tisdag 7 juli 2015

Gettysburg


Den som någon gång tagit sig mödan att vandra hela slagfältet, från Little Round Top, utmed Cemetary Ridge, till Culp’s Hill och Rocky Creek, förundras över avstånden. Det tar den bättre delen av en hel dag att fotvandra över det böljande landskapet, även om man utesluter besöket hemma hos Dwight D. Eisenhower. Man inser när man står där och från de flacka åsarna blickar ut över det lilla pittoreska samhället Gettysburg, Pennsylvania, att just i denna slutsats ligger en del av detta fältslags hemligheter.

Gettysburg, 1-3 juli 1863, var inte enbart det största slaget under det amerikanska inbördeskriget, det är även den största sammandrabbningen någonsin på den amerikanska kontinenten. Sammanlagt 166 000 soldater deltog, 46 000 av dem drabbades direkt av krigets fasor, fler än 8 000 stupade. Slaget utgjorde vändpunkten, nästan exakt mitt i krigets tidslinje. Det var här den amerikanska unionen, nordstatarna vände krigslyckan och samlade sig för de slutliga, nödvändiga åtgärderna, som president Abraham Lincoln något senare uttryckte det vid sitt tal på platsen för slaget. Gettysburg var den amerikanska konfederationens, sydstatarnas förlorade chans att utöva ett direkt hot mot Washington DC. Slaget är ett av de mest studerade och debatterade i militärhistorien, vilket beror på slagets betydelse i motsats till de plötsliga tillfälligheterna, den flygande fläng med vilket ödet styrde denna mastodontiska mordmaskin framåt.


Upptakten var ett annat fältslag. Chansellorsville, Virginia, mellan den 30 april och den 6 maj. Sydstatarna under general Robert E. Lee, general Joseph Hookers nordstatsarmé för ännu en förnedrande förlust mot alla odds. Hooker hade övertag i allt, utom beslutsamhet och mod. Lee kunde dock hålla sig för skratt, förutom en prekär situation för konfederationens hela situation, så hade han förlorat en av sina bästa vänner och främsta generaler, Thomas J. Stonewall Jackson, i en olycksalig vådaskjutning till på köpet. Det var under den pressen han accepterar ett strategiskt snilledrag utarbetat av den konfederala regeringen under presidenten och generalen Jefferson Davis. Nordstatsarmén var skakad, ansåg man helt korrekt. Lees Army of Northern Virginia, nu med 72 000 man, skulle därför snabbt marschera norrut, väster om och förbi Washington DC och där någonstans – efter Lees diskretion – skulle de ånyo slå fienden i ett fältslag. Därefter skulle armén utgöra ett direkt hot mot unionens huvudstad. Demokraterna i den splittrade amerikanska kongressen skulle då tvinga Lincoln till underkastelse. Lee fick ett brev med sig i exakt denna anda, tillägnad president Lincoln, undertecknad president Davis.

Planen var god och under rådande politiska läge i norr, högst realistisk. Förtroendet för Lee var grundmurad i södern. I Washington rullades istället en mardröm fram.

Lee

Nordstatarnas Army of Potomac var verkligen skakad efter Chansellorsville. Ännu ett svidande bakslag mot en svagare fiende, ytterligare 17 000 man förlorade och det talades nu allmänt om desertering i leden. President Lincoln var förgrymmad på general Hooker och en hetsig debatt brevledes om vad som skall göras, uppstod mellan generalen och Vita huset. Hooker ville gå mot konfederationens huvudstad, Richmond. När det stod klart att Lee marscherade norrut med sin armé, avslog Lincoln alla andra planer och kommenderade Hooker att omedelbart förfölja sydstatarna med sina 94 000 man. Det var en oerhört komplex operation att marschera så långt, så snabbt. Hänsyn måste trots allt tas till truppernas kondition och vilja. Kårerna drogs ut, blandades samman och det skulle ta dagar att samla ihop dem igen. Kommunikationerna var dåliga, det var knappt generalerna fann varandra utefter de marscherande kolonnerna. Dessutom var kartmaterialen mediokra som bäst och obefintliga i de flesta fall.

Planerna passade general Lee, som vid sidan av sitt mycket humana och religiösa sinnelag, var en av militärhistoriens mest våghalsiga generaler, en sann gambler på slagfälten. Han funderade på var han skulle invänta den förföljande nordstatsarmén. Han hade sänt ut sin kavallerichef, general J. E. B. Stuart, att skanna landskapet framför sig. Stuart tog nu nästan hela Lees kavalleri, 7 000 man, på en enastående PR-resa långt norrut, inför skräckslagen civilbefolkning och exploderande fotoblixtrar. Det var ännu inget problem i sig, men Lees nye ställföreträdare, den storvuxne, trygge generalen James Longstreet, chef för första kåren längst bak i kön, tjatade om detta vid varje tillfälle. Varför lät Lee sitt kavalleri sticka iväg på det där viset? Vi behöver dem för spaning här nere. Lee uppskattade Longstreet, han kände honom som en av arméns bästa defensiva generaler, en god taktiker, men någon Stonewall Jackson var han inte.

Reynolds

På andra sidan Shenandoah Valley och Blue Mountains, flera mil söderut, hade nordstatsarmén än sämre kommunikationer. Detta gynnade arméns kår- och divisionschefer, som med tiden fjärmat sig allt mer från både Washington och den hopplöse Hooker. Man var liksom sina soldater urbota trött på att ständigt förlora och hade börjat tala ihop sig om vad som måste göras för att en gång för alla slå Lee. Man anade vad sydstatarna hade i görningen, att därmed skulle nästa fältslag bli direkt avgörande. Var Washington medvetna om detta? Arméns första kår, här i täten, stod under general John F. Reynolds, en av unionens bästa militära ledare. Han var i mycket katalysator och stod i centrum för den pågående diskussionen. Han ansåg att man nu, bortom Hookers möjlighet att medverka, måste söka strid med Lee i syfte att förekomma sydstatarnas planer. Man måste dock välja tid och plats mycket väl, eftersom man i realiteten syftade till att tvinga Hooker att agera följdaktige. Det var med facit i hand en god, om än mycket djärv plan, som vid sin tidpunkt var detsamma som förräderi rörande ledarskapet över Army of Potomac.

Under en hettad dispyt med unionens arméledning över en helt annan fråga, nämligen försvaret av Harpers Ferry, West Virginia, en viktig övergång västerut i förgreningen av floderna Potomac och Shenandoah, erbjöd general Hooker sin plats som chef för Army of Potomac. Det kan ha varit en bluff, men president Lincoln synade den i så fall och accepterade snabbt avskedet via sin stabschef, general Henry W. Halleck. Den 28 juni ersattes Hooker av general George Meade, tidigare chef för femte kåren. Meade hade befunnit sig i Washington när turerna kring Hooker blommat upp och måste snabbt resa tillbaka för att försöka ta kontroll över sin nu mycket utspridda armé, marscherande norrut. Under tiden manövrerade sig historien snabbt vidare, händelserna kom nu slag i slag.

General Reynolds agerande som ställföreträdande och därmed operativ chef för hela Army of Potomac tills dess att Meade avlöste honom personligen. Han manade på soldaterna ytterligare. De måste komma ikapp Lee och välja plats för slagfält. Det var därför som på kvällen den 29 juni, James Longstreet, vars första sydstatskår utgjorde Lees kö, fick rapporter om att unionsarmén gått över Potomac River och vars tät befann sig endast två timmars snabb ritt bakom dem. Longstrret red omedelbart i mörkret norrut, till Cashtown, 13 km väster om Gettysburg, där Lee var i färd att samla upp armén. Det hade blivit hög tid att välja slagfält och man behövde dra samman styrkorna. Longstreets nyheter, tillsammans med det senaste, att Meade tagit över fiendens kolonner, tog Lee med stort lugn. Det fanns ännu tid, de kände alla Meade som visserligen en sund general, men försiktig. Inför Longstreet, hans ställföreträdare, började man i skenet av fotogenljus spekulera över kartbordet om var man skulle söka strid.

Så var det detta med Gettysburg. Den prydliga lilla staden var en viktig järnvägs- och vägknut, med garverier och läderindustri, samt lager, som bl.a. använts av unionsarmén, det visste sydstatarna. Just därför hade general Henry Heath, divisionschef ur general Ambrose P. Hills tredje kår, vars kolonner man just befann sig i, gett general James J. Pettigrew tillstånd att med sin brigad av North Carolinians marschera den korta biten till Gettysburg för att söka efter förråd och framför allt skor, en akut bristvara i systatsarmén. General Hill hade informerat Lee om detta på dagen den 30 juni och fått ett godkännande. Åtgärden innebar att Hills kår under den sista junidagen vände skarpt österut, med Pettigrews brigad och Heaths division i täten. Norr därom hade Lees tät, general Richard S. Ewells kår, redan gjort halt.

Man marscherade mot Gettysburg under gott humör mot gryningen den 1 juli 1863, vädret lovade ännu en skinande, varm dag. Faktiskt, den här sommaren blev en av de varmaste i mannaminne. Nu skulle de hårt prövade soldaterna i rebellernas led äntligen få proviant och skor. Nyheten spreds snabbt bakåt. Då brakade helvetet löst.

Slaget om Gettysburg är som brukligt indelad i tre distinkta omgångar, var och en representerade av de första tre dagarna i juli 1863.

1. Hills och Ewells attack, 1 juli


General Pettigrews mannar stötte på oväntat motstånd på fälten strax norr om Gettysburg. Utmed gärdesgårdarna vid vägkanterna öppnades eld av soldater i linje. Regementschefer ropade ut order att sprida ut sig, ta betäckning, men förbereda för formering av linjer och attack. Stridfanorna rullades ut, artilleri begärdes fram. Elden besvarades. Pettigrew bedömde inledningsvis att det var delstatsmilis som ville försvara det strategiskt viktiga Gettysburg och så rapporterade han det bakåt till general Heath. Baserad på denna bedömning kommenderade Heath anfall och upprensning av staden. När sedan artillerield började mullra över åsarna, blev Heath rädd och red mot Pettigrew för att ta reda på vad som hände.

Något senare fick general Lee en rapport av Heath där han målande beskrev stridens eskalering och att mannarna inte ville lämna fältet. På slutet kom det då fram att vid det här laget stod det klart att fienden utgjordes av avsuttet, federalt kavalleri. Lee blev alldeles kall. Federalt kavalleri, så här långt norrut? Det måste vara enbart spaning, kanske förstärkt av milis. Lee bekräftade Heaths order och bad dem fortsätta mot Gettysburg. Det var antagligen hans sämsta beslut någonsin.

Buford

Det var avsuttet federalt kavalleri i Gettysburg den morgonen, mer än så, det var en hel brigad av dem, 2 500 ryttare med artilleri, ur general John Bufords 1: a kavalleridivision, underställd Reynolds första kår. Buford själv var chef, en ärrad gammal indiankrigare, och hade lett brigaden under natten, ständigt norrut. De stannade i Gettysburg därför att här såg de konfederal trupp anlända från väster och norr. De var först frågande inför varför de såg infanteri röra sig i kolonner utan spanande kavalleri, men insåg snabbt att sydstatarna inte väntade sig motstånd där och då. Flera faktorer fick Buford att fatta sitt avgörande beslut. Han blev övertygad om att Lee svängt sin armé, vilket inte var sant i sak, men skulle snart få exakt den meningen. Gettysburg med omgivningar erbjöd den bästa defensiva positionen under rådande omständigheter, med böljande åsryggar i nordsydlig riktning, utmed Lees marschriktning, d.v.s. om han önskade vända sig österut för att strida, så måste han över åsarna och inte jäms med dem. Direkt söder om staden svängde dock åsen Cemetary Ridge åt öster, likt en fiskkrok, erbjudande en naturlig barriär mot norr, varifrån Lees tätförband var att vänta. Det var en mycket kompetent översikt av Buford. Här skulle man slåss.

General Buford kommenderade sin kavalleribrigad att sitta av och besätta fälten norr om staden, samt utmed Oak Ridge och ån Willoughby Run åt väster. Han ämnade skapa buffertområden att falla tillbaka på, eftersom han hade avsuttet kavalleri, med karbiner och lätt artilleri, mot infanteri, med musköter och tungt artiller, en mycket ojämn match. Han visste två saker: Att han hade Hills och Ewells kårer väster och norr om sig, d.v.s. potentiellt mer än 20 000 man i direkt anslutning, samt att Reynolds kår hade sin tät två timmar bakom honom. Bufords beslut handlade inte i första hand om att försvara sig, då hade han hellre backat, det var en fråga om att dra Lee ut i en strid han inte valt, på land de själva kunde kontrollera. Higher ground, det var nyckelfrasen och den gamle kavallerigeneralen hade fattat ett otroligt djärvt beslut för hela nordstatsarméns räkning, precis som man diskuterat så många kvällar vid lägerelden.


Buford sände ett meddelande med kurir till Reynolds, där han meddelade att han var engagerad med Hills och kanske Ewells kårer norr om Gettysburg. Han behövde omedelbara förstärkningar. Skulle han stanna och slåss? När Reynolds erhöll meddelandet någon timme senare, svarade han inte på det, han satte sporrarna i sin häst och red i sporrsträck norrut, endast med sin livvakt och kårfanan smattrande i fartvinden.

Det har ofta diskuterats varför general Lee lät sig dras in i Gettysburg. General Longstreet gillade inte upplägget, med nordstatarna dikterande platsen för slaget, kontrollerande geografin. Han menade att man borde dra sig ur, retirera och göra exakt samma sak som Buford, men på deras villkor. Lee vägrade, vilket endast kan bero på att han köpte generalerna Hills och Heaths missuppfattade bild av nordstatarnas agerande. Det de såg som kaos på andra sidan, med kavalleri ridandes hit och dit utmed en förskräckligt tunn front, i var i själva verket Bufords taktik för dagen. De var lurade, det var menat för dem att tro exakt vad de antog, att det bara var en fråga om att fösa undan förvaret, ta åsarna där bakom och slåss en annan dag. Det var vetskapen om att Hills och Ewells kårer snabbt kunde grupperas för anfall under dagen, mot en fiende som var mer oorganiserad än dem, som drev händelserna framför sig. Så när nordstatsinfanteri, svettiga efter en sjuhelsikes marsch, började avlösa kavalleriet ute på fälten, så fortsatte först Hill och senare Ewell att pressa på med mera trupp. Under dagens lopp hade Lee bestämt att detta var platsen för striden, i rak motsats till vad han tidigare haft för avsikt. Longstreet var chockad.

Pettigrew

Nordstatarna genomförde norr och väster om Gettysburg en skicklig fördröjningsstrid mot numerär övermakt, så att bakomkommande trupper kunde befästa åsryggarna att falla tillbaka på. Lee förde sina två tätkårer sida vid sida, med Ewell längst ut öster, anfallande rakt norrut, nu genom själva staden Gettysburg, och Hill närmast, i väster, kämpandes över åar och åsryggar, långsamt framåt. General Buford kunde lättad dra sig ur striden med sin brigad. Han hade tagit femtioprocentiga förluster, men lyckats över förväntan med sitt värv, att engagera men hålla sydstatarna borta från Higher Ground. Han såg aldrig Reynolds mer i livet. Den hårdförde kårchefen stupade för en prickskytts kula och under flera timmar leddes striderna vid Gettysburg denna första dag av hans ställföreträdare, general Abner Doubleday, till dess att chefen andra kåren, general Winfield S. Hancock, kom upp och avlöste honom.

Vid eftermiddagen var slaget om Gettysburg i full kraft. Tiotusentals man var engagerade på båda sidor. Snustorra fält, skogar och Gettysburg stod i brand efter häftig artilleribeskjutning, röken och larmet hördes vida omkring. Hela USA visste nu vad som hänt. General Hills ansträngningar under förmiddagen från väst hade avlösts av Ewells förnyade krafter från norr under eftermiddagen. Doubleday och Hancock hade fört tillbaka sina förband till Cemetary Ridge, fiskkroken, söder om staden, där man nödtorftigt lyckats uppföra en enkel försvarslinje utmed åsryggen. Man förde hela tiden upp ny trupp söderifrån, utschasade män som marscherat hårt i timmar tvingades omedelbart gå i strid på krönen. Det var oerhörda krav som ställdes på dem i denna timma. Ewell kastade fram sina divisioner i återkommande attacker, utan framgång. Den mest störande nyheten general Lee fick under denna dag, när han själv var upptagen med att dra samman sin egen armé i väster, var att nordstatarna, The Yankies, slogs på ett sätt man aldrig sett tidigare. Förut hade man alltid kunnat pressa dem till underkastelse, inte nu. De vägrade släppa den där förbannade åsryggen.

Mörkret föll den första dagen och striderna mattades av till en duell med artilleri och fosforgranater. General Ewell kritiserades hårt av flera generaler i hans egen och Hills kårer för att inte ha gjort tillräckligt. Lee lyssnade tålmodigt, men sin vana trogen gjorde han inget, utan förväntade sig att alla förstod situationens allvar. Samtidigt hittade general Meade, chefen för Army of Potomac, fram till Hancocks stab. Han var en dag försenad och inte nöjd med detta. Han hade tvingats in i en strid han inte haft att göra med. I en liten stuga, fullproppad av generaler, varav flera skadade, ställdes han inför faktum Tusentals man hade redan offrats vid Gettysburg, striden var satt. Han såg Hancock i ögonen och frågade om förutsättningarna var goda – if the grounds are good? Hancock svarade självsäkert att det var de – yes, the grounds are very good, Sir. Meade såg sig om bland männen i rummet, nickade och sa: – Okay, let’s fight.

2. Longstreets attack, 2 juli


General Longstreet gillade inte läget. Han hade varit kritisk ända från dagen innan och hans tveksamhet hade noterats av general Lee. Mycket pekade på att den gamle generalens främsta stressmoment var känslan av att hans andreman inte var med på noterna. På kvällen den 1 juli hade Longstreet beordrats av Lee att föra fram sin kår från kön och på morgonen den 2: a utföra en attack mot unionsarméns ställningar utmed den södra sektionen av Cemetary Ridge. Longstreet hade ifrågasatt detta. Det var inte så, som Lee antog, att man därigenom kunde flankera nordstatarna och rulla upp dem. De visste inte hur de blå linjerna var beskaffade i detalj, eftersom fullvärdig spaning inte hade utförts.

Den stora frågan i detta avseende: Var fanns J. E. B. Stuarts kavalleri? Med enbart infanteri kunde Longstreet inte räkna med att utläsa den tänkta frontens beskaffenhet. Under natten kunde han själv höra hur nordstatarna byggde på sina ställningar på höjderna framför Cemetary Ridge, som Peach Orchard och Devil’s Den – what a name? Dessutom, hur långt söderut, eller svängt österut var unionens linjer? Han kunde inte utröna detta, han skulle få kämpa blind. Longstreet hade tre divisioner i sin kår, men kunde enbart bruka två av dem. Hans främsta enhet, general George E. Picketts division befann sig fortfarande i kön, utförande nödvändigt skydd i ryggen åt hela Army of Northern Virginia.

Longstreet

Åtta brigader hade han till förfogande, under divisionscheferna Lafayette McLaws och John Bell Hood. De skulle tvingas avancera över öppen terräng, inför högre fiendepositioner, bestyckade med artilleri, i två efter varandra följande omgångar. De kände inte exakt fiendens positioner och Longstreet led med sina divisionschefers tvivlande ansiktsuttryck. Det hjälpte föga att Lee ämnade utföra fortsatt tryck mot fienden i norr med Ewells och Hills utmattade kårer. Detta skedde minst en halvmil bort, hur skulle man kunna koordinera sådana avstånd? General Meades försörjningslinjer och rapportvägar var mycket mindre än hälften av deras och de dominerade de högre positionerna. General Hood var rasande och lade in om en officiell protest, en mycket allvarlig, disciplinär åtgärd, som Longstreet plikttroget noterade, men inte delegerade till Lee förrän långt senare.

Läget hos nordstatarna var inte mycket bättre. I söder var det som sämst, där tredje, femte och sjätte kårerna var i färd med att marschera in sina slutkörda trupper och fylla upp linjerna allt eftersom. Under föregående kväll och under natten hade general Daniel E. Sickles fört fram sin tredje kår till de framskjutna positionerna norr om Devil’s Den. När Longstreet attack igångsattes under de tidiga morgontimmarna pressades Sickles kår tillbaka under hårda strider. Under tiden fyllde man ut Cemetary Ridge bakom Sickles, med inkommande trupp ur general George Sykes femte kår. Striderna drog sydstatarna mer i nordostlig riktning än de önskat, medan Sickles retirerande soldater vek av västerut för att inte hamna under friendly fire från femte kåren. Läget var mer prekär för nordstatarna än vad kartorna avslöjar. Femte kåren hann knappt gruppera sig, det sista förbandet att placera sig på Cemetary Ridges absolut södra tipp, var överste J. Lawrence Chamberlains 20th Infantry Regiment Main, ur överste Strong Vincents tredje brigad. De klamrade sig fast på Little Round Top minuterna innan sydstatarna kastade sig över dem.


Kvar i Devil’s Den låg general Hood svårt sårad. Han bars bakåt på bår medan hans ställföreträdare, general Ewander M. Law fortsatte striden. Hood skulle överleva, men hans bitterhet smittade av sig på den nu deprimerade Longstreet. Striderna denna andra dag var ännu desperatare än dem dagen innan. De närvarande utländska militärobservatörerna på bägge sidor hade aldrig sett på maken när dessa gigantiska arméer av frivilliga brakade samman i fruktansvärda bataljer. Striderna på den södra delen av Cemetary Ridge var förödande. Sydstatarna studsade mot de envisa nordstatslinjerna. På Little Round Top slogs överste Chamberlains soldater nästan till sista man. Longstreet kommenderade reträtt när hans två kårer meddelade femtio procents förluster. Det fanns inget att göra. General Lee hade svårt att tackla den väldige ställföreträdarens talande tystnad när de möttes senare på eftermiddagen. Longstreet var stukad, hans tvivel större än någonsin.

I samma veva anlände J. E. B. Stuart med sin stab till Lees härläger. Han ignorerade de anklagande blickarna från kollegorna, utan bar sitt huvud högt. Han hade inget fel gjort, han bad om audiens hos general Lee. Han fick vänta i solgasset och svettas. När han väl fick stiga in i huset där Lee höll till, mötte han en general han inte sett tidigare. Den annars så sakrale Lee, en snäll Father Christmas i framtoningen, som aldrig höjde sin röst, ens i hetsade tillfällen, stirrade på honom med ögonen skuggade av återhållen ilska. Hade general Stuart missförstått hans order? Hade han uttryckt sig oklart? Detta att Lee omtalade Stuart i tredje person fyllde den tilltalade med ren och skär skräck. Hans protest stoppades tvärt med en enkel höjd hand. Lee förklarade i lugnt maner att Stuart undanhållit sina plikter och åsamkat hela armén stor skada. Stuart hade renderat Lee blind på slagfältet genom att undanhålla honom hela kavalleriet.

Stuart

Stuart brast i gråt och erbjöd Lee sin sabel som tecken på sitt omedelbara avsked. Lee skall ha drämt näven i bordet och vrålat – ja, vrålat – att det inte fanns tid till sådant nu. Han vädjade till Stuart att ta sig samman och hädanefter leverera den kompetens han så väl visste härskade i den egotrippade generalens inre. Stuart vacklade likblek ut ur huset. Han skulle aldrig spela en framträdande roll under Gettysburg, men kom att utgöra ett viktigt skydd för Lees rygg under reträtten tillbaka över Potomac River. Jeb Stuart, James Ewell Brown Stuart, är i militärhistorien ansedd som en av de främsta kavallerigeneralerna, en viktig byggsten i Lees tidigare framgångar under inbördeskriget. Han skulle efter Gettysburg fortfarande vara en primär resurs för Lee.

När andra dagen skymde trodde både Longstreet och Meade, på var sin sida av fronten, att det nu var över efter allt detta stridande. De hade fel.

3. Pickett’s Charge, 3 juli


General Lee var inte färdig än, han ville ha en förnyad attack mot unionens linjer på den tredje dagen, fredagen den 3 juli. Han ansåg sig inte kunna dra sig ur, utan att försöka ännu en gång. Han var pressad från Richmond och alla uppoffringarna, inför hans ideologiskt mycket motiverade trupper, skulle han förlora ansiktet. Longstreet var uppbragd, ännu ett anfall, nu när Meades trupper måste vara mer samlade än någonsin. Var fanns det förståndiga i detta? Rent taktiskt liknade planen den från föregående dag, en dubbel attack med Ewell mot unionens högerflank och Culp’s Hill, i kombination med Longstreet mot vänsterflygeln, med i första hand general Picketts ännu friska division.

Där fanns redan där e idé om att angripa mot unionens centrum, ett betydligt flackare landskap som utgjorde en öppning i Cemetary Ridge. Man antog att p.g.a. tidigare attacker utmed flankerna, hade Meade tvingast föra reserver från mitten. De initiala rapporterna talade om kanske 5 000 man i förstärkta ställningar, men där fanns artilleri. Under förmiddagen skedde dock ett skifte i Lees fokus. General Ewell hade inlett på morgonen den andra striden om Culp’s Hill, ett meningslöst anfall med svåra förluster, som nu stoppades helt genom att tungt federalt artilleri fördelades till platsen. Detta fick Lee att förstärka sin plan för Longstreet.

Pickett

Longstreet skulle med sin sista, friska division, Picketts Viginians, tillsammans med två nu relativt utvilade divisioner ur general Hills kår, generalerna Pettigrew och Isaac R. Trimble, utföra ett frontalangrepp rakt in i Meades center, där general Hancocks kår stod, i syfte att spräcka nordstatarna i två frontavsnitt. Tretton brigader, 16 000 man. Longstreet trodde inte sina öron. De skulle marschera dessa män i attackformation över en kilometer öppen mark, i uppförslut, utan vetskap om eventuella flankåtgärder från nordstatarnas sida, eller försvar för något sådant. Argumentet att Lee samlat nästan hela konfederationens artilleri, 150-170 pjäser, som understöd, imponerade inte mycket på den storvuxne mannen. Nu var det Longstreets tur att framföra en formell protest, han t.o.m. bad om att general Hill skulle leda anfallet, då huvuddelen av styrkan ändå utgjordes av hans folk. Lee tog illa vid sig och Longstreet bad om ursäkt. Förberedelserna sattes igång.

Longstreet placerade sin gamle vän och förtrogne, general Pickett som operativ chef. Hans division skulle utgöra höger flank. Det väldiga artilleriet stod under Longstreets artillerichef, den endast 28 år gamle överste Edward P. Alaxander. Vid möte de båda männen emellan drabbades Longstreet av ännu ett bakslag då Alexander upplyste honom om att de inte hade tillräckligt med ammunition, samt att logistiken för att få ytterligare granater levererade var minst sagt undermålig. Det hela var illa förberett.  Artilleriet hade två uppgifter, först att slå ut Hancocks artilleri, som de kunde se i kikare på andra sidan fältet, därefter skulle de skydda Picketts anfall med konstant bombardemang – då, endast då fanns det ett uns av chans att de skulle lyckas. Alexander gjorde helt klart för Longstreet att så skulle det inte bli under rådande omständigheter.


Vid ettiden på dagen startade överste Alexanders bombardemang av unionens linjer. Det kom som en överraskning och det tog tid för dem att svara. Ungefär 80 federala kanoner öppnade moteld och snart var hela området höljt i krutrök. Tusentals nordstatssoldater flydde undan den mördande elden, men stoppades upp av den väldiga, bakomvarande kroppen av general Meades reserver, minst 20 000 man. På grund av sydstatarnas tidigare splittrade anfallsscenario hade Meade beslutat placera sin taktiska reserv i mitten, med Hancocks kår, så att den snabbt skulle kunna flyttas åt ena eller det andra hållet. Det var egentligen ganska elementärt. General Hancock föll från sin häst, sårad, dock inte fatalt, av splitter. Nordstatarnas moteld, kraftigare än väntad, under ledning av general Henry J. Hunt, bidrog till att försena Picketts förberedelser. Efter tre timmars spärreld, mattades det av från sydstatarnas håll och anfallet rullade igång.

Ur skogarna väster om fronten klev så Picketts divisioner ut i öppen vy. Deras linjer sträckte sig närmare två kilometer i bredd och rörde sig framåt under karaktäristiska s.k. rebelltjut. Man marscherade över fältet med bajonettförsedda musköter mot axeln, klev över gärdesgårdar och enskilda vägar, likt en mäktig lavaström. Man fördes framåt av sabelviftande officerare och fanvakter, vars baner, sargade från gamla bataljer, svängde i hettan. En del brigadchefer red stoiskt till häst, såsom generalerna James L. Kemper och Richard P. Garnett i Picketts division. I kikaren kunde Longstreet se att den avtagande artillerielden inte alls var enbart taktik. Han såg överste Alexander rota runt i ett berg av tomma, rödmålade granatlådor. Till sist uttryckte den unge artilleriofficeren sin förtvivlan när hans kanoner helt tystnade, genom att slänga sin mössa i marken och gömma ansiktet i händerna. Från sina positioner kunde generalerna Lee, Longstreet och Pickett höra hur ett jättelikt mänskligt vrål steg från de blå linjerna på andra sidan. Tusen och åter tusen man reste sig upp och kom rusande bakifrån. Nu skulle det bli Turkey Shoot och alla ville vara med. Förstört artilleri vid frontlinjen ersattes och laddades med kartescher. Längre bak styrdes tyngre artilleri in sina spränggranater mot de avancerade sydstatarna. En mördande eldgivning exploderade.


Slakten startade när Picketts trupper hade hälften kvar att avverka, en 5-600 meter. Linjerna mejades ner allt eftersom de fylldes på bakifrån. Generalerna Kemper och Garnett föll omedelbart, hästarna drevs i panik bakåt genom de stupande leden. Det gick inte längre att föra fanorna framåt, utan de måste föras sänkta för att överhuvudtaget kunna avancera. General Lewis A. Armistead, den kvarvarande brigadgeneralen i Picketts division, tog sig framåt och spetsade sin karaktäristiska, svarta hatt på sin sabel och med den höjd över huvudena manade han på männen med stridropet – Forward Virginians. Man nådde fram, men all kraft var ute ur momentet. General Armistead både sköts och stacks ner av bajonetter innan han avled i armarna på federala officerare. Ur tusentals trotsiga strupar ropade nordstatarna om och om igen: – Chansellorsville, Chansellorsville, Chansellorsville.

General Lee lämnade sin position och red ner för att söka upp sitt folk. Han kommenderade allmän reträtt och gruppering för försvar. När han fann Longstreet hade dennes stab just fysiskt hindrat honom från att försöka igångsätta ett anfall med sig själv till häst, ett klart självmordsförsök. General Pickett hittades svårt chockad i skogen. När Lee, i ett försök att tala förstånd med den tomt stirrande mannen, bad honom se efter sin division, svarade han entonigt och utan kraft: – General Lee, jag har ingen division längre. 6 000 man lämnades döda och lemlästade på fältet, för trossarna att ta hand om under eftermiddagen och kvällen.

Grant och Lincoln

Nordstatarna hade segrat, till sist. Alla var utmattade, flera generaler var sårade, eller stupade, det var ingen större svårighet för Meade att propagera för en ny, försiktig taktik. Oppositionen, nu med kårchefer som Reynolds och Hancock ur leken, leddes av general Buford. Han menade absolut att man skulle ta tillfället i akt att gå till attack för att en gång för alla förstöra Army of Northern Virginia, general Lees hela befäl, konfederationens huvudsakliga militära styrka. Man hade hela reserven intakt, general John Sedgwicks hela sjätte kår, hans eget kavalleri …

… men, nej. General Meade bröt mot sin stående order från president Lincoln när han kommenderade rast och vila. Det var som om han ville suga på tillfredställelsen av att ha överlevt den strid han aldrig planerat från början. Från Harpers Ferry kom ytterligare goda nyheter, nordstatarnas Army of the West, under general Ulysses S. Grant hade resolut besegrat fienden i en framgångsrik offensiv. Meade kunde i detta läge inte tänka sig att allt detta goda skulle försätta honom i problem.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar