söndag 19 april 2015

Richard Sorge - Mästerspionen


Få, om än några andra spioner, har kunnat påverka hela skeenden som Richard Sorge gjord. Det finns goda belägg för påståendet att han räddade kriget åt Sovjetunionen. Vad som gör Sorge så exceptionell var hans till synes iskyla. Här har vi en man som agerade som en James Bond ur litteraturens och filmens värld. Spioner skall sträva efter att hålla låg profil, att bli en i mängden, Sorge gick åt andra hållet och väckte uppmärksamhet. Han var flamboyant och riskfylld i sina sociala kontakter. Hans sexuella utsvävningar var legendariska. Samtidigt var han tyst som muren om sina förehavanden. Folk trodde att de kände honom, men vid närmare eftertanke visste de ingenting om den karismatiske mannen – ett nyktert uppvaknande, oftast mycket för sent.

Nyckeln till Sorges framgång var att han var en exklusiv kommunist under det politiskt extremt polariserade 1930-talet, en intellektuell med silversked i munnen som anammade Karl Marx, en gestalt som rent fysiskt florerade i mästerspionens bakgrund*. En kosmopolitisk, överklassmarxist av sådan kaliber var mycket vanlig i väst vid den här tiden, så pass att de ansågs närmast politiskt harmlösa. I Asien däremot sågs de som idealiserade föredömen från det trendsättande väst, välrenommerade, framgångsrika och välbärgade jetsets med ett politiskt, solidariskt samvete – kunde det bli bättre? Sorge var exakt en sådan figur och hela hans gärning blev också koncentrerad till Asien – Kina och Japan.


Han föddes 1895 i dagens Azerbajdzjan, i vad som då var ryska Baku. Hans far var tysk ingenjör, anställd hos svenska Nobel i regionen, modern var ryska. I tidig ålder flyttade familjen tillbaka till Tyskland och Berlin. Sorge hade en privilegierad uppväxt och var duktig i skolan, utom i ordning. Han var från starten en livsnjutare och äventyrare, debuterade tidigt sexuellt på sin tid. Han hade ett vinnande sätt, samt ett etniskt och starkt österländskt utseende. Politik brydde han sig inte mycket om och han befann sig i Sverige** på ferie när första världskriget bröt ut 1914. Utan att meddela sin mor återvände han direkt till Tyskland och armén.

Sorge anslöt sig till en studentbataljon i det bayerska artilleriet och blev en sjutusan till soldat. Han sårades svårt 1916 och förlorade tre fingrar på ena handen, samt fick båda benen krossade. Han fick därmed en hälta under resten av sitt liv. Under konvalescensen fattade han tycke för en sjuksköterska vars far var läkare och kommunist. Genom dennes försorg introducerades Sorge till marxismen. Under resterande kriget var han ett med järnkorset dekorerat kronvrak och korpral***. Han ägnade dötiden till att studera bl.a. ekonomi, med rött anslag, vid olika universitet. Han blev filosofie doktor i statsvetenskap 1919, samtidigt som han klev in i det tyska kommunistpartiet, KPD.


Sorges aktiva politiska engagemang, gatustriderna med polis och frikårer, renderade honom oönskad på arbetsmarknaden, varför han 1924, likt åtskilliga andra kommunister, begav sig till Sovjetunionen och Moskva. Dessa högt skattade dissidenter kom nu att bli enrollerade i Komintern, den kommunistiska internationalen. Sorge engagerade sig mycket i det internationella arbetet, härigenom kunde han leva ett än mer glättigt liv på Moskvas bekostnad. Han var aktiv i byggandet av kommunistpartier bl.a. i Sverige och Danmark. Det var i samband med detta som han introducerades med underrättelsetjänst, något han direkt tog till sig med skicklighet och seriositet. Han kom senare att skriva en rapport till Komintern där han pekade på nödvändigheten att skilja på det allmänna supportarbetet och inhämtning av underrättelser.

I betraktelsen av den sovjetiska spionverksamheten i väst har man traditionellt gjort misstaget att koncentrera sig allt för mycket på säkerhetstjänsten NKVD/KGB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Det är en villfarelse, då den stora, breda och för Sovjetunionen viktigaste spionverksamheten utfördes av Komintern. Det viktigaste vapnet mot väst var alltid manipulation, infiltrering av politik, media och kultur, senare även kommersiella sammanhang. I det avseendet var den rent militära underrättelseinhämtningen en rännil. Komintern skötte denna verksamhet inledningsvis separat, men skulle senare tas över av det blivande KGB – som till sist tog över de flesta aspekter av sovjetisk livsföring.

Jan Berzin

När Sorges rapport damp ner hos arbetsgivaren i Moskva var det för sent. Efter Lenins död 1924 befann sig det sovjetiska kommunistpartiet i en bitter maktkamp bakom kulisserna, en kamp som Stalin höll på att vinna. Grigorij Zinovjev, Kominterns beryktade ordförande, blev allt mer marginaliserad och skulle i de stora utrensningarna fängslas och avrättas av NKVD. En radikal nyordning var på gång. Inget av detta berörde Sorge nämnvärt, han som levde tryggt utomlands. Möjligen oroade han sig för karriären och pengarna. Hans rapport ignorerades av ett trasigt Komintern, men hamnade istället, på något vis, hos Jan Berzin****, chef för GRU sedan 1918. Spionchefen såg en naturbegåvning hos Sorge och engagerade honom, under det engelskklingande täcknamnet Ramsay, för ett helt nytt uppdrag, på andra sidan jordklotet, i Kina.

Att det blev så berodde på att GRU insåg att Sorge i Tyskland och Europa hotades att bränna ljuset i båda ändar, populär kommunist som han var. I Asien däremot var den unge furien enbart en attraktiv, företagsam, om än radikal, västerlänning, d.v.s. helt oemotståndlig för intellektuella. Kina var en turbulent nation i gränslandet mellan kolonialism och nationellt statsbygge. Kommunismen var under uppbyggnad, men hårt ansatta av nationalisterna efter brytningen med Chiang Kai-shek 1928. Sovjetunionens relation till det kinesiska kommunistpartiet var i kommunistisk – Stalins – anda paranoid och kineserna gick därför inte av för hackor de heller. Det var exakt en sådan miljö som Sorge frodades i, absolut postmodern, inget dogmatiskt raljerande, allt var möjligt, han kunde spionera på alla. Han anlände till Kina 1930.

Ozaki Hotzumi

Utmärkande för Richard Sorge var att han som gick under sitt eget namn. I Kina var han bland västerlänningar doktor Sorge, en jordbruksexpert som fräste runt på motorcykel. Bland asiater använde han ett alias, den amerikanske journalisten Johnson. Han inledde också en passionerad relation med den kända, amerikanska kollegan Agnes Smedley, författare till sin radikala bästsäljare Daughter of Earth (1929). Via henne kom han i kontakt med den japanske journalisten Ozaki Hotzumi, en kontakt som skulle visa sig ovärderlig för framtiden. För GRU var Sorge en enastående tillgång. Tysken från Baku lämnade välsorterade och rediga rapporter, trots att allting spretade åt alla håll. Han var helt självgående och tycktes förstå exakt vad hans uppdragsgivare ville ha. Samtidigt kunde han charma sig in överallt och även om den tyska legationen i Kina enkelt kunde kolla hans bakgrund i Tyskland, så kunde han under ett par år bygga upp en s.k. legend omkring sig som en typiskt radikal, men naiv västerlänning i Asien.

Ryssarnas fokus förflyttades snart till Japan och deras invasion av Manchuriet. 1932 återvände Sorge tillfälligtvis till Moskva, där han överöstes med beröm av GRU. Året därpå gick resan till Tokyo, via Berlin för att skaffa sig en tysk, journalistisk ackreditering. Det kan tyckas djärvt av en tysk kommunist, i eget namn, att återvända till ett nu nazistiskt Tyskland, men det fungerade alldeles utmärkt. Han erhåller ett engagemang hos den ansedda och mycket populära tidningen Zeitschrift für Geopolitik, ett faktum väl värt att stanna till vid, just därför att det är så lätt att missa. Ett tungt rekommendationsbrev till tyska ambassaden i Tokyo kommer från en av tidningens stora välgörare, Japankännaren och professorn i geopolitik vid Münchens universitet, Karl Haushofer, som var mentor av närmast faderlig karaktär till ingen mindre än Rudolf Hess, Hitlers sekreterare och de facto andreman. Haushofers son Albrecht, diplomat till professionen, var Hess bäste vän, trots hans halvjudiska bakgrund på moderns sida.

Eugen Ott

Ett viktigt rekommendationsbrev gick också till den tyske överstelöjtnanten och militäre attachén i Tokyo, Eugen Ott, som till sist skulle bli Nazitysklands ambassadör i Japan. Relationen mellan det tredje riket och den uppstigande solens rike. Med nazismens tillträde skedde det en ändring i relationerna mellan de båda nationerna. Fram till nu hade det varit en lukrativ handelsrelation dem emellan, men i.o.m. 1933 fanns där nya mötespunkter mellan Berlin och Tokyo. Japan var en slags parlamentarisk militärdiktatur, vars sociofascistiska kokutai***** liknade påtagligt nationalsocialismen som ideologi. De delade också ambitioner på vardera sidan Under det resterande 1930-talet skulle Tyskland och Japan stadigt närma sig varandra för att till sist tillsammans med Italien teckna Trepartipakten, även kallad Berlinpakten, den 27 september 1940.

Sorge anlände till Japan i september 1933. Sovjetunionen saknade underrättelsenätverk i landet vid den här tiden och hans uppgift var också att skapa en infrastruktur för spioneri. Moskva oroade sig för Japan och det med rätta. De såg de ideologiska och geopolitiska likheterna mellan de båda diktaturerna. I det här läget fruktade de i första hand japanerna, som gick fram som en slåttermaskin i Kina och vars kommunister man var allierade med. Japans invasion av Manchuriet var en vagel i ögat och man ville desperat veta vad Tokyo hade i påsen för deras del. Sorge byggde upp en liten spionring med ett antal internationella medhjälpare, utbildade av antingen Komintern eller GRU. Från USA anlände dessutom den marxistiske konstnären Yotoku Miyagi. Han visade sig dock inte utgöra riktigt spionämne. Även om han kom att bidra mycket till japaniseringen av Sorges nätverk. Istället kompletterades det med den gamle vännen Hotzumi, nu hemkommen till Tokyo. Det var först nu han lärde sig att den han trott varit en amerikansk kollega i själva verket hette Sorge och var rysk spion. Han accepterade detta utan åthävor.

Yotoku Miyagi

När nu GRU: s verksamhet började flyta anlände andra, separata projekt till Japan. En person som kom att betyda en del för Sorge i Tokyo var en kvinna som gick under namnet Elisabeth Hansson, eftersom hon talade svenska. Hon var egentligen Aino Kuusinen****** från Finland, hustru till den finske samhällsomstörtaren, den landsflyktige kommunisten och en av ledarna i Komintern, Otto Ville Kuusinen – om möjligt mer stalinistisk än Stalin själv.

Sorge byggde metodiskt och skickligt upp sitt nätverk. Han tog god tid på sig och arbetade långsiktigt. De rapporter och all den mikrofilm som hans organisation producerade var av högsta klass och mötte stor beundran i Moskva. När han kallades hem för konsultation, reste han officiellt t.ex. till USA. Komintern där försåg honom med material till en legend, vykort, brev, souvenirer, minnen, allt för att mata den tyska kolonin i Japan med ett spännande liv i sus och dus. Nyckeln till hans framgång var alltid överste Ott, som var mycket mottaglig för hans charm. När Ott inledningsvis anlänt till Japan hade han sett det som ett karriärmässigt bakslag. Japan var inte högst på den diplomatiska listan, men i.o.m. att Sorge anlänt blev allt annorlunda.

Aino Kuusinen
S
orge var medlem i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, men försökte aldrig spela nazist. Han hymlade inte om sin radikala bakgrund, även om han givetvis utelämnade tiden i Moskva. Det fanns åtskilliga människor i det nazistiska Tyskland som varit kommunister. Överste Ott och journalisten Sorge delade föraktet mot demokratin och nazismen var ju också en radikal ideologi. Framför allt öppnade Sorge ögonen på Ott för Asien. Han var en betydligt mer berest och öppen människa, som Ott beundrade. Samtidigt försågs den blivande diplomaten med spännande uppgifter om Kina och han hjälptes med kontakter i Japan. Relationen mellan de båda männen blev mycket vänskaplig, så pass att Sorge inledde en sexuell relation med Otts hustru, med dennes tillåtelse. Sorge försåg istället den tyske officeren med färska amorösa kontakter. De var buksvågrar, helt enkelt.

1940 blev Ott Tysklands ambassadör i Japan. Vid den tiden hade andra världskriget rasat i Europa i snart ett år och en pakt rådde mellan Tyskland och Sovjetunionen. Det hindrade dock inte GRU från att fortsätta spionera på de nya allierade, den enda skillnaden var att Sorges arbete blev något enklare. Han behövde inte passa sig så mycket för ryska kontakter i offentligheten. Han t.o.m. tolkade åt Ott vid flera tillfällen. GRU kan nu läsa tyskarnas informationstrafik på Tokyo i klartext. Framemot julen 1940 sker det en förändring i de uppgifter som Sorge lämnar. Under den kommande vintern kommer Berlin att börja förbereda sig för det stora anfallet mot den röda grannen i öster. Varningarna till Kreml om vad som är i görningen kom mycket tidigt från GRU, men Stalin ville inte lyssna på det örat. Samtidigt var alla rädda för att pressa den paranoide Stalin för mycket, ingen gick säker i dessa dagar. Sorge fortsätter outtröttligt med sin rapportering.

Tokko

Tyskland vill veta av japanerna om de kan bistå den tyska invasionen av deras gemensamma fiende. Japan i sin tur står i valet och kvalet. Militären är splittrad i en nordlig åsikt och en sydlig. Den nordliga förespråkar assistans till Tyskland i syfte att ta väsentliga delar av Sibirien. Den sydliga riktningen menar istället att Japans skriande behov av råvaror snabbast kan finnas söderut, vilket innebär ett anfall i första hand mot brittiska intressen. Man är överens om att man inte kan utföra båda saker samtidigt, inte efter det att den kejserliga armén så förödmjukande fått näsan slagen blodig av Röda armén utmed gränsfloden Chalchin-Gol, sommaren 1939. Den ryske generalen Georgij Zjukov hade med Sibirienarmén i ett blixtkrig totalt utmanövrerat den japanska Kwantungarmén, vilket kostat dem nästan 20 000 man. Valet gick sydriktningens väg, men Japan kunde försäkra Tyskland om att den 1.3 miljoner man starka armén i norr skulle binda åtskilliga ryska förband i Sibirien. Hitler nöjde sig med det.

I juni 1941 gick så tyskarnas Operation Barbarossa av stapeln, det väldiga anfallet på Sovjetunionen. Stalin reagerar fortfarande med en märklig tvivel och hans ambivalens kostar ryssarna nästan hela krigsmakten i väster, samt miljoner man trupp, under sommaren och hösten. Inte förrän Wehrmacht står vid Moskvas portar tycks han vakna upp. Då han står i valet att lämna Kreml och Moskva, så vänds hans motivation. General Zjukov kan föra 40 fräscha divisioner från Sibirien till väst – eftersom man ju vet att Japan inte ämnade anfalla Sovjetunionen i ryggen. Detta blev vändpunkten. Stalin stannade i huvudstaden och den tyska krigsmakten kunde stoppas, åtminstone framför det symboliskt viktiga Moskva. Om inte GRU lyckats övertyga Stalin hade tyskarna kunnat ta sig till Ural och där upprätta den vinterlinje man från början planerat. Det var en enda man som gjort detta möjligt och hans namn var Richard Sorge.


Ungefär samtidigt slöts det motsvarande nätet kring honom. Givetvis hade inte japanerna vilat på hanen. Det ligger i säkerhetspolisers natur att alltid vaka över främmande makt och Tokko, eller Tokubetsu Koto Kaisatsu – Den Högre Specialpolisen – var inget undantag. Sorge använde sovjetisk standardkrypto, s.k. engångskrypto, vid sin kommunikation med GRU. Engångskrypto är enkelt och effektivt, men kräver mycket stor disciplin i utövandet. Man får absolut inte korsreferera mellan de olika meddelandena, därav dess namn. Detta var ett återkommande problem för både GRU, NKVD och Komintern. Sorge var ingen kryptoexpert och någonstans på vägen hade han underlåtit de stränga instruktioner han fått från Moskva. Tokko snappade upp meddelanden och förstod att en mycket produktiv, sovjetisk spionring agerade i Tokyo.

De hade tur också, det bör man ha. Man hade hållit ögonen på en vanlig sömmerska, Kitabayashi Tomo. Orsaken till detta var att Tokko visste att hon egentligen var intellektuell, hade levt i USA, men var marxist och hade mer eller mindre flytt till Japan. På sensommaren 1941 greps Tomo av den fruktade militärpolisen Kempetai och förhördes hårdhänt. Hon föll till föga och erkände att hon höll på med något slags spioneri. Hon pekade ut Yotoku Miyagi som anstiftare till detta. Miyagi greps omedelbart och utsätts för mycket svåra förhör. Han försökte ta sitt liv genom att kasta sig ut genom ett fönster, men överlever. Svårt skadad tvingas han fortsätta förhöret och han inser att hans självmordsförsök är ett erkännande i sig. Han pekar ut Ozaki Hotzumi som ytterligare en inblandad person. Sorge inser nu att polisen närmar sig snabbt. Han har en chans att fly, men hinner inte, kanske p.g.a. av alla sina sociala och vemodiga band. Den 18 oktober greps han av civila tjänstemän ur Tokko och placerades i det ökända Sugamofängelset.

Japansk antikommunistisk propaganda

Tokko meddelade tyska Abwehr, som förnekade Sorges eventuella tillhörighet till dem – och inledde därmed en egen utredning. Orsaken till detta var att ambassadör Ott reste ett sådant väsen över sin väns öde att japanerna först misstänkte en tysk spionring, riktad mot ryssarna i Tokyo. Det tog ett tag innan Ott tvingades acceptera att hans vän var sovjetisk spion. Han lämnade Japan för Kina, där han stannade under betydligt enklare förhållanden, utom märkbar kontakt med Tyskland, under resten av kriget. Han avled 1970 i Tyskland.

Richard Sorge hölls vid liv till den 7 november 1944, då han hängdes. Japan försökte få honom utväxlad mot egna spioner i Sovjetunionen, men Moskva vägrade att erkänna vetskap om sin spion. Orsaken var att Stalin då kanske måste erkänna att han initialt avvisat Sorges varningar inför Operation Barbarossa, en omöjlighet i hans värld. Samma dag avrättades också Hotzumi, som den ende japan för högförräderi under hela kriget. Miyagi förtvinade bort i fängelse.


Sorge ligger begraven på en kristen kyrkogård i Tokyoförorten Fuchu, ett resultat av ett oerhört krävande eftersökningsarbete av hans kanske mest dedikerade älskarinna, Hanako Miyake.


* Friedrich Adolf Sorge, hans farfars bror, hade känt Karl Marx och Friedrich Engels i London, blev sedan känd kommunist i USA. Inget av detta hade Richard Sorges far något till övers för och själv påstod sonen alltid att det varit hans farfar.

** Besökte antagligen svenska vänner till den sedan 1907 avlidne fadern.

*** Jämför med Hitlers karriär.

**** Jan Berzin, eller Janis Berzins, egentligen Peteris Kuzis, lettisk kommunist och sovjetisk politiker. Levde i Sverige under första världskriget under namnet Winter. Han tillhörde Lenins lettiska gevärsmän och var mycket verksam i den röda terrorn under 1920-talet. Han avrättades 1938 i den stora utrensningen.

***** Kokutai betyder ungefär styressätt, oberoende eller nationens karaktär. Det var ett vedertaget samlingsord för det militaristiska Japan som vuxit fram successivt sedan 1860-talet. Till skillnad från nationalsocialismen utgjorde kokutai även en starkt religiös dimension.


****** Aino fängslades och sändes till Gulag 1939. Hon släpptes igen 1955.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar