lördag 4 juli 2015

The Wild Bunch

- en stjärna föds.



Vid 1916 hade den Mexikanska revolutionen rasat i ungefär sex år och skulle hålla på i ytterligare fyra. I Mexico City styrde de s.k. konstitutionalisterna, eller Carranzistas, huvudsakligen intellektuella, kommersiella och liberala element i revolutionen. Processen mot normalisering av situationen i den sönderskjutna nationen hade påbörjats och bit för bit knoppades andra, mera otillräckliga beståndsdelar av, ofta med våld. I norra Mexiko befann sig Francisco Pancho Villa, en avsatt s.k. general som nu försökte hålla liv i sin lilla privatarmé genom banditverksamhet, rån och överfall. Då Mexiko var fattigt och gränsområdet till grannlandet USA påfallande folktomt, så blev till sist frestelsen för stor för Pancho Villa.

Mexikanska banditer hade härjat på den amerikanska sidan länge vid det här laget. De södra delstaterna krävde allt mer högljutt att den federala regeringen under president Woodrow Wilson skulle ta sitt konstitutionella ansvar och stoppa inflödet. Utanför den amerikanska kontinenten rasade samtidigt världskriget och presidenten hade börjat värma upp för en eventuell intervention, även om man inte talade högt om detta ännu. Kanske låg just detta och värkte i hans bakhuvud, när den 9 mars 1916 inträffade det som skulle väga över vågskålen till militär aktion för den annars så pacifistiskt orienterade president Wilson.


Innan gryningen, under skydd av mörker, från deras bas i Palomas på den mexikanska sidan, angrep närmare 500 man ur Pancho Villas styrka gränssamhället Columbus i New Mexico. Villa hade fått information av sina spejare att på sin höjd tjugo amerikanska soldater fanns tillgängliga för att försvara Columbus. Det var ett minst sagt slarvigt besked, för det amerikanska 13: e kavalleriregementet, som de visste låg förlagt i Camp Furlong inte långt därifrån, hade stationerat motsvarande närmare två skvadroner – kompanier – i och kring Columbus, nio troppar, stab, kulsprutor och kavalleri, sammanlagt 350 man. Att banditerna inte förstått detta berodde på att armén undvek att övervälma Columbus med troopers, utan man istället grupperat i spridd ordning i grannskapet.

En våldsam strid utvecklades då amerikanerna togs helt på sängen av anfallet. Villas män fick snabbt tag i det man traktade efter, hästar, vapen, pengar och förnödenheter, men mycket snabbt hårdnade motståndet. De få soldater som funnits i samhället, tillsammans med beväpnade civilister, fick snart bistånd utifrån och när kulspruteeld började vina runt öronen på Villas män, så gav de sig iväg, lämnande efter sig hela 90 döda, ett dussin sårade, samt sex tillfångatagna. Åtta amerikanska soldater hade stupat, lika många vår skadade och tio civila fick sätta livet till. Villa beskrev alltid räden som en framgång, de fick det de ville ha, men taktiskt var det ett fiasko med så höga förluster och strategiskt, en katastrof i görningen.


Washington DC reagerade omedelbart. Chefen för amerikanska arméns södra kommando, general Frederick N. Funston, rekommenderade Vita huset en direkt militär straffexpedition in på mexikanskt territorium. President Wilson hade ännu inte utsett en försvarsminister vid det här laget, men i enlighet med förberedelserna för det stora kriget, godkände kongressen i ett extrainkallat möte Newton D. Baker Jr. till denna post. Samtidigt som omfattande diplomatisk telegramtrafik upprättades med Mexico City, beordrades chefen för amerikanska arméns gränsbevakning, brigadgeneral John J. Pershing, Black Jack, att sätta samman en straffexpedition. Inget av det Pancho Villa kunnat tänka sig som svar på hans aktion, var ens i närheten av vad som nu komma skulle.

Operationen är känd i historien som The Mexican Expedition, eller The Punitive Expedition, och var den mest omfattande av sitt slag som USA genomfört sedan Spansk-Amerikanska kriget 1898 och den största riktad mot Mexiko sedan kriget dem emellan 1846-1848. General Pershing satte samman en division med 10 000 man, tre brigader om sammanlagt fyra kavalleriregementen och två infanteriregementen, med artilleri. Operationen skilde sig från allt annat US Army företagit sig dessförinnan. Det var deras första motoriserade kampanj, där hela underhållet transporterades med lastbil. Från San Antonio i Texas anlände 1st Aero Squadron via tåg med åtta stycken vingliga spaningsplan av märket Curtiss JN-3. Det var uppenbart att expeditionen skulle fungera som generalrepetition inför världskriget. Armén hade utrustats med M1903 Springfieldgevär, de sprillans nya semiautomatiska pistolerna av typ Colt M1911, samt kulsprutor av den franska modellen Hotchkiss M1909 Benét-Mercié. Mot detta stod ca 20 000 fristående revolutionärer under Villas någorlunda befäl, varav enbart 500 var hans eget folk.


Tillfälligt utlånad till Fort Leonard Wood i Missouri, av 8: e kavalleriregementet i Sierra Blanca, Texas, lärde sig löjtnanten George S. Patton att hans moderenhet inte skulle utgöra en del av straffexpeditionen. Han skrev därför ett brev direkt till general Pershing där han uttryckligen bad om att få leda trupp i strid. Pershing svarade att han kunde få komma, men då som personlig sambandsofficer – det fanns orsaker till detta. Patton var 30 år gammal, West Point Class of 1909, och egentligen för gammal för sin grad, men så fungerade befordringssystemet i den amerikanska armén vid den här tiden. Under decennier som en liten provinsiell armé, eller mera som en paramilitär polisstyrka, hade det inrättats ett fyrkantigt poängsystem som helt klart missgynnade meriter. Hade inte general Pershing av president Theodore Roosevelt plockats upp fyra pinnhål i rangskalan tio år tidigare, hade han fortfarande, i bästa fall, varit major 1916. Patton var en mycket känd officer i USA, i sportsliga sammanhang, särskilt efter hans deltagande i militär femkamp under OS i Stockholm 1912. Han hade gjort sig känd även på annat sätt.

Patton var mycket rik, hans familj, The Smith Patton’s, var bland de mest framgångsrika i det blomstrande Kalifornien. Han var gift sedan 1910 med barndomsvännen Beatrice Banner, dotter till den stormrike industrialisten Frederick Ayer, inom manufaktur och kol. Paret levde utanför de rustika arméposteringarna i hus, eller snarare herrgårdar med stall för otaliga hästar, som var betydligt grandiosare än vad generalerna hade. Fastigheterna var alltid skrivna på Bea, eftersom en löjtnant inte förväntades leva så enligt reglementet. Paret stack ut, de lyfte upp grannskapet med soaréer och tillställningar, ofta involverande hästsport, familjen Smith Pattons signum. De gick i kyrkan varje söndag, Bea alltid i fantastiska hattar från Paris, hennes Georgie i stram paraduniform, fullständigt ignorerande omgivningens häpnad. Samtidigt var Patton ansedd som en hårding, alltid i täten, men också som skicklig, en god ledare av män. Det fanns även något folkligt över honom, han trivdes med manskapet och var utrustad med en minst sagt profan humor, som t.o.m. chockade de värsta av meniga. Patton bar en förnicklad Colt Peacemaker, med vit elfenbenskolv i öppet hölster från ett klassiskt patronbälte, den reglementsenliga automatpistolen förpassades till ett axeldito efter en incident på en saloon.

Pershing kliver av

Det fanns absolut en ömsesidig beundran mellan general Pershing och löjtnant Patton. De var mycket lika i personlighet, de betraktade armén på samma sätt. Patton såg upp till Pershing, hans ledarskap och stridserfarenhet. I Patton såg Pershing antagligen sig själv för ett decennium sedan, en kommande general, kringskuren av ett enfaldigt befordringssystem, en gigant i allt för trång kostym. Patton var en nytänkare och idéspruta, han hade fungerat som informell motorofficer på 8th Cavalry och såg inget motsatsförhållande mellan motorfordon och hästar, en konflikt som annars redan nu hade gjort sig påmind i kavalleriets led. Pattons intresse för hästar var först och främst sportslig, han var en av armén främsta ryttare och förmådde se tjusningen med sitt valda vapenslag på exercisplatsen. På fältet var han pragmatiker, sökte alltid de effektivaste sätten att förgöra fienden, ett mycket amerikanskt drag hos honom. Han var också en sucker for panache och hastighet spelade en stor roll i hans yrkesutövande.

Redan den 14 mars 1916, endast fem dagar efter räden mot Columbus, började general Pershing att sända in sina enheter på mexikanskt territorium. Washington hade erhållit garantier från Mexico City att regeringen där ställde sig välvillig till expeditionen. Man hade gemensamma intressen, där mexikanska staten inte kunde mobilisera liknande resurser som USA. President Venustiano Carranza sände försiktigt upp federal trupp mot operationsområdena, för att där möta och fånga in flyende banditer. Amerikanerna gav honom möjlighet att rensa upp i det oroliga och mycket rörliga Mexiko. De order Pershing hade från Washington toppades av behovet att fånga in Pancho Villa, död eller levande, därefter att rota ut banditernas kapacitet att utföra ytterligare kränkningar av amerikanskt territorium. Det var sålunda en operation av modell search and destroy. Pershing delade in operationsområdet, som innefattade tre stora mexikanska delstater, Coahuila, Chihuahua och Sonora längst i väster, d.v.s. utmed gränserna mot Texas, New Mexico och Arizona. Hans trupper skulle komma att agera så långt söder ut som staden Hidalgo del Parral, inte långt från gränsen till delstaten Durango.


Det var ett väldigt område, vidsträckt öken, stundtals bergigt och otillgängligt, mycket glest befolkat. Här hade indianer och laglösa gömt sig framgångsrikt i hundra år. Nu hade amerikanska armén föresats sig att utföra historiens största genomsök i detta område. Det delades in i zoner på kartan, som skulle patrulleras av noggrant av utvalda förband. På grund av områdets oöverblickbara natur, samt den lista av begärliga bandidos de hade att finna, insåg Pershing att han på något vis måste erbjudas en mera detaljerad resursmöjlighet. Han tog upp saken med sin stab och löjtnant Patton kom på råd. Låt honom ta befälet över en specialstyrka, direkt under generalstaben. En motoriserad styrka på en handfull fordon och kanske dussinet män. Den skulle dels undersöka andra enheters fynd, men också utföra egna eftersökningar enligt Pershings önskemål. Det där tog spets hos den tuffe generalen, det var hans typ av operation.

Patton telegraferade till sin svärfar, industrimagnaten, som bl.a. levererade tyg till motorindustrin. Frederick Ayer fick bröderna John och Horace Dodge att entusiastiskt sponsra armén med totalt sex stycken Dodge Touring Cars Model 30, för nästan $800 styck. De var utrustade med fyrcylindriga motorer på 35 hästkrafter. Under Pattons ledning trimmades fordonen, utrustades med kraftigare stötdämpare, ballongdäck och periskopskorsten till avgassystemet. Man kom att använda tre sådana bilar, bestyckade med kulsprutor, de första av sitt slag i amerikanska armén. Sammanlagt femton man handplockades, även två civila mexikaner. Det var underofficerare och meniga som Patton lärt känna som män av det rätta virket, Californians and Midwesterners, troopers som kunde ta hand om sig själva, några av latinsk bakgrund. Patton lät även utrusta dem ur egen ficka med nya handeldvapen – visst skall grabbarna ha Winchesterkarbiner och pumphagel. Så bar det iväg i maj 1916.


Officiellt underställd 13: e kavalleriregementet körde man ut i öknen, på jakt efter banditer. Från luften kunde flygbesättningarna se Pattons lilla kolonn i ett moln av damm, med löjtnanten ståendes upp likt en romersk härförare med kikaren runt halsen. Man bidrog till att överraska kapten Julio Cardenas, en nära bundsförvant till Villa. Efter en häftig eldstrid, dödades Cardenas och två av hans livvakter, troligtvis av Pattons sexskjutare. De fördes till generalstaben, surrade vid bilarnas stänkskärmar, likt byten efter en jakt. Det väckte stor uppståndelse och pressen var alldeles till sig. Patton belönades med befordran till kapten (stridskommendering). Han fortsatte under den fortsatta expeditionen hela året ut, både i ledningen av sitt motoriserade gäng, samt i konventionella operationer till häst, då som troop/troppchef och/eller skvadronschefs ställföreträdare i 10: e kavalleriregementet. Detta var de s.k. Buffalo Soldiers, Pershings gamla kommando, fortfarande ett regemente dominerat av svarta soldater. Patton tillhörde de enheter, mycket tack vare bruket av fordon, som penetrerade längst in i Mexiko. Det enda som hände honom var att han brändes av en exploderande fotogenlampa.

När vintern kom började Mexico City att gnälla. Eftersom man inte funnit Pancho Villa och man ansåg fortsatt jakt fruktlös, så ansåg nu Mexiko att amerikanerna hade tillbringat tillräckligt med tid på deras territorium. President Wilson hade redan i oktober börjat beskära sin militärs möjligheter att operera och för att förhindra en diplomatisk fadäs med mexikanerna drog man sig tillbaka i början av februari 1917. Det var också världskriget som lockade. Man fann aldrig Pancho Villa, men expeditionen hade ändå varit framgångsrik. Banditväldet i norra Mexiko var brutet, närmare 250 av Villas män hade dödats, ytterligare några tusen hade sårats och/eller fångats in. Amerikanarnas förluster uppgavs till 18 döda. Pancho Villa levde som i exil i sitt eget land till 1923, då han mördades i ett attentat, antagligen på order av dåvarande mexikanska presidenten Alvaro Obregón, en tidigare kumpan till Villa, även under amerikanernas straffexpedition.


Patton återvände med sin familj till Kalifornien i februari 1917. Därefter sändes han Front Royal, Virginia, för att överse armén uppköp av hästar. Han rycktes därifrån i maj, befordrades åter igen till kapten, nu med faktisk kommission och anslöt sig till general Pershings American Expedition Forces, AEF, och till Europa. Han var bland de första officerarna att anlända till Liverpool i juni 1917. Även om han stod direkt under Pershings överinseende, eller kanske just därför, så var hans position oklar fram till oktober. Det var överste Fox Conner, Pershings nära vän och operativ officer i generalstaben, som kommenderade major Patton att sätta upp USA: s första Tank School i Champlieu, Oise. Valet var självklart, vem annars? Patton skulle senare bilda och som överstelöjtnant leda 304th Tank Brigade, under överste Samuel Rockenbachs s.k. stridsvagnkår i den amerikanska första armén. Pattons brigad var den enda renodlade stridsvagnsenheten i US Army, en position som gav honom absolut auktoritet rörande pansar, samt fullständig unik erfarenhet för kommande behov.


Det var inte bara det att Patton kunde leda större enheter pansar, som en av de allra första i historien, han kunde pansar och mekaniserad strid från grunden. Patton tyckte om att meka med fordon, han brukade skruva isär olika stridsvagnsmodeller, ibland tillsammans med vännen och kollegan Dwight Eisenhower, bara för att jämföra hur de fungerade. Bättre än i princip alla andra förstod han tio, tjugo år i förväg vad motoriserad logistik och underhåll innebar i en stridsmiljö. Likt en isolerad ö i ett hav av ignorans framlevde Patton sin karriär i skuggorna av den amerikansak armén. Han kommenterade vad han såg hända i Ryssland och i Nazityskland på pansarfronten i otaliga artiklar och seminerier, han visade på kartor, ritade på griffeltavlor, huvudsakligen för döva öron. Inget av det som var blixtkriget var en överraskning för honom. När han själv inträdde i andra världskriget 1942 var han 56 år och den mest kunnige pansargeneralen av dem alla. 

Löjtnant George S. Patton Jr.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar