tisdag 2 juni 2015

Stridskuken


Efter den hyllade TV-serien Band of Brothers kom The Pacific 2010. Åter igen byggd på ett samarbete mellan Steven Spielberg och Tom Hanks, baserades denna historia inte på en bok, utan på ett antal memoarer skrivna av veteranerna Eugene Sledge, Robert Leckie och Chuck Tatum. Serien handlar om tre soldater ur olika regementen i 1st Marine Division, Sledge, Leckie och den mytomspunne krigshjälten, sergeant John Basilone*, som erhöll Medal of Honor vid Guadalcanal och sedan stupade på Iwo Jima.

The Pacific blev inte samma framgång som sin föregångare och det finns huvudsakligen två orsaker till detta. Först, serien upplevdes som splittrad i tid och plats. Krigsfilm vinner ofta dramaturgiskt på att vara smått klaustrofobiska, begränsade till en grupp soldater åt gången. Det andra var temat, kriget i Stilla havet – The Pacific. Denna del av den världsomspännande konflikten utgör huvuddelen av den amerikanska erfarenheten av kriget. Det var där det började, där det slutade. Det är i Stilla havet som kontroverserna finns för amerikanerna, både under och efter kriget – Hiroshima, Korea och Vietnam.


En av få förankringar i tid och plats som i vart fall existerar i The Pacific utgörs av en speciell karaktär, en officer, en regementschef vid Marinkåren. Spelad av den ärrade andraplansskådespelaren William Sandler**, gör karaktären blixtsnabba, men minnesvärda inhopp i handlingen. Han är baserad på en verklig person, som inte gick att missa om man tjänstgjorde i 1st Marine, överste Chesty Puller, den tuffaste marinkårssoldaten någonsin, skaparen av den moderna kårens hela uttryck och själ.

Det fanns inget taktiskt finlir med Chesty Puller, även om han räknades till en av Marinkårens allra främsta regements- och divisionschefer, det var desto mer blod, svett och tårar. Chesty var en stridskuk, plain and simple. Han var en s.k. Mustang, d.v.s. amerikanskt militärspråk för en officer som gått från menig till – i hans fall – generallöjtnant, de flesta av dem dessutom stridskommenderingar. Han talade som en menig och ledde som en sergeant, med rak hand och djävlar anamma. Chesty myntade mycket av den infanteridoktrin som är US Marines, att det finns inga genvägar, man slåss där man står och dödar fienden så nära man förmår. Hans män avgudade honom och han umgicks gärna med dem på deras villkor. En av hans egenheter som officer var att han ofta samlade sina underofficerare, sergeanterna, grupp- och plutonschefer och talade direkt till dem.

We officers give you the tactical means for victory in battle, but you have to lead the actual combat. The Corp is nothing without you.


Chesty fick han heta från första stund p.g.a. hans märkligt utskjutande bröstparti. Född 1898 som Lewis Berwell Puller i West Point, Virginia. Hans far ägde en speceributik, men dog plötsligt när pojken bara var 10 år. Han drömde tidigt om att bli soldat och modern ordnade så att han efter High School kom in på ärevördiga Virginia Military Institute, där hans hjälte, general Stonewall Jackson en gång varit rektor. Martha Puller hade då redan stoppat sin kavate son från att som 16: åring delta i gränskrigen mot banditer i Mexiko. Första världskriget rasade i Europa och när USA gick med hoppade Chesty av institutet, utan att erhålla någon examen, för han ville – go where the guns are. Vid det här laget hade han imponerats av Marinkåren, som han ansåg vara snäppet tuffare och antogs som vanlig rekryt till Boot Camp vid Marine Corps Recruit Depot, Paris Island, South Carolina.

Det blev ingen strid för Chesty, det stora kriget till trots. Marinkåren var litet, knappt 14 000 man och man användes bl.a. som personalpool åt armén, eftersom man hade gott om stridserfarna officerare och underofficerare. Detta kom sig av att Marinkårens huvudsakliga uppgift var att övervaka USA: s intressen i Latinamerika och Stilla havet. Därmed hamnade man ibland i stridigheter med dem som hotade dessa intressen. Chesty å sin sida tillhörde ännu inte dessa befälskategorier och saknade helt stridserfarenhet. Istället tillbringade han tiden på skolbänken, först för att bli underofficer, därefter på OCS, Officer Candidates School i Quantico, Virginia. Marinkåren svällde under den kreative kommendanten – den 13: e i ordningen – generallöjtnant John A. Lejeune. Man blev en styrka på över 70 000 man och de låg långt framme i tiden, övade bl.a. avancerade landstigningsövningar i Stilla havet. Lejeune såg behovet framför sig, som om han hade en kristallkula. Framtiden såg ljus ut för Chesty, som nu börjat göra ett namn om sig som ett av de bästa befälsämnena i kåren.

Chesty med pipa i munnen, Nicaragua

Första världskriget tog slut och mattan drogs helt undan från under kängorna på kåren. Man bantades hårt och den nykläckte fänriken Puller erbjöds tjänst som korpral – med fänriks lön – om han önskade fortsätta. Det var en besvikelse för honom, men han fick istället ett hett erbjudande från sina chefer – far till Haiti och anmäl dig till major Alexander Vandergrift*** och Gendarmerie d’Haiti. Detta var vad man i amerikansk militärhistoria kallar The Banana Wars. Från Spansk-amerikanska kriget 1898, då USA tvingade bort resterna av den spanska kolonialismen i Latin- och Centralamerika, samt Stilla havet, fram till Franklin D. Roosevelts Good Neighbor Policy 1934, utkämpade i första hand US Marines ett lågintensivt krig mot allehanda fientligt inställda rebeller i dessa områden. Rebellerna var inte så sällan uppbackade av främmande makt. Så t.ex. i just Haiti fanns det tyska intressen innan och under första världskriget i de s.k. Caco Wars.

Chesty blev löjtnant i det haitiska gendarmeriet, en paramilitär polisstyrka. Han blev kvar i fem år, fortsatte därefter till Nicaragua och det lokala nationalgardet där. Vid flera tillfällen ansökte han om att få återta sin officerskommission i Marinkåren, men de avslogs. Liksom för många andra amerikanska, namnkunniga officerare senare i historien, erhöll Chesty sin grundläggande militära erfarenhet i detta hårda och skitiga krig. Han blev dock i större omfattning än andra en expert på utbildning, träning och ledarskap av små, isolerade infanterienheter i oländig djungelterräng, ofta mot numerärt starkare fiender. Han förtjänade båda sina Navy Cross i Karibien och Centralamerika.  Chesty blev därmed instrumentell i Marinkårens skapande av taktik för småkrig, som blev deras specialitet för all framtid.
 
Guadalcanal

1931 fick han återvända till USA för en längre officerskurs på arméns infanteriskola i Fort Benning, Georgia och återtog äntligen sin gamla kommission som löjtnant i Marinkåren. Efter nya kommenderingar i Nicaragua, fördes han som kapten över till Kina och utbildning och ledarskap för deras marinkår. Han kom här att tjänstgöra under dåvarande Captain Chester W. Nimitz. Det var i Kina som han 1940 fick sin första förbandschefstjänst, 2: a bataljonen, 4: e Marinkårsregementet, hädanefter för alltid kallade The Magnificent Bastards. Året därefter återvände han som major till Staterna och satte upp 1: a bataljonen, 7: e regementet. Andra världskriget stod definitivt för dörren och Chesty hade hittat sitt hem för två decennier framåt, 1st Marine Division.

Marinkåren bestod nu av två divisioner, knappt 30 000 man. Beslut hade fattats att kåren skulle utökas, därav förstärkningen av 1st Marines med ytterligare ett regemente. Man var ännu flottans strykpojkar, betydligt sämre utrustade än armén, med tunga, vattenskylda kulsprutor och M1903 Springfields istället för det eminenta geväret M1 Garand. Veckorna efter Pearl Harbor såg Marinkåren över sin organisation och överstelöjtnant Chesty Puller viktes för regementschefssysslan. Han skeppades dock med sin bataljon som dess chef till Guadalcanal där han omedelbart gick i klinch med japanerna vid ån Matanikau, de allra hårdaste av strider. Japanerna trodde själva på myten att de oerfarna amerikanerna skulle falla till föga mot det härdade kejserliga infanteriet i djungeln. Marinkåren var excellent ledd av hårdföra officerare och professionella underofficerare, med lång erfarenhet från banankriget. Chesty var den främste av dem, alltid vid fronten, inspirerande med sitt praktiska ledarskap.


Djungeln innebar att marinkårssoldaternas uniformer ruttnade från kroppen och snabbt försvann varje tillstymmelse till gradbeteckning. Marinkåren blev en hårt sammansvetsad grupp av djungelkrigare, där soldaterna kände igen sina chefer vid utseende och karaktär. I det grymma elddop som var Guadalcanal var det Marinkåren som lärde japanerna hur man slåss på deras förutspådda hemmaplan. Chesty tog befälet över 7: e regementet efter att i tre timmar slagits axel vid axel med sina män i de fruktansvärda striderna om flygfältet Henderson Field, 24-25 november 1942. 70 man av hans kraftigt decimerade bataljon, kanske så mycket som en fjärdedel av förbandet, hade stupat, 1 500 japaner hade strukit med. Han var själv sårad. Chesty rekommenderade två av sitt folk till Medal of Honor, en av dem var sergeant John Basilone. Själv erhöll han sitt tredje Navy Cross, för uppoffringar långt, mycket långt utöver hans plikter. Tidigare hade han fått det s.k. V Device till sin gamla bronsstjärna, en markering att han fått ytterligare en. Överste blev han först den 1 februari 1944.

Resterande kriget ledde han 7: Marinregementet i fortsatta operationer på Nya Guinea, senare det 1: a regementet, 1st Marine, i de hårda striderna om Peleliu, hösten 1944. Han hade då förlorat sin yngre bror, överstelöjtnant Samuel D. Puller, chef för 4: e regementet, 3rd Marines, på Guam. Efter Peleliu skickades han äntligen hem, där han tog upp chefskapet över Marine Infantry Training Regiment, Camp Lejeune, Jacksonville, North Carolina. Där stannade han till krigsslutet, med sin tåliga hustru, Virginia. Marinkåren bestod vid krigsslutet av 12 divisioner och ungefär en kvarts miljon man, samtliga frivilliga, givetvis****. Kåren var det vapenslag som överlevde nedrustningen mest intakt, ner till 8 divisioner. Standarden, det mycket höga stridvärdet i begreppet US Marines, upprätthölls främst av män som Chesty Puller. Marinkåren var nu en av världens modernaste, bäst utbildade och mest dödliga, militära enhet, en som Pentagon inte hade för avsikt att vara utan.

Chosin Reservoir

Koreakriget innebar andra andningen för överste Puller. Han erbjöds naturligtvis ledarskapet för kårens spjutspets, 1st Regiment, 1st Marine Division. Denna enhet erhöll sitt smeknamn i.o.m. att deras chef placerade sin stövel på dess stränder – Inchon. Chesty spelade en vital roll i general Douglas MacArthurs briljanta inbrytning från havet vid vad som idag är det ekonomiska undret Sydkoreas ledande hamnstad, Inchon. Genom denna operation anföll Förenta Nationernas styrkor den nordkoreanska invasionsarmén i ryggen, med Chesty Pullers regemente som ledarenhet. För besväret erhöll han Silver Star Medal, senare sitt andra Legion of Merit, samt Distinguished Service Cross, DSC. Vid slaget om Chosin Reservoir, det kanske mest kända från Koreakriget, fick han sitt femte Navy Cross, en otrolig bedrift för en så pass hög officer. Det var under de fruktansvärda striderna i Chosin som han myntade ett av sina typiska resinemang:

We’ve been looking for the enemy for some time now. We’ve finally found him. We’re surrounded. That simplifies things.


Chesty befordrades till brigadgeneral i januari 1951, vilket innebar att han även blev ställföreträdande chef för 1st Marine Division. I slutet av februari avled generalmajor Bryant Moore i en plötslig hjärtattack och chefen 1st Marine, generalmajor Oliver P. Smith , fick ta befälet över IX armékåren. Chesty tog under drygt en månad över ledarskapet av sin gamla division. När general Smith återtog sitt kommando fortsatte Chesty som hans ställföreträdare, en roll han passade mycket väl i eftersom det gav honom friheten att gripa in där det behövdes. Till sommaren samma år var han åter hemma i USA. Han tog ledarskapet för 3rd Marine Division. 1953 befordrades han till generalmajor och chef för 2nd Marines i Camp Lejeune. Där drabbades han av en stroke 1955 och tvingades i pension efter över 40 år i Marinkåren. Han avtackades av president Eisenhower och erhöll av kåren rangen och pensionen för en generallöjtnant. Han fortlevde sitt liv vid hustruns sida i Hampton, Virginia, till sin död 1971, 73 år gammal.

Chesty Puller var avlägsen kusin till general George S. Patton.


Fotnot:
Filmen Heartbreak Ridge från 1986, i regi av Clint Eastwood, har en intressant koppling till Mighty Chesty. Marinkårens 27: e kommendant, general Robert H. Barrow, var en Mustang även han, något mycket vanligt i kåren. Han var också den siste veteranen från andra världskriget i den rollen, som lät värva sig som menig 1942. Under Koreakriget var Barrow kompanichef i 1st Marines, underställd Chesty Puller. Han erhöll bl.a. Navy Cross under striderna i Chosin Reservoir.



Barrow tog över som kårens ende fyrstjärnige general, The Commandant, 1983, mitt under Ronald Reagans stora, militära upprustning, som ytterst innebar seger i det kalla kriget. Bland det första han genomförde var att spräcka det tramsiga navelskådande som kåren befunnit sig i sedan Vietnamkriget. Han återintroducerade The Rifle Man’s Code, så fundamental i Chesty Pullers filosofi. Idag, oavsett vilken position man önskar hålla i kåren, läkare, jurist, präst, general, så måste man alltid genomgå Basic Infantry Training, lära sig agera som soldat på slagfältet, fungera som en byggsten i grupps strid, vara en Rifle Man.

Filmen Heartbreak Ridge blev ett instrument i denna process, ett svar på amerikanska flottans inblandning i filmen Top Gun samma år. Det var i mycket en reklamfilm för kåren, den nya, traditionella, riktiga kåren, helhjärtat uppbackad av general Barrow. Clint Eastwood hämtade inspiration till sin Gunnery Sergeant Thomas Highway från Chesty Puller, både personen och den anda han önskade kåren skulle upprätthålla.

Robert R. Barrow

Clint Eastwood tillhörde å sin sida aldrig Marinkåren, han tjänstgjorde under Koreakriget i armén, vid Fort Ord i Kalifornien, som siminstruktör.

US Marines består idag av 4 divisioner och 190 000 man, med ytterligare 40 000 i reserven.




* Chuk Tatum deltog inte som karaktär i serien, hans var dock frontkamrat med sergeant Basilone, vilket hans memoarer handlar om.

** Die Hard 2, Bill & Ted’s Bogus Journey, Nyckeln till frihet, Den gröna milen etc.

*** Alexander Vandergrift blev en av Marinkårens främsta generaler under andra världskriget. Han erhöll Medal of Honor på Solomonöarna, en av få generaler som lyckats med det. Han blev den första marinkårsofficer som blev fyrstjärnig general i aktiv tjänst. Vandergrift blev kårens 18: e kommendant.


**** Den amerikanska marinkåren har aldrig känt behovet att släppa någon form av värnplikt över deras förstukvist. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar