fredag 21 augusti 2015

Den äldre


Det här handlar om en preussisk fältmarskalk vars namn representerar realisationen av von Clausewitz teorier, kreationen av de stabssystem och den militära organisation som utgör modell för alla arméer till denna dag, samt skaparen av tysk militärdominans under två världskrig långt efter hans bortgång. En man som blev instrumentell i bildandet av det moderna Tyskland vi idag tar för givet. Trots alla superlativerna var han en till synes enkel och tillbakadragen person, som ändå blev mycket förmögen på de järnvägsaktier han själv var med och byggde förutsättningarna för. Hans samtid kallade honom vördnadsfullt för Der Grosse SchweigerDen store tyste. Idag ger vi honom som regel alltid tilltalsnamnet den äldre, för att skilja honom från hans betydligt mindre framträdande brorson med samma namn.

Helmuth Karl Bernard Graf von Moltke föddes år 1800 utanför det Preussiska kejsardömet, i den del av Mecklenburg som då tillhörde Danmark. Familjen var av ädelt, preussiskt krigarblod, men då faderns affärer huvudsakligen rörde sig i Danmark, var det till kadettskolan i Köpenhamn som den unge Helmuth steg in i världen 1811. Åtta år senare gick han ut som nummer fyra i sin årskull och tjänstgjorde med bravur i ett par danska infanteriregementen innan han sökte sig till Berlin, hem till Preussen. 1822 genomgick han den mycket svåra inträdesproceduren till krigshögskolan i Berlin. Sträng intagningsledare var ingen mindre än den store fältmarskalken August von Gneisenau. Det tog von Moltke endast ett år innan han med excellenta rekommendationer kunde sätta sig på skolbänken och studera under överinseende av självaste general Carl von Clausewitz.

Det kan vara så att von Moltke var den främste aspiranten som krigshögskolan i Berlin någonsin haft. Han var känd som en bokmal och studerade hårt inför alla prov. Hans främsta ämne var språk, en gåva han fått av sin mor, som var en naturligt skicklig lingvist. 1826 gick han ut som kursetta, med en mycket lovande karriär framför sig. På sitt första preussiska regemente lät han sätta upp en egen skola för unga kadetter, en åtgärd som imponerade mycket på hans överordnade. von Moltkes väg in i den mäktiga generalstaben, Preussens militära och politiska hjärta, kom att gå via geografi, ett annat ämne han excellerade i. Åren 1828 till 1831 ingick han i en omfattande topografisk studie av Preussen som leddes av generalstaben. Detta och hans parallella historiska studier, med översättning av Edward Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire till tyska, på toppen av detta, gav honom givetvis mycket uppmärksamhet hos generalerna.


Så pass att han 1832 fick tillträde till den närmast heliga institutionen. Hans befordran två år senare till kapten låg i genomsnitt fyra år före i karriärstegen. 1835 blev han tjänstledig för att resa till Turkiet för att mantla rollen som sultanen Mahmud II: s personlige militäre rådgivare. von Moltke var så framgångsrik att han på turkarnas uttryckliga önskan blev kvar i fyra år ytterligare, varvid den turkiska armén skulle komma att moderniseras och organiseras så att de inför resterande 1800-talet och det efterföljande första världskriget skulle förvåna både fiende och vän med sin kompetens. 1842 var han tillbaka i Preussen och gifte sig med Marie Burt, den engelskfödda styvdottern till hans syster Augusta. Äktenskapet blev barnlöst, men Helmuth och Marie var lyckliga tillsammans enligt alla tillgängliga källor, trots tjugofem års skillnad mellan dem. Samtidigt förde han över sin moderata förmögenhet till investeringar i den nya järnvägen Hamburg-Berlin. Han var fascinerad av det nya transportmedlet och skrev en uppmärksammad essä om dess geopolitiska och militära betydelse. Han var före sin tid, men på ett kontemporärt vis, som snarare gjorde honom mer intressant än hotfull bland sina konkurrenter.

1845 var han kortvarigt adjutant till den sjuklige prinsen Henrik, vilket knöt honom närmare den kungliga familjen. 1848 hade von Moltke, såsom major och senare överstelöjtnant, tillhört staben för den preussiska VIII kåren. Det året blev han överste och stabschef för IV kåren. Han var effektiv, arbetade hårt med alla aspekter av militärlivet och samhället i övrigt. Han såg framför sig pensionen. Samtidigt slungades Europa in i en ny nationalistisk yra, med revolter här och där. Revolutionsåret 1848, då Preussen, i den lösligt hållna tyska konfederationen, tvingades stå vid sidan medan Österrike stärkte sin roll över den tyskspråkiga världen. Preussarna knöt näven i fickan, ännu var man inte redo. von Moltke kallades tillbaka i tjänst 1855 för att bli förste adjutant åt prins Frederick Wilhelm. Tillsammans reste de Europa runt och prinsen uppskattade sin kunnige adjutant mycket. 1857 utsåg prinsens far, den blivande kejsaren Wilhelm I, honom till tillförordnad chef för generalstaben, en position som blev permanent året därpå. von Moltke var nu general och i realiteten chef för hela den preussiska armén.

Den preussiska armén hade utvecklats snabbt efter katastrofen 1806, med de bittra förlusterna vid Jena och Auerstädt mot Napoleon, samt kollapsen av hela nationen som följde på detta. Man hade svurit att detta aldrig fick hända igen. Något annat än kommande krig låg inte på agendan, det var otänkbart, särskilt för ett land där militären utgjorde hela statens existensberättigande. Militära tänkare som Gneisensau, Clausewitz och Gerhard von Scharnhorst slog ihop sina huvuden och presenterade kungahuset med en ny ledarstruktur. Man införde krigshögskolan i Berlin i syfte att spegla de framgångar som Napoleon skördat med ledarskapet av sin stora armé, genom modernare stabsarbete. Krigshögskolan hade en högre stabsskola med mycket högt ställda krav. Ungefär 120 kandidater inom officerskåren godtogs varje år för prövning, av dem accepterades 40 till vidare studier, varav maximum 12 skulle få ta examen. Vid 1800-talets mitt hade denna skola mejslat ut vad som antagligen var världens dugligaste militärer, brigad-, division- och kårchefer. von Moltke lade ner mycket tid på både stabsskolan och dess adepter, han erbjöd ett högre mentorskap för dem allihop.


Man studerade alla upptänkliga kombinationer av hotbilder som kunde drabba Preussen, inklusive de egna, offensiva ambitionerna. Mer än någon annan armé sysslade man med krigsspel, på kartbordet och i manövrer i fält. Man lade ner stort arbete på att från stamanställt underbefäl och uppåt implementera doktrinerna som von Moltke införde, rörande rörlighet och eldkraft. Hans fascination för tågtransporter gjorde sig gällande och hans aktier i marknaden steg i takt med att järnvägen byggdes ut för att serva krigsmakten. Mobilisering var nyckelordet och man tränade ideligen på att mobilisera reserverna. Värnplikten var lång, minst två år och gav Preussen en stark, välutbildad och stående armé, tillräckligt stor för initiala defensiva behov. Med reserver mäktade den mer än 500 000 man. Samtidigt var krigsmakten en intim del av den preussiska staten, militären befann sig i alla aspekter av samhällets funktioner på ett sätt vi idag inte skulle se som särskilt sunt. När väl Otto von Bismarck blev rikskansler 1871, hade det skett helt inom den sfär som stats- och militärmakt innebar i Preussen.

Samtidigt införde von Moltke en ny och avgörande faktor i skolningen av den nya armén. All ära till minutiös planering och krigsspel, insikten enligt honom var ändå att man planerade och disciplinerade därför att kriget var ett kaos, en nästan ogenomtränglig dimma. Från den enskilde kompanichefen upp till kårchefen, var det nödvändigt att alla var beredda att improvisera i enlighet med de uppsatta målen. Samtliga befäl, även underofficerare måste vara redo att ta högre befattningar i strid utan att tveka. Inte enbart beredda att ta ansvar, utan även kompetenta att göra så. von Moltke införde begrepp som freds- och krigsorganisation, där officerare arbetade i fred inom en hierarki, men tränade för en högre befattning i krig.  En organisation som denna kom att ha högre i tak än de andra, motsvarande i världen. Det var tillåtet att i fredstid diskutera med högre befäl, lägga förslag och framför allt, begå misstag. Detta var unikt för sin tid och skulle genomsyra den tyska krigsmakten ända till andra världskriget. Man kan säga att von Moltke genomförde i praktiken vad von Clausewitz framfört i sina teorier.

Tre framgångsrika krig under loppet av knappt tio år, kom von Moltke att förvalta.

Det dansk-tyska kriget bröt ut den 1 februari 1864 och skulle rasa under större delen av det året. Detta var den andra kraftmätningen under 1800-talet mellan Danmark och den tyska konfederationen rörande regionerna Slesvik och Holstein. Den första, det slesvig-holsteinska kriget 1848-1851, hade lett till en dansk seger genom det s.k. Londonprotokollet 1852. Även den här gången var det en tysk, en preussisk-österrikisk, provokation och inledningsvis höll sig von Moltke i Berlin och översåg det hela på avstånd. Det var ett misstag. Fältgeneralerna, eller åtminstone de tänkta sådana, hade fortfarande inte tagit in hela von Moltkes vilja. Under befäl av fältmarskalken Friedrich Graf von Wrangel (den baltiska militärfamiljen) tillät man sig gå utanför protokoll och man hade svårt att hantera de i antal underlägsna danskarna. Det här kunde naturligtvis inte kejsaren finna sig i och han gav greve Wrangel foten och satte in sin brorson, Friedrich Karl att leda armén. Samtidigt kommenderade han von Moltke att ställa in sig som operativ stabschef på plats. Åtgärderna innebar en snabb seger för preussarna och österrikarna. Händelseförloppet innebar att von Moltke hädanefter placerade generalstaben där han befann sig och inte tvärtom. Det var ett helt avgörande beslut.

Den store tyste

Det vi på svenska kallar tyska enhetskriget, var precis just det, ett enhetskrig för tyskarna. Preussen vände snabbt vapnen mot sin interna, tyske fiende, Österrike. Man gjorde det i syfte att ansluta den bayerska nationen till det som snart skulle bli det egentliga Tyskland och lämna det tidigare Habsburgska riket i Wien med sina motsträviga regioner på Balkan, samt med monarkin Ungern i släptåg. Kriget startade den 14 juni 1866 och skulle, till skillnad från mötet med Danmark två år tidigare, vara över på endast sex veckor, trots betydligt hårdare strider. Detta var Otto von Bismarcks verk, i en situation där han utan premiärministerposten ändå var den ledande politiska gestalten i Berlin. Han önskade utnyttja ett vapenstillestånd med Frankrike och ett stöd från Italien, för att snärja det gamla habsburgska riket. Regeringen i Wien, under kejsaren Franz Josef I, som anat den aktuella utvecklingen, mobiliserade armén. Trots att preussarna, p.g.a. österrikarnas snabba agerande hamnat på efterkälke, så tvekade aldrig von Moltke. Den österrikiska armén imponerade inte på honom, deras överbefälhavare, fältmarskalk Ludwig von Benedec, var varken taktiker eller strateg.

von Moltke manövrerade tre arméer mot Österrike, samtidigt som han tvingades operera ytterligare tre fristående kårer mot ännu en tysk fiende inom ramen för enhetskriget, staten Hannover. Förtroendet för den egna organisationen var så stark hos honom att han inte lät sig påverkas negativt av vad som vilken annan general som helst skulle uppfatta som allt för stora risker, eller rent av svårartade motgångar. En av hans kårer fick stryk mot Hannover, men det brydde han sig inte om, för han utgick ifrån att den fienden skulle skjuta bort sin ammunition i den enstaka segern, vilket de också gjorde. Hannover kapitulerade för Preussen två dagar senare. von Moltke visste att den stora österrikiska armén samtidigt manövrerade norrut en masse in i Böhmen. Han skrämde sina underordande genom att närma sig österrikarna i tre splittrade kolonner med nyss mobiliserad trupp, väl medveten om att det stred mot traditionella taktiska principer. Vad von Moltke vann på sitt tillvägagångssätt var att utnyttja fältmarskalk Benedecs försiktiga natur. Med sin splittrade formering minskade han österrikarnas manöverutrymme, de blev allt mer statiska och Den store tyste kunde styra varthän han önskade slå dem.

Preussarna åsamkade österrikarna ett antal taktiska förluster under det att han djärvt närmade sig deras huvudarmé i splittrad formering, därigenom successivt förstörde han deras självförtroende. När väl österrikarna tvingades göra sin sista ställning vid staden Königgratz – idag tjeckiska Hradec Kralove – med floden Elbe i ryggen, var scenen satt för seger. Det var det sista draget innan Schack Matt. När prins Frederick Karls första armé beslutade sig för att attackera österrikarna, frågade han kronprinsens andra armé att ge honom understöd på hans vänstra flank. von Moltke var nu närvarande vid armén och beordrade omedelbart att hela den andra armén skulle angripa den österrikiska flanken medan den första armén och den s.k. Elbearmén engagerade resten av fienden rakt på. Han var fullständigt på det klara med vad han ville och hans mycket djärva order följdes till punkt och pricka.

Fransk-tyska kriget

Sporrad av sitt eget avancemang manade Frederick Karl sina 75 000 man rakt på 180 000 österrikare i starka positioner. Det var nervösa timmar på morgonen den 3 juli 1866 när Benedec använde sig av sin numerära överlägsenhet. Striden blev mycket häftig, med stora initiala preussiska förluster. Vid ett särskilt kritiskt ögonblick vände sig von Moltke till konungen och sa: – Ers majestät kommer att segra idag, inte bara i detta slag, utan hela kampanjen. Klockan två på dagen hade andra armén anlänt till slagfältet, vid halv fyra var samtliga tre preussiska arméer i full attack mot österrikarna. Denna successiva, aggressiva eskalering var för mycket och klockan halv sju var segern absolut. 31 000 österrikiska förluster mot 9 000 preussiska. Risktagandet med att förena tre arméer först på slagfältet hade lyckats. Man lät österrikarna fly, man ämnade inte förnedra fienden och såg till att ända fientligheterna så snabbt som möjligt. Det var viktigt att inte provocera andra krafter i Europa, särskilt Frankrike, till aktion.

von Moltke återvände till Berlin efter sin stora framgång och gjorde ett klassiskt uttalande: - Jag avskyr storslagen ära … jag blott gjorde min plikt. Nu integrerade han samtliga nordliga tyska staters armékrafter till den preussiska och uppmanade dem i söder att följa exemplet. Nästan omedelbart lät man igångsätta färska planer för krig mot Frankrike, där von Moltke med sin generalstab drog upp ett mycket exakt schema för mobilisering av armén med tåg. Hans mål var att snabbt kunna dra samman en miljon man till den franska gränsen.

Det fransk-tyska kriget 1870-71 innebar preludiet till första världskriget. Personligen höll von Moltke Frankrike som skyldig till 200 år av krig i Europa. Krig med Frankrike var enligt honom inte bara oundvikligt, det var eftertraktat. Åter igen, med sin förståelse för den preussiska arméns kapacitet lät han planera djärvt för en total och snabb seger: – Vårt mål, sa han, är att söka rätt på fiendens huvudstyrka och att attackera den var än den befinner sig. I behov av att slå innan Österrike kunde blanda sig i, ville han i ett krigsscenario ha en halv miljon man redo snarast möjligt, för att möta ett maximum av 300 000 franska trupper. Åter igen ämnade han operera med tre separata arméer mot den franska gränsen och använda en av dem för att binda fransmännen medan de övriga två slog mot deras flanker.


Preussens – och von Moltkes – möjlighet anlände 1870, när en konflikt restes rörande Spaniens krav på att prins Leopold av Hohenzollern – medlem i det preussiska hovet – besteg deras tron. När Frankrike naturligtvis vägrade blankt, lät den preussiska kungen släppa hela saken. När ändå Frankrike insisterade på att Preussen aldrig mer skulle kontemplera en sådan fråga igen, konspirerade premiärministern Bismarck och von Moltke för att styra konungens svar så att det skulle ge en maximal förolämpning till den franske kungen Napoleon III. Det var inte svårt, Frankrike var sedan länge på krigsstigen och den franska arméledningen hade tutat i kungen att de kunde ta preussarna. Frankrike mobiliserade sina stridskrafter i rollen som den aggressiva parten. Preussen var redo, deras plan igångsattes. På två veckor, mellan den 15 och 31 juli 1870, sattes en halv miljon man på krigsfot, på väg mot Frankrike i ett högeffektivt maskineri, medan stabschefen satt lugnt tillbakalutad i skuggan och läste romaner.

Den franska mobiliseringen var som bäst kaotisk, deras militära organisation kollapsade under pressen. Snabbt och slarvigt iscensatte de en invasion av det nya Tyskland och tog för en kort tid Saarbrücken. von Moltke blev tvungen att snabbt kasta om planen och gå för en snabb konklusion. Dock, den oerhört aggressiva responsen från bättre beväpnade franska trupper mot den närvarande preussiska stridsledningen var allt för hård. Både första och tredje arméerna kastade fram frontalangrepp mot den första fiende de kunde finna vid Spicheren och Worth. Fransmännen åsamkade preussarna svåra förluster med sin snabba eldgivning, men kunde inte hindra deras framåtmarsch mot flanker och styrkepositioner. Medan närstående franska trupper väntade på order, marscherade samtliga preussiska enheter mot kanonernas dån och anföll fienden var än de fann honom. Dessa två tidiga segrar hade en förödande inverkan på fransk moral och på deras ledares inställning.

von Moltke kommenderade sina arméer västerut. Han övervägde ifall fransmännen skulle försöka kraftsamla mot en av dem, men drog slutsatsen att ett så vågat beslut vore knappast i enlighet med vad de hittills visat upp. Fransmännen var i full reträtt och många enheter kastade sig i skydd i den zon av befästningar man börjat bygga kring staden Metz. von Moltke helt enkelt passerade Metz utan att anta någon strid och dirigerade arméerna utefter hela den franska retirerande linjen. Han lät sedan andra armén och merparten av den första att närma sig fienden söderifrån . Tidigt den 16 augusti 1870 mötte två kårer ur den andra armén franska styrkor de trodde var deras eftertrupp. Istället engagerade de hela den franska huvudarmén vid Vionville. Endast det excellenta preussiska artilleriet, kraftigt förbättrat sedan 1866, räddade dem från en allvarlig förlust den morgonen. Allt fler preussiska styrkor leddes till slagfältet och det hela tycktes sluta i ett blodigt stillastående. Än fler tillskyndande preussiska förband drev fransmännen från platsen i stor oordning.

von Bismarck
Den nästa stora bataljen vid Gravelotte den 18 augusti, innebar att de preussiska första och andra arméerna med ryggen mot Paris, vända mot öst, på samma gång som fransmännen försökte fly västerut. Än en gång lät förhärdade preussiska generaler kasta in sina trupper i väl djärva strider. Efter hårda strider och svåra förluster kunde Preussen förklara den fruktansvärda dagen som en seger. Den svårt tilltufsade franska armén flydde till Metz, där de blev belägrade. von Moltke dirigerade därefter sina fräschaste trupper fortsatt västerut i ilmarsch, tills de mötte en helt ny fransk armé på väg mot Metz: s räddning. Den 31 augusti hade fransmännen slagit läger vid floden Meuse, nära Sedan – hädanefter klassiska krigsnamn. Där blev de stående, fullständigt kringrända och bombarderade till underkastelse. Den 1 september 1870, 105 000 franska trupper, tillsammans med konungen Napoleon III, förpassades till fångenskap. Vägen till Paris var öppen.

Huvudstaden blev följdaktige belägrad av preussarna, en otrolig skymf. I övriga Frankrike försökte den nyss etablerade tredje republiken att organisera en ny armé, men under hösten besegrades de en after den andre av von Moltke. Metz gav upp och efter deklarerad vapenvila i januari 1871 kom kriget till ett slut i mars samma år.

I januari 1871 deklarerades vid Versailles också det nya kejsardömet Tyskland. von Moltke skulle fortsätta att tjänstgöra som generalstabschef tills 1888, efter att ha fått sin önskan om pension vägrad redan 1880. Ständigt införstådd med hotet om en fransk hämnd i vilket ögonblick som helst, planerade han för alla eventualiteter för krig med dem, samt för alla tänkbara kombinationer av allierade. Även medveten om risken för tvåfrontskrig, Tysklands stora dilemma hädanefter, mejslade han ut en välgrundad doktrin. Den beskrev den strategiska offensiven, d.v.s. föra kriget över på fiendens territorium, samt den taktiska defensiven, vilken innebar en styrka till starkt försvar och bryta fiendens attacker, tills det att en motoffensiv kunde iordningsställas vid ett avgörande tillfälle.


von Moltkes arv är den av en perfekt professionalist, så djupt införstådd med militärhistoria och modern teknologi, att även om han aldrig förde direkt befäl över trupper i strid, så kunde han genomföra sina planer med iskallt lugn, med en intelligens fullt kapabel att ta sig an alla nödsituationer och med ett klart syfte som förde honom från en seger till en annan. Den store tyste avled 1891.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar