lördag 23 maj 2015

Goddag yxskaft - tillbaka till renässansen


Den europeiska epoken renässansen markerade övergången från medeltiden till vad som senare blev upplysningstiden. Boktryckarkonsten anses vara den primära katalysatorn för steget från mörkret till ljuset. Den kristna reformationens övergång från institutionell, katolsk dyrkan, till individuell, protestantisk sådan, utgör ytterligare en process mot ökad individualism. Renässans betyder pånyttfödelse i det att man under 1400- till 1600-talen sökte återskapa antikens kulturarv, i vilken de gamla grekernas trevande försök till demokrati storögt och försåtligt noterades.

Krigskonsten uppvisade vid den här perioden en teknisk och även litterär utveckling som ledde från medeltidens enkla soldatesk, den agrara, tygellösa anhopningen, till renässansens soldat*, den professionelle, yrkesskicklige krigaren, mycket i den romerska legionärens anda. Det hela startade i ett antal fältslag, spridda över den europeiska kontinenten under 1300- och 1400-talen, som samtliga hade det gemensamt att de innebar infanteriets starka återtåg på slagfälten, efter en längre tids frånvaro som taktisk resurs.

Goedendag

Romarrikets fall och Bysans återtåg ledde Europa in i en tid av splittring och organisatorisk förfall, där endast den kristna tron – även den splittrad – stod för någon form av gemensam värdering. Detta blev medeltiden, en period av kulturell kontemplation och navelskådning som utnyttjades av lokala grevar, baroner och krigsherrar för eget behov. Perioden kröntes av den stora pesten, den värsta i mannaminne. Arméernas storlekar minskade dramatisk, ofta utgjorda av hoprafsade, illa utbildade bönder. Fältslagen liknade jättelika slagsmål med mycket dödlig utgång. Detta var riddarens tidevarv, metallklädda adelsmän som på hästryggen reste sig över patrasket och med lans och svärd nergjorde dem som sädesslag för lien.

Så kom det en motreaktion, som det alltid gör i historien och en förändring av tingens förhållande skedde. Man kan säga att det började i Flandern, i dagens Belgien, vid staden Kortrijk, på franska Courtrai. 1302 hade den flamländske greven Guy av Flandern gjort uppror mot sin länsherre, Filip den sköne – senare Filip IV av Frankrike. Filips bror, Robert av Artois, sändes dit med en här på under 10 000 man, där stommen utgjordes av några hundra riddare till häst och iförd full rustning. Guys gossar, ungefär 8 000 man, bestod enbart av fotfolk, köpmän och hantverkare från städerna, bönder från landsbygden. Endast ledarna, en handfull adelsmän trogna Guy, satt till häst. Man möttes den 11 juli innestående år, vid vad som i historien blivit känt som slaget vid Courtrai – franskt anslag – eller Sporrslakten.

Kutná Hora

Vad som skilde den här bataljen från liknande uppror i Europa vid den tiden, var att Guy av Flandern lagt ner mycket arbete på att utbilda och motivera sina krigare. Att hans armé utgjorde i princip hela urvalet av samhällets samtliga skikt underlättade den processen, de var inte alla helt obildade. Han hade dessutom gett dem ett förträffligt enkelt universalvapen, en slags kombination av en pik – ett bastant spjut att stöta med – och en vanlig, rå klubba, kallad i flamländsk folkmun för en goedendag** – alltså goddag. En av Guys adliga vapendragare, riddaren Vilhelm av Jülich, red utmed de slutna leden och ropade till dem: Låt inte fienden bryta genom era led. Var inte rädda. Döda både man och häst.

Disciplinen hos flamländarna var avgörande och mycket riktigt, enligt deras uträkningar, de stöddiga, franska riddarna provocerades av de till synes enkla leden framför dem – med klubbor i händerna. De red rakt genom sina egna infanteriled, ledda av den entusiastiske Robert, och mötte den s.k. första träffen rakt på med fällda lansar. Den flamländska allmogen stod dock kvar, många for illa av lansarna, med de flesta vek stoiskt undan och de skinande rustningarna omslöts snabbt av dem. Samtliga riddare, inklusive Robert av Artois, och alla hästarna, slogs och höggs ihjäl av tusentals goedendags. Med detta var slaget över och fransmännen lommade hem, utan någon som helst ledning kvar. Namnet Sporrslakten är ett historiskt missförstånd. Det har ansetts beskriva de många gyllene sporrar som hittades på fältet, resterna av de fallna riddarna. Dessa torde dock snarare gälla de inte fullt så eleganta, men dödligt effektiva fotanglar som flamländarna låtit sprida ut framför sig och som orsakade det anstormande kavalleriet stor skada.

Musketerare

Hårdförheten, inte elegansen, är infanteriets arvspråk. 1314, vid den skotska ån Bannockburn, möttes den engelske konungen Edvard II, son till Edward I Longshanks, och den skotske konungen Robert Bruce i ett liknande fältslag under det skotska frihetskriget. Engelsmännen hade massivt övertag i antal och de hade till skillnad från skottarna kavalleri. Skottarna organiserade sitt infanteri i s.k. schiltroner – klassiska för detta slag – ett slags falanger, d.v.s. fyrkanter, fast där soldaternas pikar pekade åt alla fyra hållen, en tidig föregångare till britternas fyrkanter under 1700-talets slut. Den engelske härföraren, Humphrey de Bohun, lät kavalleriet gå i klinch med schiltronerna, vilket var ett fatalt misstag. Formeringarna höll fast och de engelska riddarna massakrerades nästan i sin helhet. Därefter utförde skottarna ett omedelbart, fruktansvärt Highland Charge, d.v.s. vilt skrikande, rakt på med blanka vapen mot de engelska linjerna och så var det hela över. Edward III kom dock tillbaka vid Halidon Hill 1333, då skottarna berusats av schiltronernas förträffligheter, och engelsmännen kunde göra ner dem med sitt nya, dräpande infanterivapen, långbågen.

Se även slaget vid Azincourt hundra år senare:


På den europeiska kontinenten utmärkte sig nu schweizarna som ett särdeles effektivt infanteri, en ledande orsak till varför Vatikanen till denna dag försvaras av ett 1 000 man starkt Schweizergarde***, komplett med tidiga renässansuniformer och hillebarder. Hillebarden har varit schweizarnas klassiska infanterivapen, som rätt använt utgjort ett fruktat tillhygge, inte enbart gett räckvidd för stöt, utan även hugg och hakande skadegörelse på fienden. Två fältslag har utmärkt det schweiziska infanteriet under den här aktuella tidsepoken, Morgarten 1315 och Murten 1476.

Bannockburn

Schweiz bildades 1291, då tre kantoner, Uri, Schwyz och Unterwalden, bröt sig ur Tysk-romerska riket, det som senare blev Habsburgska riket. 1315 fick habsburgarna nog av ytterligare utbrytningar från det egensinnade bergsfolket. Leopold I, hertig av Österrike, lät i november leda in en här om 8 000 man, varav 2 500 pansrade ryttare, bland bergen för att återgälda de upproriska kantonerna. Vid Morgarten, vid sjön Aegeri, mötte man 1 500 schweiziska infanterister med bågar och hillebarder under ledning av en viss Werner Stauffacher. Bergsfolket använde givetvis den extrema topografin till sin fördel. Habsburgarna kunde inte använda sitt numerära övertag och man rullade stora stenbumlingar över det pansrade rytteriet, vars formeringar bröts. Därefter högg man ner kavalleriet med pilar och hillebarder, samtidigt som man höll det fientliga infanteriet stången. Slaget vid Morgarten säkrade den schweiziska konfederationen och gjorde detta folk, med sina hillebarder, till begärliga legoknektar i Europa.

1476 hade hertigdömet Burgund nått toppen av sin makt. Man sträckte sig utmed dagens östra Frankrike från Belgien i norr till Spanien i syd. Genom ett avtal med Storbritannien försökte man ta över resten av Frankrike, en vidareutveckling efter hundraårskriget. I denna process retade man sig på den schweiziska konfederationen, utan vare sig kung eller hertig. Karl den djärve, hertig av Burgund, gick till angrepp. Man lät belägra staden Murten, väster om Bern, med befästningsverk. Med hjälp av värvat tyskt och österrikiskt kavalleri utifrån, distraherade Murtens försvarare burgunderna och gick därefter till plötsligt frontalangrepp med stadens infanteri, utan föregående uppställning. Man fann de burgundiska befästningarna svagt besatta och när deras kavalleri kom till undsättning gjordes de ner av hållfasta linjer av hillebarder. 1477 besegrades åter Karl vid Nancy, nu av den burgundiske utbrytare Renée av Lorraine och 10 000 schweiziska legoknektar, vilken innebar slutet för Burgund som stormakt.

Svenska stålet

Nationell, eller etnisk samhörighet, även religiös sådan, spelade en viktig roll i den militära utveckling beskriven här. Att som infanteri stå emot och besegra även tungt kavalleri krävde skicklighet och disciplin. Man måste stå kvar och uthärda ryttarnas chocker, därefter kunna hantera de vapen man har till buds och göra det i samröre med kamraterna, för den gemensamma segern. För en fungerande folkarmé krävs det någon form av gemensam nämnare för en sådan bedrift.

Vi förflyttar oss över den europeiska kontinenten och finner den tjeckiska staden Kutná Hora, 7 mil öster om Prag, i det tidigare Böhmen. 1419 lät påven Martin V utverka ett korståg mot den Böhmiska reformationen under Jan Hus, en föregångare till den protestantiska hundra år senare. Reformationens utövare, husiterna, var i Kutná Hora representerade av de militanta taboriterna, under generalen Jan Zizka från staden Tabor. Jan Zizka tillhör en av militärhistoriens riktigt stora innovatörer. Dagarna innan julen 1421, drabbades den heliga armén, under Sigismund, av påven utropad kung av Böhmen, av general Zizkas häpnadsväckande genidrag, vid Kutná Hora.

Jan Zizka

Sigismunds överläge var bedövande, mellan 50 000 och 100 000 man, bland annat med fruktat ungerskt kavalleri, mot taboriternas blott 12 000, med ett litet rytteri. Zizka rådde bot mot detta genom att utrusta sin lilla här med stridsvagnar, stadiga vagnar bestyckade med långpipiga kanoner, s.k. ormar, med vilka han kunde forma både skjutande kolonner och borgar. Detta gav taboriterna ett rörligt övertag med artilleri. Kutná Hora har därför blivit särskilt känt som premiärslaget i historien för kanoner. Med så stort övertag i numerären kunde Sigismund inte undvika att omringa Zizkas trupper, som i sin tur inte tycktes bry sig mycket om det. Sigismunds kavalleri kom inte åt de formerade vagnsborgarna, tack vare ormarnas ständiga skjutande. Samtidigt utförde Zizka hårda utfall, eller räder mot utsedda positioner, med sitt lilla rytteri, bågskyttar och pikenerare, understödda av fortsatt skjutande vagnskolonner. Under två dagar nöttes den heliga armén ner. De tog uppskattningsvis över 10 000 man i förluster och lämnade Böhmen fullständigt demoraliserade. Zizka hade å sin sida förlorat knappt tusen man.

Krutets ankomst till de europeiska slagfälten, med kanoner, granater, minor och handeldvapen, är kärnan i denna argumentering. Dessa innovationer, samt alla de övriga, från goedendag till hillebard och långbåge, innebar en teknisk utveckling som krävde träning. Guy av Flandern anpassade ett enkelt vapen till sina soldaters kunnande vid Coutrai 1302 och fick utdelning genom en vinst över en överlägsen fiende. Med allt mer avancerade vapen blev detta allt svårare. En ny typ av soldater krävdes och vad renässansen i första innebar för krigskonsten var att man återupplivade den romerske legionären, den yrkesskicklige krigaren – den professionelle soldaten.
Schweizergardist

Det trettioåriga kriget under 1600-talet innebar att den professionelle soldaten klev ut på slagfältet på ett sätt som inte skett sedan antiken. Vid den här tiden började man trycka upp läromaterial för soldater. De var en produkt av den allt mer specialiserade tekniska utvecklingen, samtidigt möjliggjorde de fortsatta tekniska innovationer på ett sätt soldater rekryterade ur folkhavet inte kunde prestera. Det var ett världskrig och trupper måste rekryteras från när och fjärran. Det fanns inte tid att utbilda, utan man måste veta vad man fick från början. Specialiserade infanteriförband såsom musketerare och grenadjärer – granatexperter – utvecklades. Bland kavalleristerna, som blev professionella i större omfattning, föddes både ulaner och husarer. Artilleriet bestod som regel alltid av värvat folk, den normalt mycket komplicerade processen och den snabba utvecklingen i det vapenslaget krävde detta.

Den svenska hären, som spelade en huvudroll i detta krig, kunde inte ha presterat som den gjorde utan sina värvade knektar, i första hand Svea Livgarde. De bildade stommen i varje svensk formation, om så enbart i kompanis storlek. De utgjorde stålet, d.v.s. standarden för den resterande armén. Merparten av alla underbefäl i hären var tidigare livgardister. Profossen, arméns rättsskipare och skarprättare, som alltid marscherade sist i kolonnen för att samla upp eftersläntrare, var som regel en ärrad livgardist – och han betraktade garanterat alla de andra soldaterna som gråtmilda fruntimmer. När gardet rörde sig framåt, gjorde övriga armén det också. En gardist stridvärde motsvarade nästan tio av någon av de övriga soldaterna.
Morgarten

Det här var ett effektivt, men mycket dyrt sätt att rekrytera soldater. Trettioåriga kriget blev en självgående ekonomisk maskin. Det innebar att den svenska kronan, som ansvarade för den protestantiska nords krigföring inte hade råd att avsluta konflikten, eftersom man då tvingades betala ut innestående löner och avgångsvederlag enligt kontrakt. Så länge kriget rullade vidare betalade det sig till viss mån för sig själv, genom plundring. Ändå belånade svenska kronan enorma summor, framför allt från det rika Holland. Värvade soldater i den svenska hären kom framför allt från de tyska staterna, även flamländare förekom. Schweizare gick att finna i båda läger. Allt som oftast fanns det skotska, värvade enhet knutna till den svenska armén – som gjorde spektakulära Highland Charges med blanka vapen på slagfälten.

Det svenska utskrivningssystemet, som fungerade som en utfyllnad av den egna härens numerär, drogs med många problem. När Karl XI reformerade rekryteringen och införde det indelta systemet, var det en anpassning till de värvade enheterna. Härigenom fick han en stående armé, med likvärdigt utbildade soldater, men betalade i första hand in natura. Den professionelle soldaten var idealet. En annan nation i Europa släppte aldrig denna princip och utgör ännu idag en unik särling i senare militärhistoria.


Royal British Army har endast vid två tillfällen i dess långa historia förfallit till allmän värnplikt, av nödtvång, under de första och andra världskrigen. Rötterna går tillbaka till 1200-talet och deras äldsta existerande regemente är The Coldstream Guards från 1650. Från Magna Carta har den brittiska armén stötts och blötts, varit ett verktyg för kolonialism och terror, där hela kontinenter som Afrika och Asien fortfarande genomsyras av brittiska militära traditioner, för att till sist åter bli en synnerligen effektiv champion för frihet och demokrati i världen. Idag är man 90 000 man stark, med ytterligare 25 000 i Territorial Army, TA, samt åtminstone 30 000 i den s.k. reguljära reserven, d.v.s. tidigare fast anställda kontrakterade på reservstat. Byggd på urgammal grund är man antagligen den bästa nationella armén i världen.


* Ordet soldat kommer av latinets betydelse för belöning, solidus, d.v.s. sold, den lön soldaten erhåller.

** Språkforskare misstänker att namnet är ett missförstånd, att benämningen i själva verket var – på engelska – good dagger, d.v.s. god kniv. Dagger är en allmänt gammalt germansk ord för kniv, så även i flamländska/holländska, men att dessa språk tappat den betydelsen med tiden, dock inte i engelskan.


*** Schweizergardet rekryteras enbart bland schweiziska medborgare. Kravet för antagning är att de skall vara aktiva katoliker, samt utfört schweizisk värnplikt med högsta vitsord – deras grundutbildning. Fortutbildningen sker därefter i samarbete med italienska armén och Karabinieri. Bakom de ceremoniella uniformerna och hillebarderna döljer sig en toppmodern, tungt beväpnad paramilitär polisstyrka, som man gör klokt i att inte testa skarpt. De har svurit trohetsed till påven, intill döden. Efter tjänst på upp till 10 år återfinns dessa män i den schweiziska armén som yrkesbefäl, eller hos polisen, eller i den internationella, privata säkerhetsmarknaden. De utgör ett alldeles särskilt brödraskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar