söndag 23 augusti 2015

Über preußisch


Så nära slutet fanns det inte längre incitament för att hålla på gamla oförätter, inte ens i Adolf Hitlers värld. Flera gamla stridshästar han en gång gjort sig av med för att inte vara tillräckligt politiskt korrekta, återtogs i tjänst i takt med att det tredje riket kollapsade. En typisk sådan var General der Panzertruppe Dietrich von Saucken, tidigare Panzerkorps Grossdeutschland, Kampfgruppen von Saucken, östfronten från början till slut, sårad sju gånger i första världskriget, till sist intill oigenkännlighet.

Han hade någon vecka tidigare förflyttats från fronten vid floden Vistula och placerats i Führerreserve för att ha ifrågasatt krigets vett och sans inför generalöverste Heinz Guderian, chef för Oberkommando das Heeres, OKH. Om det skett inför någon annan och han hade mycket väl ha avrättats. von Sauckel marscherade ner och in i führerbunkern iförd full kavalleriuniform med sabeln fästad i det blanka bältet. Det var förbjudet för alla att närma sig Hitler med någon form av vapen, men ingen vågade stoppa den knallhårde preussaren vars stövlar smällde mellan betongen när han forcerade säkerhetskontrollerna.


Han hatade Hitler och hans svårt ärrade ansikte vägrade att visa något annat när han med en knapp antydan till bugning ställde sig framför den sjukligt darrande diktatorn. Führerns hov av lakejer stirrade uppbragt på honom, men sa inget, för general von Saucken var en av de fem främsta generalerna Tyskland hade kvar. Hitler benämnde honom enbart Saucken, hälsade honom välkommen och sa att det var bra att han kunde komma. Han hade ett uppdrag åt honom, att flyga till den inringade enklaven Ostpreussen, hans hemtrakter, och där ta kommandot över andra tyska armén efter generalöverste Walter Weiss, som blivit chef för Heeresgruppe Nord.

Och sedan sa han:
– Ni rapporterar för Albert Forster, Gauleiter i Danzig.
Svaret kom omedelbart i det att von Saucken drämde näven i kartbordet, så alla måste ha hoppat i rummet, och lutade sig hotfullt framåt mot führern.
– Jag har inte för avsikt, Herr Hitler, att ta order av en Gauleiter, fräste han förraktfullt
Samtliga höll andan, beväpnad med sabel hade generalen gjort ett utfall mot führern och dessutom, kallat honom för Herr – otänkbart. Hitler såg upp på von Saucken när denne återtog sin stående pose framför honom. Hans ögon var uttryckslösa och vattniga.
– Som ni vill, Saucken, ni behåller ert eget befäl.
Med detta utförde von Saucken ännu en knappt märkbar bugning, gjorde helt om och marscherade ut ur rummet och bunkern utan att någonsin återvända.

Albert Forster

von Saucken ledde andra armén, som snart blev Armeeoberkommando Ostpreussen när man tog in de sorgliga resterna av den fjärde armén, med all den skicklighet han förmådde. På så vis lånade han en avgörande hand till de civila myndigheterna att rädda livet på tiotusentals människor att fly från den röda armén. När läget i april blev definitivt hopplöst erbjöds han att flygas ut ur fickan, men vägrade, han skulle stanna och möta sina mäns öde, det var hans plikt som soldat och deras general.

Han rekommenderade sina trupper att kapitulera dagen efter den allmänna vapenvilan proklamerats av de allierade den 8 maj. Samma dag hade han erhållit av OKH, på en av führerns sista order, svärd och diamanter till sitt riddarkors med eklöv, den siste av blott tjugosju mottagare under hela kriget. von Saucken gick i fångenskap med sina återstående soldater. Han fördes till Moskva och NKVD: s högkvarter Lubjanka. Senare sändes han till Tajsjet i Sibirien och Gulag. Han hölls i isolering, tvingades till hårt arbete och torterades svårt för att ha vägrat skriva under falska dokument.


Dömd till rullstol resten av livet återvände han till Tyskland 1955 och tog upp målning. Dietrich von Saucken avled vid 88 års ålder i Pullach, nära München 1980. Bundeswehr gav honom full, högtidlig begravning passande för en general.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar