagnen var Liddell Hart en stor vän av flygstridskrafter, något han varit sedan han bevittnade en räd av en tysk zeppelinare över staden Hull 1915. Man kunde se en skärva av ljus varje gång en lucka öppnades för att släppa en bomb, skrev han senare. För att koordinera flyget – särskilt störtbombare – med stridsvagnar och infanteri, måste understöd, enligt honom, leda till strömmens expansion enligt teorierna för framtida slagfält och det skulle utgöra nyckeln till framgång.

Brittiskt pansar

Det Liddell Hart kallade Strategy of the Indirect Approach utvecklade han 1929 och följdes upp i den relaterande boken The British Way in Warfare tre år senare. Effektivt argumenterade han för att Storbritanniens huvudstrategi borde vara att undvika direkt konfrontation på kontinenten med stora arméer, som vid exemplet Somme, utan istället nöta ner fienden med blockering, flygbombning och attacker i periferin. Genom historien, skrev han, har effektiva resultat i krig sällan nåtts om inte närmandet haft sådan indirekthet att fiendens oförmåga att möta har säkrats. Denna indirekthet har vanligtvis varit fysisk och alltid psykisk. Detta var ett slag för the art of outflanking, vilket var en alternativ titel för hans bok. I militär strategi, summerade Liddell Hart, är den längsta turen runt vanligtvis den kortaste vägen hem.

Hans biograf, Danchev, tror att boken Strategy: The Indirect Approach från 1941, var så nära han kom en avhandling som var hans egen. Liddell Hart citerade Cromwell vid slagen vid Dunbar och Worcester, samt Duke of Marlboroughs intensiva marscher och kontramarscher, som exempel på brittiska försök att runda flanker och, om möjligt, skära av fiendens kommunikationslinjer och reträttvägar. Så mycket är säkert, sa han vid RUSI 1931, den som kontrollerar haven har stora friheter och kan delta så mycket, eller så lite i kriget som han önskar, medan den som dominerar till lands oftast befinner sig i svårigheter. Han argumenterade för att Storbritannien borde slåss genom att exercera sjöstridskrafter, finansiella allierade, upprätthålla handel, utföra mindre amfibieoperationer, men huvudsakligen låta andra makter utföra de stora landoperationerna.

Militärhistorikern Sir Michael Howard menar dock att sådan strategi var påtvingad Storbritannien utifrån nödvändighet. Även om det bidrog till att britterna överlevde, så innebar det inte att vi kunde segra. Det som gjort Storbritannien framgångsrikt militärt, argumenterar Howard, var istället att knyta kontakt med en kontinental allierad nära oroshärden, med största möjliga finansiella resurser. Blenheim, Waterloo och D-Day var samtliga utkämpade under sådana omständigheter. Även Winston Churchill och fältmarskalk Sir Alan Brooke, som både följde British Way in Warfare så länge de kunde under Indirect Approach delen av andra världskriget mellan 1939 och 1944, hade att acceptera att Hitler inte kunde besegras med annat än att landsätta på kontinenten en brittisk armé – on the largest scalethat contemporary resources could afford. Det fanns definitivt ett brittiskt sätt att kriga, men det var inte det Liddell Hart förordade och det var inte baserat på indirekt närmande, åtminstone inte enligt hans slutgiltiga analys.


Ändå, filosofin bakom indirekt närmande, i princip genom internationell terrorism, är plötsligt central inom modern krigföring på ett sätt Liddell Hart aldrig hade kunnat förutsäga tillbaka i 1941. Som Danchev beskrev 1998: Nutida militär doktrin är underbyggd av indirekt närmande. Och det var dessutom före 9/11.

När han läst den tyske generalen Heinz Guderians återberättelse av blixtkriget 1940, skrev Liddell Hart att det nästan känts som om han suttit bredvid generalen i stridsvagnen: För mig var det som en repetition av en dröm, som om det var just så jag hade föreställt mig det under mellankrigstiden, en styrka ledd av en general som förstod hela idén – bara för att i verkligeheten, på den tiden, bli tillsagd att det var otänkbart. I sina memoarer från 1950, Erinnerungen eines Soldaten (eng: Panzer Leader), skrev Guderian:

Det var Liddell Hart som tydliggjorde användandet av pansar för djup penetrering av fiendens linjer, som även föreslog den moderna typen av mekaniserad division, kombinerande pansar med pansarinfanteri. Djupt imponerad av dessa idéer försökte jag omsätta dem till praktisk funktion i vår armé. Så, jag skyldig kapten Liddell Hart flera förslag till vidare utveckling.


Guderian berättade senare för Liddell Hart att han första gången läst hans artiklar under åren 1923 och 1924 och att det var efter den brittiska mekaniserade manövern 1924, som en tysk inspektör sagt till honom rörande stridsvagnarna: – Åt helvete med striden, de är ämnade för att frakta mjöl. Liddell Hart skrev förordet till Guderians memoarer, vilket beskrev Guderian, men som lika gärna kunnat ha varit ett utdrag ur hans egna memoarer. Om blixtkriget skrev han att den store pansargeneralen formade historien, genom betydelsen av en ny idé … en ny idé han både var upphovsman till och brukare av. Han trodde Guderian personifierade kärnan hos en hantverkare i det sätt han ägnade sig åt utvecklingen av en teknik … att förstå honom kräver att man är förmögen att förstå passionen hos ett rent hantverk. På samma sätt må det ha funnits spår av självupptagenhet i Liddell Harts omdöme om Guderian:

De flesta av de erkända mästarna av krigskonsten har nöjt sig med att använda redan brukade verktyg och tekniker vid sin tid. Endast ett fåtal gick vidare för att förse sig med nya tillvägagångssätt och metoder … utveckling av taktik har vanligtvis varit  upp till en originell tänkare och dennes successiva spridande av inverkan på progressiva officerare i en kommande generation.

Det kan vara värt att slutligen upprepa Liddell Harts uppskattning av vad han kallade kvalitéer som särskiljer de stora ledarna i historien:



… coup d’aeil, en blandning av korrekt observation och säker intuition, förmågan att skapa överraskning och kasta motståndaren ur balans, snabbheten i tanke och handling som inte ger fienden möjlighet till återhämtning, kombinationen av strategisk och taktisk förmåga, styrkan att vinna truppernas lojalitet och få ut det mesta av dem.

Eftersom denna checklista inte har förändrats under århundraden, och antagligen inte kommer att göra så under överskådlig framtid, så har kaptenen som undervisade generaler fortfarande mycket att lära oss.


* Fosgen var en vanlig stridsgas, eftersom den i vanliga fall är ofarlig att hantera med enklare skydd för mun och ögon. När fosgen kommer i kontakt med slemhinnor, särskilt mycket fuktiga, mjuka sådana, som lungorna, så bildas saltsyra.


** Generalmajor Sir Percy Hobart tillhörde egentligen Royal Engineers, men blev en av Storbritanniens främste pansargeneraler under andra världskriget. Han ledde 79th Armoured Division till framgång och skapade flera nyttiga specialfordon inför Operation Overlord, de s.k. Hobart’s Funnies.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar