lördag 21 februari 2015

Tredje rikets farligaste man


Om man tar ut svängarna bara något och betraktar det inre spelet i Nazityskland, vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget förstå vad som faktiskt hände, så kan man dra en alldeles särskild slutsats visavi Adolf Hitlers säkerhet som det tusenåriga rikets obestridlige ledare. Den är kontroversiell, men efter att ha konstaterat att en man som SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich, en av Waffen-SS: s mest prominenta generaler, skaparen av Liebstandarte Adolf Hitler och personlig vän med führern, närde en lojalitet, via fältmarskalk Erwin Rommel, till 20: e julikomplotten mot Hitler 1944, då är tanken inte långt borta. Bortsett från denna komplott, en av många inifrån Wehrmacht, så fanns där en man som teoretiskt mycket väl kunde ha varit en direkt och oändligt mycket farligare motståndare, en man som Hitler själv kallade: Den farligaste mannen i Nazityskland – Reinhard Heydrich.

Redan som trettioåring hade han kommit upp sig i SS-hierarkin. På toppen av sin karriär hade han blivit biträdande chef för SS-Reichsicherhetshauptamt, RSHA, d.v.s. huvudkontoret för rikets säkerhet, takorganisationen för nationens hela polisorganisation. Dessutom var han chef för Sicherheitsdienst, SD, SS: s egna säkerhetsavdelning och underrättelsetjänst, samt ställföreträdande riksprotektor för Böhmen och Mähren, d.v.s. Tjeckoslovakien. Heydrich blev polisstaten Nazitysklands högste polischef. Tyskland var och är en förbundsstat, d.v.s. en federation och polisen har alltid i grunden varit kommunal. Enligt traditionen har polisen allt varit separerade från varandra, inte enbart som federala och lokala organisationer, utan även som ordnings- och kriminalpolis, samt säkerhetspolis. Heydrich ändrade allt detta, hans starka tentakler nådde in i krigsmaktens fältgendarmeri och var vid sin död på väg att även ta över Wehrmachts underrättelseverksamhet, Abwehr. Om denne man odlade en aversion mot Adolf Hitler, vilket han antagligen gjorde, så levde den mustaschprydde ledaren farligt – mycket farligt.


Heydrich utgjorde navet i en potent krets av män, samtliga äldre än honom, som stod honom mycket nära och som var ytterst lojala mot honom. Det var först och främst Heinrich Müller, Gestapo Müller, som tog över ledarskapet av Geheime Staatspolizei efter honom 1939. Det var Kurt Daluege, som varit parallell chef inom SS till Himmler i början av 1930-talet, samtidigt som Heydrich blev chef för Gestapo, och som därefter blev federal chef för all ordningspolis, Orpo, underställt RSHA. Där fanns Arthur Nebe, chefen för kriminalpolisen, Kripo, men också instrumentell i upprättandet av Einsatzgruppen i de ockuperade områdena. Direkt underställd Heydrich stod Ernst Kaltenbrunner, den två meter långe österrikaren med mensurärret i ansiktet. Tillsammans utgjorde de en autonom del av nazismen, inte så mycket partimänniskor, utan statstjänstemän i ideologins tjänst, där nazistpartiets organisatoriska skuggfunktion helt och fullt svalde statens roll. De var snutar helt enkelt och SS-Reichsführer Heinrich Himmler anade knappast vilket monster han närde vid sin barm.

Kretsen av de svarta polischeferna hade ett typiskt epitet, som på tyska löd: Himmlers Hind heisst Heydrich, HHhH, alltså Himmlers hjärna heter Heydrich. Den fysiskt veke, lille byråkraten och toffelhjälten Himmler, upprätthöll sin auktoritet endast genom sin nära relation till Hitler. Hans polischefer var rationella, kallhamrade män som inget hade till övers för Reichsführerns vurm för nordisk ockultism och symbolspråk, hans påtande i jorden på jakt efter det germanska arvet. De hade en gigantisk ordningssituation i Europa att upprätthålla. Det var världskrig, miljoner människor skulle rensas ut, all form av politik i övrigt var fullständigt ointressant för dem. Heydrich förstod nazismens tillkortakommanden som den huvudsakligen socialistiska ideologi den var, han respekterade den inte och sökte ofta andra, mer rationella lösningar. Hans närmaste frände vid den tiden, i den specifika aspekten, huserade på andra sidan frontlinjen, i formen av den ryske ledaren för den sovjetiska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Berija. Likheten mellan dem var påfallande, mer så än för Himmler, som däremot delade ett likartat utseende med den lille georgiern. Precis som Berija såg Heydrich klart på situationen, fullt kapabel att urskilja statsideologins agerande i kriget och dra egna slutsatser. Just därför bad han förvånansvärt tidigt Adolf Eichmann att se över en exitplan i den händelse kriget förlorades.

Himmler i mitten, Heydrich t.h.

Heydrich hade en annan egenskap tillsammans med Berija, han var mer eller mindre en klinisk psykopat. Medan Berijas åkomma kunde appliceras ganska fritt inom Kremls ramar, gömde Heydrich sina uppenbara mentala tillkortakommanden bakom en formidabel fasad av kultiverat leverne. Han var så illa tvungen, att röra sig bland den borgerliga och konservativa tyska noblessen ställde krav och han, sonen till den framgångsrike operasångaren Richard Bruno Heydrich, klarade det med glans. Hans personlighet var enorm, han dominerade rum han anträdde, ett praktexemplar av maskulin fysik, med ihärdig, om än iskall, ljust grå blick. Reinhard Heydrich spelade violin mycket väl, var en skicklig idrottsman inom militär femkamp, med fäktning och ridning som första grenar. Han hade flygcertifikat och eget plan. Psykopatin gjorde sig gällande i motgångar och under alkoholens inverkan. Hans förkommande fyllerier var våldsamma, pistolen åkte ofta fram och han måste avväpnas av stadiga SS-män som alltid fanns till hands. Männen omkring honom lärde sig hur man hanterade chefen, man undvek detaljerna, lät honom fatta besluten, vilket han alltid gjorde utan att tveka. Kärleken till hans många och vackra barn var skickligt spelad, det var hustrun, Lina – född von Osten – som tog smällarna. Hon var en ständigt rädd och plågad kvinna.

Det hör till saken att Heydrichs yngre bror, Heinz, antog den roll som kanske bättre passade en son till en stor artist. Heinz Heydrich var antinazist i lönndom och efter broderns död började han aktivt att bistå judar och andra att fly nazisterna. Det var ju detta med familjen Heydrichs eventuella judiska blod. Det skulle ha kommit från deras farmor och Reinhard lät sitt folk i hemlighet undersöka detta, med negativt resultat, alltså det existerade inget underlag för detta. Ryktet kan eventuellt ha fötts utifrån ett uttalat motstånd mot antisemitism inom familjen. Ingen vågade offentligt vidtala ryktet och vittnesmål har gjort gällande att under ett särskilt rumlande fylleslag sköt Heydrich sönder sin egen spegelbild med pistol och vrålade – dö din förbannade jude.


Heydrich anträdde SS vid exakt rätt tillfälle, köksvägen, faktiskt via sin hustru. Den f.d. kadetten på sjökrigsskolan i Mürwik befann sig i olag med samhället. Han hade fått kicken ur flottan av amiral Erich Raeder personligen, ett resultat av hans psykopati, d.v.s. uppstudsighet och snaskiga sexskandaler. Året var 1931, två år innan nazisternas maktövertagande, då SS fortfarande var en liten avkrok vid sidan av SA, brunskjortorna. Himmler hade bett sin vän Karl von Eberstein, en något så ovanligt som en adelsman i nazistledet, att upprätta en säkerhetsavdelning inom SS. Himmler ville ha nya, fräscha ansikten som inte var besudlade med olater inom organisationen. Det var frågan om ännu en säkerhetsapparat inom partiet, så typiskt för nazisterna och som väckte en hel del ilskna reaktioner bland de redan etablerade. Von Eberstein kände familjen von Osten väl, d.v.s. Lina Heydrichs föräldrar, och på så vis blev Reinhard introducerad för Himmler. Den lille byråkraten imponerades av den unge mannens enorma självförtroende och anslag. Han anställde honom omedelbart som chef för SS: s ännu inte existerande underrättelsetjänst, embryot till SD. Även Hitler uppskattade mycket denne ariske affischfigur som hade svar på allt. En sådan personlighet gick rakt in i hjärtat på führern. Därmed var saken klar, från det ögonblicket marscherade Heydrich parallelt med sitt öde och ingenting kunde hindra honom.

I en organisation som NSDAP, det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, som ständigt ynglade av sig i nya konkurrerande underfraktioner, skapades det mycket friktioner. De som överlevde var de som fattade att utnyttja systemet, de som kastades ut var dem som inte förstod. Heydrich spelade huvudrollen i kulisserna i samband med de långa knivarnas natt, 1934. Den ambivalente Hitler gjorde sig här av med vännen Ernst Röhm och brunskjortorna, den vitala delen av partiets tunga vänsterflygel och därmed räddade nazismens ansikte gentemot militären. De långa knivarnas natt innebar ett viktigt vaktombyte runt Hitler, SA klev undan, svårt stukad och för alltid impotent, i dess ställe klev nu SS klev in i, starkare och mer fullkomligt än något annat i den nazistiska arsenalen. Himmlers hjärna hette Heydrich och den iskalle psykopaten var fullständigt sanslös i sin maktutövning. Genom att hålla sig steget bakom Himmler, skapade han ett bekvämt avstånd till führern i denna för honom mycket känsliga operation. Det kom att officiellt ske på führerns villkor, en förutsättning för Heydrichs framgång.

Hitler och Himmler med Heydrichs barn

Det är utmärkande för Heydrich att till skillnad från nazistorganisationen i övrigt och framför allt Hitler personligen, så upprätthöll han goda kontakter internationellt. Hur många idag vet att den internationella polisorganisationen Interpol skapades av Heydrich. Han såg till att dra samman samtliga polisorganisationer i alla de ockuperade nationerna och försöka samarbeta med dem under en paraplyorganisation som senare blev Interpol. När han inte lyckades, som t.ex. i Danmark, så byttes de helt enkelt ut till något annat, mera lojalt. Heydrich samarbetade också med lokala förmågor vad gällde den slutliga lösningen. Hans egen organisation i den aspekten, Einsatzgruppen och polisbataljonerna, hade aldrig problem med att samarbeta lokalt. Den största delen av de lokala, militanta antipartisanstyrkorna bakom stridszonerna och i ockuperade länder, organiserades för Wehrmachts behov av Heydrichs SD. På så sätt var han pragmatiker, en realist utifrån de förutsättningar man satts i. Heydrich sökte funktionella, rationella lösningar, där andra snöade in på ideologiskt korrekthet.

Det är lätt att se hur bakom kulisserna den unge chefen för nazisternas säkerhetsapparat var en frustrerad man. Han insåg allt för väl hur bilden av honom kunde uppfattas i bakvattnet av män som Himmler, Josef Goebbels, Hermann Göring och Hitler. Det var tre av dem och führern – som tagna ur berättelsen om Trollkarlen från Oz, en patetisk kycklingfarmare, en socialistisk klumpfot, en drogmissbrukande fetknopp och så ledaren, en korpral och målarkludd. Det var som något kludd i marginalen till nationalsocialisternas partiprogram, en skiss till en enastående dödslista.

Lina och Reinhard

En som mer än väl förstod förhållandet bakom detta var Heydrichs viktigaste dödsfiende inom SS, Sepp Dietrich. Till skillnad mot Heydrich, samt i större omfattning än Himmler, var Dietrich en nära vän till führern. Han var f.d. polis och hade arbetat nära säkerheten som skaparen av Hitlers livvaktstyrka. Han hade tillräckliga kunskaper om vad som höll på att ske under bordet i Nazityskland och identifierade hotbilden, men höll det under noggrann lås och bom. NSDAP och SS var ingen organisation man spred såna här saker omkring sig i. Skvaller var potentiellt livsfarligt. Istället byggde Dietrich upp Waffen-SS, vid sidan av det blivande RSHA den största och tyngsta militära organisationen under SS. Genom denna hade Dietrich också en relation med Wehrmacht, den kanske viktigaste faktorn i sammanhanget. Förutom Himmler fanns där ingen samlad chef för Waffen-SS, men trogen nazistisk organisationspolicy befann sig Dietrich naturligt i dess epicentrum och hade ett avgörande inflytande. Trots hård intern kritik accepterade Himmler att upprätta förband inom Waffen-SS baserade på andra nazistorganisationers personalkadrer, en åtgärd som hade vissa intressanta innebörder.

Theodor Eicke, en hårdför SS-man med samma vurm för det militära som Dietrich, blev en viktig bundsförvant. Hans SS-Totenkopfverbände innebar en potentiell standardsänkning för Waffen-SS, men kom ändå att bli den tredje divisionen i ordningen. Totenkopf innebar koncentrationsläger, vilket knöt upp ännu en person i sammanhanget, Oswald Pohl, chefen för SS-Wirtschafts-Verwaltungshauptamt, SS-WVHA, SS: s huvudkontor för ekonomisk administration. Pohl jobbade i skarp uppförsbacke mot RSHA om kontrollen över den ideologiskt viktiga slutliga lösningen på judefrågan. Heydrichs grepp om Pohls organisation gick via Eichmann, som hade kontor hos WVHA. Andra potentiella motståndspersoner som satte upp shop hos Waffen-SS var Baldur von Schirach och Artur Axmann, de efter varandra följande ledarna för Hitler Jugend. Särskilt Axmann var en förhållandevis liberal nazist, som i första hand värnade om barn och ungdomar. Hitler Jugend och Bund Deutscher Mädel var gigantiska organisationer och blev till sist den enväldige statliga uppfostraren av nazismens framtid. Dock skyddade dessa män sin organisation mot allt för nära koppling till de vuxnas värld, i skarp kontrast till partorganisationens uttalade behov. Utan Axmanns motstånd mot slutet av kriget hade betydligt fler barn och ungdomar stupat i uniform. Kopplingen till Waffen-SS genom en egen division, den tolfte i ordningen, fungerade här som en säkerhetsventil. Genom att släppa ut utvalda medlemmar till kriget kunde Axmann avvärja ytterligare upprop, som t.ex. allmän värnplikt. De barn som ändå slogs i slutstriderna om Berlin gjorde så frivilligt, eller blev manade av lokala Jugend-ledare.

Rommel och Dietrich

Dietrichs vänskap med Rommel hade väckts i samband med att de haft liknande arbetsuppgifter inom skyddet av führern. Rommel hade som överste innan kriget varit chef för Führerbegleitbataillon, arméns eskortbataljon, senare även brigad, som skyddade Hitler under hans utlandsvistelser, i stridszoner, eller i den s.k. Varglyan. Positionen hade han fått genom sin tidigare inblandning i Hitler Jugend, då som militär utbildare. Han hade en idé om att använda sig av den nazistiska ungdomsorganisationen som en plantskola även för armén. Rommel hamnade dock i konflikt med von Schirach, som avfärdade hans allt för vidlyftiga planer. Tids nog skulle pojkarna få göra sin värnplikt, ansåg ungdomsledaren. Rommel var också nära förtrogen med Josef Goebbels, propagandaministern, ett faktum som tjänade den blivande fältmarskalkens stigande popularitet bland allmänheten mycket väl. Goebbels utgjorde en märklig enhet i detta sammanhang. Socialisten som blev nazist och som länge var prominent i partiets vänsterflygel, men som gjorde avbön och svor lojalitet till Hitler precis innan de långa knivarnas natt. En man som hade all anledning att hata Himmler och framför allt Heydrich, eftersom han antagligen förstod hur SS fungerade.

Allt detta såg Heydrich, även om indicierna inte skulle spelas ut förrän efter det att han avlidit. Man får inte underskatta de underliggande konflikterna i Nazityskland. Nationen hängde samman därför att först den teutoniska statsbyråkratin, med motsvarande organisationer på delstats- och kommunal nivå, därefter den tyska militären fortsatte att arbeta. Tyskland fortsatte att fungera trots kriget, trots nazisterna. Såsom maktstrukturen under Hitler hade rafsats ihop, med den konstruerade rivaliteten mellan organisationer med samma uppgift, mellan statsapparat och parti, ett system där den starke, d.v.s. den med störst kontaktnät överlevde och förloraren hotades med fängelse och rent av död, där skapades mycket infekterade relationer. Eftersom Nazityskland endast överlevde tolv år, varav nästan halva tiden i krig med världen, så måste man fråga sig om man överhuvudtaget hade överlevt i fredstid. Bortsett från en havererad socialistisk ekonomi, som var på snabb väg, á la dagens Grekland, mot bank rutt, så var risken för statskupp överhängande. Inte över lag, Hitler hade en unik position i toppen, en enastående trollbindande förmåga, men det fanns de som helt enkelt inte brydde sig.

Heydrich i mitten, Gestapo Müller t.v.

Reinhard Heydrich var en sådan man, som dessutom hade alla maktbefogenheterna på sin hand. Hans psykopatiska läggning borgade för en stark förmåga att dupera, att invagga sin omgivning att han var på deras sida.  Om kriget aldrig startat, om Heydrich aldrig mördats, om Nazityskland vunnit andra världskriget, då hade något nytt och statsmässigt mera hållbart och därför betydligt mycket mera farligt skapats, av Heydrich och männen omkring honom. Han hade lyckats fly om han överlevt kriget och inneburit en mycket farligare neonazistisk faktor än den i sammanhanget blide Eichmann, eller myten om Dr. Mengele. Heydrich var född 1904 och hade kunnat levat farligt nära millennieskiftet.


 Nu blev det inte så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar