fredag 21 augusti 2015

Onkel Sam


Ulysses S. Grant var den mest framgångsrike generalen i den amerikanska militärhistorien. Han var i eget majestät den främsta orsaken till unionens seger i inbördeskriget. Obesegrad på slagfälten, tvingade han sammanlagt tre sydstatsarméer till kapitulation, inkluderat den viktigaste av dem, Robert E. Lees Army of Northern Virginia. Samtliga av unionens mest prominenta segrar under kriget, frånsett enbart Gettysburg, skedde antingen under Grants direkta ledning, eller under hans överordnade befäl. Hans arv som strateg influerar till denna dag inte enbart den amerikanska, utan även andra arméer i världen.

Grants karriär var även en av de absolut mest meteoriska i militär och politisk historia. Han var säljare hos faderns skinn och läderaffär i den lilla staden Galena, Illinois, när inbördeskriget startade i april 1861. Inom tre år hade han blivit den förste amerikanske soldaten att inneha rangen som generallöjtnant på permanent basis sedan George Washington. På mindre än åtta år skulle ha ta plats i Vita huset som USA: s president. Män som blir professionella soldater och därefter växer till framstående ledare, tenderar att välja den karriären tidigt i sina liv, ofta som resultat av arv, eller släktskap inom det militära. Robert E. Lee och George S. Patton exempelvis hade anfäder som var stora krigshjältar och bestämde sig som mycket unga att bli officerare. Ulysses S. Grant tillhörde inte denna kategori överhuvudtaget.

Hiram Ulysses Grant – namnet Ulysses Simpson Grant var ett misstag av West Point – föddes 1822 som son till en framgångsrik affärsman i Point Pleasant, Ohio. Om Grant haft några som helst tankar på att bli militär som ung, så dolde han det väl. Hans antagning till West Point, Class of 1843, var arrangerad av hans far utan hans vetskap. Enligt hans egna uppgifter avskydde han det från början och gav efter bara för att fadern insisterade på det. Pojken tycktes ha saknat initiativ. Åter igen, hans egna uppgifter, Grant ogillade sina fyra år på akademin. Samtidigt var han ganska framgångsrik och slutade som tjugoetta i en klass av totalt trettionio kadetter. Trettiosex av dem som antogs med Grant 1839 slutförde aldrig den hårda skolan. Vid sidan av att ha lyckats väl i matematik, precis som Napoleon, var han en skicklig tecknare, något som stärkte hans förståelse för topografi, och han tjänstegjorde även som president för kadetternas litterära förening. På så sätt uppvisade Grant en unik kombination av fallenhet för både det precisa och det abstrakta. Han var också en suverän ryttare och hans rekord på akademin höll under flera decennier framåt.


USA förklarade Mexiko krig den 13 maj 1846 efter långtgående gränsdispyter. Grant var då en ung löjtnant vid 4th Infantry Regiment, nära St Louis, Missouri. Han var fortfarande ambivalent om sitt karriärval och erkände senare att han vid första drabbningen – kände sorg över att ha värvat sig. Grant blev kommenderad till regementets kvartermäster, en mycket ansvarsfylld position, där han ledde provianteringen för allt vad soldaterna kunde behöva i fält, utom fortskaffning, något som US Army fortfarande brukade separat kommissariat för. I teorin innebar hans post att han ställdes utanför stridens hetta, men Grant insåg snart att bataljen snarare drog honom till sig och han sökte aktivt efter tillfällen att ta sig an mexikanerna. Vid ett tillfälle använde han sig av sitt goda ryttarskap för att flera gånger rida med väl behövd ammunition genom fiendens eldgivning. Den viktiga betydelsen för denna gärning gick aldrig förlorad hos honom. Under hela hans militära karriär skulle han vara noggrann med tillgången på just ammunition.

Grant var unik i det sammanhanget att han även tjänstgjorde under båda av de stora amerikanska generalerna under det mexikansk-amerikanska kriget, Winfield Scott och Zachary Taylor. Även om båda var excellenta militära ledare, var Scott en militär showman som alltid bar samtliga medaljer han någonsin förtjänat på uniformen, medan Taylor tenderade extrem enkelhet, nästan asketism. Grant tog efter Taylor, som också blev vald till USA: s president 1848. Grant lade med dessa erfarenheter särskilt märke till vad militära ledare kunde åstadkomma på slagfältet med mod och initiativ.

Efter kriget blev han placerad i garnisonstjänst i Kalifornien, något som snart tråkade ut honom. Han saknade också sin familj i St Louis, hustrun Julia och en son han ännu aldrig sett. Det här var den period där ryktet föddes att han drack mycket, ett påstående som saknar samtida bevis av något slag. Grant såg ingen annan utväg än att 1854 begära avsked ur armén, just efter hans befordran till kapten. Tillbaka i St Louis tog han över jordbruket på det land som hans svärfar gett till dem i bröllopsgåva. Hans otåliga sinnelag och reslust gjorde honom dock till en påfallande olämplig kandidat som bonde. Han gjorde bra ifrån sig de första åren, men den ekonomiska krisen 1857 drabbade honom hårt. Grant inledde nu en period i många olika yrken, bl.a. som skulduppbördsman och vedförsäljare. Till sist antog han sin fars erbjudande att arbeta som försäljare på en av familjen Grants butiker hemma i Illinois.

Vicksburg

Den 14 april 1861 föll Fort Sumter för sydstaternas trupper, vilket innebar startskottet för inbördeskriget. Grant deltog i ett offentligt möte i Galena och han beslutade att återvända i aktiv tjänst som officer i unionens armé. Att komma tillbaka visade sig dock ovanligt svårt för honom. Inledningsvis, när man i Washington trodde att 75 000 man skulle räcka i extra mobilisering, fanns det ett överflöd av återvändande f.d. aktiva officerare. Dessutom prioriterade man officerare med kontakter och finansiell backning för att organisera egna regementen. Dessa omständigheter hindrade Grant att uppta rangen som överste, något han hade anledning att förutsätta med hans utbildning och erfarenhet som kapten i reserven. Det var alls inte en egotripp från hans sida, tidigare kaptenen, numera politikern George McClellan, fick kommission som generalmajor 1861.

Det tog två månader och en del lyckliga omständigheter för Grant att i juni 1861 erhålla kommission som överste och chefskap för 21st Illinois Volunteer Regiment. Samtidigt nåddes han av ytterligare goda nyheter. Genom den gamle vännen och kongressmannen Elihu B. Washburne, en nära förtrogne till president Abraham Lincoln, såg man till att den forne läderförsäljaren befordrades till brigadgeneral. Detta var inte enbart en insikt om Grants kapacitet, utan också en vilja från det republikanska partiet att få fler politiskt lojala generaler i armén. Även i detta tidiga skeende av kriget uppvisade Grant sina typiska drag som general, att aggressivt söka fienden och driva honom till strid. Vid närmandet av konfederala trupper vid floden Salt i Missouri, satte han omedelbart in sitt regemente för attack, bara för att finna att fienden gett sig iväg. Grant insåg med denna händelse att sydstatarna var minst lika rädda som de själva var, en lärdom han aldrig skulle glömma.

Mississippifloden delar den nordamerikanska kontinenten med stora tillflöden som floderna Missouri och Ohio, som båda skär djupt både till öster och väster. Tidigt insåg Grant den vitala nödvändigheten för unionen att kontrollera dessa vattenvägar, samtidigt som politikerna i Washington och de sämre generalerna var besatta av att inta konfederationens huvudstad Richmond, Virginia. Grants position på den s.k. Western Theater innebar betydligt mindre uppmärksamhet än vad som skedde i öst, men gav honom också likvärdigt större manöverutrymme och frihet.


Belmont, Missouri är en liten stad som tittar ut över Mississippifloden, direkt på motsatt sida från Columbus, Kentucky. Båda städerna var ockuperade av konfederationens trupper sedan november 1861 och användes för att blockera floden för unionens trafik. Den 7 november beslutade Grant att skrämma konfederationen ut ur Belmont. Han samlade vad som idag skulle kallas en kombinerad anfallsstyrka, 12 000 man infanteri tillsammans med understödjande kavalleri och artilleri på örlogsfartyg och andra flytetyg vid Cairo, Illinois. Han seglade denna styrka nedströms mot Belmont och landsteg en halvmil norr om konfederationens ställningar. Fullständigt överraskade flydde fienden fältet.

Effekten var dock kortvarig, sydstatarna omgrupperade snart och attackerade själva i ett försök att skära av Grants reträttväg. Tack vare det medhavda kavalleriet och artilleriet misslyckades dessa försök och hans trupper kunde i säkerhet återvända till Cairo. Belmont var inte mycket mer än en stor räd, men för nordstaterna var det tacksamma nyheter i tid då alla rapporter från fronten i öst talade om förluster. Striden var också viktig som ett skolexempel på Grants kännetecknande bruk av snabbhet och överraskning. Det var också den första av det slag som skulle komma att kallas amfibisk krigsoperation. Grants framgångsrika samarbete med flottan, något som var mycket ovanligt vid den tiden, fortsatte med hans nästa större operation mot konfederationens fästen Fort Henry vid Tennesseefloden och Fort Donelson vid floden Cumberland.

Avancemanget mot dessa två fort var något Grant gjorde i strid med sin överordnade, chefen för den västra armén, general Henry Halleck. Det illustrerade hans bruk av innovativa metoder för att föra krig. När andra generaler tänkte i europeiska termer av att inta städer, framför allt Richmond, eller ta territorium och sedan hålla dem, såg Grant den nordamerikanska geografin. Floderna Mississippi, Tennessee och Cumberland skar alla djupt in i konfederationen. I motsatts till järnvägen kunde floderna inte skäras av och förstöras av sydstaternas ökända kavalleriräder. Genom att använda dem som transportleder för unionens trupper kunde man manövrera långt söderut och skära av konfederationens försörjningsled. De städer och territorier fienden då höll skulle därmed falla som mogen frukt.

Föredömet Taylor

Kapitulationerna av forten Henry och Donelson, den 6 februari respektive 16 februari 1862, utgjorde de första riktiga segrarna för unionen i kriget. Händelserna gjorde Grant till en nationell hjälte och gav honom smeknamnet baserat på hans egentligen falska signum U. S. Grant – Unconditional Surrender Grant*.

Grant var en hjälte, men det var också något som skapade avundsjuka och fiendskap bland hans kollegor, inte minst hos ränkmakaren Henry Halleck. Otroligt nog, under veckorna som följde tagandet av de två forten, jobbade Halleck på projektet att få Grant förflyttad. Det enda resultatet av dessa försök innebar att konfederationen kunde återta initiativet i väst. Tidigt i april 1862 låg Grants Army of the Tennessee i väntan intill en kyrka kallad Shiloh. Man planerade att avancera in i norra Mississippi och avvaktade att general Don Carlos Buell skulle ansluta sig med sin Army of the Ohio.  Sydstatsgeneralen Albert S. Johnston, som använde den sex veckor långa pausen efter förlusten av forten Henry och Donelson till att samla en armé på 50 000 man i norra Mississippi, beslutade nu att slå Grant innan Buell anlände.

Slaget vid Shiloh, som startade på morgonen den 6 april 1862, var inte enbart det vid den tiden mest kostsamma slaget i inbördeskriget, de totalt förlorade 24 000 i stupade och sårade representerade även de största förlusterna någonsin i den amerikanska militärhistorien. Grant hade valt sin position noggrant och sydstatarna kom aldrig i närheten att kunna utmanövrera honom. Buells trupper förenades mad hans, natten till den 7 april. Grant gick till motoffensiv dagen därpå och drev fienden från slagfältet. Unionen erhöll en grym bonus i det att general Johnston stupade.

Vicksburg

Förlustsiffrorna chockade allmänheten i norr. Det förekom mycket oansvarig och vidlyftig medierapportering från slaget och alla de som kritiserat Grant några veckor tidigare blev nu direkt fientligt inställda till generalen från Illinois. Ställd inför krav på Grants avsked från tunga kongressledamöter skulle däremot president Lincoln ha svarat: - I cannot spare this man; he fights. Enligt Grants memoarer blev Shiloh den drabbning som övertygade honom om att kriget skulle bli långt och kostsamt. Det var slut med illusionerna och med detta hängande över honom antog han utan att tveka nästa utmaning: Att förstöra det viktiga konfederala fortet Vicksburg vid Mississippifloden.

Essensen av vad som långt senare under andra världskriget skulle bli känt som blitzkrieg, eller blixtkrig, består huvudsakligen i erövrandet av viktiga strategiska mål genom snabb rörlighet, kombinerat med relativt låga kostnader i manskap och materiell. Den första praktiseringen av denna form av chockartad krigföring utfördes av Ulysses S. Grant under hans kampanj att ta Vicksburg, Mississippi mellan maj och juni 1863. Kallat Gibraltar of the West av konfederationens president Jefferson Davis, ligger Vicksburg på toppen av en höjd överblickande en skarp böj i Mississippifloden, vilket gör staden till en naturlig fästning. I konfederationens händer blockerade den unionens flöde av kommers på floden, den skar av det väldiga landet i väster och tillgången till unionens hamn i New Orleans. Vicksburg är nyckeln, sade Abraham Lincoln till sina rådgivare i Washington. Kriget kan inte avslutas förrän vi har denna nyckel i vår ficka.

Grant inledde manövrerandet mot Vicksburg redan under hösten 1862. Han försökte ett stort antal planer för att bygga upp och anfalla fästet. Hans verksamhet lyckades fullständigt förvirra generalen John C. Pemberton, armékommendanten i Vicksburg. I april 1863 skrev en allt mer demoraliserad Pemberton till konfederationens stridsledning, att fienden är konstant i rörelse i samtliga riktningar. Grant igångsatte nu vad han senare skulle säga var den enda plan han hade förtroende i. Han skulle närma sig staden genom bakdörren – den förhållandevis lätt bevakade södra riktningen. Han marscherade sin armé söderut och förbi Vicksburg på andra sidan flodbanken. Han lät sedan transportera den över floden på ångbåtar, som natten till den 17 april i ett nervkittlande gatlopp vågat fästningens svåra artilleri i en rusch söderut. Detta avancerade samarbete armé-flotta, ofta översett i historien, som var Grants varumärke, var mycket likt tyskarnas liknande manövrer mellan armé-flyg under andra världskriget, d.v.s. blixtkriget.

Det moderna krigsfotot 1862

Scenen var satt för den huvudsakliga aktionen i kampanjen. Mellan det att Grants armé ställde upp på den östra flodbanken nedanför Vicksburg den 30 april och starten av belägringen av staden den 18 maj 1863, skulle den marschera ca hundra mil, ockupera och bränna Mississippis huvudstad Jackson och utkämpa, samt segra i fem fältslag på raken. Slutligen kunde man låsa in Pemberton och hans armé i Vickburg, där de skulle lida utan hopp om undsättning till dess kapitulation den 4 juni. Hela tiden levde Grants armé ur landet, utan försörjningslinjer bakåt. Så slöt han handen kring Lincolns nyckel till en kostnad av mindre än 10 000 man stupade, sårade, tillfångatagna eller försvunna.

Efter Vicksburg hade det varit Grants vilja att slå mot Mobile, Alabama och därefter gå norrut mot söderns järnvägscentrum, Atlanta, Georgia. Kombinerat med samtida avancemang från Tennessee och Mississippi skulle de konfederala arméerna i väster bli strippade på försörjning och därmed manfolk för sina operationer. Deras val skulle bli kapitulation eller svält, precis som i Vicksburg. Andra prioriteringar skulle dock blanda sig i. Frankrikes intervention i Mexiko 1862 tvingade unionen att sända trupp mot Louisiana. Deras trupper i Tennessee besegrades samtidigt övertygade i slaget vid Chickamauga i september 1863 och tvingade bakåt till Chattanooga, där konfederationen belägrade dem.

Nödvändigheten att lyfta belägringen blev nu akut. Lincoln placerade Grant i ledningen för samtliga unionens styrkor väster om Appalacherna. Den åtgärden var inte enbart rätt, den innebar även att presidenten kunde lösa situationen med den ständigt konspiratoriske general Halleck genom att göra honom till sin närmaste militära rådgivare, stationerad i Washington. När Grant anlände till Chattanooga fann han att planering existerade för att bryta belägringen, men också att den ansvarige generalen, William Rosecrans, uppenbarligen saknade vilja att implementerade dem – Grant saknade den inte. Mellan den 23 och 25 november 1863 besegrade Grants styrkor konfederationens trupper under general Braxton Bragg och drev dem i riktningen Atlanta.

Appomattox

President Lincoln hade nu sett tillräckligt. Beslutet hade funnits där sedan Gettysburg och Grants samtida framgångar i väst sommaren 1863. Lincoln hade grillat Grants intentioner sedan dess, men det var hans aktioner på fältet som i mars 1864 gjorde honom till överbefälhavare över samtliga unionens styrkor i kriget, med generallöjtnants grad på permanent basis. Vad Grant nu gav Vita huset och USA var inte enbart en strategi för hur man skulle segra i kriget, utan framför allt en absolut säkerhet att kriget skulle vinnas.

Grant var fortfarande intresserad av sin gamla operation mot Mobile, samt av flera samtida avancemang in mot söderns centrala delar, men under våren 1864 fanns där inte tid. Lincoln stod inför ett svårt omval inför november, vilket innebar att en direkt konfrontation med Robert E. Lee på dennes hemmafront inte längre kunde undvikas. Grant förstod det strategiska problemet med att angripa en fiende som hade fördelen av ett fungerande, internt kommunikationssystem. Fram till nu hade konfederationen lyckats överleva genom att ständigt flytta sina styrkor mellan unionens olika avancemang mot dem, mycket på samma sätt som Tyskland försökte med senare under båda världskrigen. Grant skulle hindra detta på samma sätt som Eisenhower och Zjukov gjorde åttio år senare. Han startade koordinerade offensiver i både Virginia och i väst. Den senare leddes av hans vän och förtrogne, general William T. Sherman, medan han personligen stöttade general George S. Meade i den förra.

Grants mål var enkelt. Han skulle med sin Army of Pottomac grabba tag i Lees Army of Northern Virginia och vägra släppa taget om den. Från öppningen av den s.k. Overlandkampanjen den 4 maj 1864, till den slutliga kapitulationen vid Appomattox den 9 april 1865, skulle de två arméerna aldrig vara utom kontakt med varandra – bortsett från några få dagar i mitten av juni 1864.


Grant har i historien blivit anklagad för att ansvarslöst slösat med sina soldater och han har beklätts med epitetet butcher. Förlusterna var höga, bara i maj och juni 1864 förlorade Grant 50 000 man, men senare studier har visat att proportionellt var Lees förluster högre. Medan Grant våndades över i genomsnitt 15-20 procent förluster i enskilda bataljer, svalde Lee hela 25-30 procent – och Lee hade inte råd med det. Siffrorna kunde ha varit lägre för Grant om han fått bättre assistans från sin officerskår, som aldrig tycktes kunna skaka av sig sin inneboende letargi, eller sin rädsla för Robert E. Lee.

Lees, å sin sida, enda möjlighet var att åsamka så mycket skada som möjligt på unionens arméer att deras hemmaopinion gjorde sig av med Lincoln. Hade Lee på något vis lyckats besegra Sherman i väster, hade denna strategi kanske kunnat fungera, men så blev det inte. Konfederationens trupper var underlägsna i antal med 100 procent, skillnaden var än större till deras nackdel vad gällde underhåll. Lincolns återval i november 1864 och Shermans övertygande seger vid Nashville den 15 december samma år ändade i praktiken kriget. Allt som återstod var att Lee erkände detta faktum, vilket han gjorde vid Appomattox.

Appomattox markerade också hans sista militära kampanj. Efter Lees kapitulation tjänstgjorde Grant som General In Chief, en ny position skapad genom Halleck i Washington. Bekymrad över att valet av en demokratisk kandidat till 1868 års presidentval skulle kunna innebära en tillbakarullning av krigets resultat, accepterade han motvilligt den republikanska kandidaturen och blev vald till Vita huset. Det var ingen bra tid i hans liv. En stor del av tiden ägnade han åt att försöka skydda de rättigheter de svarta erhållit i södern, en policy som blev allt mer impopulär med tiden och som skulle överges vid hans avgång 1877.


Ulysses S. Grant avled av cancer i halsen i Mount McGregor, New York, den 23 juli 1885. Hans mycket hyllade memoarer sålde sin första upplaga i mer än 300 000 exemplar.

Han förtjänar sin plats bland de stora militära ledarna i historien. Med skicklighet hanterade han stora arméer som var separerade med tusentals kilometer. Till skillnad från Napoleon eller Fredrick den store, som båda mer än en gång smakade på förlustens bitterhet, så förlorade Grant inte en enda batalj, oavsett standard på motståndet. I motsats till den s.k. Peterprincipen, växte han sig aldrig till militär inkompetens . Oavsett ung officer i Mexiko, eller den högst rankade sedan Washington, Grant avancerade till varje roll, vilka ställde helt nya, än svårare krav på honom, med till synes enkelhet.

Grant tog även till sig nya, radikala militära teknologier, som tidigare fältherrar aldrig använt, som telegrafen, den räfflade musköten, järnväg och ångfartyg. Han använde sig av samtliga dessa till deras fullaste kapacitet, något som knappast någon av hans motståndare klarade och som endast Sherman matchade honom någotsånär. Grants arv är i högsta grad kännbar i dagens moderna amerikanska armé, vilken kombinerar en passion för logistisk säkerhet med hastighet, överraskning och överlägsen eldkraft. Gulfkriget 1991, Operation Desert Storm, var nära modellerad efter Grants kampanj mot Vicksburg.

I ljuset av dessa fakta, Grants geni står klart. Hans framgångar satte en mycket hög standard för hans efterträdare.



* Hans familj och vänner använde hans signum i den militära och därmed patriotiska meningen US Grant och kallade honom därför Uncle Sam, eller bara Sam.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar