lördag 11 juli 2015

Der Löwe von Afrika


I den preussiska militärhistorien finns det en general som förtjänar ett alldeles eget kapitel, en slags sagoomspunnen kombination av traditionell europeisk taktik och storartad nytänkande. Han var en väldig innovatör inom begreppet kvalitet alltid övertrumfar kvantitet, samt en av fäderna till modern gerillakrigföring, general der infanterie Paul von Lettow-Vorbeck – Afrikas lejon.

Allt börjar som vanligt. Född 1870 in i en pommersk militärfamilj i Saarlouis, Saarland, kadettskolor i Potsdam och Berlin-Lichterfelde, löjtnant i den kejserliga tyska armén 1890, därefter 3. Garde-Regiment zu Fuss, ett elitförband. Sedan sker det under ett decennium en dramatisk ändring i den utstakade riktningen för den unge von Lettow-Vorbeck. Sökandet efter äventyr och ära innebar bl.a. att han deltog i experimentella enheter, som kejserliga Seebataillon, en föregångare till tyska kustjägarna. Men han letade sig även ut ur det av militära framgångar dästa och ekonomiskt/politiskt självgoda Tyskland, samt Europa i sin helhet. År 1900 ställde han in sig som Hauptmann i den tyska militärkontingenten under den gemensamma västerländska och japanska styrkan i Kina. Det var Boxarupproret, en kinesisk, nationalistisk rörelse som hölls för god av den kinesiska änkekejsarinnan Cixi.


Uppdraget var ett vittnesmål över hur pass armén uppskattade von Lettow-Vorbeck. Inte vem som helst fick representera de preussiska traditionerna i periferin under sådana förhållanden. Han skötte sina kort väl, men han avskydde hela erfarenheten. Han gav inte mycket för gerillakrigföring – åtminstone inte på motståndarsidan, bör här anmärkas – det var då mest ett irritationsmoment. 1901 var han hemma i Berlin och tog plats i den aktade generalstaben. 1904 tyckte dock arbetsgivaren att hans erfarenheter gjorde honom som klippt och skuren för Afrika och namnet von Lettow-Vorbeck skulle härmed för alltid skrivas in i de militärhistoriska rullorna med brinnande guldskrift.

Tyskland hade kolonier på tre håll i Afrika i början av 1900-talet, först i vad som idag är Kamerun, därefter i det s.k. Tyska Östafrika, d.v.s. dagens Burundi, Rwanda och merparten av Tanzania, samt i Tyska Sydvästafrika, idag Namibia. Von Lettow-Vorbeck anmälde sig till Schutztruppe, vilket var namnet på de små förband som utgjorde tyskarnas militära representation i deras kolonier. Begreppet hade skapats i Tyska Östafrika 1888 i syfte att möta de uppror mot deras intressen där. Det utgjorde ingen konstant militär närvaro, till skillnad från t.ex. i brittiska kolonier, utan var mera av en militär administration beläget i Berlin, beredd att sätta boots on ground, om så krävdes.


Det var till de då aktuella upproren hos Nama- och Hererofolken i Tyska Sydvästafrika som von Lettow-Vorbeck anlände. Han sårades omedelbart i en mindre strid och tvingades till brittiska Sydafrika för bättre vård. Han slapp därför delta i de omfattande massakrerna som tyskarna genomförde mot lokalbefolkningen i området, en faktor som skulle ha sin betydelse i kommande sammanhang. Han återvände hem till Tyskland efter en i sammanhanget rätt snabb historia. Han skulle dock komma att återvända.

Tiden fram till första världskriget innebar åter generalstaben, befordran till major och bl.a. ledning av II. Seebatailon i Wilhelmshaven. Innan vi tar oss an det stora kriget måste vi stanna upp och summera von Lettow-Vorbecks karriär och erfarenheter så här långt. 1914 är han en traditionell men ändå annorlunda officer i den kejserliga armén. Han tillhör definitivt eliten, förtroendet för honom är starkt, han är bevisligen mycket kompetent. Han har erfarenheter av att bekämpa gerilla, samtidigt som han utbildat och lett okonventionella infanterienheter åt flottan. Han är en officer som kan tänka utanför boxen, som inte nödvändigtvis hindras av de preussiska traditioner som ändå så starkt influerat hans bakgrund. Han har uppenbarligen förmågan att välja ut för och nackdelar med olika militära förhållanden i sin samtid, något som skulle tjäna honom mycket väl inför det som nu sker.

Karen Blixen

Befordrad till överstelöjtnant begav sig von Lettow-Vorbeck redan i april 1914 till Tyska Östafrika för att där ta kommandot över det lokala Schutztruppe. På resan till Afrika med fartyg mötte han danskan Karen Blixen, som tog starkt intryck av den stilige, tyske officeren/älskaren. Hon förstod att han var en preussare ut i fingerspetsarna, satt att tjäna den tyska kronan till sista blodsdroppen, men också en man med insikt om vad som var gångbart i kolonierna. Han var i mycket Karen Blixens första erfarenhet av Afrika. När kriget väl startade i Europa några månader senare, var han fast besluten att där nere, långt borta från all ära och redlighet, binda så mycket brittisk trupp han förmådde med det lilla han hade, det var hans primära mål.

Det gick faktiskt stick i stäv med vad Berlin önskade och vad den tyske guvernören Heinrich Schnee propsade på. De hade utgått ifrån att hålla kolonierna utanför kriget, att dessa skulle förhålla sig neutrala. Von Lettow-Vorbeck förstod, helt riktigt, att britterna aldrig skulle acceptera det, att de naturligtvis skulle invadera för att utöka sina arealer mot en till synes försvarslös fiende – vem skulle inte det? Tillsammans med belgiska och portugisiska enheter kunde den brittiska kronan mästra uppåt 300 000 reguljära och koloniala trupper i Afrika som helhet. Mot detta hade von Lettow-Vorbeck initiellt 2 600 tyska officerare och soldater, mestadels äldre reservister och frivilliga, mycket stridsvilliga och resursstarka, men ändå … samt fjorton kompanier, ca 2 500 man, kolonialtrupper, d.v.s. askaris, afrikanska legoknektar, i det här fallet från Dinkafolket i södra Sudan. Von Lettow-Vorbeck hade aldrig mer än 14 000 man under sitt befäl under de kommande årens strider.

Kapten Looff

Han insåg att britterna hade trumf på sin hand, så de fick slå första slaget. Han lät också detta ske den 2 oktober 1914. Platsen blev Tanga, den nordligaste hamnstaden i dagens Tanzania. Den brittiske generalen Arthur Aitken med 8 000 brittiska och indiska soldater, understödda av flottan. Det var en landstigningsoperation och därmed komplex till sin natur.  Von Lettow-Vorbeck hade avdelat blott 1 000 man till Tanga, men han räknade med att britterna skulle få kämpa även mot de uppenbara logistiska problemen. Anfallet skulle ha föregåtts av artilleriförberedelser från sjöss, men så skedde inte eftersom brittiska flottan var övertygad om att tyskarna minerat hamninloppet. Så var det inte, det fanns inte resurser för det, men britternas svepande av hamnen gav tyskarna tid att spetsa till sitt försvar.

Von Lettow-Vorbeck var, precis som de flesta andra europeiska kolonialister, en fullblodsrasist, dock med en betydligt mer realistisk attityd gentemot sina svarta soldater. Till skillnad från sin brittiska motpart såg han till att hans askaris kunde hantera moderna vapen, såsom det tyska Mausergeväret och Maximkulsprutan. De skulle också kunna applicera sprängmedel och minor. Han hade å andra sidan inget val och det skulle visa sig vara ett klokt beslut, tyskarnas askaris var, eller blev förstklassiga yrkessoldater, som kom att utgöra deras ryggrad under hela kriget. De var också hårdare disciplinerade än andra askaris, enligt preussiskt maner, vilket visade att militär kompetens spelar roll i gerillakrigföring. Von Lettow-Vorbeck hade också på rekordtid lärt sig swahili, vilket imponerade mycket på hans svarta soldater, han hade ju dessutom inte rykte om sig att vara en folkmördare.


Slaget om Tanga, som pågick i fyra dygn, skulle bli den största sammandrabbningen av dem alla. Tyskarna kunde med hjälp av rörelse och eldkraft slå tillbaka de häftiga anfall som britterna lyckades samla utifrån en trängd position utmed kustbandet. Det var oerhört viktigt för von Lettow-Vorbeck att segra denna första gång, inte bara för att det var strategiskt nödvändigt, kusten var avgörande för tyskarnas försörjning, utan också för att det skulle ge Berlin en tydlig signal att skicka förstärkningar, vapen och ammunition till Afrika.

Så blev det också. Med förlustsiffror på strax över hundra tyskar och askaris, mot närmare 800 brittiska och indiska, i ett fortsatt tyskt Tanga, gav hejdundrande eftermäle hemma i Tyskland. Von Lettow-Vorbeck fick redan här sitt smeknamn, Afrikas lejon. Några nya tyska trupper erbjöds han aldrig och det var kanske bäst så, med facit i hand. Däremot fick han moderna vapen tillsända, vilket var viktigare, samt kapital för att värva fler askaris. Under hela konflikten var tyskarnas svarta trupper bättre utrustade än de reguljära brittiska enheterna, en viktig skillnad. Däremot hade han skriande brist på officerare. Han hade förlorat många kamrater i Tanga, vilket vittnar om stridernas karaktär och officerarnas utsatthet i de snabba förflyttningarna. När nu anslaget var satt, övergick von Lettow-Vorbeck till offensiv strategi. Det dög inte att sitta och vänta i ett sådant underläge, utan han kommenderade räder in på brittiskt territorium för att binda upp fler fiendestyrkor i fasta positioner. Den strame preussaren hade blivit en fullfjädrad gerillakrigare.

General Smuts

Under sin tidigare korta vistelse i Tyska Sydvästafrika och senare konvalescens i Sydafrika, hade han träffat på en grupp människor han kom att beundra mycket och tog mycket intryck av – afrikander, eller boer. Dessa huvudsakligen holländska ättlingar, som kommit till södra Afrika i mitten av 1600-talet efter det att Nederländska Ostindiska Kompaniet etablerats i Kapstaden, hade lagt under sig betydande landegendomar, samt helt infiltrerat den vita befolkningen i territorierna. En märkligt homogen grupp av närmast religiös fanatism när det kom till bosättning – namnet boer betyder ungefär just bosättare. Med tiden blev de urstyva krigare som besegrade den svarta urbefolkningen, inte minst zulus, i bataljer med styrkeförhållanden en mot hundra. Deras vagnborgar, s.k. kraals, har gått till militärhistorien. Kampen mot Storbritannien under Boerkrigen vid förra sekelskiftet är episka. Den slutliga förlusten till trots, deras framgångsrika strider berodde på skicklig gerillakrigföring med tonvikt på tekniskt övertag på vapensidan. Man köpte Mauser och Maxim från Tyskland och tyskarna i Afrika kände alltid en närhet till boerna. Von Lettow-Vorbeck hade några av dem vid sin sida i Östafrika.

Uppfinnarrikedom var viktig för tyskarna. När kryssaren SMS Königsberg skadades fatalt i batalj med brittiska s.k. monitors vid Rufijiflodens delta 1915, tog von Lettow-Vorbeck över dess besättning, under kommendörkapten Max Looff, samt kanonerna ombord och bildade bl.a. sitt i praktiken enda artilleriförband. Det var hög tid, den legendariske generalen Sir Jan Christiaan Smuts – afrikander – ledde 45 000 brittiska trupper in i Tyska Östafrika, tillsammans med belgarna. Tyskarna svarade med att utnyttja topografi och klimat mycket väl. General Smuts synade dock bluffen och manade på med ständigt nya trupper för att dränka motståndet. I slaget vid Mahiwa 1917 förlorade tyskarna över 500 man, mot 2 700 britter. Mötet von Lettow-Vorbeck och Smuts är intressant, då den ene lärt sig gerillakrig genom att en gång bekämpa det och den andre kunde kväsa gerilla efter att själv aktivt utövat den sortens krigföring. Smuts hårda strategi lyckades, det blev en fråga om att förlora slagen, men till sist vinna kriget. Det var enkel, om än grym, mattematik, von Lettow-Vorbeck kunde inte ersätta sina förluster, vilket Smuts kunde med lätthet.

Återkomsten

Tyskarna besegrades aldrig, men de stöttes ut ur Tyska Östafrika, även om de fortsatte att framgångsrikt attackera brittiska intressen i Rhodesia, dagens Zimbabwe. Von Lettow-Vorbeck kapitulerade den 25 november 1918 med inte fullt 5 000 man, varav 150 var tyskar. På sätt och vis hade man lyckats med sitt uppsåt, man hade bundit stora mängder brittisk trupp, bl.a. hela den sydafrikanska kontingenten i Afrika. Man hade framför allt lärt världen en ny läxa, inte bara hur man slåss effektivt som gerilla, utan också, indirekt och ofrivilligt hur en sådan armé besegras. Jan Smuts bidrag gav honom till sist statsmannaprestige när han var med och skapade det som idag är det oberoende Sydafrika. Han var också instrumentell i exploaterandet av den afrikandiska militärkulten till vad som senare blev apartheid, d.v.s. sydafrikansk fascism.

Von Lettow-Vorbeck återvände till Tyskland i mars 1919, som generalmajor och en nationell hjälte. Han och de kvarvarande tyska officerarna ur hans styrka marscherade under jubel genom Berlins gator. Själv red han på en svart häst. Tyskarna behövde verkligen den här känslan av framgång, nu när allt var förlorat. Man hade även tappat kolonierna, inte genom strid, utan genom diplomati i Versailles, så gick myten. Von Lettow-Vorbeck gifte sig, skaffade barn och undvek medvetet den röriga politiken i Tyskland, utan stannade i armén. Sommaren 1920 förlorade han sin kommission som officer, delvis för karaktären av hans truppförande under de kommunistiska upproren i Tyskland, vilket han var oskyldig till. Istället slog han sig ner med sin familj i Bremen, där han drev en framgångsrik handelsfirma mot den afrikanska marknaden. Han skulle komma att möta J. C. Smuts i England 1926 och de båda militärerna blev vänner för livet.

Gamla frontkamrater

Det blev ändå politik till sist. Mellan åren 1928 och 1930 representerade han det ärkekonservativa och rojalistiska Nationella folkpartiet i Riksdagen. Von Lettow-Vorbeck avskydde Hitler och nazisterna. Tillsammans med släktingen Hans-Jürgen von Blumenthal, en aristokratisk f.d. officer med kontakter in i den strängt nationalistiska s.k. Stahlhelmrörelsen, försökte man aktivt spräcka nazisternas grundplåt, deras militaristiska styrka. Det misslyckades och von Blumenthal skulle 1944 avrättas i samband med 20 julikomplotten. I syfte att avväpna den potentiellt farlige generalen, erbjöd Hitler honom positionen som ambassadör i London, eftersom man visste att han var mycket populär även hos den forne fienden. Von Lettow-Vorbecks svar har gått till historien, utan att någon egentligen känner till den korrekta ordalydelsen. Dra åt helvete skulle dock vara för lamt i det här sammanhanget.

Andra världskriget var en plåga för honom. Båda hans söner, Rüdiger och Arndt, stupade på östfronten. Han bjöds ofta in av Wehrmacht som celeber gäst, eller talare. Där hade han fortfarande sin största fan club. Han överlevde kriget tack vare sin höga ålder och att han höll huvudet nere. Det var inte förrän under det tyska ekonomiska undret på 1950-talet, något han välkomnade, som hans stjärna åter började lysa. Obefläckad som han var av nazismen, kunde han på ålderns höst njuta av en renässans för hans äventyrliga bakgrund. Karin Blixens hyllade litteratur hjälpte till. 1953 besökte han sitt Östafrika för sista gången, där han hyllades av både fiende och vän. Ett par hundra överlevande askaris följde honom överallt.



Paul von Lettow-Vorbeck avled i Hamburg så sent som 1964, endast elva dagar före sin 94: årsdag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar