torsdag 14 maj 2015

Mad Bombers


Strategi, den övergripande planen för att kuva fienden, är lika gammalt som kriget självt. Strategin sätter upp målen, taktiken utgör manövrerna för att nå dit. Före det tjugonde århundradet stod örlogsflottorna för den militärstrategiska förmågan till destruktion, antingen genom bombardemang av hamnar och handelsflottor, eller blockad av fiendens rörelseförmåga, eller genom iscensättning av en invasion med trupp över världshaven. Flyget hör 1900-talet till och blev med ens ett strategiskt vapen, först som spaning, senare genom bombning av fiendens djupare, militära infrastrukturer. Bombplanen genomgick den största förändringen av alla flygplanstyper under första världskriget, både vad gäller teknisk utveckling som bomblasternas kapacitet. När det stora kriget var i sitt absoluta slutskede skådade redan det nya vapenslagets generaler bortom den förödande slakten.

Att Storbritannien och senare USA blev de stora utvecklarna av strategisk bombkapacitet är ändå rätt logiskt. Storbritannien, ett örike vid den turbulenta europeiska kontinentens rand, som genom århundraden känt sig hotade, med en dröm om att kunna slå fienden innan de radade upp armadorna utanför Dovers klippor. Det var naturligt att War Office och Whitehall, som ett resultat av första världskriget, skulle lockas av bombflygets möjligheter. Detta låg i bakvattnet när Royal Air Force bildades 1918 som världens första fristående flygvapen. Året efter sattes Bomber Command upp och britterna började på allvar utveckla nya, allt tyngre flygplansmodeller under 1920-talet. Under nedrustningstiden drabbades RAF därför inte lika hårt som Army och Navy, däremot blev frågan om prioritering inom flygvapnet viktig. I denna dragkamp drog mestadels bombarna det längsta strået.

Sir Arthur Harris

Ett liknande scenario utvecklades i USA. Man kände sig naturligt trygga, långt borta från oroligheterna i Europa och Asien, ändå fanns där alltid en hotbild, särskilt i Stilla havet. Amerikanarna kom igång mycket senare p.g.a. rigorösa nedrustningar under mellankrigstiden, men teorierna tog spets i det lilla US Army Air Corps, USAAC. När väl penningpungen öppnades vid andra världskrigets början, var det som om USAAC aldrig gjort något annat. Man hade lutat sig tungt mot RAF, så strategierna fanns där och inte minst tekniken.

Allt detta skedde under en era då världens flygvapen, antagligen under inflytande av den ungdomliga arrogans de nya vapenslagen utövade, odlade idéer om att samtliga andra vapenslag skulle kunna skrotas till förmån för flyget. Slakten av miljoner soldater på slagfälten, de stora, dyra och långsamma örlogsflottorna, dessa tider var över. Nu skulle flygvapnet ta över och bomba fienden till underkastelse, långt innan de hann göra något för att hindra det. Det var något begärligt, kliniskt rent och modernt över det hela. Politikerna hade svårt att värja sig för sådant tal. Bombarmador från luften var dessutom en genuint skrämmande tanke, kanske kunde de hindra utvecklingen mot krig i ett tidigt skede? En hel generation flyggeneraler skolades i den andan under mellankrigstiden. Två av dem var typiska exempel, de två allra främsta bombgeneralerna i militärhistorien, Arthur Harris och Curtis LeMay.

Curtis LeMay

De tillhör två olika generationer, men båda var helt avgörande för deras respektive nationers strategiska bombflyg. Man kan säga att den ene avlöste den andre i en gemensam karriär från fösta världskriget till Vietnam. Dessa generaler utverkade mer skada på fienden än några andra kollegor tillsammans. De var båda omätligt populära under andra världskriget, folket såg dem som de som gjorde någonting. Deras eftermäle har naturligtvis blivit oerhört kontroversiella. Få militärer har ifrågasatts så ingående som Harris och LeMay. De kallades Bomber Harris, Butcher Harris, Bombs Away LeMay, The Demon eller Big Cigarr. Deras slagfält var Köln, Dresden, Tokyo, Nagasaki och Hiroshima. Deras berättelser är också märkligt likartade, trots mycket skilda bakgrunder. Ingen av dem ville bli militärer från början, men de gjorde snabba och mycket skickliga karriärer, eftersom de blev experter på sin lilla nisch. Sammantaget utgör de berättelsen om en ny, mycket tung vapenutveckling före, under och efter andra världskriget.

Harris (f. 1892) var lika brittisk som LeMay (f. 1906) var amerikan. Det var den engelska övre medelklassen mot fattigdom i Ohio. Båda hade frånvarande fäder, George Harris var en hög statstjänsteman stationerad i Indien, Erving LeMay, av kanadensisk-fransk bakgrund, var en alkoholiserad diversearbetare. De uppfostrades istället av hårt prövade mödrar, Caroline och Arizona Dove. Unge Harris gick på Eton och drömde om kolonierna, ville till Afrika och bli farmare, LeMay siktade på en framtid som ingenjör, när han inte med viss framgång boxades för prispengar. Den blivande flygmarskalken utvecklades till en väluppfostrad äventyrare, lite som Lawrence of Arabia. Den kommande amerikanske generalen blev en sprakande energiknippe med mycket attityd.

Lancaster

Harris befann sig i Rhodesia när första världskriget startade 1914 och det kom att dröja en månad innan han fick veta vad som hänt i Europa. Av rent patriotiska skäl anmälde han sig frivillig till brittiska armén och 1st Rhodesian Regiment. Efter ett år med huvudsakligen polisiära uppgifter i Västafrika, återvände han till Rhodesia och farmen. Under grupptryck beslutade han sig dock snart för att återuppta militärlivet, som han trots allt gillade. Den här gången hade han ingen lust att stanna i Afrika för vad man kallade bush wacking. Han ville till Europa och det riktiga kriget. Han var registrerad som löjtnant i reserven, men fann hemma i England att ingen ville ha honom, en sedvanlig attityd hos Home Army mot officerare från kolonierna. De enda som tog emot honom var Royal Flying Corps, som fänrik, på försök. Så kom det sig att Bomber Harris blev pilot.

Från 1916 tjänstgjorde Harris som flygofficer i kriget, först som stridspilot, senare som skvadronschef. Han flög Sopwith Strutters och Camels. Totalt fem segrar noterades han för och han avslutade kriget som major, med ett hedersuppdrag som vittnade om hans kapacitet som ledare. Han satte självmant upp den 44: e skvadronen i England. Han blev kvar i det nya Royal Air Force. Han var nygift och hade fått barn, så England passade hans nya liv bättre, även om han aldrig skulle sluta drömma om Afrika. Harris blev fullt upptagen med det nya, tekniska vapenslaget, en fråga om utbildning, teknisk utveckling och organisation. Han var inte rädd för kolonierna och utökade sitt ansvar med stationeringar i mellanöstern och Indien. Det var i just Indien han kom i kontakt med Bomber Command. Brittiska krigsmakten utökade sin kapacitet i det väldiga landet genom att bomba fienden. Harris fattade intresse och tillsammans med andra, bl.a. kommande chefer för RAF började han att framstå som en expert på bombare.

Dresden

Det var 1920-tal och i syfte att finansiera sina högre studier inställde sig den vetgirige LeMay till parallell reservofficersutbildning, ROTC, hemma i Colombia, Ohio. Han var intresserad av det militära och av teknik, så han tog dessa beståndsdelar vidare med flygutbildning. 1929 blev han fänrik i vad som då kallades Air Corps Reserv. Året därpå ändrade han sig av ekonomiska skäl – depressionen var ett faktum och han hade gift sig – och tog en reguljär anställning som löjtnant i US Army Air Corps, USAAC. Han blev snabbt en av kårens mest skickliga och välutbildade piloter, känd dessutom som djärv intill dumdristig. Att det blev bombare för hans del berodde antagligen på karriärvägen. Han var visserligen en driven stridspilot, men som gärna tog tag i navigationen ombord på en av vapnets nya, tunga bombare. Därigenom höll han sig i framkant av det ständigt, om än fattiga flygvapnet. LeMay var en tuff kollega och hårdför, men uppskattad ledare och utbildare.

Det var under 1930-talet som Storbritannien och USA utvecklade förutsättningarna för sin strategiska bombkapacitet. Kraven var tuffa, laster på 3 500-4 000 ton krävdes för transport t.o.r. 4 000 km. Tyngre bomber av kategorierna spräng och brand, d.v.s. napalm, togs fram till en ny generation fyrmotoriga bombare. Besättningarna utgjordes av dussinet män, tre officerare, piloter och navigatörer (bombfällare), plus lastmästare, underofficer, samt skyttar. Planen var utrustade med kulsprutor i enkel-, dubbel- eller t.o.m. kvadrupelmontage. Inledningsvis trodde man att bombplanen kunde värja för sig själva mot fiendens jaktplan, det visade sig vara en illusion. Redan från början övade man för nattbombning. Britterna tog fram flygplanstyper som Short Stirling, Handley Page Halifax och framför allt Avro Lancaster. Amerikanerna hade sina Boeing B-17 Flying Fortress och Consolidated B-24 Liberator.

Flying Fortress

Harris hade haft flera betydelsefulla positioner, samt varit en viktig visionär inom Bomber Command fram till andra världskrigets inledning och var Air Vice-Marshal, d.v.s. generalmajor, när det väl satte igång. Han återvände från tjänst i Mellanöstern och tog kommandot för 5: e bombgruppen. I november 1940 befordrades han till Air Marshal, generallöjtnant, och ställföreträdande chef för flygstaben i London. Slaget om Storbritannien var över, RAF hade hållit Luftwaffe stången. Bomber Command hade samtidigt blivit det enda vapnet Storbritannien hade som faktiskt gav tillbaka med samma mynt. Man hade tidigt inlett bombkampanjer nattetid mot själva Tyskland. Målen var industriella och militära, men taktiken saknade mycket, åtminstone enligt Harris. En kritisk parlamentarisk rapport sommaren 1941, frambringat av Winston Churchill, kallat The Butt Report – efter ekonomen och konsulten David Bensusan-Butt – slog fast att bombningarna var oerhört ineffektiva, två tredjedelar av planen nådde aldrig målen, dessa missades därefter till stora delar. Det kan ha varit så att Harris medverkat i rapporten, hans namn dyker dock aldrig upp.

I februari 1942 blev Harris Air Chief Marshal och chef för Bomber Command. Med detta åkte handskarna definitivt av. Till sin hjälp tog han civilist, professorn i fysik Frederick Lindemann, en nära vän till Churchill. Tillsammans introducerade de Carpet Bombing. Harris och Lindemann påvisade att man tidigare försökt att träffa enskilda mål, vilket varit allt för svårt och lett till att flera bombbesättningar tappat modet och återvänt utan att ha utfört uppdraget. Genom att istället förstärka uppdragen med betydligt flera plan och bomba hela området, eller stadsdelen, där målet låg, ökade man chansen att träffa det betydligt. Man ändrade också taktiken genom att man först lät fälla sprängbomber över den s.k. mattan och därefter brandbomber. Det var nämligen enklare för napalm att få fäste i ruiner än på upprättstående byggnader. Detta blev nu den metod man kom att använda för RAF: s nattbombningar över Tyskland.


Metoden mötte på motstånd i det brittiska parlamentet. Vice premiärministern, Labourledaren Clement Attlee framförde sina partikamraters bestörtning över vad som hände med de tyska arbetarna i de närliggande bostadsområdena – i det som Harris envisades med att kalla de-housing. Attlee mötte enbart Harris iskalla blick och insikten att luftmarskalken framför honom fullständigt gav tusan i vad hans kamrater ansåg. Harris väjde aldrig för sitt ansvar, visade aldrig ånger eller ens tvivel. När folk på Londons gator fick syn på honom ropade man – burn them, burn them. Han var omättligt populär, pressen kallade honom Bomber Harris – kollegorna sa Butcher Harris – och vid ett tillfälle stoppades han av polis i sin lilla, öppna sportvagn – vanlig bland RAF-officerare. Han hade kört för fort, men när konstaplarna såg vem han var lät de honom åka, med en varning – han kunde ju döda människor i sin bil. Harris log snett och svarade torrt: Officer, I’m killing thousands of people every night. I Moskva hyllades han som den störste av britternas generaler, den ende som decimerade motståndarens antal I tillräcklig mängd*.

Han sa …

… the Nazis entered this war under the rather childish delusion that they were going to bomb everyone else, and nobody was going to bomb them. At Rotterdam, London, Warsaw and half a hundred other places, they put their rather naive theory into operation. They sowed the wind, and now they are going to reap the whirlwind.

Samt …
... the destruction of houses, public utilities, transport and lives, the creation of a refugee problem on an unprecedented scale, and the breakdown of morale both at home and at the battle fronts by fear of extended and intensified bombing, are accepted and intended aims of our bombing policy. They are not by-products of attempts to hit factories.

Superfortress

Samtidigt som Harris tog befälet över hela bombkommandot inträdde amerikanerna i kriget. De kom till England efter nyåret 1942 och under våren byggde man upp en imponerande bombflotta på splitter nya flygfält. Amerikanerna hade pluggat britternas erfarenheter, men ansåg ändå att man måste bomba tyskarna dygnet runt. Dagbombning ökade precisionen flerfaldigt. Britterna avrådde å det skarpaste. Tyska Luftwaffe var för stort och kompetent, det skulle innebära massaker att flyga uppdrag dagtid. Amerikanerna lyssnade inte utan satte igång så snart man kunde. Det blev massaker, de amerikanska flygenheterna tog 60 procentiga förluster i formliga gatlopp genom tyskarnas jaktskärmar och luftvärn. Förutom de tyska ubåtsbesättningarna så hade de amerikanska bombbesättningarna under 1942 de högsta förlustsiffrorna av alla soldater under andra världskriget. Manskapet lockades av korta tjänstgöringsperioder. En bombpilot, direkt från college, kunde vara hemma igen efter sex månader, med flott uniform, kaptens grad och medaljer på bröstet, om han hade flyt. Tiden innefattade flygutbildning, typinflygningsskola, samt 25 uppdrag över Tyskland.

Praktiskt taget i täten av dem alla flög major Curtis LeMay som operativ divisionschef i sin Flying Fortress. Han överlevde oskadd samtliga uppdrag, flög sin sönderskjutna likkista, levererade sina bomber mot målet och återvände alltid, helt eller delvis. Man sa att LeMay kunde flyga utan vare sig motorer och vingar, att han var i förbund antingen med Gud eller Satan. Efter varje flygning kom han marscherande över rampen med skärmmössan på svaj och cigarren stadig i munnen, skitförbannad. Ett mått på hans exceptionella ledarförmåga var att han satte upp sitt förband varje gång och motiverade samtliga nya besättningar till självmord, utan att blinka. Den blivande amerikanske utrikesministern, Robert McNamara, som skulle tjänstgöra under honom senare i kriget, sa att LeMay var den främste ledargestalt han någonsin träffat.

Tokyo

I slutet av 1942 levererade North American Aviation P-51 Mustang till de amerikanska flygstridskrafterna i Europa. Bombflyget hade fått en viktig följeslagare i luften, ett jaktattackplan med förmågan att skydda dem hela vägen dit och tillbaka. Åtgärden minskade de amerikanska förlusterna betydligt. LeMay flög betydligt fler livsfarliga uppdrag än 25, eller 50, även som överste. Efter D-Day 1944 förflyttades han till Asien.

Var de allierades bombkampanjer effektiva, eller var de enbart terrorbombning som snarare stärkte moralen hos tyskarna? Historikerna är oense. Det är sant att bombningarna aldrig helt hindrade den tyska rustningsindustrin, vilket var den primära orsaken till strategin. Samtidigt måste man ta med beräkningarna för hur den tyska krigsindustrin utvecklats med en mindre bombkampanj, eller strikt teoretiskt, om inga bombningar alls utförts. Enligt den tidigare rustningsministern Albert Speer utgjorde de allierade bombningarna givetvis ett stort problem, särskilt efter sommaren 1944, då ett skifte i taktik skedde. Som ett led av det faktum att de allierade nu hade miljoner trupper i Frankrike, kommenderades en koncentration av strategisk bombning mot den tyska militära infrastrukturen. Det innebar räder mot järnvägen, vilket i sin tur allvarligt hämmade hela försörjningssystemet i landet, civilt som militärt.

Kennedy och LeMay

Sant är också att den knappast skrämde Tyskland till underkastelse, men här bör man ta i betänkande skillnaden mellan vad folket ansåg och vad landets ledning var beredd att utsätta dem för. Var det skillnad på att bli de-housed och få anhöriga dödade i det demokratiska Storbritannien under blitzen och detsamma i diktaturen Nazityskland? Hur skall man tolka s.k. folkligt ursinne baserat på historiska betraktelser? Det var ren och skär terror och vad det gjorde med människorna bortom slagorden och fanborgarna är svårt att bedöma. Den systematiska bombningen av Tyskland under andra världskriget hade en stor inverkan på nationens förmåga, inte vilja, att fortsätta kriget. Bombningarna var också avgörande för den egna stridsmoralen. Det var viktigt för de allierade trupperna att veta att man hamrade hårt på fienden även bortom deras egna sikten. De var också instrumentella i processen att hålla Josef Stalin lugn. De allierade bombade inte bara för sina egna behov, de bombade även för Röda armén – en ytterligare dimension i debatten om vem som besegrade nazismen**.  

LeMay hade gjort en av de snabbaste karriärerna i den amerikanska armén. På mindre än fem år hade han klättrat från löjtnant i reserven 1939, till att vid augusti 1944 ta ledningen över XX Bomber Command i Kharagpur, Indien, som generalmajor. Han var USA: s främste expert på flygbombning, en osofistikerad, tuff ledargestalt med en respekt för sig lika stor som cigarren i hans mun. Han byggde upp USAAF: s bombkapacitet i Sydostasien och Kina, därefter flyttades han till Marianerna ute i Stilla havet och XXI Bomber Command. LeMay fick nu Japan i sitt hårkors. Det var dit han var ämnad sedan sommaren. Debatten i den amerikanska stridsledningen, som i Stilla havet saknade en definierad överbefälhavare, gick het. Att Bomba Japan innebar stora logistiska utmaningar. De få tillgängliga flygfälten tillräckligt nära Japan var små och den geografiska kapaciteten att bygga ut dem begränsade. Man tvingades flyga långt över oceaner, eller över det ockuperade Kina och Korea. LeMay gjorde klart för samtliga att förutsättningarna inför julen 1944 att utföra massiv bombning av den japanska huvudön var otillräckliga. Man måste komma närmare.

B-52

En annan fråga var teknik och taktik. Man hade tagit fram Boeing B-29 Superfortress, den första bombaren med tryckkabin för uppdrag i stratosfären. B-29: an hade nästan dubbel så stor bombkapacitet som föregångarna och dess flyghöjd gjorde dem helt osårbara för japanskt jaktflyg och luftvärn. De egna förlusterna var ett allt hetare ämne i det krigströtta USA. LeMay avfärdade dock taktiken att bomba från stratosfären. Det var helt meningslöst, bomberna kunde ju missa hela Japan. Han införde därför nattbombningar av sina mål och kritiken mot detta viftade han bara bort med cigarren. Han hade nu en närmast vetenskaplig syn på sitt arbete och hans effektivitet gjorde honom osårbar. Han höll sig med en mycket kompetent stab, där den viktiga statistiska avdelningen leddes av en överstelöjtnant Robert McNamara. LeMay fick alltid ut mer förstörelse för varje fälld bomb, räknat i bränsleåtgång och riskfaktorer.

Det var under våren 1945 som amerikanerna kunde intensifiera bombkampanjerna mot Japan. Man använde magnesium, fosfor och napalm. De japanska städerna var huvudsakligen av trä och brann som fnöske. Eldstormarna spreds snabbt från bombmålen, det fanns inte tillräckligt med brandkårer i världen för att släcka, det brann så att syret tog slut i dess närhet och människor dog i tiotusentals. Rotalt dödades över en miljon människor av amerikansk konventionell bombning. Vid en sammanfattning med staben, när man studerat resultatet av en genomförd operation, sa LeMay till sina män att om USA förlorade kriget kommer vi alla att dömas till döden för krigsbrott***. Med detta i bagaget började han planeringen av förberedelserna inför en invasion av Japan, något som skulle kräva en massiv eskalering av bomber över Japan i ett försök att helt enkelt svälta dem till underkastelse. Så ringde man från Pentagon – ändrade planer.


Little Boy hängde i kedjor från taket i en hangar på ön Tinian i Marianerna. Det var augusti 1945, enheten var 509th Composite Group ur USAAF, och manskapet stod omkring och iakttog den första levererade atombomben med en blandning av ödesmättad tillförsikt och fasa. LeMay var där i egenskap av chef för Twentieth Air Force, d.v.s. allt som USAAF hade tillgängligt i Stilla havet. Han gick fram till den förvånansvärt lilla konstruktionen, smekte dess metallhölje försiktigt med handen, tog ut cigarren ur munnen och kysste den, lika försiktigt. Han sa senare att i det ögonblicket visste han att kriget var över. Han hade fått den slutgiltiga resursen i sin hand. LeMay hade varit den kanske viktigaste remissinstansen när Vita huset och Pentagon planerade för användandet av Manhattan Projects produkter på Japan. Det var hans uppgift att få det att fungera och han tog det yttersta ansvaret, utan att blinka. När man släppt Little Boy över Hiroshima och den fungerade, var han en av de första att se resultatet i bilder tagna kort efter explosionen. Han var den som såg sina medarbetare i ögonen och beordrade en andra fällning över Nagasaki tre dagar senare. LeMay uttryckte aldrig någon som helst tvivel över det han utfört.

Däremot har många män som deltog i operationen, inkl. McNamara, uttryckt sin tacksamhet för LeMays hänsynstagande gentemot dem alla, genom att ta hela ansvaret, inför dem, Vita huset, japanerna och den stora guden i skyn.

Krigsslutet innebar att Bomber Harris var en av de mest dekorerade brittiska generalerna. Han skrev till Godfrey Huggins, premiärminister i Rhodesia, och bad om att få den tjänst som brittisk guvernör, den som gått honom förlorad under kriget. Det gick inte för sig. Han gick istället i pension 1948, flyttade till Sydafrika och blev verkställande direktör i gruvnäringen istället. Han återvände senare till Storbritannien och duckade kontroverserna kring hans person. Han avled 1984 och begravdes med allt pompa och ståt. Hans staty står framför kyrkan St Clement Danes i Westminster.

Berlin airlift

Generallöjtnant Curtis LeMay återvände tillfälligt till Europa direkt efter kriget för att överse det nybildade US Air Forces organisation där. Han var de facto chef för allt stridsflyg i Europa och kom på så sätt att bli direkt inblandad i den sovjetiska blockaden av Västberlin med början sommaren 1948. Med några snabba penseldrag målade han upp flygets möjligheter att försörja nära två miljoner Berlinbor från luften, vilket gav de västerländska politikerna ett alternativ till att sälja ut staden helt – vilket hade varit Moskvas önskan från början. Det krävdes nästan 9 000 ton förnödenheter per dygn, vilket innebar 500 turer med transportflyg per dag och natt. Blockaden pågick i elva månader, så totalt flög man över 210 000 uppdrag i världshistoriens största luftbro. För att klara detta erhöll USA assistans från praktiskt taget samtliga västallierade nationer, från Kanada. Via Västeuropa, till Australien och Nya Zeeland. Allt planlagt och organiserat av Big Cigarr.

LeMay äntrade rollen som chef för US Air Force Strategic Air Command i Pentagon i oktober 1948. Han var en av det nya flygvapnets mest prominenta generaler och hans uppgift var tuff, för att uttrycka det milt. Det strategiska bombkommandot var ännu i sin linda. Man brottades med den allmänna nedrustningspolitiken efter kriget, samt åsikterna om att USA nu inte behövde frukta någon, med atombomben och allt. Sovjets anskaffning av kärnvapen startade det kalla kriget och problemet var att ryssarna låg före amerikanerna i utvecklingen av robotsystem, vilket också kom att märkas i det kommande rymdprogrammet. På detta vis kom LeMay att bli en ovärderlig kugge i utvecklingen av USA: s kärnvapenpolicy under 1950-talet. Det enda sättet varpå man kunde hota Sovjetunionens politiska och militära aggression i världen var att göra det strategiska bombflyget till vapenbärare för kärnstridsspetsar. LeMay var rätt man på rätt plats.


Boeing B-52 Stratofortress var i mycket LeMays skapelse utifrån hans erfarenheter och kunnande. Världens största och bästa strategiska bombare någonsin, samtidigt ett tekniskt mästerverk, ett gigantiskt plan som ett barn kunde flyga, som kunde landa och starta på mer eller mindre risfält och bära med sig 32 000 ton bomber****. B-52: an designades och byggdes för det kalla kriget, för att transportera atombomber i stratosfären över Sovjetunionen 24 timmar om dygnet, alla dagar om året. Besättningarna tillbringade timmar i luften, mellan Japan och Turkiet, Tyskland och Thailand, eller Kanada och Sydkorea. De sov och åt ombord, väntandes på det omöjliga, fällningsorder direkt från presidenten, om så var nödvändigt. Det var det enda sättet USA kunde upprätthålla terrorbalansen mot de sovjetiska interkontinentala kärnvapenrobotarna under 1950-talet och in på nästa decennium – och det var LeMay som skapade förutsättningarna för detta. 1951, endast 44 år gammal, blev han den yngste fyrstjärnige generalen någonsin i amerikanska krigsmakten.

The big red dog is digging in our backyard and we are perfectly right to shoot him.

Orden är LeMays och har blivit bevingade sedan de dagar han var den i särklass viktigaste militäre rådgivaren John F. Kennedy hade under den hektiska Kubakrisen, hösten 1962. Han var nu USAF Chief of Staff sedan juni året innan, ett resultat av JFK: s makttillträde. Det var LeMays folk som upptäckte de sovjetiska missilerna på Kuba och det var hans omdöme och råd som bidrog till presidentens framgångsrika strategi visavi Moskva. Sant är att LeMay aldrig tvekade att använda sitt vapen mot Kuba, att han i slutna sammanhang förordade att kunna slå ut Sovjetunionen med kärnvapen i den händelse Moskva förberedde någonting. Det som alltid beskrivits som enbart krigshets var också nödvändigt för att hålla Kennedy i fokus för vad som var nödvändigt om inte Chrusjtjov svarade som önskat. På frågan om vad ryssarna kunde tänkas göra om amerikanskt flyg slog ut de ryska installationerna, svarade han: Nothing.  Han menade, vad kunde de göra – såvida de inte önskade kärnvapenkrig?


I populärhistorien har Robert McNamaras roll i relationerna mellan Pentagon och Vita huset under Kubakrisen tonats ner, vilket är märkligt eftersom han var försvarsminister. I själva verket var han instrumental i valet av LeMay och den politiska tolkningen av LeMay. De var War Buddies och hade mycket starka, dock inte alltid vänskapliga band till varandra*****.

… they’ve got to draw in their horns and stop their aggression, or we’re going to bomb them back into the Stone Age. And we would shove them back into the Stone Age with Air power or Naval power—not with ground forces.

LeMay tvingades i pension 1965, just när USA: s bombpolicy mot Nordvietnam först initierades. Han hade varit kritisk mot president Johnson och hamnat i konflikt med McNamara över deras tunga infanteristrategi i Vietnam. Här visades hans gamla rötter tydligt, att det var från flygvapnets vagga han kom. Hans val av strategiskt bombflyg, med stark teknisk support, bidrog aktivt till det amerikanska flygkriget i Vietnam. Han hade blivit en dinosaurie i porslinsbutiken.

Mad Bombers?

Han valde politiken i syfte att styra nationen rätt visavi kommunismen. Han skulle passa väl som tuff vicepresidentskandidat 1968, det var allas åsikt vid den tiden. Demokraterna, med vicepresidenten Hubert Humphrey, var out of question, de var lögnare. Han nosade på republikanernas Richard M. Nixon, men efter samtal med honom avfärdade han dennes sökande efter en deal with the communists (senare: Kina). Återstod George Wallace, guvernören i Alabama, och American Independent Party. LeMay var ingen politiker. Han trodde att Wallace skulle grusa Nixons chanser i valet, eftersom besvikna demokrater i södern sökte sig i horder till republikanerna. Istället blev det tvärtom. Wallaces kampanj misslyckades, trots över 13 procent i Popular Votes, men den sänkte demokraterna istället eftersom det var deras folk som röstade på honom. Det bör här påpekas att LeMay knappast var rasist, han hade alltid argumenterat för de svartas möjligheter i krigsmakten.

Han lämnade illa tilltygad det offentliga livet, pysslade med amatörradio och bilsport. Han avled 1990, passande nog på en flygbas.

Sista gången US Air Force Strategic Air Command flexade sina muskler skedde kort därefter, inför Operation Desert Storm 1991. Man beslutade att bombardera de irakiska ställningarna på flera mils djup med strategiskt bombflyg. 28 st. B-52: or flög nonstop, dygnet runt, i två motsatta grupper mellan Tyskland och Thailand, under tre veckors tid och släppte moderna, extremt högexplosiva bomber utmed ett rutsystem, med mindre än en meters precision. Dessa bomber var så konstruerade att bortsett ifrån att smälta ner allt i sin närhet, så skapade de ett blixtsnabbt vakuum som slet lungorna ur alla dem som fått för sig att gömma sig under jord. När de allierade soldaterna till sist äntrade den bombade zonen kunde man konstatera att militären till sist nått Harris och LeMays standard – de klev ut på en jättelik parkeringsplats.


* Det hör till andra världskrigens paradoxer att flygmarskalken Sir Arthur Harris, chef för brittiska Bomber Command, helt insyltad i allierad strategisk planering, aldrig blev informerad om Enigma. Hans närmaste kollega, chefen för Fighter Command, flygmarskalk Sir Hugh Dowding, var väl införstådd med de allierades förmåga att tolka tyskarnas meddelanden över Enigmakoden, men inte Harris. Varför? Historikerna debatterar detta. Det kan ha varit hans öppna och därmed cyniska personlighet, att han ansågs som en potentiell säkerhetsrisk. Under hela kriget hade han ingen aning om att hans chefer styrde honom utifrån betydligt mer kunskap än vad han kunde ana.

** Brittiska och amerikanska bombplan opererade över hela Europa, man bombade även tyska mål i Ukraina och i Baltikum, varpå man irriterade svenskt luftrum.

*** Berättat av Robert McNamara.

**** I mitten av 1990-talet hade USA en liten militär kontingent i Riga, Lettland, medan Ryssland fortfarande hade sin baltiska armékår förlagd där. De tillhörde USAF och leddes av en bitter överste med uppfuckad karriär bakom sig. Hans berättelser om hur det var att flyga B-52 under kalla kriget var om inte inspirerande, så i vart fall informativa.


***** Det var svårt för JFK att ta in det faktum att LeMay var demokrat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar