onsdag 30 september 2015

Anfadern


Winston Churchill var en man vars tro på ödets makt var så stark att det tangerade en närmast religiös betydelse för honom. – destiny demands, you must obey. Redan i tidig ålder förbluffade han sina vänner med att självsäkert proklamera att en dag skulle Storbritannien ställas inför en stor fara och att då kommer det att bli upp till honom att rädda nationen undan katastrof. I ett avseende var hans livsåskådning en fråga om reinkarnation. Han var en Spencer-Churchill och var född 1874 på familjens ståtliga säte i Woodstock, Oxfordshire, Blenheim Palace, det enda icke kungliga eller kyrkliga herresäte i Storbritannien som får kallas palats.

Uppfört 1722 i det helt unika och kortlivade brittisk rokoko, var det uppkallat efter ett fältslag och ursprungligen tänkt som en gåva av brittiska kronan till en enda person, en utmärkelse för hans exceptionella militära och politiska gärning i nationens tjänst – John Churchill, 1st Duke of Marlborough, Winstons anfader.

Impregnerad av Marlborough sedan barnsben skrev Churchill också hans mest utförliga biografi parallellt med andra världskriget. Marlborough var ett levande väsen för honom, hans kanske allra främsta inspiration, någon han under sitt nittioåriga liv inte bara talade om, utan även talade till. Slaget vid Blenheim 1704, Marlboroughs kulmen i livet, drog honom till sig, hela vägen till Bayern i Tyskland 1932 och ett mycket nära möte med Adolf Hitler. Så vem var då denne John Churchill, den man vars liv på många sätt liknade Winstons vida kast med livets cykler?

Blenheim Palace

Där har aldrig funnit en mer framgångsrik engelsk soldat än den förste hertigen av Marlborough. Under det spanska tronföljdskriget, 1701-1714, segrade han i samtliga sina fältslag och han triumferade vid varje belägring. Samtidigt som han var chef för hela den allierade militära strategin mot Frankrikes koalition, så var han i egenskap av extraordinär ambassadör ansvarig även för Storbritanniens diplomati på kontinenten. Den mest detaljerade militära administrationen, samtliga operationer och all logistik ankom på honom. Aldrig hade en brittisk general varit belastad med så omfattande ansvar.

John Churchill föddes 1650 i Dorset och tillhörde den inte allt för bemedlade lågadeln. Hans far var militären och läraren Sir Winston Churchill, som varit kavallerikapten i det brittiska inbördeskriget på rojalisternas sida och tvingats betala så dyra böter efter förlusten att familjen drogs ner i närmast fattigdom. Efter en bristfällig skolgång följde gossen John sin syster Arabella in i det kungliga hovet, lågadelns främsta möjlighet att lyfta sin avkomma. Hon blev Duke of Yorks favoritälskarinna och han tronarvingens populäre hovsven. För alltid en framgångsrik aktör vid hovet, unge Johns Churchills tidiga planer för livet var och förblev strikt militära.

Den 17-årige Churchill erhöll sin första kommission i september 1667 som fänrik i King’s Regiment of Foot Guards. Han sändes till Tangier följande år, där han fick sitt elddop mot morerna. 1670 fick han även sin första erfarenhet av sjöstrid när han deltog i blockeringen av barbariska piraterna utanför Algeriet. Ytterligare två år senare slogs Churchill ombord på det brittiska flaggskeppet Royal Prince vid slaget om Sole Bay utanför Suffolks kust. Vad i hans mod bestod i under drabbningen med holländarna är inte noterade, men det resulterade i en dubbel befordran. Kapten Churchill visade därefter sitt värde när han slogs mot holländarna i armén tillhörande Louis XIV. Under stormningen av Maastricht, trots att han var sårad, räddade han livet på den engelske härledaren, Duke of Monmouth. Churchill reste det franska standaret över en palissad runt staden, just innan den föll. Ironiskt nog, om man betänker hans senare tjänster emot Frankrike, efter stadens fall blev Churchill särskilt utvald av kungen för hans lovord.

Den unge Churchill

Nu följde han viktigaste militära lärotid. Mellan åren 1672 och 1675 tjänstgjorde han under Henri de la Tour d’Auvergne, Vicomte de Turenne, antagligen Louis XIV: s mest skicklige fältmarskalk. Striderna var hårda, under slaget vid Enzheim stupade eller sårades hälften av Churchills brittiska kollegor. Å andra sidan, marskalk Turenne var mycket stolt över potentialen, glöden och förmågan hos den stilige engelsmannen. Det var av Turenne som Churchill lärde sig värdet av infanteriets eldkraft, effektiviteten med att upprätthålla artilleriets eldförmåga under hela slaget och inte bara som ett bombastiskt preludium, samt fördelen att söka den avgörande striden eller belägringen, hellre än att enligt konventionen marschera från inringning till statisk belägring.

Churchill fick förtroendet 1678 att ta ledarskapet över ett nytt infanteriregemente och blev samtidigt befordrad till brigadgeneral. Han hade nyligen gift sig med Sarah Jenyns, en ungdomskärlek till Duke of Yorks yngsta dotter, Anne. De två kvinnornas samröre skulle få både glädjefyllda som katastrofala konsekvenser för Churchills militära karriär. I detta sammanhang kolliderade hans relation till tronarvingen och hans hustrus med dottern. 1682 antogs Churchill som baron i den skotska adelskalendern med namnet Baron Churchill of Aymouth. Påföljande år fick han positionen och hederstiteln Colonel of the Royal Dragoons.

1685 ärvde Duke of York tronen i egenskap av Jakob II. Samma år landsteg Duke of Monmouth, en oäkta son till den avlidne Karl II, i västra England i ett försök att ta tronen av sin farbror. Churchill såg till att Monmouth aldrig fick fotfäste i landet, hela tiden nafsande i hans hälar med sina aggressiva dragoner. Utmattade provocerades rebellerna att företa en mycket farlig manöver, en nattlig attack, vilket ändade i en förlust i slaget vid Sedgemoor den 6 juli. Även om han endast var ställföreträdare, var Churchill arkitekten bakom segern. Han ledde sina kungliga trupper med stort mod, stil och energi. Han skulle dock alltid vara upprörd över att hans insats aldrig fick den uppmärksamhet han önskat.


När ännu en opponent, Vilhelm av Oranien (Holland), landsteg 1688, var Churchill generallöjtnant i den engelska armén. Den här gången ställde han sig dock vid de invaderandes sida, med motiveringen för sitt förräderi att Jakob II blivit allt mer dogmatisk med sin katolicism. Efter framgången med den s.k. Ärorika revolutionen, garanterade den nyligen krönte Vilhelm III Churchill adelskapet som greven av Marlborough och bekräftade slutligen hans militära rang. Dock, trots kungens krav på reformer och förstärkningar av militären efter Jakob II: s förlust och landsflykt, så erbjöd generalsposten litet förtroende. Vilhelms instinkt var att förlita sig på holländska vänner, som nu gavs tillträde att dominera ledarskapet av den engelska militären. Han glömde givetvis inte heller hur snabbt Marlborough (hans namn hädanefter) vikit från sin tidigare kung.

1689 var Marlborough kommenderad att leda den 8 000 man starka, engelska kontingenten vid den holländska armén i Flandern. Han visade sig vara en ihärdig general som tränade sina illa rekryterade soldater tills han ansåg dem lämpliga att möta fransmännen. Samma år visade han också det förändrade stridsvärdet hos sina soldater under slaget vid Walcourt. Hans trupper tog merparten av det franska anfallet, innan han ledde det s.k. Houshold Cavalry, grunden till de blivande gardesregementena Life Guards och Blues and Royals, i ett starkt motanfall. Den erfarne allierade generalen, prinsen av Waldeck, rapporterade till kung Vilhelm: Trots sin ungdom, Marlborough har visat i denna strid en större militär förmåga än många andra generaler efter flera bataljer.

Marlborough erhöll sitt första egna kommando 1690, på Irland. I en kombinerad operation till havs och till lands, erövrade han snabbt de irländska styrkepositionerna Cork och Kinsdale från de fransk-jakobitiska styrkorna. Trots dessa segrar kom hans karriär till ett tvärstopp när han misstänktes tillhöra de som anklagades för att ha deltagit i kontraplaner initierade av exilkungen Jakob II. Han blev entledigad från sin position 1692 och tillfälligtvis satt i The Tower of London under falska anklagelser. Efter det att han släppts låg hans namn i stutabåset i flera år. Han anklagades 1694 för att ha givit information till fransmännen om en hemlig engelsk plan att attackera hamnstaden Brest. Det visade isg att fienden redan kände till planerna från andra källor.

Sarah

Fred anlände till Västeuropa 1697, men Vilhelm III: s brist på förtroende för den franske kungen Louis XIV gjorde att han planerade för vad han såg som det ofrånkomliga kriget. Medveten om sin egen sviktande hälsa identifierade han Marlborough som den man som kunde föra striden vidare mot Frankrike under tronarvingen, så han återtog generalen till sin forna glans. Vid tiden för Vilhelms död och kröningen av drottning Anne 1702 hade det spanska tronföljdskriget – i vilket det franska kungahuset Bourbons krav på den spanska tronen utmanades av Louis XIV: s gamla fiender – brutit ut. Marlborough, drottningens favorit, utnämndes till överbefälhavare över den brittiska armén, samt ställföreträdande överbefälhavare över den holländska. Vid 52 års ålder var han ivrig att återställa den militära karriär han tidigare förvägrats.

Marlboroughs aggressiva intentioner försvårades av ständig inblandning från de holländska s.k. Field Deputies.  Dessa civila ämbetsmän hindrade medvetet deras trupper från att exponeras för fältslag. Vid flera tillfällen vägrade de Marlborough tillstånd att attackera de uppenbart inkompetenta franska styrkorna. Dock, 1702 blev ett framgångsrikt år för honom, då han svepte undan de skyddande forten utmed floden Meuse, han ockuperade staden Liége och belönades rikligt för sin kampanj.

1703 innebar än mer brittisk irritation över holländarnas ovilja till att slåss. Marlborough beslutade sig nu för en mycket vågad plan inför kommande år. Han ämnade marschera sina trupper, drygt 50 000 man britter, tyskar och holländska allierade, från Nordsjön och ner till floden Donau. Där skulle han understödja österrikarna i deras motstånd mot det fransk-bayerska avancemanget som hotade knuffa ut Habsburg ut ur kriget. Denna operation var endast möjlig om vare sig Louis XIV eller de holländska Field Deputies var medvetna om grevens intentioner.

Blenheim

Marlboroughs män avverkade de dryga 40 milen, iakttagna på avstånd av mystifierade franska fältmarskalkar. Disciplinen under marschen var perfekt, förråd var betalda i guld av Marlboroughs nära vän och allierade, Sidney Godolphin, den brittiske Lord Treasurer, d.v.s. finansminister. Trupperna marscherade från tidig morgon till strax efter lunch, då solen stod i zenit. De anlände till färdiga läger där fortskaffning och vila väntade. Sådan var Marlboroughs organisationsförmåga att i Frankfurt erhöll samtliga soldater nya kängor. Hans värnande om truppernas välbefinnande gav honom smeknamnet Corporal John bland soldaterna.

När han anlände till den bayerska fronten i slutet av juli 1704, ledde Marlborough ett blodigt angrepp på Schellenberg, en traditionsenligt starkt befäst höjd ovanför staden Donauwörth. Hela trettioåtta generaler fanns bland de 1 500 stupade allierade under bataljen, vilket säger en hel del om stridens karaktär, men där fanns också 12 000 förlorade bayerska soldater, stupade, sårade eller tillfångatagna. Schellenberg föll så för andra gången under sin 2 000-åriga historia. Trots förlusterna hade Marlborough lyckats säkra den viktigaste övergången över Donau.

Han inledde nu ett mycket framgångsrikt samarbete med den mycket kompetente och karismatiske fältmarskalken av det heliga romerska imperiet, prins Eugen av Savojen. Båda ville föra fienden snabbt till strid. Marlborough försökte hetsa bayrarna till aktion genom att bränna landskapet, men utan framgång. Till sist, den 13 augusti, genomförde de ett överraskningsanfall mot en stark fiendeposition kring tre byar, bland dem Blindheim – Blenheim på engelska. De franskledda fiendestyrkorna, under marskalken greve de Tallard, var fler än de allierade, ca 55 000 man, men Marlboroughs snilledrag var att tvinga dem att koncentrera sitt infanteri vid Blenheim och på så vis reducera deras antal över slagfältet som helhet.


Slaget vid Blenheim skulle bli en förevisning av Marlboroughs ledarstil, att applicera ett massivt tryck på en punkt för att samla fiendens reserver dit, för att sedan slå det dödliga slaget någon annanstans. För detta krävdes disciplin och aggressivitet. Vid Blenheim visades också Marlboroughs taktiska skola genom sträng träning, att infanteriets eldgivning initierades på plutonnivå, snarare än utefter regementslinjen, vilket ledde till mer koncentrerad och effektiv eld – och därmed svårare förluster för fienden. Samtidigt brukade han artilleriet under hela fältslaget, Vid ett tillfälle höll de s.k. Wild Geese, irländska förband i franska led, att trycka sig genom den allierade centern. Marlborough lät snabbt dra fram artilleri genom svår träskmark för att därefter bombardera irländarna med mördande kanoneld. Blenheim visade också på Marlboroughs överlägsna kavalleritaktik. Han ledde själv de återkommande attackerna från fältet och upprätthöll en ständig press med blanka vapen, snarare än med avlossande av pistoler och sedan reträtter, som var den traditionella metoden.

Blenheim, Louis XIV: s första smak av förlust under sina 60 år i tronen, chockade Europa. Marskalk Tallard fanns bland de tillfångatagna. Av de 4 500 fransk-bayerska officerare som deltagit i slaget, klarade sig enbart 250 undan. 20 000 man var förlorade, 15 000 tillfångatagna. De allierades sammanlagda förluster räknades till drygt 10 000 man. Marlboroughs pris från alliansen var prinsdömet Mindelheim i Bayern, samt i England det som skulle bli Blenheim Palace i Oxfordshire.

Antagligen Marlboroughs främsta seger, slaget vid Ramillies i dagens Belgien, inträffade 1706. I realiteten inviterad av sina motståndare, under marskalk Duc de Villeroi, att slåss på ett slagfält av deras val, var han ivrig att acceptera, trots att han mätte den stora, fientliga armén – 60 000 man, med linjer över sex kilometer breda – som den bästa han någonsin sett.

Prins Eugen

Allt var över på två timmar. Marlborough gjorde en omfattande fint mot Villerois vänstra flank med engelska och skotska förband. Den franske marskalken understödde flanken på bekostnad av sin center. Medan de allierade pressade på även den högra flanken, slog Marlborough till i mitten med ett rasande kavallerianfall under hans egen ledning. En oerhört intensiv strid tog form, där elitenheten Maison du Roi nästan bröt igenom de bayerska linjerna. Marlborough fick sin häst skjuten under sig. Han var nästan dödad minuterna senare, då en kanonkula passerade mellan hans ben under det att han skulle sitta upp på sin nästa häst. Under den mördande pressen från den allierade armén, kroknade Villerois män, innan de fullständigt kollapsade under Marlboroughs massiva kavalleriattack. Det var totalt 22 000 fransk-bayerska förluster, mot de allierades 2 500. Denna totala seger gav enorma belöningar, då fienden förlorade två tredjedelar av det Spanska Nederländerna på en enda dag. The Duke hade aldrig varit mera av sin tids största fältherre än nu.

Tillsammans med prins Eugen 1708 åstadkom Marlborough sin tredje stora seger vid Oudenarde när de förhindrade en fransk invasion av de förenade holländska provinserna. De allierade smög upp på de större franska trupperna. Marlborough marscherade ursinnigt sina män två och en halv mil nattetid för att överraska dem. Fransmännen hade att besluta om de skulle strida mot fienden, plötsligt framför dem i gryningen, eller retirera till Gent. Den franske marskalken Vendome förespråkade försiktighet, medan greven av Burgund, det kungliga blodet, överröstade honom.

Oudenarde, i dagens Flandern, var huvudsakligen ett rörligt infanterislag mellan två arméer på närmare 80 000 man vardera. Fransmännen hade fördelar med antal och terräng. Marlborough riskerade allting genom att kräva en övergång av floden Scheldt, rakt inför fransmännen. Det var hans lugna, närmast coola ledarskap, effektivt assisterat av Eugens hårdhet, tillsammans med motsättningarna mellan fiendens generaler, som ledde till total seger. Med maximal aggressivitet pressade de allierade på mot det fält som valts för slaget. Det resulterade i fullständig kringränning av fransmännen center och högra flank. 16 500 fransla förluster, fem gånger fler än de allierades. Därefter ledde Marlborough en framgångsrik, men kostsam belägring av det påstådda ointagliga fästet, staden Lille.


Drottning Anne

Året 1709 såg Marlborough och prins Eugens tredje gemensamma seger, vid Malplaquet, norra Frankrike, ett fältslag den brittiske härledaren kallade en mycket mördande strid. Den franske marskalken Villars initierade slaget i ett försök att lyfta den allierade belägringen av Mons. Ungefär 100 000 allierade trupper attackerade 80 000 fransmän i kuperat skogsmark, med raviner och klippformationer. Striden var fruktansvärd och särskilt ett holländskt anfall var nästan nergjort av välplacerat franskt artilleri. Marlborough och Eugen tog hela 24 000 förluster, mot fransmännens 14 000, de svåraste slaget Europa upplevt på ett århundrade. Dagen efter återtogs belägringen av Mons och fem veckor senare föll staden för Marlborough. Både han och prinsen fick ta skarp kritik för att ha utkämpat ett onödigt fältslag med så svåra förluster. Beslutet att slåss hade tydligen varit Eugens, med Marlborough accepterande mot hans bättre förstånd.

Familjen Marlborough hade nu stigit i anseende genom kunglig vilja och nu blev de krossade av exakt samma kraft. Hans hustru Sarahs vassa tunga och heta temperament hade till sist placerat henne på on fot med drottningen. Samtidigt gav slaget vid Malplaquet grevens politiska fiender ytterligare ammunition för förnyade attacker mot honom.

Högst medveten om detta och oroad av den vägran Whigpartiets regering London hade lämnat den franska kungens krav för fred, sökte nu Marlborough efter personlig och karriärmässig säkerhet. Han begärde av drottningen titeln överbefälhavare på livstid.  Det var illa valt tillfälle och tjänade hans fiender väl. Man hade länge sökt att måla honom som en självupptagen uppkomling. I oktober 1710, efter att The Whigs svepts bort i parlamentsvalet, försökte det nya ministeriet under Tory’s att underminera Marlboroughs position genom att hävda att han sökte krigets slut genom total seger över Frankrike. Tyngd under all denna press övervägde han för ett ögonblick att stiga ner från sin post, men övertalades att stanna av sina politiska vänner hemma och hans militära allierade på kontinenten.


Marlboroughs militära svanesång blev en brilliant manöver sommaren 1711. I maj började han att spana upp marskalk Villars påstått ogenomträngliga Ne Plus Ultra, en defensiv försvarslinje som sträckte sig nästan 26 mil från den Engelska kanalen till Ardennerna. Fransmännen var övertygade om att om de kunde undvika direkt konfrontation på slagfältet med Marlborough, skulle den politiska utvecklingen i London till sist göra sig av med honom.

Själv var han på samma sätt ivrig att avancera in i Frankrike. I augusti lurade han Villars att en attack var nära i väster. Han ledde istället sitt folk i en enastående nattmarsch, lämnande fransmännen på efterkälke, innan han slog till och bröt genom i centern, vid Arleux. Nyheten om hans framgång hälsades med häpnad runt om i Europa. Därefter rörde han sig i riktningen Bouchain, trots nästan samtliga sina generalers varningar om att staden var ointaglig. Marlborough lät gräva 45 kilometer löpgravar för att underlätta logistiken runt staden och den föll också för honom månaden därpå. Detta blev hans sista stora framgång, under hans tionde militära kampanj som Storbritanniens överbefälhavare.

Okänt för Marlborough och för Storbritanniens allierade hade Tory’s i hemlighet förhandlat en fred med Frankrike. Den brittiske greven stod nu i vägen och han drogs ner av en strid stöm av anklagelser rörande hans spendering under krigen. Hans fiender försökte framställa honom som en bedragare. I januari 1712 blev han entledigad från sina poster genom ett elakt brev från drottning Annes hand. Hon förklarade att hon inte förtjänat hans behandling, en anklagelse som tog honom mycket hårt.


Utan uppskattning hemma ägnade han och Sarah långa perioder på kontinenten. De återvände 1714 till en ny regent. Drottning Anne hade avlidit samma dag de steg iland. Georg I: s första signerade handlingar innebar att återinrätta Marlborough som överbefälhavare. Hur som helst, det blev inga fler hjältedåd, den gamle greven slog omkull i ett slaganfall 1716. Han avled sex år senare, 72 år gammal. Han erhöll full statsbegravning i Westminister Abbey och hans stoft murades in i Blenheim Palace.

Marlborough var iskall, resursstark och oerhört fokuserad. Han hade ett geni för det militära. Vid Blenheim ledde han den första framgångsrika brittiska armén på kontinenten sedan Agincourt, tre århundraden tidigare. Den noggranna träningen av soldaterna, den samverkan och expertis han krävde av infanteri, kavalleri och artilleri, hans enastående logistik, hans otroliga lugn och beslutsamhet i strid den enkla relationen med prins Eugen, samtliga faktorer bidrog till att skapa några av de tidigaste militära segrarna i modern brittisk historia. Han avslutade Louis XIV: s sex decennier av segrar och blockerade solkungens chanser att bli Europas kejsare – den urgamla, franska drömmen.


Marlborough var mycket beundrad av en senare fransk tyrann, Napoleon, som stööde och bidrog mycket till studierna av hans militära bedrifter. Om Marlboroughs gärningar är mindre kända idag, så beror det snarare på den historiska undervisningen, än mannen självt. Trots Winston Churchills passion för sin anfader, Marborough är den största militära kolossen från ett större krig som idag nästan är bortglömd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar