tisdag 9 juni 2015

Dödsängeln


En ny stroke slog till och oturligt för honom befann han sig bland de behagliga vågorna utanför Bertioga i Brasilien när det hände. Han avled genom drunkning den 7 februari 1979, vid 67 års ålder. Hans falska pass och även den gravsten som man lät karva ut åt honom bar namnet Wolfgang Gerhard, en identitet han upprätthållit sedan 1971. Värdparet, Wolfram och Liselott Bossart, sörjde honom, måhända. Andra i hans närhet snarare andades ut en smula. Nu skulle hysterin till sist läggas omkring dem alla, judarna fick väl lov att ge sig. Borta i Wien svor mycket riktigt nazistjägaren Simon Wiesenthal, det riktigt stora kapet hade till sist undsluppit galgen. Den långa katt-och-råtta-leken var över i och med Dödsängelns bortgång.

Dr Josef Mengele är kanske den mest mytomspunna av nazisterna från kriget. I hans fall var det inte enbart en fråga om obeskrivlig grymhet, utan också hans uppenbart mycket skarpa hjärna och det faktum att han överlevde kriget, undvek att ställas inför rätta och levde i bästa välmående med tagen identitet i Sydamerika under en period som motsvarade halva hans liv. Han var en kultiverad människa, som spelade instrument, tyckte om konst och var sportig. Jämförelsen med Adolf Eichmann gör sig slätt, han var en patetisk byråkrat med alldeles för mycket makt i förhållande till en ovanligt tunnsådd moral. Han klarade sig inte särskilt bra i exil, var förhållandevis enkel att finna och hans rättegång blev därför aldrig den uppgörelse med historien man hoppats på. Dr Mengele däremot, där hade man en iskall fan. 


Han tog examen som medicine doktor vid universitetet i München 1938, cum laude, d.v.s. med beröm. Han hade studerat och forskat under dr Otmar Freiherr von Verschuer vid Institutet för hereditet och rashygien i Frankfurt. Von Verschuer var biolog i grunden och Tysklands kanske främste rashygienist. Examensarbete hade varit i anslutning till genetiska faktorer involverande läpp-, käk- och gomspalt, s.k. harmynthet. Mengele hade dessutom doktorerat en gång tidigare i München, 1936, då inom antropologi, men även det under överinseende av dr von Verschuer. Idag skulle blandningen av just dessa vetenskaper inte accepteras för gemensamma teser som dessa, men vid den här tiden, innan andra världskriget, var det mycket vanligt över hela världen. Så även i Sverige, där man, till skillnad från just Nazityskland, hade en egen fakultet för denna krossvetenskapliga vetenskap på Uppsala universitet, där von Verschuer varit en aktad gäst och föreläsare.

Dr von Verschuer höjde Mengele till skyarna som en särdeles enträgen och skicklig forskare, med en stark pedagogisk förmåga. Vid studier av hans uppsatser och artiklar från universitetstiden har man slagit fast att inget av det han presenterade var annorlunda från vad andra rashygienister ansåg vid den tiden. Man bör istället hävda att Mengeles speciella fascination av genetik och vad det skulle leda till, var ideologiskt grundat. Von Verschuer hade varit vetenskaplig stolle redan innan nazisterna gjorde sig påminda. Mengeles ämnesval och studietid sammanföll däremot med nationalsocialismens uppsving, särskilt då i München. Vid 20: års ålder, gick han med i det nazistiska Stahlheim, Bund der Frontsoldaten, en paramilitär organisation som 1934 gick upp i Sturmabteilung, SA. Medlem i NSDAP blev han 1937, i SS 1938. Inget i hans bakgrund visar på någon särskild passion för vad som senare skulle representera nazism, hans far och två yngre bröder var alla ingenjörer och drev firman Karl Mengele & Söner hemma i Günzburg. De var tillverkare av komponenter till jordbruksmaskiner. 1939 gifte sig Mengele med Irene. 1944 fick de en son, Rolf.

Dr. Verschuer

Mengeles första – och i princip enda – praktiska erfarenheter som läkare var i militära sammanhang. Eftersom Tyskland inte haft allmän värnplikt när han var i den åldern och han studerat när det väl infördes under nazistiskt styre, anmälde han sig frivilligt till armén 1938 och erhöll sin grundutbildning hos bergsjägarna. Han kallades till aktiv tjänst som fältläkare i juni 1940, men lät skriva över sig till Waffen-SS i samma befattning, som SS-Untersturmführer, d.v.s. motsvarande fänrik. Därigenom kom han, i enlighet med egna ambitioner, att bli överflyttad till SS-Rasse- und Siedungshauptamt, SS-ras och folkförflyttningsenhet, i Poznan. Där arbetade han med urvalsprocessen för germanisering av det polska folket. Året därpå fullföljde han sin stridstjänstgöring i Ukraina, erhöll järnkorset av andra klass, samt slöts 1942 till 5: e SS-Pansardivisionen Viking som bataljonsläkare och SS-Obersturmführer, eller löjtnant. Han räddade två soldater ur en brinnande stridsvagn och erhöll järnkorsets första klass. I sin roll som fältläkare fick han även medalj för Omhändertagande av det tyska folket.

Sommaren 1942 sårades han svårt vid Rostov-na-Donu och återgick till SS-ras och folkförflyttningsenheten efter sjukhusvistelse och utdömning som aktiv soldat. Här slöt han åter följe med dr von Verschuer, nu på Kaiser Wilhelms institut för antropologi, mänsklig genetik och rasrenhet i Berlin. Det var på sin gamle läromästares inrådan som den ambitiöse Mengele sökte sig till de medicinska experiment som SS inlett inom ramen för koncentrationslägerorganisationen. Det var nu april 1943, han hade befordrats till SS-Hauptsturmführer, kapten, endast 32 år gammal, när han för första gången trädde in genom grindarna till koncentrationslägret Auschwitz.

Mengele i mitten

Chef för läkarkåren i Auschwitz, drygt tjugo man, var SS-Standortarzt Eduard Wirths. Det var han som utsett Mengele till posten, ivrig att få göra den yngre kollegans bekantskap. Mengele var känd inom de medicinska SS-kretsarna, påfallande ung, framstående protegé till von Verschuer, men också dekorerad krigshjälte. Han förespåddes en kometkarriär inom den nya vetenskapen, den som ytterst skulle bevisa att nazisterna haft rätt hela tiden om etnicitet och arv – att det som skedde i Auschwitz inte var mer än rätt. Dr Wirths hade fått sin position i lägret efter att han räddat personalen från en hotande tyfusepidemi. Över lag sträckte han upp rutinerna kring saniteten i Auschwitz. Han införde buffertzoner mellan personal och fångar, förbjöd all onödig interaktion mellan dem. I detta arbete värnade han om den kår av läkare ur fångpopulationen som han hade till sitt förfogande. Samtliga vittnesmål från dessa olycksaliga läkare rörande dr Wirths, handlade om en förhållandevis vänlig själ, som var märkligt kollegial med dem. SS-läkarna vårdade inga fångar, de få som fick behandling i den speciellt avsedda sjukhusbaracken, sköttes av fångarnas läkare med ett minimum av medikamenter. Deras huvudsakliga uppgift i sin tur var att hålla ögonen på epidemier i lägret och att assistera SS-läkarna i allt vad de kunde behöva.

Dr Wirth var också den som mest uttömligt beskrev sin kollega, dr Mengele. Han sparade inte på berömmet – öppen, ärlig, noggrann, absolut pålitlig, diskret etc. Den bild som allmänt gavs av honom var den av en ung, gladlynt och kompetent läkare som var med överallt. Auschwitz kommendant, Rudolf Höss, som vanligtvis misstrodde de där akademiska krumbukterna och varnade för att de inte fick komma i vägen för lägrets verkliga uppgifter, ansåg att Mengele var den bäste av läkarna. Han var enklast att göra med och ställde alltid upp i olika konsultativa funktioner. Oavsett om det var hälsofrågor rörande den alltid närvarande risken för epidemier, eller doseringen av Zyklon-B, så var Mengele alltid på fötterna med konstruktiva lösningar. Fångarnas läkare, de som överlevde för att berätta, blev aldrig kloka på honom, det bråddjupa gapet mellan människan dr Mengele och hantverkaren dr Mengele.

Barnen

Det var ofta en bisarr scen som mötte fångarna som anlände medels godsfinka till de väldiga perrongerna tillhörande Auschwitz Birkenau. Det spelades ofta musik ur högtalare och det första som drabbade dem var den medicinska urvalsprocessen. Samtliga SS-läkare deltog vid varsitt bord utmed tågsetet. De hade att snabbt som ögat välja ut vilka som skulle utföra någon syssla och vilka som skulle dö. Framför allt män, äldre pojkar, men även till synes friska kvinnor och flickor, fick gå till lägret. Gamlingar, barn, kvinnor med barn, gick till gaskamrarna. Ingen av SS-läkarna gillade den här delen av deras plikter, utom en, dr Mengele. Många är de vittnesmål om den gladlynte doktorn, med den vita rocken över uniformen och skärmmössan uppskjuten i pannan, som visslande till musiken sorterade dem efter behag. Han gav dem glada tillrop, berömde starka män, beundrade vackra kvinnor och klappade förtroligt någon gammal dam på axeln – don’t fret little mutter, take a schafer, it’s gut for you.

Han var på gott humör vid dessa tillfällen, för det var här han fann sina särskilda offer, till sina specifika medicinska experiment. Det han sökte var på något vis utvecklingsskadade personer, gärna dvärgväxta, eller människor med heterokromi, d.v.s. olika färg på sina ögon, men mest var det enäggstvillingar, varför han i första hand var på jakt efter barn. De skildes på hans minsta vink från föräldrarna, som därmed dömdes till döden. Han betalade också sina kollegor för att sända dem till honom, antingen genom gentjänster, eller mer vanligt i reda pengar. Vad var det då han sysslade med i sina experiment och varför?


Det var bl.a. von Verschuer igen, som försåg Mengele med pengar via Deutsche Forschungsgemeinschaft, DFG – den statliga Tyska forskningsfonden – för att förse honom med material för vidare forskning. Det handlade uppenbarligen om att t.ex. försöka bevisa arvets överlägsenhet mot miljö i människans utveckling och på så vis stärka uppfattningen om den ariska rasen. Det fanns även en dimension av reproduktionsforskning i Mengeles arbete. Det har varit svårt att sätta fingret på vad motiven var, eftersom verksamheten var så sluten och arbetet knappast bedrevs utifrån vetenskapliga principer. Fångläkare som fick insyn beskrev det hela som dödligt amatöristiskt. Allt skedde i en särskild avdelning, introducerad av Mengele, där de intagna levde under bättre förhållanden än i övriga lägret, bl.a. hade barnen tillgång till en liten lekpark. Barnen förväntades kalla honom Onkel Mengele och han agerade som den snälle husläkaren, med fickorna fyllda med godis, tills det var dags att läggas upp på slaktbordet.

Mengele lät t.ex. infektera ett tvillingbarn med en smittsam sjukdom, för att sedan studera spridningen till syskonet, i relation till en kontrollgrupp av andra barn. Om ena tvillingbarnet dog, avlivades omedelbart det andra, ofta genom att injicera kloroform direkt i hjärtat – som regel administrerat av dr Mengele personligen. Det utfördes försök med att sära på sammanväxta barn, rariteter som Mengele särskilt traktade efter. Försöken misslyckades alltid. Det utfördes överhuvudtaget mycket amputationer i hans avdelning, man kapade defekta lemmar, utan någon rimlig orsak. Man försökte även sy samman tvillingar, som en reverserad särning av sammanvuxna – i vetenskapligt syfte? – experiment som innebar att barnen avled kort efter i akuta, oerhört smärtsamma tillstånd. Han experimenterade också på ögonpigment och försökte bota heterokromi genom att spruta in olika medel i patienternas ögon, med förödande resultat.

Dr. Wirth

Det huvudsakliga botemedlet mot de obeskrivliga lidanden som åsamkades dessa människor var döden. Dr Mengele gick dagliga ronder med stetoskopet runt halsen och alla som inte upprätthöll hans standard av leverne fördes till gaskamrarna. Det var stor omsättning på patienterna. De som mindes honom från den här tiden beskrev en skillnad i hans förhållningssätt till patienterna, i förhållande till t.ex. dr Wirth, vars relation till fångarna var komplex och knappast något han själv kunde förklara. Mengele, däremot, betraktade judar, romer, slaver, ja, samtliga klädda i randigt, som untermenschen, inte mycket mer än kreatur, som han kunde göra vad han ville med. Bakom den förförliga fasaden av ungdomlig lättsamhet och effektivitet härskade en fulländad hänsynslöshet och total brist på empati. Det var nu han fick öknamnet Dödsängeln.

Efter nästan två år i Auschwitz, i januari 1945, lämnade Mengele och hela läkarkåren för koncentrationslägret Gross-Rosen, något längre västerut. Ryssarna var på väg österifrån och han blev inte långvarig någonstans. Han reste i sällskap med en sköterska som han inlett ett förhållande med. I juni greps han som soldat i Wehrmacht av amerikanska armén, under sitt ordinarie namn, den sista gången han figurerade på så vis. Det stora kaoset som rådde, samt det faktum att Mengele inte låtit tatuera sin blodgrupp i armhålan, annars reglementsenligt bland SS-officerare, gjorde att han slank emellan maskorna. Som brukligt var med meniga soldater, släpptes han efter tre, fyra veckor och ordnade falska papper under namnet Fritz Ullman, senare Hollmann. I hemlighet umgicks han med hustrun Irene och sonen Rolf, men det var aldrig någon djupare kontakt mellan dem. Hon vägrade också följa honom när han i april 1949 lämnade Tyskland. Hon höll dock tyst om hans förehavanden och Mengele hade lyckats hålla sig flytande i olika enkla yrken i nästan fyra år i hemlandet, trots att myndigheterna nu verkligen sökte efter honom.

I frihet

Rättegången mot Adolf Eichmann 1961 innebar bl.a. att den israeliska staten avvecklade sin aktiva medverkan i jakten på nazister. Den verksamheten blev nu ideell, med framför allt Simon Wiesenthal, en österrikisk byggnadsingenjör och förintelseöverlevare, som vigt sitt liv åt att jaga ikapp och åtala nazistförbrytare, i täten. Josef Mengele stod högst på Wiesenthals lista, en läkare som vistats ovanligt lång tid i Auschwitz, mer än ett och ett halvt år, såsom aktiv medverkande i den största förintelsen av alla. Det var inte enbart det att han personligen genomfört och administrerat tusentals medicinska experiment på människor och därigenom dödat de allra flesta av dem, han hade också varit en framträdande figur i Auschwitz samtliga funktioner och därmed i större omfattning än de flesta andra bidragit till lägrets mer än två miljoner offer. Dr Mengele blev snabbt ett begrepp i medievärlden, berättelsen om honom kablades ut, bilder distribuerades. Med tanke på all denna uppmärksamhet var han oerhört framgångsrik med att gömma sig.

Han anlände till Buenos Aires, Argentina i juni 1949 och tog jobb som snickare. Argentina vid den här tiden styrdes av Juan Peróns kvasifascistiska regim och lockade många tyskar med ljusskygg bakgrund. Det fanns starka lokala nätverk, förutom ODESSA, organisationen för SS-officerare i exil. Det gick rätt bra för Mengele, han köpte andelar i ett byggföretag, återtog sitt rätta namn i sin residensansökan till argentinska staten, skaffade t.o.m. västtyskt pass i samma namn. 1954 hade han skilts från Irene och 1956, märkligt nog, återvände han i sitt eget namn till Europa. I Schweiz återförenades han med sin son, Rolf, som trodde att pappa var en onkel Fritz. Mengele tillbringade ett par veckor i sitt barndomshem i Günzburg, där han träffade en svägerska efter en stupad bror, Martha. Efter att han återvänt till Argentina, följde Martha efter med sin son Karl Heinz. Det finns uppgifter om att Mengele under denna tid arbetade olagligt som läkare utan certifikat i Buenos Aires, att han bl.a. utfört flera, lika olagliga aborter.

Far och son Mengele

Någon av dessa aborter fick dödlig utgång för kvinnan i fråga och 1958 flydde Mengele vidare till Paraguay, ett land han ofta gjort affärer i. Åtalet lades ner i Argentina, men nu hade Adolf Eichmanns öde kablats ut i världen. Så här långt hade man i världen varit förvånansvärt övertygade om Mengeles död. Familjen i Tyskland sa ingenting, även om sonen Rolf brevväxlade med honom genom ombud. Fokus låg nu på förrymda nazister och Dödsängeln började se om sitt hus.

Ännu i början av 1960-talet stod jakten på nazister på israeliska Mossads lista av sysslor och Argentina och Paraguay blev successivt svårt för honom att agera i. Han hade figurerat med eget namn i samband med uppehållstillståndet i Argentina, vilket erbjöd en väg in för agenterna som fångade Eichmann. Mengele skulle dock stå högt bland ODESSA: smedlemmar, mycket därför att han representerade en hel del pengar vid det här laget. Organisation der Ehamaligen SS-Angehörigen, alltså Organisationen för tidigare SS-medlemmar, var en omtvistad organisation som skulle ha satts upp bl.a. av Eichmann för att erbjuda en väg ut i Latinamerika för nazistförbrytare. Kittet som höll dem tillsammans var just pengar och Mengele var framgångsrik på den fronten. Med hjälp av ett nätverk av vänner slog han sig ner i Brasilien. Han finansierade ett köp av kaffeplantage åt makarna Geza och Gitta Stammer, ungerska s.k. pilkorsare – nazister – som i sin tur anställde honom som förman under falskt namn. Mengele hade bostäder runt om i Brasilien och flyttade även runt bland vänner. Jakten på honom mattades av när Mossad drog sig tillbaka 1962.


Hans son, Rolf, besökte honom i Eldorado, Sao Paulo 1977. Han fann en fysiskt svag Josef Mengele, vars balans hade förstörts av en kronisk öroninfektion. Den första stroken året innan hade också gjort sitt till. Rolf, som nu lärt sig vem hans far var, försökte få honom att åtminstone inför sin son erkänna sina brott. Mengele vägrade, han hade inget fel gjort, allt var påhittat av sionisterna. Han hade snarare hjälpt människor i det där lägret, vars funktioner inte alls var som man påstod. Rolf Mengele var besviken, men kunde inte förmå sig att hänga ut sin far, nu när han befann sig vid livets slut. Dessutom ville han inte förråda sin familj, som tigit om faderns existens.


Västtyska staten genomförde en undersökning 1985 rörande Mengeles öde. Man hörde makarna Bossert, som pekade ut hans gravplats. Denna undersöktes och Rolf Mengele bekräftade att det var hans fars kvarlevor. 1992 slogs det fast genom DNA att det verkligen var Josef Mengele, Dödsängeln från Auschwitz, som låg under stenen märkt Wolfgang Gerhard.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar