måndag 13 juli 2015

Mordängeln


Professorn i retorik och moderna språk vid Bowdoin College, Brunswick, Maine, tillika översten i den amerikanska unionens armé, J. Lawrence Chamberlain, drog sig till minnes under det pågående slaget vid Gettysburg, hur han i sin ungdom inför sin far reciterat en monolog ur Shakespears Hamlet:

What a piece of work is a man, how noble in reason,
how infinite in faculties, in form and moving,
how express and admirable in action, how like an angel in apprehension,
how like a god!

Fadern, Joshua, en sträng akademiker och reservofficer, skall ha svarat sin son:

- Well, boy, if he's an angel, he's sure a murderin' angel.

Det främsta verket om slaget vid Gettysburg, ett av den moderna militärhistoriska litteraturens viktigaste portalverk, bär titeln The Killer Angels. Författaren, Michael Shaara (1928-1988), erhöll Pulitzerpriset 1975 för sitt arbete. Shaara tog fasta på Chamberlains dagsaktuella minnesnotering från ungdomen och vad båda dessa män menade med både citat och titel, var generalerna. Inbördeskrigets generaler, dessa högst kultiverade, lärda och religiösa män som samtidigt, utan att tveka för ett ögonblick, kastade tiotusentals män in i en fruktansvärd köttkvarn av död och lidande. Slaget vid Gettysburg var det främsta av detta helvetets malande och Chamberlain, som skulle överleva kriget som en bejublad general och senare guvernör över Maine, kunde aldrig glömma vare sig deras, eller hans egna gärningar.


Det amerikanska inbördeskriget utspelade sig under sluttampen av den förmodernistiska period vi kallar romantiken. Människor talade som de skrev och ord var viktiga för att uttrycka den litterära och sociala glöd av skönhet och passion som genomsyrade de lärde och de besuttna. Oavsett om det var kurtiserande eller åthutning, allt lindades in i en flod av kodspråk. Man läste Shakespear, Chaucer och beundrade de gamla grekerna. Religionen var ljus, kulturen produktiv och man njöt av människans nya landvinningar inom vetenskap och ingenjörskonst. När kriget startade var det ingen som kunde tro att det skulle vara länge. Deras föräldrar var födda innan den amerikanska revolutionen, deras fäder och fäders fäder hade slagits vid Concord och Bunker Hill. Minnena var färska, Amerikas förenta stater var endast åttio och sju år gammalt.

Kriget var inte i första hand om slaveriet, utan det var om Amerika och de förenta staterna, vad som menades med detta konstitutionella löfte från de nationsskapande fäderna och hur fel allt blivit under enbart en mansålders tid. Det enorma ursinne som drabbade gränsområdena mellan det gamla idealet om konfederation och den existerande federationen under fyra långa år, raderna av gigantiska sammandrabbningar på otaliga slagfält, världens modernaste krig, till sist 600 000 stupade. Världen baxnade, man var chockade, så det var så här frihet och demokrati slogs, måtte ingen i framtiden väcka denna vrede igen. Soldater, mer medvetna än någon soldatesk tidigare, dessa romantiker marscherade in i striderna för att slåss, inte för konung, nation, eller fana, utan för en idé, med endast ett fåtal differenser mellan de två sidorna. Så, dessa generaler, dessa mordänglar, som alla kände varandra över frontlinjerna, åstadkom sitt århundrades största blodbad med all vetskap och närhet till sina styrande under västen, Lee, Grant, Longstreet, Sherman ...


Han var inte med vid Gettysburg, han som alla antingen fruktade så intensivt eller beundrade så mycket. Han hade avlidit i lunginflammation, sviter av en amputation efter att ha skjutits av misstag av egna soldater utmed en spaningslinje, natten mot den 2 maj 1863, vid Chancellorsville. Hans hustru, Anna hann dit, tillsamman med den enda överlevande dottern av två, Julia Laura, endast några veckor gammal. General Robert E. Lee, chef för Army of Northern Virginia, vägrade att besöka honom. Han bad för honom, som han uttryckte det – mer så än någonsin för mig själv. Lee var skräckslagen inför utsikterna att förlora inte bara sin vän, utan sin allra främsta taktiska tillgång, den man han i praktiken grundade sina hittills stora framgångar på. Fälttåget norrut, in på Unionens sida och till Gettysburg, fick vänta till dess att begravning kunde ske med alla hedersbetydelser vid Virginia Military Institute i Lexington. Halva Virginia var där, alla kom från konfederationens huvudstad Richmond, presidenten Jefferson Davis var där. Den amputerade armen letades fram och begravdes separat, vid fältprästen J. Hoarace Lacys hus Ellwood, Orange County, Virginia. Det är till denna dag en plats för uppmärksamhet och kontemplation, över den främste mordängeln av dem alla.

Det var något kusligt över de där gryningarna, just när solen bröt fram bortom det kommande slagfältet och general Thomas J. Stonewall Jackson steg ut i gräset, släppte sin enkla uniformsmössa på marken och sträckte armarna upp mot himlen. Om det var en söndag, grät han, för han ville inte häda Gud med att slåss på vilodagen. Där, på fälten brukade han be Gud om den rättmätiges kraft, om förlåtelse för vad han måste göra i hans namn, han bad om barmhärtighet mot hans män och han bad för sin lilla familj, att skona dem från krigets fasor. Därefter tog Stonewall Jackson upp mössan, dammade av den mot låret och återvände till sin stab under tystnad. När han väl satt upp till häst var hans ansikte som skuret ur sten. Nu skulle de slåss, nu skulle fienden dödas, de skulle slaktas och förgöras, om Gud så ville skulle de alla dö. Så uttryckte han det innan han sporrade hästen och red till verket.


Det är delvis hans hänsynslöshet som är hemligheten bakom Stonewall Jacksons enastående framgång som fältherre, det som gjort honom till en av de främsta i militärhistorien. Aggressiviteten, tillsammans med ett extremt utvecklat taktiskt sinnelag, samt ett fast och självklart ledarskap. Det var önskan och viljan att möta fienden för att dräpa den, som var motorn. Få generaler visar upp en sådan passion i striden som Jackson. Han krävde absolut lydnad och alltid snabb, exakt respons på sina order. Han angrep aktivt andra militära ledare omkring sig för inkompetens och defaitism. Jackson drev sina trupper mycket hårt, både i drill och i strid, det är så han kunde kringgå, finta och dyka upp där ingen trott det varit möjligt. Hans anfall var som regel förödande för fienden, de avbröts sällan förrän de stod på knä inför honom. Han var lika fruktad som han var älskad.

Nästan ingenting är känt om hans barndom, man kan bara ana. Thomas Jonathan Jackson föddes 1824, i Clarksburg, West Virginia, som då tillhörde Virginia – alltid dessa Virginians. Hans farföräldrar, John och Elizabeth Jackson, hade båda 1755 dömts av engelska kronan till förvisning till Amerika för stöld. Hans far, Jonathan, hade två äldre bröder som slagits som barn i det amerikanska frihetskriget. Det är två saker som utmärker Jacksons liv, det första är döden. Hans far dog vid hans födelse, modern tog ensam hand om de överlevande tre barnen, av totalt åtta. Hon avled i sin tur utfattig när Thomas bara var sju. Deras farbror, Cummings Jackson, förbarmade sig över dem. Den enda kvarvarande brodern dog i sjukdom kort därefter. Död och tragedi skulle vandra sida vid sida med Jackson under hela hans liv. Hans första hustru, Elinor, dog i barnsäng och tog det dödfödda gossebarnet med sig i graven. Hans första barn med Anna, Mary Graham, avled endast en månad gammal. Han fick se sitt enda barn innan han själv dog. Hans enda överlevande syskon, systern Laura, var en övertygad unionist på andra sidan fronten och de träffades aldrig efter krigets inledning.


Det andra som utmärkte Stonewall Jackson var sökandet och då menas hans törst efter Gud. Det var mer än en vanlig hushållstro, det var som om han krävde en nära och ömsesidig relation med Gud. Han hade redan etablerat vanan att tala högt och öppet till Herren, undrande vad Guds syfte var med honom, egentligen? Han växte upp med sina farbröder kring deras gemensamma kvarn, där han hjälpte till. Någon ordnad skolgång blev det inte, läsa lärde han sig av en svart slav. Han lärde sig snabbt och blev snart ansedd som en allmänbildad person och den sista tiden på kvarnen arbetade han faktiskt som skollärare, även för slavar. Var hans intresse för att bli miltär kom ifrån, det vet man knappt, men han sökte och antogs till US Military Academy West Point 1842, arton år gammal.

Det innebar att hans farbröder representerade om inte bara pengar, så även inflytande. De kom ju från en familj av fighters. Jackson rekommenderades till West Point av kongressmannen Samuel Hays, demokrat från Pennsylvania. Han kom in som akut reserv därför att en ordinarie kadett hoppat av efter enbart en dag. Detta möjliggjorde jacksons inträde, trots att han nästan helt saknade formell skolgång. Han kom in sist i sin klass, helt utan några som helst fördelar. Jackson kan ha varit den hårdast studerande kadetten West Point någonsin haft. Han valde artilleri, en av de svåraste kurserna, men klättrade ändå envetet upp i hierarkin, alltid perfekt i alla avseenden, aldrig så mycket som en fläck på hans anseende eller uniform. Han imponerade mycket på skolan och gjordes till sergeant under sitt tredje år. Han gick ut 1846 som nummer 17 av 58 i sin klass. Man sa att om akademin haft ytterligare ett år hade han gått ut som etta.

VMI

Jackson gick raka vägen ut i krig, som fänrik vid 1st US Artillery Regiment. Det var mexikansk-amerikanska kriget och han följde general Winfield Scott hela vägen till Mexico City. Han utmärkte sig särskilt vid slottet Chapultepec i september 1847, då han som kapten och batterichef avslog en order om reträtt. Han ansåg att ett tillbakadragande var farligare för hans enhet och för situationen som helhet, istället för att stå kvar och slåss, eftersom hans artilleri var bättre än mexikanernas. Han hade rätt och hans ståndaktighet betalade sig med ett tidigare vunnet slag. General Scott hade vid det här laget lärt sig om den hårde artilleristen Jackson, en annan tillskyndare var stabsofficeren Robert E. Lee. Jacksons aggressivitet blev tydlig då han i en förvirrad situation, ett vapenstillestånd var osäkert, fortsatte att beskjuta den flyende fienden. Jackson erhöll en stridskommendering som major innan kriget var över 1848. På två år hade han befordrats tre grader, vilket var – och är – en beundransvärd bedrift.

Efter kriget placerades Jackson i Florida under krigen mot Seminolerna, ett samlingsnamn för indianstammarna på halvön. Han blev ställföreträdande chef på Fort Meade, söder om Tampa, med den nu faktiska kommissionen som kapten i armén. 1851 lämnade han denna armé för att ta tjänst som lärare på Virginia Military Institute, VMI, i Lexington. Grundad 1839, med mottot; I fred, en enastående tillgång. I krig, ett torn av styrka, kallas VMI ofta West Point of the South. Den är en betydande orsak till alla dessa Virginians, att just södern i allmänhet och Virginia i synnerhet, producerar så många av de bästa militärerna i USA. Tjänsten var särskild konstruerad för Jackson, baserat på hans rykte och innebar ledarskap för artillerikursen, samt filosofi, traditionell som experimentell.


I Lexington fann till sist Jackson sitt kristna kall. Han hade i Mexiko studerat katolicismen, men förkastat den som allt för hierarkisk och storvulen. Han blev nu istället presbyterian. Det är en praktisk tro om man ämnar vistas mycket på slagfält, eftersom vad finns då att göra, när Gud ändå styr över ens hela öde. Jackson uppgav att han aldrig kände rädsla i strid och därmed finns det anledning att anta att hans tro även hade en relation till hans profession, eftersom den upptog så stor del av hans liv. I Lexington köpte han 1859 det enda hem som var hans eget, ett tegelhus mitt i staden. Han levde där i två år innan inbördeskriget kallade honom. Han återvände aldrig.

Jackson var major och kommendant, d.v.s. rektor på VMI när kriget startade 1861. Det var inte som med general Lee, en fråga om vilka Jackson skulle tjäna. Han tillhörde redan sin armé, d.v.s. Virginias, medan Lee fortfarande var anställd av federala armén och erbjöds av president Lincoln platsen som hans stabschef, d.v.s. chef för densamma. Jackson var samtidigt stark motståndare till slaveriet, vilket presbyterianer oftast var. Det var heller inget ovanligt med detta bland professionella soldater. De hade alla tjänstgjort i den federala armén, varit placerade i norr, arbetat i Washington. De allra flesta av dem var slaverimotståndare. I Jacksons fall var det djupare än så. Han hade svarta vänner sedan barndomen. Märkligt nog ägde han och hans hustru sex slavar, varav fem hade getts till dem som gåvor av vänner. Den sjätte var en närstående vän som själv bett om att bli köpt av Jackson, så han officiellt kunde förtjäna sin frihet. Dessa levde tillsammans som familjen Jackson i ett slags kollektiv, alla var hej och du med varandra. Det var till dem han sa adjö och tog upp sin post som Drill Master och överste i Virginias armé.


Disciplinen var central i Jacksons ledarskap. Han skapade de bäst drillade soldaterna, trots avsaknad av uniformer och skor. Det var en fattig armé konfederationen satte upp, men Jackson lade snabbt grunden för det ideal av stridsmannaskap, åtminstone bland dessa Virginians, som vida översteg nordstatarnas mera konventionella broillerarmé. Den 27 april kommenderades han att ta befälet över garnisonen vid Harpers Ferry, den strategiskt viktiga broförbindelsen över floderna Potomac och Shenandoah. Här kom att ha sin fasta stabsplats här, i Shenandoahdalen, under två år, sköta rekryteringen från detta område av fem infanteriregementen, 2nd, 4th, 5th, 27th och 33rd Virginians, numrerat 1th Brigade i den konfederala armén, det som skulle bli beundrat och fruktat som The Stonewall Brigade.

- You are the First Brigade – the First Brigade in this division, the First Brigade in this corps, the First Brigade in this army. You are the First Brigade in my heart. You are God’s First Brigade.

Brigadens första uppdrag blev att I slutet av maj störa unionens järnvägstrafik och tillförskansa konfederationen tillgång till lokomotiv i den s.k. Raids On the Baltimore & Ohio Railroad. Operationen genomfördes i delstaten Maryland, som vid detta tidiga skeende i kriget ännu inte bestämt sig för på vilken sida i konflikten man stod. Det blev en stor framgång och Jackson befordrades till brigadgeneral. Därefter var det dags för honom att erhålla sitt kända smeknamn, vid första slaget vid Bull Run, av sydstatarna kallat First Manassas, den 21 juli 1861. Detta var det första fältslaget under inbördeskriget och innebar att sydstatsarmén, under P. G. T. Beauregard och Joseph E. Johnston, mötte likvärdigt stora styrkor, ca 18 000 man, ur unionsarmén, under Irvin McDowell och Robert Patterson. Slaget inleddes ovant och förvirrat av båda sidor. Under ett avsnitt på sydstatarnas högerflank, där Jackson grupperat sin brigad i skydd bakom Henry Hill, drabbades man av ett bakslag och trupper under general Bernard Bee började retirera till synes oordnat. Jackson stod kvar i granatregnet med sin stoiska brigad och på Bees påstående att allt var som förgjort, svarade han att man ämnade göra ett bajonettanfall för att stoppa fienden.


General Bee skall i detta läge ha ropat till sina män: There is Jackson standing like a stonewall. Let us determine to die here, and we will conquer. Därmed skulle man gemensamt ha slagit tillbaka anfallet under fruktansvärda förluster och vunnit hela slaget. Det råder dock dispyt kring uttalandets egentliga betydelse. En del historiker menar att uttrycket snarare kom sig utav Bees frustration över att Jackson inte kom snabbt nog, att han stått kvar, stilla som en stenmur. Sanningen går inte att säkerställa då general Bee stupade samma dag.

Under detta slag träffades Jackson i vänster hand av en kula, eller splitter och han förlorade mellanbenet i ett av fingrarna. Han vägrade dock amputation, vilket kan ha haft att göra med en av hans egenheter som härledare, detta att han under långa perioder i strid höll vänster hand höjd framför sig, med handflatan exponerad framåt. Det förekom mycket spekulation om vad detta betydde och de flesta menade nog att Jackson på något sätt signalerade sin närvaro mot himlen. Han kommenterade det aldrig själv. Efter slaget befordrades han till generalmajor och återgick nu med ett större kommando till Valley District och sin stab i Winchester, Virginia. Under våren 1962 begick general George B. McClellan med sin nya federala Army of Potomac att slå mot sydstaternas huvudstad Richmond – en besatthet nordstatsarmén odlade ytterligare ett år – genom att marschera Shenandoahdalen ner. McClellan var en s.k. windbag, en politisk general, mycket snack och liten verkstad, både förvirrad och timid i fält.


De möttes i Kernstown, Jackson och McClellan, i mars 1862. Jackson hade dåliga underrättelser och trodde han attackerade en mindre styrka. Han fick vika undan, men den taktiska förlusten förbyttes till en strategisk framgång. Nu var det nordstatarna som trodde, p.g.a. Jacksons aggressivitet, att de mötte en större styrka än det i själva verket var, vilket innebar att de på Lincolns order stärkte alla sina positioner, vilket berövade McClellan behövlig trupp i dalen. Jackson hade 17 000 man under sitt befäl, en klart underlägsen styrka. Trots detta tog han ut de federala kårerna en efter en genom ursinniga, snabba förflyttningar under försommaren, vid Front Royal, Winchester, Cross Keys och Port Republic. Han pressade sina soldater över 100 mil på 48 dagar, inklusive hårda överraskningsstrider mot totalt över 60 000 man. Stonewall Jackson var nu på allas läppar på båda sidorna. Lee var djupt imponerad, Lincoln var närmast skräckslagen och borde ha avskedat McClellan, men majoriteten i kongressen sa nej. Jackson hade dragit på sig svåra förluster och begärde 40 000 man av Lee för att gå på offensiven. Han fick 14 000, vilket inte ökade hans numerär.

Nordstatarna och McClellan hade gott om trupper, så de kunde omedelbart byta anfallsväg mot Richmond via det sydöstra Virginia, den s.k. Peninsula Campaign. Den anfallsvägen hindrades effektivt av general Johnston vid Seven Pines, eller Fair Oaks, den 31 maj-1 juni 1862. Jackson slängdes samtidigt in av Lee framför Richmond i de s.k. Seven Days Battle. Jackson och hans trupper var helt utmattade och de agerade inte såsom de brukade. Det var tur för sydstatarna att McClellan var ännu sämre på att samordna anfall över stora avstånd. En del menar också att Lee försökt styra Jackson för detaljerat, vilket han aldrig svarade väl på. Han behövde sitt egna huvud, sitt eget ledarskap.

Det slutliga gravmonumentet

Det där insåg givetvis även Lee och inför den s.k. Northern Virginia Campaign, augusti 1862, lät han Jackson utföra en för honom typisk snabb och mycket djärv kringgående rörelse runt general John Popes federala Army of Virginia. Jacksons trupper rusade under tystnad i perfekt slagordning i gryningen över ett fält och attackerade de intet ont anande nordstatarna i deras tält. Det blev en panik som inte gick att hindra, Jacksons män drev den flyende fienden framåt. Det gavs knappast någon pardon. Man tog trossen för hela Popes armé, behöll en del – för man behövde det – och förstörde resten. Därefter drog man sig snabbt tillbaka och upprättade defensiva positioner. Jackson inviterade verkligen Pope att anfalla genom att simulera ytterligare reträtter. Pope gick på detta. General James Longstreet kunde då angripa Popes eftertrupp och förstöra den.

Lee beslutade i september att invadera norr, i Maryland. Först hade Jackson återtagit Harpers Ferry, som gått förlorat under sommarens kampanjer. Innan han följde Lee. De mötte McClellans numerärt överlägsna trupper vid en å nära Sharpsburg, kallad Antietam. Sydstatarnas roll här var huvudsakligen defensiv. Man hade att hålla emot överväldigande, återkommande attacker från nordstatarna. De lyckades, men striderna hade varit oerhört blodiga och Lee kunde inte upprätthålla momentet i Maryland. Ännu hade inte unionen insett fördelarna med sin numerär och McClellan tvekade att följa Lee över Potomac, vilket äntligen kostade honom hans befäl. Jackson befordrades till generallöjtnant, endast underställd Lee och Longstreet. Han fick befälet över vad som nu kallades andra kåren. Innan vinteruppehållet drabbade Jackson med sin kår samman med åter igen överlägsna styrkor vid Fredericksburg 11-15 december. Han skyddade framgångsrikt Lees högra flank.


Inför julen 1862, när nu Jackson blivit befordrad till den absoluta toppen och han dessutom blivit far, fanns det de som tyckte att han gott och väl kunde fixa upp sin klädsel. Han var en mycket asketisk person som varken drack eller bevistade officersbaler mer än absolut nödvändigt. Jacksons uniformer var alla dammiga och trådslitna, hans gamla uniformsmössa hade endast ett gyllene band som markerade rank i förhållande till samtliga underlydande. Han hade fått det av sin hustru. Jacksons raka motsatts i detta avseende, den mycket egocentriske kavallerigeneralen J. E. B. Stuart donerade honom en av sina nya uniformsrockar, en prålig sak som Jackson ryggade inför när han såg den. Han kände sig dock tvungen att bära den, nu när hela armén ville fira honom, det var också ett utlopp av humor hos hans generalskollegor – Jackson in an posh frock coat. Tusentals soldater hade samlats utmed vägen när han red till tillställningen och han bars fram av stort jubel. Väl på plats möttes han av stående ovationer. Jackson var så generad att han aldrig bar den igen.

Unionen bytte chef för Army of Potomac, general Joseph Hooker tog befälet den 26 januari 1863 och lade upp en ambitiös plan för att under sommarsäsongen åter slå mot söderns huvudstad, Richmond. Han gjorde till en början mycket rätt och kunde pressa den hårt engagerade Army of Northern Virginia, under Lee.

Mellan den 30 april och 6 maj 1863 utvecklades ett fältslag i Spotsylvania County, Virginia, i närheten av byn Chancellorsville. Slaget blev avgörande på många sätt och har gått till historien som Lees perfekta fältslag och general Stonewall Jackson spelade en huvudroll i detta. Slaget vid Chancellorsville inleddes med att general Hooker gick över floden Rappahannock med över 130 000 man. Han kände sig säker, men ändå inte. Lee mötte upp med 70 000 man. Inför det stora hot som Hooker utgjorde med sin massiva kraftsamling bestämde sig Lee för att våga en mycket riskfylld taktik, som gick vida isär från vad sunda militärer skulle råda till. Han gick till motoffensiv istället för att vänta in och han delade sin armé i två. Han kunde göra så enbart därför att han hade Jackson vid sin sida – hans högra arm.

Den första graven

Lee kommenderade Jackson att med sin kår göra en kringgående flankmanöver år höger, runt den väldiga, blå anhopningen. Jackson gjorde så, utan att tveka. Medan han red med sitt infanteri, noga med att samtliga ca 20 000 soldaterna iakttog absolut tystnad – nu betalades hans envetna krav på disciplin – gjorde general Fitzhug Lees kavalleri, under Jacksons befäl, ett snabbt och skickligt spaningssvep framför honom. Man fann, till allas förvåning att Hooker uppenbarligen inte trodde på flankmanövrer, för hans veka sidor var illa övervakade, knappt ens med artilleri. Helt öppet, på ett fält befann avsevärda delar av Hookers trupper, helt ovetande om vad som höll på att hända. Inför sina soldater gick Jackson ner på knä och bad till den store guden i tacksamhet över denna välgärning. Därefter ledde han sitt folk i en blodisande attack i gryningen, som rev upp stora delar av Hookers armé. I ensamt majestät hade han för Lees räkning besegrat fienden i ett mycket tidigt skeende. Nordstatarna tvingades, trots numerärt överläge försvara sig under resterande slaget.

Natten mot den 2 maj red Jackson med stab tillbaka mot sitt läger, då en spaningslinje – picket line – ur 18th North Carolina Infantry öppnade eld mot dem i mörkret, i tron att de var fientligt kavalleri. När stabsmedlemmar ropade att de var vänner, hördes skrik om att det var ett yankee trick och ytterligare en salva avlossades. Det var i denna andra beskjutning som Jackson träffades av tre kulor, två i vänster arm och en i höger hand. Han föll av hästen och måste bäras på bår från platsen. Han upprepade flera gånger att soldaterna som sköt inte fick straffas, att det var deras eget fel, de borde ha varit mera försiktiga. Under natten amputerades vänster arm av fältläkaren, dr Hunter McGuire, en vän till Jackson. Det såg bra ut, generalen var vid gott mod, trots förlorad arm – det är sånt man fick ta, ansåg han. Men så utvecklade sig skadechocken till en infektion och en svårartad lunginflammation satte in. Det var inget läkarna kunde göra. Stonewall Jackson avled i sin hustrus armar den 10 maj 1863. Hans sista ord, efter att ha kommenderat trupper i febern, var – Let us cross over the river, and rest under the shade of the trees.


General Lee kom aldrig över hans död. Det är en allmän uppfattning bland militärhistorier att förlusten av Jackson inverkade menligt på Lees sätt att leda det efterföljande slaget vid Gettysburg. James Longstreet kände inte igen honom, förstod inte hans beslut, han verkade helt irrationellt. Helt klar är att om Jackson fortfarande varit i livet så hade situationen vid Gettysburg utvecklats på ett helt annat sätt. Han hade inte funnit sig i Jeb Stuarts försvunna kavalleri, han hade bidragit till att ge stadga åt Lees beslut och framför allt, han hade anfallit med än mer frenesi. Den amerikanska historien hade kunnat se helt annorlunda ut, med en amerikansk kongress lämnande Lincoln utan annat val än ett fredsfördrag med södern.

Jacksons hustru, Anna, blev The Widow of the Confederacy, hon gifte aldrig om sig och blev en högt aktad klenod ända till sin död 1915. Hon skrev två böcker om sin man. Hans enda dotter, Julia, dog i barnsäng, 26 år gammal.



* Kursen existerar fortfarande på VMI och bär det informella namnet Jackson’s Course. Över lag bär VMI ännu starka drag av Stonewall Jackson. Det är en militärakademi parallell med RTOC på collegenivå. Kadetterna ges efter examen möjligheten att gå in vid något av vapenslagen med motsvarande fänriks grad, eller söka sig vidare till de sista åren på West Point. Skolan är den strängaste i USA, med betydligt rustikare levnadsförhållanden än på The Point. Det kristna arvet vårdas ömt och officerare från VMI har anseende om sig att vara av ett särskilt, måhända fanatiskt virke. Bland kadettkåren hittas generaler som George Marshall, George S. Patton och Lewis Chesty Puller, USMC.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar