onsdag 25 mars 2015

Slaget om Benghazi


Historiskt har den libyska staden Benghazi varit Medelhavets blomstrande strykpojke. Med idag över en miljon invånare är det den största staden i regionen Cyrenaica i östra Libyen. Här har arméer dragit förbi sedan tidiga antiken, som tvingat på och influerat metropolen en rik och prunkande kultur. Gentemot huvudstaden Tripoli har Benghazi oförskyllt fått spela andrafiol. När överste Muammar al-Gaddafi 1969 tog makten i Libyen meddels militärkupp, startades en medveten utarmning av Benghazis betydelse som landets andra stad. Revolten mot diktatorn under den arabiska våren 2011 och avrättningen av honom, hade sin upprinnelse och ledning i just Benghazi. Det var också anledning till att USA fortfarande 2012 hade en fast etablerad, om än något försummad, närvaro exakt där.

Det var två adresser, inte ens en kilometer ifrån varandra i den södra, centrala delen av staden. Det var ett elegant, inhägnat område med renoverade, bekväma hus ämnat för den amerikanska diplomatiska kåren i Libyen. Det kallades Diplomatic Compound, men var inget konsulat, utan en plats där ambassadpersonalen från huvudstaden kunde hålla till när man besökte Benghazi. Det fanns en fast skelettbesättning på plats, bevakad av i första hand libysk personal. Den andra adressen, på andra sidan den hårt trafikerade fjärde ringvägen, kallades The Annex. Det var påtagligt diskret, dock mera aktivt och avsevärt rustikare i sin funktion. Annexet drevs av Central Intelligence Agency, CIA, i deras arbete att övervaka och undersöka den minst sagt turbulenta situationen i Benghazi.

Benghazi

Till skillnad från Området var Annexet en lättförsvarad anläggning, väl vald för sitt syfte. Det fanns alltid upp till en handfull operativa agenter från CIA i Annexet. Då den hemliga organisationen sedan länge, i brist på tid, slutat med att försvara sig själva, hade man lagt ut den sysslan på entreprenad. De kallas Global Response Staff, GRS, och är en civil, statlig inrättning befolkat med tidigare s.k. Special Operators från den amerikanska krigsmakten – Navy Seals, Rangers, Delta etc. De hyrs in som privata kontraktörer och deras arbete består i att skydda CIA, deras baser, eskortera deras agenter på uppdrag, samt bistå med muskler om det skulle behövas. Det rör sig om erfarna soldater, ofta tidigare underofficerare med tio år eller mer från det militäras Special Op’s. De bör ha erfarenhet av CIA tidigare och veta att föra sig på fientligt område. De förväntas klara språket och är bevisligen skickliga på taktik och vapen*.

Den från den libyska revolten så positiva attityden mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet hade snart förbytts till misstänksamhet och förakt, i takt med att frigörelsen från tyranniet byttes till politisk och religiös fanatism. Vid sidan av Tripoli, där den internationella koncentrationen i Libyen befann sig, blev nu Benghazi en oroshärd, där det var allt svårare att hålla isär vem som stod för vad. Kvar sedan revolten fanns ett antal miliser, vars målsättningar radikaliserats med tiden. En situation liknande inbördeskrig hade börjat ta form. Den enda officiella libyska polisen från inrikesdepartementet, SSC, var långt ifrån pålitliga i Benghazi, CIA rapporterade en allt närmare knytning till islamism, att polisen hade blivit en milis bland andra. Det amerikanska diplomatiska området bevakades av en fortsatt US-vänlig grupp kallad 17 februarimilisen, som tagit sitt namn efter ett attentat utfört av Gaddafis säkerhetspolis den 17 februari 2011.

Benghazi

Männen från GRS hade på eget bevåg, utom protokoll, börjat besöka det diplomatiska området varje fredag för att överse säkerhetssituationen. Deras uppfattning var att The Compound utgjorde ett naturligt mål för attentat och att det bara var en tidsfråga innan så skedde. Ansvaret för säkerheten på området hade Diplomatic Security Service, DS, amerikanska utrikesdepartementets egen polisstyrka. Denna bestod huvudsakligen av egenutbildad personal, men även f.d. militär, dock inga Special Op: s. GRS bedömde deras stridsvärde som högre än de flesta libyska miliser, men att de hindrades av UD: s hänsynstagande till politisk korrekthet. Där GRS befann sig i ständig stridsposition, med den tyngre beväpningen alltid till hands, patrullerade DS likt strikta livvakter, med endast sina tjänstepistoler i dolda hölster. Automatkarbinerna och skyddsvästarna låg i ett särskilt utrymme, ifall att.

I början av september 2012 meddelade ambassaden i Tripoli att ambassadören, J. Christopher Stevens, skulle anlända till Benghazi för samtal med lokala makthavare. GRS noterade att det skulle ske i samband med datumet 9/11.

Ambassadör J. Christopher Stevens

Att det var första gången på hela nio månader som USA: s ambassadör skulle besöka Benghazi var symtomatiskt med amerikansk utrikespolitik vid den här tiden, d.v.s. bristen på närvaro. I grannlandet Egypten var oroligheterna omfattande i huvudstaden Kairo och den amerikanska ambassaden hade attackerats av upphetsade folkmassor. Risken för terroristangrepp mot amerikanska installationer i muslimska nationer inför 9/11, bedömdes som mycket stor. Det lokala CIA i Benghazi framförde en undran till ambassaden i Tripoli om detta var rätt valt tillfälle för möten i staden. Svaret var av standardtyp, ett vänligt men bestämt – it’s not of your business. Relationerna mellan UD och CIA var kallsinnigare än vanligt sedan några år tillbaka. De nya kvastarna i Washington hade sopat undan samtliga nära relationer till underrättelsetjänsten. Även en man som ambassadör Stevens, som faktiskt arbetat som sakkunnig på CIA, upprätthöll ingen särskild relation med den forna arbetsgivaren.

Under första veckan i september 2012 intensifierade DS sin verksamhet i Benghazi inför ambassadör Stevens ankomst den 10: e. Man stärkte sin närvaro på det diplomatiska området, utökade avtalet med den libyska vaktstyrkan från 17 februarimilisen, samt kontaktade GRS i Annexet för en uppdatering av säkerhetsläget. Det sistnämnda var inte riktigt korrekt enligt boken, men som regel upprätthölls en kollegial stämning mellan de båda civila säkerhetsorganisationerna. GRS påtalade det olämpliga i att basunera ut ambassadörens besök i staden i libysk media, eftersom hans närvaro huvudsakligen skulle vara informellt. Situationen i staden var oförändrat potentiellt fientlig och ingen kunde sia om vad ambassadörens närvaro skulle innebära för säkerhetsläget. Man utgick dock ifrån att det generellt skulle försämras, utan att kunna precissera utgången. GRS erbjöd som vanligt sina SD-vänner gemensamma träningsmöjligheter, vilket mottogs tacksamt av en klart överutnyttjad organisation, fjättrad av hårda regleringar. Männen från GRS var mycket bekymrade.


Det var under den här inledande perioden som de libyska vakterna vid diplomatområdets grindar började notera en ökad aktivitet av inrikesdepartementet, SSC. Det var inte det att det vore normalt för polisen att utöka sin närvaro inför den amerikanska ambassadörens ankomst och vistelse, det var det försåtliga, avvaktande sättet de närmade sig det inhägnade området. Som vanligt upplevde 17 februarimilisen polisen som fientligt sinnade och en morgon ansåg man sig alarmerade nog att kontakta SD: s chef på plats. Ett högre polisbefäl, en överste, hade parkerat sig på taket till det högsta huset utanför områdets mur och stirrade in med kikare. Officeren fotograferande även med en kamera med lång lins. Chefen från SD kunde under flera minuter spegla överstens beteende från sin position med kikare. Polisbefälet stod där och dokumenterade under en lång stund. Om det var för amerikanernas säkerhet han befann sig där, varför hade då inte polisen kontaktat SD för konsultation? GRS informerades och de gillade inte alls läget. CIA producerade en varning till det amerikanska utrikesdepartementet, som uppenbarligen inte tog notis om det.

Den 10 september anlände ambassadör J. Christopher Stevens, 52, en solig, blond och mycket ungdomlig Californian, till Benghazi. Han transporterades tillsammans med sin stab av DS, eskorterade av 17 februarimilisen till The Compound, där man installerade sig för några dagars vistelse. Stevens var en diplomat definitivt på uppåtgående under utrikesminister Hillary Clintons överseende, oerhört kunnig på arabvärlden och Mellanöstern, med både kommersiella och diplomatiska uppdrag i regionen sedan många år tillbaka. Han talade närmast flytande arabiska och hanterade de kulturella och sociala aspekterna utan problem. Det var enkelt att tycka om Stevens, skärpt och professionell, men ändå enkel och lättillgänglig. Annexet, inte ens en kilometer därifrån, märkte inte mycket av hans närvaro, de hade sitt att stå i. CIA var inget Stevens var intresserad av nu, av förståliga skäl. Hans uppdrag i Benghazi var informellt förtroendebyggande med stadens ledning, men också mycket kommersiella frågor, samt bistånd. Dagen och kvällen gick sin gång, med möten, både inne i området, som ute på stan. Så blev det den 11 september.

GRS

Vilka resurser fanns då tillgängliga för de elva (6 GRS + 5 DS) amerikanerna i vapen i Benghazi? I Tripoli fanns ytterligare sju GRS-män, vilket utgjorde det närmaste och mest realistiska assistansen för dem. Dessa hade egna transportmöjligheter, som med CIA: s godkännande kunde sättas in med mycket kort varsel. Förutom det fanns det amerikanska flygvapnets bas i Aviano, nära Venedig i Italien, vars attackflyg var ett par timmar bort. Det saknades dock tankplan i direkt anslutning, så ytterligare timmar måste tas i anspråk. Det för GRS i Benghazi föredragna hjälpen hade kunnat vara s.k. Gunships, AC-139 Spectre, som både kunde ge massivt eldunderstöd och utföra en evakuering. Amerikanska 6: e flottan, Medelhavsflottan, med bas i Neapel, hade med USA: s medverkan i NATO: s bombningar av Libyen året innan, haft framflyttade positioner på Sicilien för bl.a. Navy Seals och Delta Force, men deras helikoptrar räckte inte till för en överflygning av Medelhavet. Att engagera några av dessa enheter krävde inblandning av Pentagons AFRICACOM i Stuttgart, Tyskland och givetvis Washington DC.

Kvällen den 11 september, en tisdag, flöt på som vanligt. I det diplomatiska området underhöll ambassadör Stevens och hans sex undersåtar den turkiske konsuln i Benghazi. En brittisk säkerhetsgrupp lämnade rutinmässigt av diplomatpost, en service USA skötte åt sina allierade efter det att Storbritannien stängt sitt konsulat i staden tre månader tidigare. På CIA: s annex förberedde man sig för natten. GRS-männen höll sina vapen närmare sig än vanligt. En av dem var på uppdrag i staden, som livvakt åt en kvinnlig CIA-operatör på ett informellt möte på en restaurang. Vid niotiden körde en pickup med SSC-märkning upp framför huvudporten till det diplomatiska området. Den stannade kvar i drygt fyrtio minuter innan den fortsatte. De libyska vakterna meddelade SD om händelsen, de hade inte haft kontakt med poliserna. I den stund pickupen rundade nästa gathörn och försvann, startade attacken, strax före tio på kvällen.


Benghazi, särskilt i dess utkanter, kan vara en mycket mörk stad efter solnedgång. Gatorna var sporadiskt upplysta kring The Compound och ingen visste vart den lojala, libyska bevakningen to vägen. Antagligen flydde de när den stora gruppen av delvis tungt beväpnade män strömmade ut ur sidogatorna. Den tunga huvudgrinden forcerades snabbt med ett granatgevär och gruppen tog sig in på området, vilt skjutande. Uppgifterna om deras storlek varierar, det kan ha varit mellan 50 och 100 män, varav en del bar kommunikationsradio. De fem från SD togs på sängen, de hade inte förväntat sig en attack av den här digniteten – snarare en våldsam demonstration på utsidan, typ den som det senare spekulerades i. Deras tunga utrustning och skyddsvästar var inlåsta i en kassun och de koncentrerade sig på att försöka rädda diplomaterna, mestadels genom att låsa in sig med dem i de förstärkta s.k. Panic Rooms som fanns på området. Ambassadör Stevenson befann sig i sitt kombinerande kontor och bostad tillsammans med Sean Smith, IT och kommunikationsexpert på ambassaden. Ingen av dem skulle överleva.

På Annexet spratt samtliga upp på fötter i det ögonblick stridslarmet ljöd knappt tusen meter därifrån. Allt släcktes ner och GRS-männen var fullt stridsutrustade på några sekunder. De satte sig i två pickuper för att omedelbart fara till det diplomatiska området och rädda vad som räddas kunde. Ett varningsmeddelande sändes över telefon till den GRS-man som befann sig ute på uppdrag. Denne slet handgripligen med sig sin CIA-agent från restaurangen och påbörjade den nu betydligt farligare hemfärden genom ett kusligt Benghazi By Night. Chefen för Annexet, en anonym CIA-operatör, hindrade GRS: s räddningsaktion i 20 minuter medan han försökte få klartecken från Langley i Washington, som i sin tur försökte få State Department, d.v.s. Vita huset, med på banan. Det råder ännu oklarheter i hur det arbetet flöt. När chefen till sist gav tummen upp körde fyra man ur GRS, tillsammans med en frivillig arabisk tolk, i två pickups den korta färden genom kolsvarta gränder. De hade släckt all belysning och använde sina applicerade mörkerseenden istället.

Terrorister fångade i bild inför attacken

De parkerade på var sitt håll en bit från vardera grindarna till det diplomatiska området. Flera bränder rasade där inne, dock hade skottlossningen avtagit. Man tog sig springande in på området och började med skjutklara vapen söka igenom det. Man fann samtliga, utom tre. Alla var sotsvarta, brandskadade i olika grader, men vid liv. Ett par SD-män hade förgäves försökt lokalisera ambassadören i dennes byggnad, man fann endast den redan avlidne Smith. Under arbetet ådrog sig en av dem svåra brännskador och måste bäras därifrån. GRS bistod i sökandet under en stund, men hettan var för svår och de måste återgå till Annexet. CIA, som fortlöpande lämnade IRL-information till Washington, varnade för att man fått kontakt med 17 februarimilisen, som meddelade att fienden drog samman resurser i Benghazi för en attack på Annexet. Under operationen i det diplomatiska området, som varade kanske en halvtimme, sköts en kvarvarande terrorist till döds när han besköt GRS under deras nedhalning av den amerikanska flaggan.

I Annexet hade restaurangbesökarna återkommit och CIA gick in i Fighting Mode. Deras anställda är fullt kapabla att försvara sig själva med samtliga förekommande vapen i den amerikanska arsenalen och lite till. De saknar dock det taktiska kunnandet och GRS ledde fr.o.m. nu händelseförloppet. CIA-agenter placerades ut runt Annexet på fasta positioner med mörkerseende och automatkarbiner. En snabb stridsplan förmedlades, stabsbyggnaden i mitten fick bli The Alamo, där den sista striden skulle utdelas, om det kom till det. CIA-folket visste att deras GRS-kollegor nu gått in i det där tillståndet där de var beredda att dö, så länge det skedde i stridens hetta. För första gången hissades stjärnbaneret på CIA: s basstation i Benghazi.

Den döende ambassadören Steven

Vägen tillbaka blev inte alls lika enkel för folket från det diplomatiska området. Den ännu okända fienden var nu närvarande i oordnade grupper utmed färdvägen och en hård eldstrid bröt ut i hastigheten, som på film. De tvingades manövrera mellan gatorna, som de kände mycket väl, under ständig beskjutning. En av pickuperna träffades av en granat, men det var en pansarvärnsgranat och ingen skadades. Färden fortsatte med två punkterade, men fortfarande fungerande däck. En stenmur rasade under striden och skadade en av GRS-männen, som tillfälligt banade väg för dem med sitt automatvapen. Det var deras professionella iskyla i kombination med stora uppoffringar – Rambo-style – som återgäldade dem alla mer eller mindre helskinnade till Annexets förrädiska trygghet.

Ambassadör Stevens hade uppenbarligen på egen hand lyckats ta sig ut ur sitt hus, men svårt ansatt av röken hade han kollapsat på marken, fortfarande inne på området. När GRS tillsammans med sina skyddslingar lämnade, började vanliga civila att ta sig in. Många var ute efter att plundra, men där fanns också de med rent humanitära och journalistiska intressen. Det var så ambassadören hittades. De bilder som senare florerade i media, tagna med mobiltelefon, föreställande en sotig och livlös Stevens i byxor och t-shirt, som hanteras av okända människor, föreställde vänligt sinnade benghazis och inte terrorister med sodomi i tankarna. Stevens fördes till närmaste sjukhus där libyska läkare försökte återuppliva honom utan resultat. USA: s ambassadör i Libyen avled på ett operationsbord i Benghazi den 12 september 2012.

The Compound

I Annexet hade man passerat midnatt och man var så gott som fulltaliga. De nyanlända amerikanerna förbands och försågs med smärtstillande av GRS, experter på även det området som de är. Man tog posto på taken utmed den kringliggande muren. Den synliga gatbelysningen hade redan skjutits sönder i övningssyfte. Om fienden önskade komma så fick de göra det i mörker, vilket gav försvararna uppenbara fördelar. De kunde både höra bullret av bilar och se ljusen från deras strålkastare spela över hustaken omkring dem. Man förberedde sig för anfall.  Det skämtades galghumor över radion bland GRS-männen, någon av dem hade varit med vid Mogadishu 1993 – det här skulle inte bli som den händelsen. Rapporter från 17 februarimilisen tydde på att fienden, vilka de nu var, inte hade förberett ett anfall på Annexet, en betydligt tuffare nöt att knäcka. Det som oroade försvararna var givetvis tyngre beväpning.

GRS kände omgivningarna som sin egen ficka, de hade noggrant skannat de närmaste kvarteren och ständigt uppdaterat denna kunskap. Man var överens om att ett frontalangrepp mot Annexet borde ske från öster och i norr, där bebyggelsen var glesare och ett område av ruiner och en slags kolonilotter, kallat Zombieland av amerikanerna, låg i direkt anslutning till muren. En annan riskfaktor var de tvärgator som ledde vinkelrätt mot de två stålgrindarna på vardera sidan av komplexet, i öster och i söder. Här kunde fienden backa upp sina s.k. techs, pickups med tunga kulsprutor eller granatgevär på flaken. Dessa gator bevakades noggrant och skulle utgöra veritabla killingzones för fienden under den kommande striden. Med sina mörkerseenden hade försvararna ett stort övertag, resten var en fråga om is i magen och skjutskicklighet. Amerikanernas vapen var utrustade med effektiva flam- och ljuddämpare, ytterligare faktorer för en framgångsrik strid i mörker.


Det började dåligt för angriparna under småtimmarna. De försökte forcera Zombieland i öster, medan eldunderstöd gavs från hustaken i norr och nordost. Det misslyckades fatalt, då varje initiativ att avancera, eller ens se runt ett hörn bestraffades med omedelbar och mycket pricksäker eldgivning från Annexet. GRS-männen var så effektiva att en reflektion från ett fönster på motsatta väggen räckte för dödlig punkteld genom en tunn husvägg. Hur många som betalade med livet och hälsan under den fasen är okänd, men det borde röra sig om flera tiotal. Under denna strid ådrog sig amerikanerna endast sekundära splitterblessyrer från sten- och murbruk. Totalt över ettusen kulor avlossades av försvararna under kampen. Strax innan gryningen fick fienden dock fram granatkastare och under den kommande beskjutningen, som blev kort, men potentiellt mycket farlig för Annexet, stupade två GRS-män, Tyrone S. Woods och Glen Doherty.

Under tiden hade 17 februarimilisen lyckats förhandla fram ett eldupphör, inte minst med löften om pengar från US State Department, mot att amerikanerna lämnade Benghazi, vilket räddade de resterande människorna i Annexet. Milisen skulle hämta och sedan eskortera samtliga amerikaner ut till flygplatsen, där ett Gunship från US Air Force skulle landa på morgonen. DS-männen förklarade att de vägrade att lämna Benghazi utan ambassadör Stevens kropp och nya förhandlingar tog form. Så kom det sig att två kolonner lämnade Annexet, som nu stod i lågor efter det att CIA förstört allt, en mot flygplatsen, en mot sjukhuset. Man var mycket oroade för eldöverfall, men 17 februarimilisen agerade professionellt och kontrollerade hela färdvägen, samt samtliga angränsande kvarter.

Home

Det värsta ögonblicket enligt de överlevande fyra GRS-männen var den dryga timmen ute på Benghazi Air Port, i väntan på DS och ambassadören. De tog upp skjutställningar i en cirkel runt planet tillsammans med lastmästaren, ute på en helt plan ramp, mitt i ingenstans under den gassande solen, med öppen vy hundratals meter åt alla håll. Så anlände DS med ambassadör Stevens kropp, draperad i stjärnbaneret. De yrkade på att trots deras brännskador själva bära ombord kroppen, samma sak skedde när de landat i Tripoli. De hade förlorat sin ambassadör och var mycket bedrövade.


Läs mer: http://torbjornkvist.blogspot.se/2015/03/13-timmar-i-benghazi.html



* I filmen Zero Dark Thirty från 2012, av Katherine Bigelow, avslöjades det att den kvinnliga CIA operatör – i filmen kallad Maya (Jessica Chastain) – som slutligen fann Osama bin Laden, hade tvingats använda det lokala GRS i Pakistan som praktiska hantlangare. De bistod med att pejla mobiltelefonerna som ledde CIA till bin Ladens adress. Det var emot protokoll, men nödvändigt då Washington strypt hennes resurser. Deras eftertraktade pris blev att få delta som markstyrka åt Navy Seals attack den 2 maj 2011. En av GRS operatörerna spelades av svenske Fares Fares. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar