lördag 16 maj 2015

Bomber över Vietnam


Tidigt på morgonen den 7 februari 1965 attackerade irreguljära, kommunistiska styrkor en amerikansk flygbas i de centrala högländerna, vid staden Pleiku. Amerikansk militär närvaro var ännu i sin linda med totalt ca 26 000 man i Sydvietnam. En handfull av dessa stupade, ett trettiotal sårades, flera helikoptrar i en närliggande armébas och ett antal flygplan sprängdes i luften. Nyheten slog ner som en bomb i Pentagon och chefen för US Air Force, general Curtis LeMays ilska kunde höras praktiskt taget över hela den väldiga byggnaden. Nu fick det banne mig vara nog, flygvapnet måste fredas.

President Lyndon B. Johnson tog till sig Pentagons hårda kritik, men svaret, Operation Flaming Dart, en flygattack mot motsvarande nordvietnamesiska installationer, var allt för svag. Den 10 februari attackerades ånyo en av USAF: s baser, vid Qui Nhon. En bostadsbarack tillintetgjordes och över tjugo airmen dödades, lika många sårades. LeMays svidande angrepp mot Vita husets, d.v.s. överbefälhavarens militära policy i Vietnam, skruvades nu upp till oanade proportioner, vilket till sist skulle kosta honom hans position senare samma år. På så vis anses den initiala attacken på Pleiku och Camp Holloway som startskottet för USA: s bombkampanjer över Nordvietnam.


General LeMay ansåg att USA: s roll i Vietnam enbart skulle vara understödjande, att sydvietnameserna skulle slåss på marken, medan amerikanerna stod för teknisk och strategisk support. Man skulle använda flygvapnets och flottans flygstridskrafter för att slå ut fiendens positioner. Den strategi man nu var inne på, att successivt öka antalet soldater på marken och möta fienden i djungeln gav han inte mycket för. Kommunisterna skulle besegras med bomber. LeMays principer andades mycket det tidigare amerikanska närmandet av konflikten under 1950-talet, då allt skedde med låg intensitet, men med fullt understöd från luften. Även om hans idéer, med facit i hand, inte var helt praktiska vid den tiden, så hade det sparat tiotusentals amerikanska liv.

I kalla krigets skugga hade LeMays fokus legat på tung teknikutveckling och strategisk bombkapacitet. Så långt i Vietnamkriget hade de amerikanska flygoperationerna mot Nordvietnamesiska armén och gerillan i första hand varit taktiska och utförda av primärt flottan och armén. En av de viktigaste orsakerna till att helikoptern utvecklades så snabbt till ett huvudvapen i början av Vietnamkriget, var att flygvapnet helt enkelt inte fanns på plats i tillräcklig omfattning. USAF hade inte tillgång till nödvändigt taktiskt bombflyg. Flottan dammade av gamla attackkärror av propellermodell från andra världskriget för att enklare kunna se och nå mål i djungeln. Över lag var USAF i början av 1960-talet allt för tekniskt för att lösa de huvudsakligen mycket manuella uppgifterna i det vietnamesiska luftrummet. Man höll på att begå samma misstag som i början av Koreakriget, då amerikanskt jaktflyg hade stora svårigheter att möta de enkla, kinesiska stridsplanen av sovjetisk Mig-modell. Det var inte förrän USAF fick fram nya, avskalade flygplanstyper som de amerikanska stridpiloterna kunde flexa sin överlägsenhet och det började regna Migs från skyn.


Den 23 februari 1965 beordrade president Johnson en begränsad, strategisk luftkampanj, tillsammans med Sydvietnams militär, mot Nordvietnam. Det som egentligen var mera ett program fick namnet Rolling Thunder och blev en av militärhistoriens mest missförstådda operationer. Pentagon hade gjort upp en lista på nittiofyra mål i Nordvietnam som man ville ha bombade – broar, militära förråd, järnvägar, hamnar. Militären angav för Vita huset att det skulle krävas åtta veckors operationer för att nå önskat resultat. I teorin gav Vita huset klartecken, men betydligt försiktigare än vad som var angett. Under tre och ett halt år, mellan 1965 och 1968, skulle amerikanerna rulla sin åska över Vietnam, men långt ifrån på så sätt såsom den propagandistiska populärhistorien har gjort gällande, utan som ett långsamt stop and go med mycket hårda restriktioner.

Många av de utpekade målen var utanför politikernas instruktioner, allt i närheten av urbana områden fick tas bort, detsamma gällde mål utmed den kinesiska gränsen, samt en stor del av det vietnamesiska luftvärnet förseddes med röd tejp. Politikerna var rädda för att träffa sovjetiska installationer. Vietnam var väl försedd med luftvärn, både konventionella vapen och moderna robotsystem, nästan uteslutande från Sovjetunionen. Röda armén hade tusentals instruktörer i Nordvietnam och Vita huset och den amerikanska kongressen fasade för vad utslagna sovjettrupper skulle innebära för ett potentiellt tredje världskrig. Det var ett gammalt åkerspöke från Koreakriget och Kubakrisen, det var lika mycket nonsens då som nu, Moskva skulle inte gå i krig över tusen döda landsmän, än mindre för hundra tusen vietnameser. Det förstod Pentagon och det vet vi med säkerhet idag, men Johnson-administrationen var inställd på att kriga lite grann, ibland.


Ledningen togs av 2: a luftdivisionen, senare 7th Air Force, under general Joseph H. Moore. Det huvudsakliga vapnet som användes av USAF var den väldiga strategiska bombplanet Boeing B-52 Stratofortress, en luftens konung. De fanns tillgängliga från Thailand, som var allierade med USA. Vissa enheter flyttades också fram till Sydvietnam. Att man använde sig av detta mycket trubbiga, strategiska vapen berodde just på de hårda restriktionerna. De tillgängliga målen var av sekundär art och relativt väl synliga ute på landsbygden. De få kirurgiska uppdragen som utfördes i känsliga områden sköttes av flottans attackflyg antingen från hangarfartyg eller från landbaserade baser. Att Rolling Thunder misslyckades så fatalt berodde inte på att bomber inte fungerade, utan för att den amerikanska krigsmakten var bakbunden av politikerna. Ju längre kampanjen höll på, desto petigare blev restriktionerna. Vita huset bestämde i detalj, när, hur och var man skulle bomba, kongressen kontrollerade samtliga rapporter, de offentliga förhören med både politiker och militärer var många.

Nordvietnam bekräftade sällan, eller aldrig, sina militära förluster, men de officiella civila dödssiffrorna från tre och ett halvt år av bombningar har alltid legat i spannet mellan 50 000 och 200 000. USAF förlorade 950 flygplan och 2 000 stupade piloter och airmen. Senare kommenterade USA: s försvarsminister, Robert McNamara:

One reason the kennedy and Johnson administrations failed to take an orderly, rational approach to the basic question underlying Vietnam was the staggering variety and complexity of other issues we faced. Simply put, we faced a blizzard of problems, there were only twenty-four hours in a day, and we often did not have time to think straight.


Uppfattningen att vinna det förbannade kriget kom med den nye, republikanske presidenten Richard M. Nixon, med början direkt från hans installation den 20 januari 1969. Nixon hade en plan och ett löfte till det amerikanska folket att avsluta Vietnamkriget med flaggan i topp. Han hade varit vicepresident under Dwight D. Eisenhower under åtta år på 1950-talet och förstod relationen mellan politik och krig, man kan säga att han kunde sin von Clausewitz. Nixon städade ut samtliga gamla föreställningar att kriget inte gick att vinna, han bytte militärledning både i Pentagon och i Vietnam, han skrotade de tidigare taktikerna, ja, hela strategin för den delen.

USA inledde 1970-talet med kraftiga nedbantningar av sin militära närvaro i Vietnam, trupperna bantades från dryga halvmiljonen till knappt 100 000, även flygstridskrafterna fick dra ner. Detta var oerhört populärt i USA, nu hände det något. Samtidigt intensifierades kriget mot kommunismen. Den tunga delen av den nya strategin stod den sydvietnamesiska krigsmakten för. En klart utarbetad policy för att Sydvietnam skulle hantera sitt eget krig, det som Kennedy talat om redan 1961, mejslades ut av Nixon-administrationen. Grunden för den militära biståndsprincipen mellan USA och Sydvietnam, den att amerikanerna skulle ersätta all förlorat material, från flugplan ner till varje enskild kula, lades härmed.


Den första viktiga offensiva åtgärden var diplomatisk och innebar ett amerikanskt närmande till Kina. Nixon visste att de båda kommunistiska stormakterna inte var såta vänner sedan Nikita Chrusjtjov hängt ut Stalin 1956. I februari 1972 reste han till Mao Tse Tung och en ny, fredlig relation etablerades. Därefter i maj åkte han till Moskva och träffade Leonid Brezjnev, som nu inte var lika kaxig längre. I Hanoi, det utfattiga Nordvietnams huvudstad, fick man något som liknade dåndimpen, då all deras militära kapacitet och åtminstone 80 procent av nationens ekonomiska överlevnad vilade på det i princip bankrutta Sovjetunionens bidrag. Korthuset var nu satt i gungning i skuggan av de krigshetsande, ekonomiskt fallerande, kommunistiska doktrinerna. Därefter körde Nixon kniven i det röda underlivet med de stora flygoperationerna från maj till slutet av december 1972, Operation Linebacker och Linebacker II.

Operation Linebacker, under 7th Air Force och general John J. Wogt Jr, startade inledningsvis som ett svar på den s.k. påskoffensiven som Nordvietnam igångsatt redan i mars 1972. Det innebar inte enbart ökad bombning av Ho Chi Minhleden genom Laos, utan även i Kambodja. Detta beskrev i den västliga pressen – egentligen sovjetisk propaganda – som olaglig utvidgning av kriget och hemliga bombningar av Kambodja. Det var ingetdera, aktionerna hade godkänts av den amerikanska kongressen i all öppenhet och det är ingen olaglig utvidgning att följa en fiende man bekämpat sedan tidigt 1950-tal in i ett redan av kommunismen involverat och krigsinfekterat grannland. De tidigare silkesvantarna hade åkt av, amerikanerna bombade nu samtliga militära mål, man sköt det nordvietnamesiska flygvapnet från luften och plattade ut luftvärnet, man slog ut betydande delar av den nordvietnamesiska militära infrastrukturen och brydde sig inte om hur många ryska soldater som strök med. Detta följdes mellan den 18 och 28 december av det än mer kontroversiella Linebacker II, mera känt som julbomningarna 1972.


Västmedia, ledda av den amerikanska pressen, kallade detta folkmord, man beskrev det, med uppgifter från Hanoi och från Moskva, som terrorbombning mot det vietnamesiska folket. Vad Linebacker II egentligen utgjorde var huvudsakligen kirurgiska, mycket intensiva, men skickligt utförda taktiska bombningar av militära mål i och kring Hanoi, samt mot hamnstaden Haiphong. Det utfördes av attackflyg under ledning av generalerna John Dale Ryan (tactical) och John C. Meyer (strategical). De raderade ut viktiga ledningsfunktioner i huvudstaden och försvaret av Nordvietnams viktigaste handelsväg. Julen 1972 tog USA kriget till den kommunistiska militär- och partiledningen, till självaste politbyrån och de privilegierade, feta i en utmärglad nation tvingades tillfälligt lämna huvudstaden, i chock.

Var det ett folkmord? De officiella nordvietnamesiska förlustsiffrorna talar sitt tydliga språk. Eftersom några militära siffror inte redovisats – de torde räknas i tiotusental – så finns inga uppgifter rörande Operation Linebacker. För Linebacker II redovisas sedan 1972 alltid samma siffra, för alla att se – 1 600 till 1 800 döda civila. Det är vidden av medias och opinionsbildningens s.k. folkmord. Med detta försvann också all historisk tillförlitlighet rörande Vietnamkriget till denna dag. Vi har levt med lögner i 40 år.

USA förlorade totalt under dessa operationer ca 150 stridsflygplan och hundratalet besättningar.


Den 26 december 1972, mitt under Linebacker II, meddelade regimen i Hanoi, eller var de då befann sig, att de var beredda att gå i förhandling med USA och Sydvietnam. Nixon fick som han velat, kommunisterna hade tvingats tillbaka till förhandlingsbordet. De hade inget val. I skenet av den kapacitet som uppvisats under den senaste månaden kunde inte Nordvietnam fortsätta kriget, om man inte ville riskera total förlust. Den 8 januari 1973 satte man sig i Paris och den 13 januari var grunden lagt för ett fredsfördrag. Våren 1973 inledde USA sitt fullständiga tillbakadragande från Sydvietnam, vilket innebar deras del av uppgörelsen.

1975 bröt – givetvis – kommunisterna avtalet och man invaderade Sydvietnam. Det blev en ganska kort historia. Sydvietnam kunde inte själva försvara sig mot denna nya, tunga aggression från norr. Sovjetunionen hade försett det fortsatt utfattiga Nordvietnam med tanks och attackflyg. Sydvietnam misslyckades därför att USA också bröt sitt avtal, mot dem. Den demokratiskt dominerade kongressen hämnades på den avgående Nixon genom att helt enkelt skära av det livsviktiga militära biståndet till Saigon. President Gerald Ford vädjade till dem från kongressens talarstol att inte svika Vietnam, men så blev det. Kommunisterna tog makten i syd, miljoner människor tvingades fly, världens hittills största flyktingkatastrof till sjöss utspelade sig.






 Fotnot:
Det amerikanska Demokratiska partiet, som med presidenterna Kennedy och Johnson eskalerade Vietnamkriget för USA: s del under hela 1960-talet. Som fumlade runt utan något fokus i ett helt decennium och förorsakade merparten av de 57 000 stupade amerikanerna, för att inte glömma de två miljoner döda vietnameser Hanoi pressade fram. De var dem som till sist struntade helt i sitt ansvar och sänkte Sydvietnam, deras allierade, för sin egen inrikespolitiska vinning. Det är också de som plockade hem alla moraliska poänger därefter och vars anhängare kunnat peka på de andra och kallat dem krigshetsare och folkmördare. De har haft sin media och därmed sitt opinionsföreträde, något att ha i åminnelse när den aktuella världspolitiken betraktas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar