tisdag 5 maj 2015

Pentagonpapperen


Det sägs att historien skrivs av vinnarna, eller kanske i vart fall av dem som anser sig vara vinnarna. Den gamla klyschan stämmer väl in på Vietnamkriget. Förutsättningen för detta företag var ett opinionsembargo skapad av en västerländsk media, duperade ytterst av det kalla krigets sovjetiska propagandamaskineri. Generationer av människor har sedan 1960-talet varit övertygade om att USA: s inblandning i Sydostasien var orättfärdig, att den saknade andra syften än att göda den egna militärindustrin och bedriva krig mot fattigt folk. För detta ändamål hade man minst ett manus, närmare bestämt ett 7 000 sidor tjockt dokument, utsmugglat ur monstrets käftar och publicerat av den objektiva, rättfärdiga pressen, eller så vill man i vart fall fortfarande framställa det.

De har gått till historien som The Pentagon Papers. Detta dokument blev ett gigantiskt, världsomfattande mediedrev, en uppmärksammad bok, samt en film så sent som 2003, med James Spader i huvudrollen, vilket var i elfte timman, ty 2013 blev samtliga papper offentliga, för alla att läsa och inte längre så kontroversiella.


Det var New York Times som under sommaren 1971 publicerade en stor artikelserie, följt senare samma år även av en bok, allt under samlingsnamnet The Pentagon Papers. Uppgiftslämnaren – The Wistle Blower – var Daniel Ellsberg, en militär analytiker anställd av RAND Corporation, en amerikansk vänsterinfluerad tankesmedja. Ellsberg hade tidigare arbetat för president Lyndon B. Johnsons administration, då i nära relation till dåvarande försvarsministern Robert McNamara. Artikelserien och boken slog ner som en bomb, åtminstone utifrån hur den var skriven. Ellsbergs karriär slungades till oanade höjder.

Hjälte blev han 1973, då media kunde kabla ut efterföljaren, The Pentagon Paper Case. Den amerikanska federala staten, under president Richard M. Nixon, åtalade nämligen Ellsberg för spionage. Ärendet blev istället en stor rättsskandal och manifestation för pressfrihet, vilket räddade Ellsberg och New York Times.


Vad var då The Pentagon Papers?

1967, under det sista året som försvarsminister, beslutade mannen som kallats Vietnamkrigets arkitekt, Robert S. McNamara, att sammanfatta hela konfliktens historia för USA: s del fram till dess. Han ville redogöra för krigets motiv och tillvägagångssätt i ett enda dokument, en tacknämlig uppgift. Han lät därför sätta samman en särskild grupp på försvarsministeriet Pentagon, kallat The Vietnam Study Task Force, i vilken Ellsberg deltog. Resultatet, året därpå 1968, blev den 7 000 sidor tjocka US-Vietnam Relations, 1945-1967: History of US Decision Making Process on Vietnam Policy. McNamara hade vid det laget avgått som minister. Arbetsgruppens chef, Leslie Gelb, presenterade därför dokumentet för McNamaras efterträdare, Clark Clifford. Han skrev i den separata inledningen:

Människorna som arbetade i gruppen var mycket bra – över lag smarta och intresserade, kanske dock inte alltid så goda i konsten att utföra research. Vi hade en känsla av att utföra något betydelsefullt och ett behov att göra det rätt. Givetvis, vi hade alla våra fördomar och egna hobbyhästar att rida och detta skiner tydligt igenom ibland, men vi försökte och vi tror också att vi lyckades undertrycka eller kompensera för detta.

LBJ och McNamara

Pentagonpapperen är en rakt berättad historiskt dokument, som förhållandevis ärligt beskriver USA: s inblandning i Sydostasien och Vietnam under 1950- och 60-talen. Det är, med tanke på vilken epok den togs fram, en tämligen neutral redogörelse, där olika valmöjligheter presenteras, samt orsaker till valda vägval. De förekommande analyserna är väl diskuterade i materialet.

För den som därmed manat sig till att i sin helhet läsa rapporten – och det är inte särskilt många som gjort det – framstår den som paradoxal. Man blir snabbt konfunderad. Det är nämligen svårt att se varifrån i rapporten journalisterna och författarna fått materialet till The Pentagon Papers, vare sig det rör artiklarna, boken, eller ens filmen. Var är de kontroversiella styckena, vari ligger lurendrejeriet, hur ser man hemligheterna? Det är som om man penetrerat rapporten genom att först stänga öppna dörrarna och istället, med uppenbarligen en hel del möda, borrat sig in bakvägen. Ellsberg, som hela tiden haft tillgång till materialet, väntade dessutom med att släppa det tills efter det att republikanerna vunnit presidentvalet på hösten 1968, mitt under de internationella studentupprorens kulmen.


Det fanns givetvis ett politiskt motiv till detta. Det stora dilemmat för den amerikanska vänstern var att Vietnamkriget för USA: s del hade drivits på av deras egna. Den demokratiske presidenten Harry S. Truman hade pekat ut vägen, demokraten John F. Kennedy hade bredvilligt styrt in på den och Lyndon Johnson (D) hade breddat den med oanad kapacitet. The Pentagon Papers kämpade inte minst med att styra över skulden på de två republikanerna, Dwight D. Eisenhower och den då aktuelle Richard Nixon.

Resultatet blev mycket rök utan eld. US-Vietnam Relations 1945-1967 var inget topphemligt dokument i sig och när Ellsberg läckte rapporten hade president Nixon inledningsvis problem att se det upprörande med hans gärning. Ändå försökte Vita huset lagsöka Ellsberg, vilket skedde på utrikesministern Henry Kissingers inrådan. Han menade att de nu, i början 1970-talet, inledda hemliga och avgörande förhandlingarna med Kina, senare även Nordvietnam, delvis baserades på material som rapporten vidrörde. Kissingers åtgärd var ett stort misstag, det gav enbart media ytterligare bränsle och ökade exponeringen av en skandal som egentligen inte fanns.

Harry S. Truman

Om man läser McNamaras rapport som fan läser bibeln, ja, då kan man ha mycket att säga om innehållet, men då får det bli åsikter, för motiven är deklarerade öppet och koncist. Sett utifrån detta faktum är det intressant att notera att både artikelserien och boken The Pentagon Papers, skapade myten om USA: s närmande till Sydostasien, som något gravt konspiratoriskt, något som blev en fråga om kapitalism och kolonialism, inte om en fortsättning på andra världskrigets kamp mot tyranniet. Ändå upprepades motivet för USA: s handlande gentemot Vietnam åtskilliga gånger på de 7 000 sidorna, som vore det ett mantra:

To prevent the countries of Southeast Asia from passing into the communist orbit, and to assist them to develop will and ability to resist Communism from within and without and to contribute to the strengthening of the world.


USA fick ögonen på Sydostasien under andra världskriget. De hade engagemang mot japanerna på Kinas sida, samt med britterna I Burma. Från april 1945, under inledningen till slutet för Japans ockupation, skedde detta under ledning av den nye presidenten Harry Truman. Det är med honom allt tar sin början, det är också här rapporten gör sitt avstamp. Det motiv Truman skapade i skuggan av erfarenheterna med Stalin och som senare skulle utkristalliseras i den s.k. Trumandoktrinen, var att USA skulle försöka skapa ett altarnativ för världen, en tredje väg mellan kolonialismen och kommunismen. Genom att främja handel, demokrati och kamp mot den nya farsoten efter fascismen, d.v.s. kommunismen, skulle världen befrias från auktoritärt styre. Detta var exakt vad US-Vietnam Relations 1945-1967 beskrev och inget annat.

New York Times komplicerade medvetet betraktelsen av det läckta materialet genom att misstänkliggöra de mest klara intentionerna. Ett typexempel som upptog stor plats i inledningen av boken The Pentagon Papers var Washingtons hantering av den Nordvietnamesiske ledaren Ho Chi Minhs begäran om amerikansk hjälp att avhysa fransmännen från Vietnam. Det var sant att Ho Chi Minh i krigets slutskede och tiden därefter, från sommaren 1945, såsom den ledande gerillaledaren i norra Vietnam han var, hade sänt flertalet skrivelser till Vita huset, levererade av hans kontakter inom den amerikanska armén. Minh begärde assistans med att bekämpa återinförandet av den gamla, franska kolonialismen efter det att Japan kapitulerat. Sett ur ett neutralt perspektiv framstår denna begäran som inte allt för ologisk. USA hade hindrat Minh från att gå under, ungefär som man backat upp kommunisterna i Kina mot japanerna, även de egna allierade, de kinesiska nationalisterna. USA var också uttalade antikolonialister.

Krigets ansikte?

Minh fick inget svar från Washington och detta blev ett problem för den amerikanska vänstern. Varför hade inte Vita huset slagit två flugor i en smäll, besegrat japanerna och avhyst fransmännen från Sydostasien? Arrogansen i denna frågeställning kunde endast förklaras med att man inte förmådde se några som helst problem med kommunismen. För kommunist var vad Ho Chi Minh var redan då. Någon tvekan om det rådde överhuvudtaget inte. Via sina krigsallierade, Frankrike, visste man vad han gick för. Under de kommande åren skulle man bevittna hur Minh talade med dubbel tunga, om fredlig samverkan i Vietnam kontra blodigt gerillakrig i Laos. Man såg närmandet till både Sovjetunionen och det nya, kommunistiska Kina. USA kunde inte stödja en militant kommunist att ta den avgörande makten i Vietnam efter det att kolonialmakten gett sig av. Det var den tredje vägens politik, Vietnam skulle erbjudas en medelväg, på exakt det vis som US-Vietnam Relations 1945-1967 beskrev saken.

Ho Chi Minhs agerande är intressant inte enbart för att det gav den amerikanska vänstern ett falskt alibi för en villfarelse, det speglar också den internationella kommunismens missuppfattning om USA. Hade Trumans föregångare, Franklin D. Roosevelt överlevt kanske bara ett år till, så hade saker och ting mycket väl gått åt ett annat håll. FDR upprätthöll en mycket naiv, eller rent av vänlig inställning till kommunismen i allmänhet och Josef Stalin i synnerhet – han som inte avled förrän 1953. FDR var dessutom mycket skeptisk till Charles de Gaulle och ett Frankrike under honom efter kriget. Truman fick städa hårt i Vita huset när han tog över, han ärvde inte enbart en gravt korrupt presidentadministration, den var dessutom fylld med socialister och kommunister. The Pentagon Papers andas därför även den gamla besvikelsen hos amerikansk vänster över skiftet i amerikansk utrikespolitik under Truman, den som skulle göra ett så stort avtryck under 1950-talets stora s.k. kommunistskräck.



Samtidigt med kalla kriget och Pax Americana blev USA den tongivande medieoperatören i världen. Efterkrigstidens stora amerikanska exportvara var aldrig vapen, som många trott, utan media – film, litteratur, TV och press. The Pentagon Papers kom att utgöra kulmen på en process där amerikansk vänstermedia – till sist ca 80 procent av den – rullade tillbaka åsiktsembargot till 1930-talets och krigets naiva kommunistvurm under den progressiva politiken signerad FDR och New Deal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar