torsdag 25 juni 2015

Husky


Invasionen och därmed befrielsen av Sicilien, juli till augusti 1943 hade många motiv för sitt genomförande. Det var definitivt ett generalrep inför Operation Overlord nästkommande år, det förväntades tippa över den italienska vågskålen i de allierades händer och det skulle blidka Sovjetunionen inför de väntade, stora sommaroperationerna på östfronten. Operation Husky spikades under konferensen i Casablanca samma januari, då kriget i Nordafrika gick mot sitt slut och istället Stalin propsade på ytterligare press på fienden, helst en invasion av det Europiska fastlandet. De västallierade var inte redo ännu, eller snarare Washington var det, dock inte London. Britterna fruktade fortfarande massaker i Frankrike och pekade på Medelhavet istället.

Amerikanarna gav med sig inför prospektet att en dubbel framgång, Medelhavet och Ryssland, skulle åderlåta Wehrmacht inför det stora språnget. Man började värma upp inför Sicilien när en seger där skulle tvinga Luftwaffe längre norrut, varvid transporterna över Medelhavet, in i Svarta havet och till Sovjetunionen den vägen gjordes enklare. Sedan var det frågan om Turkiet. Man hoppades få turkarna att gå i krig. Ankara förhöll sig neutrala på de allierades sida, dock inte beredda att ta det längre än så. Vid det här laget hade man åtskilliga erfarenheter av amfibieoperationer – Operation Jubilee: Dieppe 1942, Operation Torch; Marocco och Algeriet samma år. Amerikanska armén och Marinkåren hade i Stilla havet samlat på sig ytterligare kunskap att ösa ur.


Operation Husky var den hittills största allierade kampanjen i Europa, det var en amfibieoperation innefattade samtliga vapenslag, med landstigning av två arméer, till sist närmare en halvmiljon man, etablering av nödvändigt luftherravälde, massivt eldunderstöd och underhåll från havet, samt landsättning av trupp från luften. Det krävdes förberedelser, man ville till varje pris hålla platsen för landstigningen hemlig, samtidigt som man måste inleda flygbombning av militära mål och hamnar i Italien, vilket skulle bli allt för uppenbart. Operation Mincemeat förväntades lösa detta problem. Man använde sig av en död kropp, försåg den med hemliga papper som talade om en invasion av Grekland i första hand och via ubåt lät den landa på en strand i Spanien. Liket kom till tyska militära underrättelsetjänsten, Abwehrs, ägo – som genom ett under – och de tog det på allvar.

Operation Mincemeat bidrog genom ökat tyskt fokus på Grekland, till att sänka Churchills planer på en ytterligare front i Dardanellerna, via Tolvöarna, d.v.s. Operation Accolade.

Året innan hade slaget vid El Alamein bidragit till Röda arméns seger vid Stalingrad genom att uppehålla flera tyska divisioner, vikta för Ryssland, i Nordafrika. Operation Husky skulle åstadkomma en liknande effekt på Unternehmen Zitadelle, slaget om Kursk. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär. Oberbefehlhaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring, var tvungen att luta sig mot Comando Supremo i Rom och ett sönderfallande Italien. Hitler hade förvägrat honom att ta hem resterna av Afrikakåren, 130 000 tyska och de bästa av italienska trupper. De hade kapitulerat i vad führern hade sett som fästning Tunisien. I juli 1943 stod italienska sjätte armén för försvaret av Sicilien, under Generale d’Armata Alfredo Guzzoni, en övertygad fascist som varit både guvernör för Eritrea och italiensk försvarsminister under Mussolini. Han hade två italienska armékårer, XII och XVI, som även innefattade kustartilleri. Tysk förbindelseofficer var den ärrade generallöjtnanten Fridolin von Senger und Etterlin.

General Guzzoni

General Guzzoni hade ytterligare två tyska förband till sitt förfogande på Sicilien. I aktiv reserv och under direkt befäl av von Senger und Etterlin, stod 15: e pansargrenadjärdivisionen, samt den förbandsmässiga anomalin Fallschirm-Panzer Division 1 Hermann Göring. Denna egotripp i Reichsmarschall Görings namn, hade existerat i olika former sedan 1935 och var ansedd som en elitformation. Samtliga av dess regementen och fristående bataljoner bar riksmarskalkens namn. Samtliga axelmaktens förband var underbestyckade. Tillsammans bestod försvaret av Sicilien av 200 000 italienska trupper och inledningsvis enbart 30 000 tyska soldater. Där fanns ca 260 tanks att tillgå mellan de två tyska pansarenheterna. Italienska och tyska luftstyrkor i regionen uppgick till 1 400 stridsflygplan. Fältmarskalk Kesselring gjorde sig inga illusioner. I skenet av en kollapsande fascistregim och den allierade övermakten, hade han redan skissat upp planerna för Unternehmen Lehrgang, den kanske skickligaste genomförda evakueringen i militärhistorien. Han hade inte för avsikt att offra dyrbara förband för Sicilien.

Planerna på en amfibieoperation mot Sicilien hade legat i lådorna sedan långt innan Casablancakonferensen. I krigsspel på kartborden hade den allierade stridsledningen målat upp olika scenarior baserade på de underrättelseuppgifter man fortlöpande fick in. Man förkastade idéer kring Sardinien, som skulle lämnas därhän som ren överkurs. Vid den här tiden styrdes de allierade styrkorna fortfarande av Combined Chief of Staff, en ledningsgrupp bestående av USA: s och Storbritanniens respektive vapenslagschefer, underställda den politiska ledningen i Washington och London. Ännu hade man inte utsett en Europeisk överbefälhavare, idealet man strävade efter, men det var inför Husky som man tog ut general Dwight D. Eisenhower som ÖB för de kommande operationerna. Som hans ställföreträdare och de facto operativ chef för femtonde armégruppen i Medelhavet fanns general Sir Harold Alexander, tidigare chef för Middlle East Command. Staben, under ledning av den amerikanske generalmajoren Walter Bedell Smith, förlades på Malta, under Lascaris Battery, Valetta.

President Roosevelt på Sicilien, med general Eisenhower
Det finns en tendens i dagens militärhistorik att försöka passera debatten innan man spikade Husky i maj 1943. De aktuella armécheferna för operationen var alla upptagna i Tunisien under våren och diskussionerna inleddes utan deras närvaro. Det fanns två alternativa förslag på bordet. Den första utgjorde två separata anfall, ett vid den södra spetsen av ön, mellan städerna Syracuse i öster och Pozzallo i väster, samt ett vid den nordliga spetsen, kring staden Trapani. Båda landstigningsplatserna erbjöd goda stränder utmed flacka kuster, i ett annars mycket kuperat land. Det andra förslaget handlade om en gemensam operation i söder, den s.k. Combined Forces. Medan general Alexander, av kloka diplomatiska skäl, förhöll sig neutral, blev istället frågan en dragkamp mellan hans två arméchefer, general Bernard Montgomery, chef för åttonde brittiska armén, och så chefen för amerikanska sjunde armén, generallöjtnanten George S. Patton.

Det var två likvärdigt goda argument. Montgomery företrädde Combined Forces och propsade på säkerheten med att inte splittra styrkan, ett kontroversiellt ämne i militär planering, utan kraftsamla på ett ställe. Patton däremot föredrog den splittrade versionen, eller att helt koncentrera anfallet i norr istället. Historiskt kunde han inte se att någon överhuvudtaget någonsin invaderat Sicilien utan att först ta Palermo, öns största stad, hamn och administrativa centrum. – Palermo är nyckeln till Sicilien, sa han. Dessutom, fortsatte han, att operera enligt Combined Forces vore som att slå sig upp ur en tratt. Montgomery hade fördelen att komma loss tidigare från Afrika, men hans sätt att argumentera var som vanligt av den arroganta sorten, som fick åtminstone amerikanerna att misstänka att han hade personliga intressen i sin sakframställan. Patton bjöd på sitt sedvanliga jovialiska sätt på luncher, med drinkar och cigarrer. Han skrämde å sin sida en del höga potentater med att berätta att han minsann kom ihåg tidigare kampanjer på Sicilien, långt tillbaka i tiden. General Alexander var inte glad, klämd mellan två primadonnor. Eisenhower tröstade.

General Montgomery

Det blev Combined Forces som vann argumentet, det fanns en klar majoritet för det säkra före det osäkra. De två arméerna drogs samman i hamnar från Oran i Algeriet, till Beirut i Libanon. Montgomerys åttonde bittiska armé, segrarna från El Alamein, bestod av två kårer, XII Corps, under generallöjtnant Miles Dempsey, och generallöjtnant Sir Oliver Leese: s XXX Corps, som även innefattande styrkans betydande kanadensiska inslag, 1: a infanteridivisionen och 1: a pansarbrigaden. De skulle landsättas kring Cape Passero, Siciliens sydspets, samt i Notobukten, kring staden Avola, på en sammanlagt 40 km bred front. Två kårer utgjorde även Pattons sjunde amerikanska armé. Den för ändamålet uppsatta US Provisional Corps, under generalmajor Geoffrey Keyes, samt den tidigare grundplåten till den armé som Patton själv byggt upp, II Corps, förärat genom personlig överlåtelse till generalmajor Omar N. Bradley. Sjunde arméns landstigningsområde var Gelabukten på den sydvästra delen av ön.

Den sammanlagda, initiala styrkan utgjordes av 160 000 man, understödda av 600 tanks och närmare 3 000 stridsflygplan. Ledaren för den gigantiska flottmanövern var som vanligt chefen för brittiska Medelhavsflottan, den hårdnackade amiral Sir Andrew Cunningham, som utkämpat svårartade sjöstrider med tyskar och italienare under två långa år. För flygstyrkorna, inkl. flottans enheter, stod brittiska Mediterranian Air Command, MAC, under Air Chief Marschal Sir Arthur Tedder. Därunder sorterade bl.a. generallöjtnant Carl Spaatz: s amerikanska Northwest African Air Forces, NAAF, som stod för merparten av bombkapaciteten. Till sist skulle 460 000 man transporteras till och underhållas på Sicilien.

Fältmarskalk Kesselring

Kick off var satt till den 10 juli 1943. De allierade flygbombningarna intensifierades första veckan i juli, men gjorde så över hela Medelhavet, i Frankrike, utmed hela den italienska halvön och i Grekland. Axelmakternas flyg och sjöstridskrafter gjorde vad de kunde för att freda deras installationer. För fältmarskalk Kesselring var Messinasundet, mellan Sicilien och det italienska fastlandet, av avgörande betydelse. Det var ordentligt minerat både söder och norr om farlederna. Kustartilleriet hade kalibrerat sina pjäser. Natten till den 10 juli, strax efter midnatt, igångsattes Operation Husky med inledande landsättningar av fallskärmstrupper. Det var sammanlagt fyra operationer planerade för enheter ur två allierade fallskärmsdivisioner. Delar av brittiska 1th Parachutebrigade och 1th Airlandingsbrigade – skillnaden dem emellan var fallskärmar och glidflygplan – ur generalmajor George F. Hopkinsons 1st Airborne Division, samt huvuddelen av amerikanska 505th Parachute Infantry Regiment ur generalmajor Matthew B. Ridgeways 82th Airborne Division, släpptes över vad som p.g.a. hårda vindar blev onaturligt stora delar av södra Sicilien.

Endast ett fåtal glidflygplanen hittade rätt och femtio procent av överste James M. Gavins 505th PIR hamnade fel. Trots de stora logistiska problemen löste fallskärmssoldaterna sina uppgifter under mycket hårda och förvirrade strider. Broar och tillfartsvägare säkrades, väsentliga stödjepunkter antingen togs över, eller förstördes. Överraskningen hade lyckats och för besväret befordrades den endast 36 år gamle överste Gavin av Patton till brigadgeneral. Efter Husky skulle han ta över 82th Airborne och leda den med framgång genom Normandie och Nijmegen. Han skadade ryggen potentiellt allvarligt vid uthoppet på Sicilien, något enbart hans närmaste officerare kände till under hela det resterande kriget.


Vid gryningen den 10 juli, efter sedvanliga artilleri- och flygförberedelser från sjöss, gick de allierade arméerna iland vid sina respektive stränder på de sydöstra och sydvästra delarna av ön. General Guzzoni hade inte planerat för strid direkt på stranden, något som inte kan betraktas som en miss, utan enbart en version av lämplig taktik vid fientlig landstigning utmed en kust. En som antagligen lade märke till detta var fältmarskalk Erwin Rommel, som för tillfället befann sig i Grekland – väntandes på den allierade invasionen. Operation Husky: s D-dag blev därför något av en antiklimax, där de flesta problemen uppkom genom geografiska och meterologiska tillkortakommanden. Guzzoni och von Senger und Etterlin hade kraftsamlat strax bakom strandlinjen. Vi det här laget hade tyska förband infiltrerat de italienska linjerna. De allierade märkte snart av allt hårdare motstånd och de italienska kustförbanden slogs väl. Det hårdaste motståndet mötte Pattons sjunde armé, där 1: a infanteridivisionen – The Big Red One – stötte på tyskt pansar, inklusive Tigertanks, ur Division Herman Göring, understödda av italienskt infanteri.

Många italienska soldater kämpade tappert för kung och fosterland, men man deserterade också i stora mängder. Det verkade som om soldater anlände till Sicilien för att just desertera, nu när de västallierade befann sig i bakgården. Samtidigt ljög tyskarna för dem, både för Commando Supremo i Rom och på Sicilien. På en direkt fråga från general Guzzoni till von Senger und Etterlin, om tyskarna värmde planer på evakuering, svarade den sege, lille tyske generalen att så alls inte var fallet. De var ju vapenbröder. Tyskarna höll tillbaka på ett mycket skickligt vis, samtidigt som fältmarskalk Kesselring gödde myterna med ytterligare tyska förstärkningar från fastlandet. 1: a fallskärmsjägardivisionen luftlandsattes på ön den 12 juli och 29: e pansargrenadjärdivisionen anlände med fartyg till Messina den 18: e, bildandes XIV Panzer Korps under italienska 6: e armén. De allierades anfallsriktning var rakt norrut, mot Messina. Detta hade etablerats redan under planeringsstadiet, ett beslut som innebar att Montgomery och hans åttonde armé skulle spela huvudfiolen utmed ostkusten, medan amerikanarna mera agerade vänster flankskydd i de svårmanövrerade sicilianska bergen. Vid slutet av juli hade motståndet hårdnat betydligt och under skuggan av den majestätiska vulkanen Etna ställdes Montgomery inför blodigt faktum – han satt fast.

General Alexander

General Alexander var inte nöjd, det här fick bara inte hända. Det fick svåra politiska implikationer om de allierades första större militära operation på den europeiska kontinenten utvecklades till ett blodigt ställningskrig på ön Scicilien. Kollegan Montgomery visade nu upp sina sämre sidor, han började skylla på allt och alla, utom sig själv. Vad värre var för Alexander, han hade Patton att ta hand om. Den reslige amerikanen var gnällig som ett barn, förbannande Montgomery i både indirekta och direkta ordalag, beklagande sin egen andrafiol, där bland de otacksamma bergen. Alexander kände det som att hålla tillbaka en gläfsande bandhund i koppel med ena handen, samtidigt som han piskade på en stillastående åsna med den andra. Han tog upp ärendet med Eisenhower som förhöll sig märkligt eftertänksam.

Till sist hade Patton fått nog. Han hade förberett sig väl, det var inget uttryck av plötslig ingivelse. Mitt under pågående strid hade han omstrukturerat sin sjunde armé. I väster avlöstes Troy H. Middletons 45: e infanteridivision med Lucian K. Truscott Jr: s fräschare 3: e division och från Afrika anlände Manton S. Eddys 9: e infanteridivision och avlöste The Big Red One under Terry de la Mesa Allen Sr. Åtgärden innebar två saker, Patton kastade om sammansättningen totalt i sjunde armén, samt han hade skapat en separat styrka, under eget befäl, med 1: a och 45: e divisionerna i västlig riktning, utmed kusten mot Palermo. Middleton, Truscott, Eddy, detta var Pattons män, vana vid den gamles sätt att tänka. Mot dessa ställdes kårchefen Bradley, som irriterades mycket av de i hans ögon lynniga kasten. Föga insåg han att vad Patton gjort var att skapa en kampgrupp i tysk anda. Patton lade sin hand på Bradleys axel och såg honom i ögonen. Han anförtrodde honom uppdraget att med II Corps fortsätta slå norrut, inte enbart skydda sjunde arméns högra flank, en föresats Patton avskydde. Bradley hade fått sitt första större stridskommando i sin karriär.

General von Senger und Etterlin

Det gick som en elstöt genom hela den amerikanska krigsmakten, när Eisenhower bad general Alexander att släppa kopplet. Patton är lös, den gamle är i ledningen, Old Blood and Guts Rules. I Washington DC höll man som bäst på med att flytta in i det nybyggda Pentagon. Stora kartor över Sicilien sattes upp överallt och militärerna kunde, allt eftersom rapporterna strömmade in, följa kollegernas framfart på den italienska ön. Det var fest. Axelmakterna kastades åt sidan och knappnålarna räckte snart inte till. Den 23 juli intog Patton Palermo och vände sedan kosan österut utmed Siciliens nordliga kust, riktning Messina.

I Rom såg Kesselring utvecklingen på sina kartor. Han kände det allt för väl, Patton avancerade snabbt med mekaniserade enheter, nära understödda av attackflyg och tungt artilleri från havet. Rapporter kom in om att jänkarnas tät tog mycket vådabeskjutning och den gamle flyggeneralen log sarkastiskt, det var tyvärr normalt inom spelreglerna för äkta blixtkrig. Den 25 juli störtades Il Duce, Benito Mussolini, från sin tron i Rom och han försattes av armén i husarrest. General Pietro Bodoglio, den gamle fascisten, tog makten på inrådan av kung Victor Emanuel III, med en interimsregering. Förhandlingar inleddes med Kesselring om krigets fortsättning, allt kom att hänga i luften någon månad ytterligare.

Överste Gavin (här general)

Patton hade varit i förgrunden av en utveckling som blivit allt vanligare i den amerikanska armén, att förse infanteriet med pansar. De två infanteridivisionerna i Pattons tät hade tillräckligt med pansar under rådande omständigheter, starkt understöd samt mindre enheter fientligt pansar, för att kunna agera spjutspetsar på Sicilien. Patton höll samtidigt huvuddelen av sin andel Panzerwaffe i näsan med 2: a pansardivisionen, tillsammans med Bradleys II Corps. Där, i de centrala delarna av ön utkämpades samtidigt mycket hårda strider när general Guzzoni försökte bryta in i Pattons buk. Precis som i Kesserinepasset året innan fick nu andra kåren slåss mot svåra odds, generallöjtnant Paul Conraths Division Hermann Göring, tigertanks och fallskärmsjägare i oländig terräng. Bradley var ingen dålig general, han skötte sig väl, hans ledarskap på Sicilien vilade på sund grund, men han tillät sig överdrifter i kritik och rent gnäll, som endast kan förklaras med att han visste redan där att han var Eisenhowers val till betydligt högre kommendering.

Bradleys kritik mot Pattons sideshow var skarpare än Montgomerys. Han ansåg den farlig och potentiellt destruktiv. Han gnällde konstant rörande sina egna umbäranden som kårchef under ständig beskjutning. Bradley även kritiserade Patton för att ha utsatt general Truscott och hans 3: e division för onödigt lidande i syfte att ta sig fram än snabbare mot Messina. Denna s.k. tävling var ovärdig ansåg han. Kollegorna varnade honom att inte knuffa Patton för hårt, hans rykte om att sällan avsätta generaler hade sina gränser. Bradley tycktes inte ens ta notis om Eisenhowers plågade tigande, men vid ett tillfälle påminde general Alexander honom – with a touch of British understatement – att ni har era order, Sir. Patton gjorde, å sin sida, ingen hemlighet av att det verkligen var en tävling till Messina, för det var det även om Montgomery hycklade i ärendet. Patton hade minsann synat – that limey bastards – bluff, men nu skulle han minsann få se på fan.



Det finns en alldeles sann händelse från Pattons sicilianska fälttåg som mycket väl illustrerar hans formidabla ledarskap. En regementschef hade ställt sig med sin stab vid en av öns vattendrag, för att konsultera kartorna. Det var en framskjuten position, han var ju förbandschef i Pattons armé, och italienskt artilleri lobbade granater omkring dem, ackompanjerad av infanterield. Plötsligt störs han i sitt bryderi av att medlemmar i hans entourage påkallar hans uppmärksamhet mot något på andra sidan floden, där fienden skall befinna sig. Framför sin halvbandvagn står general Patton, oklanderligt klädd i slips och ridstövlar, med händerna på höfterna och tre stjärnor ilsket glödande i den blankpolerade hjälmen. Han vrålar med sin förvånansvärt gälla röst över vattnet: - Colonel, Sir, what the fuck are you doing over there. There’s a perfectly good passage further upstream. Man får här tänka sig att hans ridspö svischade i luften när han pekade med hela armen. – Now, get the hell out of there, or by God you will command a platoon by this evening. Så vände han på klacken och försvann i fiendens riktning, på andra sidan floden – där väl endast spaningsenheter befann sig … som bäst … eller …?


Fältmarskalk Kesselring meddelade Adolf Hitler den 29 juli hans intentioner att evakuera Sicilien, ett beslut han tagit med sin stab redan två dagar tidigare. Att Hitler höll sig i skinnet berodde på att han i princip inte brydde sig, östfronten tog upp hela hans uppmärksamhet. Kesselring var dessutom en av Wehrmachts mäktigaste generaler med en nära vänskap med Hermann Göring. Om Kesselring ville utrymma Sicilien så var det ingen som skulle kunna hindra honom. Inte ens general Guzzoni, som protesterade mot det som blev allt mer uppenbart för honom. In i det sista ljög tyskarna, tills chefen för XIV Panzer Korps, generallöjtnant Hans-Valentin Hube, lättade på förlåten den 7 augusti. Samma dag fick Guzzoni utökat mandat som arméchef från Rom, hans befogenheter sträckte sig nu till Kalibrien på fastlandet, vilket innebar att han med sin stab hade rätt att flytta sig dit. Redan med början den 1 augusti hade tyskarna börjat skeppa över trupp, fordon och materiell.

Det hela översågs personligen av Kesselring, men Unternehmen Lehrgang leddes direkt av en av hans absoluta spetskompetenser, överste Ernst-Günther Baade, snart general, divisionschef och kapten över Monte Casino. Tågordningen styrdes av general Hube, transporterna och försvaret av den italienska flottan och kustartilleriet. Allt fungerade perfekt, utan att förlora nämnvärda resurser utfördes evakueringen av både tyska och italienska förband mellan den 11 och 17 augusti 1943. Hube släppte fronten successivt varje natt med ca 8 och 24 km åt gången, kombinerat med fördröjningsstrid och minutläggning. Sammanlagt 135 000 man evakuerades, tillsammans med mycket dyrbar utrustning och förråd. Det var den sista egentliga militäroperationen mellan Nazityskland och det fascistiska Italien. Den 8 september slöts ett fredsavtal mellan Italien och de allierade.

General Bradley i solbrillor

Kesselring hade lyckats med sin plan såtillvida att han dragit sig undan en hopplös situation med merparten av sina tyska styrkor intakta. Totala förluster för Wehrmacht låg kring 20 000 man. Italienarna räknade in 130 000 man förlorade, varav minst 100 000 blev krigsfångar. Operation Husky blev en föraning av vad som komma skulle för de allierade. Terrängen och klimatet försvårade striderna. Tyskarna utan italienarna var farligt skickliga i bergen. Totalt hade man förlorat 25 000 man i stupade och sårade under striderna, vilket var betydligt mer än vad man hoppats på.


General Patton intog Messina mitt på dagen den 17 juli. Tyskarna hade just lämnat brottsplatsen och Italienarna var allmänt lättade över situationens utveckling. Han erhöll faktiskt stadens nycklar av borgmästaren i en särskild ceremoni, lagom innan britterna siktades ett par, tre timmar senare. General Montgomery kunde inte låta bli att lägga märke till att färden in i staden kantades av amerikanska soldater med skyldrade gevär. Han fick veta att Patton väntade på honom med fanvakt i stadens centrum. Han kommenderade halt, böjde ner sitt huvud, men när han såg upp log han stramt. Patton skulle få som han ville. Han klev ur sitt fordon och började gå sista biten till den plats där hans rival väntade. Där stod den amerikanske generalen i stram givakt och förväntade sig defilering av Montgomery. Denne sträckte på sig och marscherade förbi, görandes en perfekt honnör på Patton som med en extra knick besvarade den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar