fredag 10 april 2015

Rommel - Propagandageneralen


Även en stillastående klocka visar rätt tid vid två tillfällen per dygn. Liknelsen är inte alls rättvis rörande andra världskrigets kanske mest kände general, ökenräven och fältmarskalken Erwin Rommel, men man får ta sig i akt om man önskar studera honom närmare. Rommels uppenbara framgångar kommer sig av exakt samma, inte alltid så lysande egenskaper som borgade för hans tillkortakommanden. Han var en exceptionellt kompetent soldat, med stort mod och en vinnande, human personlighet. Han gjorde sig mycket bra på bild och var medveten om det. Rommel beundrades nästan lika mycket av sina fiender som av sina egna. Han var en av Hitlers absoluta favoriter i fält, vilket var ett pallaber för honom och generalens naturliga arrogans hade en allt för stor inverkan på hans handlingar. Rommel var betydligt bättre som människa än affischnamnet gör gällande, men han var till syvende och sist en propagandageneral.

Han blev militär högst motvilligt. Född i Schwaben 1891 som son till en framstående akademiker. Fadern hade varit löjtnant i den kungliga bayerska armén i sin ungdom och eftersom Erwin den yngre var ett av mittenbarnen föreslogs det, eller snarare krävdes det av honom, att ta värvning och bli officer. Det ansågs vara en god karriär, nu när preussarna tagit över. Han gjorde som han blivit tillsagd, även om han inte gillade det och vid 14 års ålder gick han in vid det lokala 124: e infanteriregementet Württemberg som officersaspirant. Han blev löjtnant 1912. Egentligen hade han velat bli ingenjör och han hade ett välutvecklat tekniskt sinnelag som skulle tjäna honom väl i framtiden. Då, strax innan första världskriget, var dock hans yrkesval inget han uppskattade. Han hade nämligen blivit kär.


Hon hette Walburga Stemmer och var ett biträde i en blomsterhandel. Ett barn blev till i farten 1913. Han ville göra det rätta och gifta sig med henne, men armén krävde en årslön motsvarande åtminstone en kapten för att skriva ut en tillåtelse till äktenskap. Förhållandet bröts med krigsstarten, men Rommel släppte aldrig kontakten med sin oäkta dotter, Gertrude (d. 2000). Han stod henne nära både känslomässigt och ekonomiskt under hela sitt liv. Hans kommande ordinarie familj, hustrun Lucia (sedan 1916) och sonen Manfred (1928-2013), kände till flickans roll i faderns liv och välkomnade det. Det var ett vid den tiden kontroversiellt beslut, men var också ett mycket viktigt karaktärsdrag hos Rommel.

Han må ha äntrat officersyrket med ett grin, men han visade prov på framstående ledaregenskaper. Rommel tillhörde de nya, unga och mycket aggressiva infanteriofficerarna. Han steg snabbt i graderna från pluton- till kompani- och bataljonschef. Han deltog både på västfronten och på alpfronten mot Italien. Hans inspirerande ledarskap sände honom till de beryktade stormtrupperna, som en av deras främsta förbandschefer. Rommel ledde från fronten, med pistolen i hand. Han accepterade inte stillastående skyttegravskrigföring, utan ville hela tiden framåt. Under slaget vid Caporetto i de italienska alperna på hösten 1917 ledde han sin hårt ansatta alpjägarbataljon i ett frontalangrepp uppför en bergsida mot en betydligt starkare italiensk position och vann övertygande striden. För detta mottog han Tysklands då högsta krigsutmärkelse, Pour le Mérite, eller Blauer Max. När kriget tog slut kunde han skatta sig lycklig för sitt yrkesval. Han erbjöds omedelbart fortsatt anställning med bibehållen lön och rang som kapten. Det var få förunnat.

Unge Rommel

Mellankrigstiden innebar trupptjänstgöring för Rommel. Det var hans eget val, mycket för att slippa den trånga, preussiska adelskorridoren uppe i Truppenamt, den improviserade, illegala tyska generalstaben. Han utbildade soldater, först som mycket uppmärksammad kompanichef, sedan som inspektör på infanteriskolan i Dresden mellan åren 1929 och 1933. Det var under den tiden som han skrev Wehrmachts ledande manual för infanteristrid*. Samtidigt skrev han på sin fritid en kombination av självbiografi och professionella reflektioner från kriget, Infanterie greift an – Infanterianfall – den bok som skulle göra honom världsberömd i militära kretsar. Litteraturen lyfte honom vidare i karriären och han blev åter bataljonschef i alpjägarna i samband med nazisternas övertagande av makten i Berlin. Den 30 september 1934 kom Adolf Hitler för att inspektera arméns elit. Alpjägarna skulle defilera inför honom och SS hade bildat en skyddande linje framför führern. Alpjägarna kom inte och de närvarande generalerna blev mycket nervösa. Hitler krävde besked.

Det visade sig vara överstelöjtnant Rommel som hindrat sin bataljon att defilera inför führern. Han menade att man blivit skymfade av SS. Om inte arméns förtroende dög, utan ledaren måste bevakas av hans partipolis, då fanns det ingen anledning till att defilera, så enkelt var det. Protesten slog an en mycket positiv sträng hos Hitler som omedelbart drog tillbaka SS och bad den ståndaktige officeren om ursäkt. Rommels jägarbataljon marscherade förbi framför Hitler såsom inget förband någonsin gjort, eller kanske aldrig skulle göra. Hitler var imponerad och kommenderade fram allt bakgrundsmaterial på Rommel. Det var så de möttes.


Josef Goebbels såg i Rommel ett enastående affischnamn. Här hade man en lång, arisk och stilig officer, kommen utav folklagren och inte den preussiska adeln, en krigshjälte med litterär förmåga och dokumenterat professionellt engagemang. Hans val att stå vid sin oäkta dotter var också mycket politiskt korrekt, sett ur nazisternas folkförsörjningsreformer. Rommels böcker blev nu stapellektyr, vilket gav ökade intäkter åt honom. Han antog en tjänst på krigsministeriet 1935 som förbindelseofficer mellan Wehrmacht och Hitler Jugend. Det fanns en vilja hos vissa element inom både partiet och krigsmakten att använda nazisternas ungdomsorganisation som en plantskola inför värnplikten och officersutbildning. Rommel stödde uppenbarligen denna reform, som gick stick i stäv med konservativa krafter i armén som önskade hålla deras affärer på armlängds avstånd från nationalsocialisterna. Endast föregående år hade man tvingat fram en blodig utrensning av SA för ett liknande scenario, i vilket SA-ledaren Ernst Röhm avrättats för förräderi. Nu blev det dock ledaren för Hitler Jugend som stoppade merparten av reformen. Baldur von Schirach var ingen vän av militarisering av ungdomarna utanför partiets riktlinjer, han önskade behålla den käcka, naiva barnatron i organisationen. Rommels projekt begränsade sig till instruktörer på Hitler Jugends skjutskola i Thuringa och gemensamma sportsprogram.

1938, direkt efter Anschluss, i vilken Rommel deltagit som förbandschef, befordrades han till överste och axlade kommendanturen för den österrikiska Theresianische Militärakademie, en av de äldsta i världen. Kort därefter kommenderades han, i samband med annekteringen av det tjeckiska Sudetenland, av Hitler att ta ledningen över det nya Führerbegleitbatallion, Wehrmachts motoriserade livbataljon för den store ledarens transporter och vistelser utanför Tyskland. Rommel var nu djupt insyltad i nazisternas krusiduller, något han allt mer avfärdade. När tidningen Das Reich, på Goebbels inrådan, tryckte en specialbilaga om Rommel, i vilken hans far blivit en stenhuggarmästare i ett försök att göra översten mera proletär, samt mycket annat svammel, så slog han tillbaka och krävde en officiell ursäkt av tidningen, vilket han också fick, i en blänkare långt bak. Rommel var ingen nazist, men han var naivt ambitiös och, som sagt, arrogant. Nu sökte han sig dock tillbaka till armén.

Familjen Rommel

Vägen dit togs via den kraftiga mekaniseringen av den tyska armén. Under hela den primadonnatillvaro Rommel haft med nazisterna hade han kunnat delta med liv och lust i utvecklingen av det tyska Panzerwaffe. Han slog följe med en viktig vän han fått i samband med personskyddet av führern, chefen för SS-Liebstandarte Adolf Hitler, Sepp Dietrich, som närde exakt samma fascination. Rommel lärde känna Heinz Guderian, som i den aggressive infanteristen med Blauer Max om halsen, såg en blivande, första generation pansarchef. Exakt en månad innan krigsöppningen den 1 september 1939 befordrades Rommel till generalmajor och blev chef för Hitlers eskorthögkvarter, i princip som en alternativ stabschef, under invasionen av Polen. Hans funktion var mycket flexibel, det gav honom möjlighet att på führerns order röra sig nära striderna, inhämta direkt information från förbandschefer och framför allt sufflera åt Hitler under de många och krävande ledningskonferenserna. Rommel kom att ha en stark influens på Hitlers skolning till överbefälhavare, en inte allt för idealisk kombination.

Det var aggressiviteten, den absoluta tron på avancemang i motsatts till defensivt tänkande, något han såg som defaitism, som var general Erwin Rommels militära väsen. Detta krävdes av Hitler i alla lägen och utgjorde kittet i det nya blixtkriget. Efter Polen belönade führern honom till sist med en plats som förbandschef. Den 6 februari 1940, inför planeringen av slaget om Västeuropa, erhöll han ledarskapet för 7: e pansardivisionen, som satts upp i oktober 1939. Rommel var alls ingen påläggskalv, han var en av pansarvapnets främsta generaler, det hade han visat på manövrer och genom de insikter han gett prov på i Polen, som en förtrogen hos Hitler. Han var både kompetent och ett villigt verktyg mellan Wehrmacht och Berchtesgaden.


Den kallades av både vän och fiende för spökdivisionen, den 7: e, pansar. Den gjorde så därför att den tycktes vara överallt samtidigt. General Rommel gjorde sin division till inte bara ett tätförband, utan även det mest framgångrika under Wehrmachts snabba framryckning genom norra Frankrike för att skära av tre miljoner allierade trupper i norr. Det var som om Rommel aldrig gjort något annat i sitt liv. Blixtkriget var verkligen hans gebit och hans stridsvagnar körde snabbt bortom vad deras kartor förmådde. Man körde om den flyende civilbefolkningen, varav flera helt enkelt vände på klacken och gick hem igen. Man tvingades tanka på kommersiella bensinstationer och söka sig fram med turistkartor från Mitchellin. Rommel kom hack i häl i en av sina halvbandvagnar, likt en romersk härledare med motorcykelglasögon applicerade på uniformsmössan. Med sig hade han divisionsstabens eldledare från Luftwaffe, så att man snabbt kunde dirigera attackplanen i luften dit de behövdes. De tio dagar det tog att ta sig till Engelska kanalen och knäcka ryggraden på det allierade motståndet gjorde honom till en nationalhjälte och samtidigt en fruktad man på andra sidan kullen. Det var en total succé.

Samtidigt, i Nordafrika, hade Italien kört fast i försöket att stöta bort Storbritannien från kontinenten. Trots överväldigande antal, med nästa tio gånger större styrkor, besegrades de av de ståndaktiga britterna. Tiotusentals italienska soldater togs till fånga och i Rom skakades Benito Mussolinis maktbas i grunden. Fascisterna hade aldrig infiltrerat det italienska samhället såsom nazisterna i Tyskland, eller Franco i Spanien. Deras makt var inte självklar och kungen, Victor Emmanuel III, var fientligt inställd och beredd att samarbeta med radikala krafter för att kasta omkull Mussolini. Kriget var ett fiasko och missnöjet bland italienarna stor. För att behålla Mussolini vid makten lovade Hitler att bistå honom militärt i Nordafrika. Führern sa att han skulle sända Il Duce pansar, ett brittiskt övertag så här långt, och som dess ledare skulle han utnämna sin allra bästa pansargeneral. Det blev embryot till en pansarkår, bestående inledningsvis av 5: e lätta pansardivisionen och den 15: e pansardivisionen. Deutsches Afrika Korps, DAK, sattes upp i januari 1941. Den 6 februari tog Rommel ledningen för kåren och begav sig till Tunisien, tre dagar senare befordrades han till generallöjtnant.

Gertrude

Den tyska Afrikakåren blev Rommels skapelse, ett skickligt stycke förbandsbygge med stora delar tysk improvisationsförmåga. Man stod inför invasionen av Sovjetunionen och enheter var inte tillgängliga så som man kunde önska. Rommel skrapade ihop vad infanteri han kunde erhålla och skapade Division zbV – zur besonderen Verwendung – Afrika, snart en helt motoriserad enhet och omdirigerad till 90: e lätta Afrikadivisionen. Senare fick han från fälttåget i Grekland 164: e infanteridivisionen, snabbt omgjord till ännu en motoriserad, s.k. lätt division. I arbetet att stöpa om tyska infanterienheter till lättrörliga, mekaniserade sådana, använde Rommel italiensk teknik, såsom lätta pansarfordon och lastbilar. På så sätt satte han upp även 999: e lätta Afrikadivisionen, plus att han fick 334: e infanteridivisionen direkt från Tyskland, som en gåva av Hitler. Artilleriet tillhörande de olika förbanden samlade Rommel i en separat, motoriserad artillerigrupp under generalmajor Karl Böttcher. Till detta slöts en elitenhet, Luftwaffenjäger Brigade 1, en strandsatt fallskärmsjägarbrigad efter slaget om Kreta, under den högst stridbare generalmajoren Hermann-Bernhard Ramcke. Ledarna till DAK handplockades till stora delar av Rommel, skickliga och tappra generaler som Ludwig Crüwell, Walther Nehring och Hans-Jürgen von Arnim.

Kriget i Nordafrika utkämpades visserligen över stora avstånd, men inom en geografiskt smal korridor utmed Medelhavskusten**. Söder därom låg Saharaöknen, som erbjöd små eller inga möjligheter till förståndiga trupprörelser. Det fanns därför begränsade möjligheter till flankmanövrer och när så skedde var det med stora risker. Kriget levde uteslutande på de strategiska förutsättningarna såsom underhåll och flygunderstöd, viktiga faktorer som till betydande andel levererades över Medelhavet. Rent taktiskt dock, innebar tyskarnas ankomst till Nordafrika en radikal förändring i det att Rommel såg att blixtkriget enkelt kunde appliceras på öknen. Han bekymrade sig inte märkbart för att Afrikakåren inledningsvis var mycket begränsad. Så var också fienden. Ankomsten av kompetent pansar, en reell motoriserad taktik var huvudfaktorn. Italienarna hade aldrig haft möjlighet att utnyttja detta, medan britterna förstod grundprinciperna – dock var de illa rustade för att deras fiende eskalerade den mekaniserade närvaron med hundratals procent. Italienska armén reducerades till underhållsapparat, utan att därför vara uträknade på sikt. Med början av mars 1941 gick axelmakterna till motanfall från libyska El Agheila, Rommels första offensiv i fälttåget.


Det är nu den ledande mediebilden av Erwin Rommel stadfästs och han blir den mest fotograferade generalen under andra världskriget. Bilden av Ökenräven manglas ut, den väderbitne, rustike fältherren spejande ut över öknen med kikare i hand, okonventionell och inte allt för reglementsenlig, ofta iförd sin mjuka, italienska motorcykelrock, alltid med motsvarande glasögon på skärmmössan och en civil halsduk mot sand och nattkyla runt halsen, tillverkad av dottern Gertrude. I väl avvägda, men alltid oerhört aggressiva anfall, stöter DAK tillbaka britterna österut utmed kusten i snabb takt. Samverkan mellan flyg och pansar fungerar, underhållet hinner med eftersom enheterna är överkomliga och man är själva motoriserade. Det brittiska pansaret, egentligen infanterikanonvagnar, är chanslösa mot de tyska stridsvagnarna, som kanske inte har större kanoner, men är snabbare och bättre ledda. Det är inte förrän senare, när amerikanska M3 Grant levereras som britterna kan slå tillbaka. Den 3 april tar Rommel Benghazi. I mitten av månaden infiltrerar han regionen Cyrenaica och närmar sig nästa viktiga hamn, Tobruk. Där tar det stopp.

Militär aggressivitet i all ära, men vad innebär det när saker och ting inte går ens väg? Aggressivitet belönas i historien enbart när det lyckas. Vid Caporetto 1917 gick det vägen, men i övrigt hade Rommel rykte om sig under hela sin karriär för att förlora mycket trupp, att han kunde vara okaraktäristiskt känslokall inför egna förluster. Detta blev uppenbart under belägringen av Tobruk som varade i 241 dagar och kostade Afrikakåren flera tusen man i skadade och stupade. Hans officerare och soldater chockades av Rommels ohörsamhet för deras klagan. Man hade stött på det keltiska stålet, sanningen i påstående att den brittiska armén aldrig är så farlig som när den är trängd. Det var under detta rabalder som Rommel förlorade sitt envälde i Nordafrika. Så här långt hade han formellt varit under italiensk ledning, fast egentligen direkt under OKW i Berlin. Nu upprättade tyskarna ett eget kommando i Medelhavet och i november 1941 tog fältmarskalk Albert Kesselring rollen som skulle bli OB SüdOberbefehlshaber Süd. Kesselring var ett militärt geni som i princip skapat Luftwaffe och vitala delar av hela Wehrmacht. Han dömde ut Rommels tjurskallighet och ifrågasatte hans strategiska sinnelag.
Kesselring och Rommel


Britterna erhöll förstärkningar och omgrupperade inför sitt motanfall från Egypten, i vilket slaget om Tobruk nu blev en belastning i ryggen på Rommel. Kesselring kritiserade tillvägagångssättet i det att man misslyckats med att ta Tobruk, vilket var nödvändigt rent strategiskt för att avancera vidare. Istället för att dra sig tillbaka från att hota Egypten, hade Rommel nu utsatts för ett tvåfrontskrig under underhållsmässigt mycket svåra omständigheter. Kesselring hade svårigheter att få Rommel att förstå de strategiska realiteterna i Medelhavet. Axelmakterna saknade luftherravälde och framför allt kontroll till havs. Britterna var skickliga och stred som djävlar, medan tyskarnas bundsförvanter, Italien, var som bäst ambivalenta. Prospektet att marschera till Alexandria inför 1942 var i princip förlorat, såvitt Kesselring kunde bedöma. Rommel gick över huvudet på sin chef, han tog det till Hitler, som instinktivt belönade all typ av aggressivitet och s.k. framåtanda. Rommel befordrades till full general [der Panzertruppen] mitt under belägringen av Tobruk, av just detta skäl. Han blev utnämnd till generalöverste i januari 1942 efter det att man slagit tillbaka britternas kontraoffensiv och återtagit Tobruk. Nu väntade marskalksstaven på führerns favoritgeneral.

Fältmarskalk Kesselring var nu en mycket erfaren politiker efter att ha tjänat både Weimarrepubliken och nazisterna i höga försvarsdepartementspositioner. Han förstod spelet och var en hårt arbetande problemlösare. Han varnade uttryckligen Rommel att driva striden för långt österut, efter att ha misslyckats tidigare vid flera tillfällen. Kesselring motsatte sig det andra slaget om El Alamein i slutet av 1942, då Rommels trupper var allt för utmattade, nästan allt pansar var borta och britterna så uppenbart hade triumf på hand. Rommel var nu själv fältmarskalk sedan juni månad och ledde en betydligt mer omfattande styrka än tidigare, vilket kan förvirra bilden av hans karriär. Han var på väg till sitt livs nederlag och han styrde nu över Panzerarmee Afrika, eller Armata Corazzata Africa, eftersom betydande delar av hans armé utgjordes av separerade italienska pansar- eller mekaniserade enheter. Det var nu en svårt stukad armé utspridd utmed den libyska kusten. Det går inte att bortse ifrån att Kesselring, vars imponerande arbete detta var, att övertala italienarna att underställa deras armé tysk ledning, samt att finna resurser och underhåll åt dem, att hans gärning samtidigt löste det ledarskapsproblem han hade i Nordafrika. DAK hade nu lämnats över till general Crüwell, en betydligt mindre pretentiös förbandschef.
Rommel och Speidel

Efter katastrofen vid El Alamein i november 1942 har Rommel fått ta äran av tillbakadragandet genom Libyen och försvaret av Tunisien. Man kan dock med fog säga att genom Rommels allt större kommando, nu även innefattande general Giovanni Messes första italienska armé, i vad som blivit Armégrupp Afrika, så kunde Kesselring utöva mer strategisk kontroll som överbefälhavare i Rom. Tillbakadragandet av Pansararmé Afrika och igelkottförsvaret av Tunisien, ett tvåfrontskrig efter amerikanarna kommit med i striden västerifrån, hade Kesselring stämplat över sig. Dennes defensiva förmåga skulle åter visa sig senare, under den nästan två år långa italienska kampanjen, de hårdaste strider de allierade utkämpade under det europeiska kriget. I jämförelsen med katastrofen i Stalingrad har El Alamein fått stå vid sidan, men tar man med inringningen av Tunisien och den slutliga kapitulationen i mars 1943, då general von Arnim strök flagg och överlämnade resterna av Armégrupp Afrika, sammanlagt 130 000 förstklassiga soldater, till de allierade. Hitlers sedvanliga vägran att dra tillbaka dessa trupper till Europa kostade Kesselring åtminstone Sicilien, då han saknade trupp för att försvara hela den italienska stöveln. För att slippa förlora ännu en fältmarskalk, efter von Paulus i Stalingrad, flyttades Rommel först till Grekland, därefter till Frankrike.

Rommel var utmanövrerad av Kesselring, relationen till Hitler var stukad, samtidigt var han fortfarande ett affischnamn och propagandaministeriet fortsatte producera honom som en segrare. Det var en förödande situation för honom, hans rättfärdiga personlighet skadades av den uppenbara dubbelmoralen. Han var helt i händerna på nazisterna, de kunde när som helst dra undan mattan under hans fötter. Det enda som höll honom upprätt var Wehrmacht som desperat behövde hans strålglans. Han var armén trogen och führern insåg att det kunde skada hans ledarskap om han fällde favoriten, som gjort honom så besviken. Under årsskiftet 1943/44 makades Rommel in i begreppet Atlantvallen, försvaret av det nazistiska Europa mot de allierade krafterna. Det var en otacksam uppgift som tjänade propagandan väl, men krockade honom med den befintliga befälsstrukturen i väst. Det var en typisk konstruktion av Hitler, varför ha ett kommando när man kan ha två, som konkurrerar med varandra. Oberbefehlshaber West var den gamle fältmarskalken Gert von Rundstedt, som inte alls gillade att Rommel, en för honom uppenbar påläggskalv, nu blev chef för Atlantvallen. Båda marskalkarna var också medvetna om den katastrofala lösning detta var.

Von Rundstedt och Rommel

Rommel och von Rundstedt hade diametralt skilda uppfattningar om hur Europa skulle förvaras, hur den allierade invasionen skulle stoppas. Von Rundstedt, tyska arméns nestor, ansåg, med stöd av bl.a. Heinz Guderian, att liksom Napoleons gamla devis, att man aldrig kan hindra en fiende att gå över en flod, innebar att de allierade måste stoppas när de upprättat ett brohuvud, då man visste var man hade dem och kunde kraftsamla ett förödande motanfall. Arméns styrkor måste därför grupperas längre bak, beredda på avancemang. Det var en i sig sund strategi, helt i fas med allsköns militära doktriner. Rommel motsatte sig detta utifrån två argument, efter att ha studerat situationen. För det första var en amfibieinvasion från havet inte alls samma sak som en flodövergång. Det var en oerhört mycket svårare operation som krävde enorma resurser och det hade de allierade. Rommel, till skillnad från von Rundstedt, hade bitter erfarenhet av de västallierades resurser. Han hade smakat på deras användande av maximal eldkraft för att spara på de egna trupperna, han såg armadorna av sjö- och flygstridskrafter som skulle välla över den Engelska kanalen. Enligt Rommel måste fiendens armé stoppas på stranden, man måste förskansa sig väl, beväpna sig ordentligt och hålla understödsförbanden nära, långt fram i väl skyddade grupperingar. Om de allierade tilläts få fäste på land, fanns det inget i den tyska arsenalen som kunde stoppa dem. Med facit i hand är det enkelt att säga att Rommel haft rätt.

Hitler förhöll sig ambivalent mellan dessa åsikter och vägrade fatta beslut. Detta gynnade von Rundstedt, som inte behövde ändra på någonting, men förödande för Rommel som A: förnedrades professionellt och B: framstod som allmänt jobbig i Hitlers ögon. Rommels försök att övertala führern blev snabbt till saklig kritik från den främste av fältmarskalkar, vilket i sin tur väckte intresse hos dem som önskade göra någonting åt det. Det var uppenbart att Ökenräven fallit i Hitlers gunst, att han nu såg med klar blick vilken katastrof führern var för Tysklands överlevnad. Han var omgiven av motståndsmän, eftersom han behållit lojala Afrikakrigare i sin stab. Nu fick han påpassligt från Berlin en ny stabschef, generallöjtnant Hans Speidel, schwabare liksom Rommel*** och nära knuten till 20 julikomplotten mot Hitler. Våren 1944 var Rommel en svårt pressad man. Atlantvallen må ha sett imponerande ut på papperet, men i realiteten var det ett moras av illa konstruerade befästningar, bemannade av undermåliga förband. Till detta kom hans samveten gentemot familjen, armén och führern. Hans värld rasade omkring honom och staben kunde vittna om ett jagat intryck i fältmarskalkens annars så självklara blick.


Rommel var helt införstådd med 20 julikomplotten, han stödde en statskupp i sak, men motsatte sig ett mord på führern. Männen bakom komplotten, som verkligen ville ha Rommel på sin sida, accepterade detta med vetskapen att fältmarskalken skulle tvingas agera även efter det att de dödat Hitler. Rommel levererade också en ytterligare, något oväntad faktor för komplotten – Waffen-SS****. Det var hans vänskap med SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich, på våren 1944 i Frankrike som chef för första SS-pansarkåren. Dietrich uttryckte en personlig lojalitet till Rommel i komplotten – ge mig ordern, Herr Fältmarskalk, och jag följer den. Tanken svindlade, Waffen-SS, med på statskuppen, då skulle den inte kunna misslyckas.

Låt oss leka med tanken: Rommel fick igenom sin taktik för försvaret av den franska kusten. Med väl framskjutna pansarenheter och en tung, aggressiv aktion mot de allierades tunna brohuvud direkt efter D-dagen, hade antagligen Operation Overlord kastats över ända. De allierade hade tvingast senarelägga invasionen, kanske rent av med ett år. Kritiken från Stalin i Moskva hade blivit outhärdlig för de allierade ledarna. Ponera att i detta ögonblick de tyska stridskrafterna utförde en statskupp i Berlin och avrättade Hitler, varpå fältmarskalk Erwin Rommel, Ökenräven, ställde sig på de franska klipporna i Normandie och sträckte ut en hand i den nya, tyska, civila, kristna regimens namn. Hela Västeuropa befriat i det att Wehrmacht drog sig undan under sommaren 1944 till fördel för östfronten, typ 60 divisioner allt som allt. Nazismens avskaffande, miljoner människoliv sparade. Antagligen skulle Winston Churchill få svårt att inte acceptera detta. Republikanerna, tillsammans med tillräckligt många demokrater i amerikanska kongressen, hade pressat Franklin Roosevelt att separera sig från vännen Stalin. Kriget i öst hade fortsatt, så även striderna i Stilla havet, men Sovjetunionen hade nu stått ensamma och Japan hade antagligen besegrats tidigare, eller erbjudits villkorlig kapitulation. Kanske hade Churchill gjort gemensam sak med rikskansler Carl Goerdler i ett korståg mot världshistoriens största tyranni – kommunismen. Vad hade det inneburit för begreppet en fri värld i våra dagar?

Den 6 juni 1944, när invasionen av Normandie iscensattes, befann sig Rommel i hemmets sköte för att fira sin hustrus födelsedag, han hade köpt henne exklusiva skor i Paris. Han återvände genast till sin stab, men det var redan då för sent. Det inbyggda tillkortakommandet med de dubbla stolarna för försvaret slog till som per automatik. Det var kaos i det tyska ledningssystemet, skulle förband sändas fram, eller inte? Den komplexa och alls inte perfekta Operation Overlord klarade sig de första avgörande dygnen mycket p.g.a. Hitlers olyckliga kommandostruktur. Först senare kunde tyskarna stabilisera fronten med tillskjutna mekaniserade enheter och försena de allierades fortsatta framryckning med två månader. Tyskarnas kapacitet hade alltid funnits där, den kom bara mycket för sent. Nu kunde de allierade bygga sitt ofrånkomliga moment, inför den stora förlösningen i augusti 1944 och Wehrmachts kollaps i väst.

Rommel skjuter på

Den 17 juli 1944, endast tre dagar innan attentatsförsöket på Hitler, föll Rommel offer för ett brittiskt flyganfall. Han var på väg i sin öppna stabsbil från ännu ett möte med SS-generalen Dietrich, då man träffades av tung kulspruteeld från attackflyg. Nu missade han hela komplotten. Medan nazisterna rullade upp konspirationen, låg fältmarskalken medvetslös i Frankrike. Han hade kunnat klara sig om inte Gestapo kopplat samman konspiratörer med Rommels stab och denne hamnade i fokus för utredningen. Rommel blev långsamt medveten om att han var ett objekt för undersökning, men borstade bort hotet – han hade ju praktiskt taget legat i koma när det skedde. I en kombination av reell bevisföring och svårartad paranoia hos Hitler upprättades en militär hedersdomstol på arméns initiativ, ordförande var fältmarskalk Wilhelm Keitel. Även von Rundstedt och Guderian var med. Den kom fram till att Rommel var skyldig till högförräderi, men rekommenderade führern att ge honom möjligheten att ta sitt eget liv. Hitler godtog detta.

Den 14 oktober uppsöktes Rommel, fortfarande sjukledig i sitt hem, av general Wilhelm Burgdorf och överste Ernst Maisel ur Hitlers stab. De läste upp hedersdomstolens beslut, vilket godtogs omedelbart av fältmarskalken. Officerarna erbjöd då honom att följa med dem och i avskildhet skjuta sig själv med sin egen tjänstepistol, alternativt ta det gift de hade med sig. Rommel accepterade, han tog avsked av sin hustru, sin son, bad dem hälsa till dottern, de var alla medvetna om vad som nu skulle hända. Sedan satte han på sig skärmmössan, log mot dem och gick sin väg.


Rommel fick en pampig militärbegravning, som om inget hade hänt. Hela Wehrmacht var dock införstådda i omständigheterna och det fungerade verkligen som en varning till dem alla. Hitler hade dödat sin favoritgeneral, ingen gick därmed säker. Familjen Rommel tvingades sitta vackert och hälsa på familjefaderns mördare. Hans barn har vittnat om spektaklet kring detta och hur det för alltid påverkade deras liv. Med detta blev legenden Rommel förseglad och levererad till eftervärlden.



 * Gefechts-Aufgaben für Zug und Kompanie : Ein Handbuch für den Offizierunterricht – Stridsuppgifter för pluton och kompani: En manual för officersinstruktioner.

** Klimatet och avstånden var avgörande faktorer under den nordafrikanska kampanjen. Landet var den andra stora fienden och de stridande sidorna visade varandra förvånansvärt stort hänsyn, trots de bittra striderna. Eftersom man visste att det fanns krigsfångar på båda sidor gick man långt för att försörja varandra med vatten. Att neka fångar vatten ansågs som oacceptabelt. Den tyska Afrikakåren visade påfallande takt och fason, mycket p.g.a. Erwin Rommels initiativ, men också det faktum att varken SS eller Gestapo hade mycket med DAK att göra. Det är ingen slump att Claus von Stauffenberg började offentliggöra sitt motstånd mot nazisterna under sin tjänstgöring i Nordafrika, det var helt enkelt högre till tak där.

*** Schwaben är ett starkt katolskt fäste i Tyskland. Det har traditionellt inte varit vanligt med schwabiska officerare och de som funnits har oftast varit katoliker, d.v.s. särlingar i den dominerande luthersk-preussiska krigsmakten. Rommel var katolik, om än inte särskilt praktiserande, som schwabaren von Stauffenberg.


**** Rommels son, Manfred, önskade i ungdomlig naivitet värva sig i Waffen-SS. Fadern vägrade honom detta, med skärpa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar