fredag 3 juli 2015

Hurricane och Panzer IV

Inom populärhistorien har man sina käpphästar, sina favoriter, inte minst vad gäller de tekniska innovationerna. Man glömmer ofta de beprövade lösningarna som utgjorde stommen i kritiska ögonblick för de stridande parterna. Här följer en presentation av två sådana exempel, en brittisk och en tysk.


Hurricane byggdes av Hawker Aircraft Ltd, med högkvarter i London. Det var ett företag skapat av två för sin tid legendariska äventyrare, flygpionjären och kappseglaren Thomas Sophwith, samt testpiloten Harry Hawker. Utvecklingen av planet startade 1934 i enlighet med det skriande behov RAF hade för ett modernt jakt- och attackplan. Första flygningen skedde året därpå, 1935, och Hurricane introducerades till RAF på juldagen 1937. Vid det laget hade Spitfire haft sin premiärflygning året innan på Supermarine Aviation Works Ltd.

Att Hurricane överhuvudtaget kunde konstrueras var resultatet av en hård politisk strid i det brittiska parlamentet rörande mer finanser till flygvapnet. Winston Churchill var en ledande kraft i detta arbete. När väl Hurricane var färdigt, hade opinionen vänt och den betydligt dyrare Spitfire kunde tas till ritbordet. Nu utrustades RAF med sitt nya stridflygplan, Hurricane, som då, åren innan andra världskriget, var en högst modern konstruktion. Detta skulle ändras snabbt vid krigsstarten, något flygplanskonstruktörerna förutsett.


Tyskarna hade samtidigt med Hurricane utvecklat Messerschmitt Bf 109, ett plan som var snäppet bättre än den brittiska motsvarigheten. Det snäppet motsvarade även gapet mellan Hurricane och Spitfire. Tyskarnas svar på Spitfire var Focke-Wulf Fw 190, som togs fram under de första krigsåren. När slaget om Storbritannien startade på den tidiga hösten 1940 ställdes RAF: s och Luftwaffes jaktstridskrafter emot varandra med påfallande jämbördiga flygmodeller. Spitfire hade introducerats hos RAF i slutet av 1938.

Även om Bf 109 var något bättre än Hurricane och det brittiska, äldre planet utgjorde två tredjedelar av RAF: s hela Fighter Command, så utgjorde inte skillnaden en tillräckligt stor betydelse för slagets utkomst. Det är även en fråga om piloter och taktik. Hurricanepiloterna var medvetna om tyskarnas bättre prestanda och anpassade sig följdaktige.

Hurricane hade fördelar gentemot sin syster Spitfire. Det var ett mycket robust och driftsäkert flygplan, dessutom enklare att reparera för teknikerna, en faktor som skulle komma visa sig vara mycket betydelsefull för britternas överlevnad. Många var de piloter som lyckades landa sina totalt perforerade Hurricanes, fått låna en ersättningsmaskin under någon vecka, för att därefter få tillbaka sin kära gamla trotjänare, precis som ny. Hurricanepiloterna älskade sina maskiner.


Sextio procent av Luftwaffes samtliga förluster under slaget om Storbritannien åsamkades av Hurricanes, vilket samtidigt säger en hel del om Spitfires prestanda. Det förekom nästan inga övergångar av piloter från Hurricane till Spitfire när väl kriget startat, det hade man inte tid med. Det innebar att vid slutet av 1940 utgjordes merparten av Hurricanes piloter av de mest erfarna luftkrigarna. Planet kom därefter att fasas ut snabbt från moderlandet Storbritannien, tills Spitfire helt dominerade Fighter Command. När det väl var tid för de allierade att försöka toppa Fw 190 hade amerikanarna kommit in med nya, bättre maskiner för det ändamålet.

Hurricane fortsatte sin tillvaro under hela kriget i olika versioner. Det var fortfarande dominerande i Medelhavsområdet och i Nordafrika. I Asien och Stilla havet var det enbart Hurricane som representerade RAF och det australiska RAAF. Sammanlagt 14 600 exemplar skulle komma att konstrueras mellan 1937 och 1944.


Sonderkraftfahrzeug, Sd.Kfz. 161, eller Panzerkampfwagen, PzKpfw IV, eller helt enkelt Panzer IV, var helt och hållet resultatet av Nazitysklands snabbt eskalerade militära upprustning och val av doktrin – Blixtkriget. Utvecklingen av vagnen startade 1934 och kom helt i kölvattnet av sina tidigare småbröder, Panzer I, II och III. Då, i mitten av 1930-talet var Panzer IV tänkt som en infanterikanonvagn, exakt såsom man vid den tiden betraktade tyngre pansar över lag i världen.

Tyska Panzerwaffes huvudsakliga stridstank mot fiendens motsvarigheter var den lättare och snabbare Panzer III. IV: ans tyngd och grövre 7.5 cm kanon, ansågs lämpad för infanterisupport. Internationellt sågs Panzer III och IV som medeltunga vagnar, vilket de också var i det större perspektivet. Dessa fakta talar sitt tydliga språk om hur väsentligt den tyska pansarutvecklingen såg på rörlighet. Mindre än en tredjedel av de tyska pansardivisionernas bestyckning under fälttågen i Polen och Frankrike utgjordes av Panzer III och IV. I Frankrike förekom IV nästan inte alls, eftersom pansar spelade en separat roll där.


Inför Operation Barbarossa ändrades dessa förhållanden. Tyskarna var väl medvetna om det ryska pansarets överlägsenhet i tyngd och bestyckning, deras disrespekt mot s.k. lätt pansar. Ryssarna hade gjort sina medeltunga vagnar rörliga och utgjorde stommen i deras pansarförband – synd för dem att de spritt ut dem bland infanteriet sedan några år tillbaka. De tyska pansardivisionerna skrotade huvuddelen av sina Panzer I och II, dessa övergick istället att låna ut sina chassin till utveckling av allsköns pansarfordon. Deras tidigare spaningsuppdrag övertogs av halvbandvagnar.

Fortfarande var Panzer III den huvudsakliga stridsvagnen, med IV: an som förstärkning. Detta visade sig vara ett misstag. Visserligen besegrades ryssarna grundligt hösten 1941, men Panzer III höll inte måttet, den var för klen och i takt med att dessa vagnar brakade ihop under tyngden av den ryska kontinentalsockeln, så fasades den ut till fördel för den förvånansvärt robusta och högst kompetenta Panzer IV. Den behövde dock en ny och större kanon. Panzer III överlevde i transformationen som kanonvagnen StuG III, den mest tillverkade av tyskarnas pansarfordon.

Efterföljarna till Panzer IV har alla klatschiga namn, Panzer V Panther, Panzer VI Tiger, Tiger II Königstiger, men IV: an saknar alltjämt ett namn. Det säger en del om förhoppningen på dessa nya vagnars förmåga. Det var insikten om luftvärnskanonen 8.8 cm Flak – i olika utföranden – och dess fantastiska egenskaper på pansar, som avgjorde designen för Panther och Tiger. Utan lavett väger 88: an, som den allmänt kallas, massiva sju ton. Denna tyngd, plus den oerhörda rekylen, gjorde att man behövde vagnar av en viss styrka. Panther V, som fortfarande betraktades som en mediumtank, ansågs på gränsen. Tiger däremot kunde bära sin kostym och mer därtill.

Senare version

Man bör dock komma ihåg att Tigern, den mest mytomspunna av tyska stridsvagnar, inte gillades av traditionella pansargeneraler, allra minst Heinz Guderian. Han såg en infanterikanonvagn, eller någon slags defensiv funktion i den otympliga, sextio ton tunga pjäsen. Panther kom aldrig att byggas i tillräckliga antal, så generalerna såg helst att Panzer IV stod kvar i formationerna. Även den utrustades nu med 88: an, samt tjockare pansar, en operation som föll väl ut. Från 1942 och kriget ut bestod de tyska pansardivisionerna av huvudsakligen Panzer IV, med Panther och Tiger som förstärkning. Utan den gamla stridshästen skulle kriget ha slutat mycket tidigare.


Panzer IV var tyskarnas enda universalvagn, stryktålig och effektiv. Dess chassi utgjorde grunden även för nästa generation tyskt pansar, stormkanonvagnen, den tornlösa, defensiva och framför allt billigare stridsvagnsdödaren. IV: an byggdes i totalt 8 800 exemplar. Varken Panther eller Tiger överlevde kriget, annat än som förlagor till andra konstruktioner internationellt, men IV gjorde det. Den var den stridsvagn som tyskarna sålde utomlands och fortfarande vid sexdagarskriget 1967 utgjordes väsentliga delar av den syriska arméns pansar av Panzer IV, ett mått om något på denna stridsvagns rykte som en av de bästa i historien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar