söndag 22 februari 2015

Sixtusaffären


Mitt under brinnande första världskrig inträffade en märklig historia som i många sammanhang glömts bort, men som ledde till att Karl den förste av Österrike, den siste kejsaren av Habsburg, blev saligförklarad 2004 av påven Johannes Paulus II. Historien har fått namnet Sixtusaffären, ibland även titulerad som en skandal, och var ett ärligt försök av Karl I att skapa fred med ententen i syfte att rädda sin trasiga dubbelmonarki Österrike-Ungern. Affären slutade i katastrof, kriget fortsatte på bundsförvanten Tysklands ännu hårdare villkor, Karls kejsardöme kollapsade och han ändade sina dagar i exil på Madeira 1922, endast 35 år gammal.

Karl I – IV i Ungern – blev huset Habsburgs tronarvinge i samband med startskottet till första världskriget, när hans syssling Franz Ferdinand mördades i Sarajevo av serbiska terrorister. Han var son till kejsaren Franz Josefs brorson, ärkehertigen Otto av Österrike och Maria Josepha av Sachsen. När den gamle kejsaren avled den 21 november 1916 besteg Karl tronen och i sitt kröningstal till nationen lovade han att fullfölja sin företrädares önskan om fred. Den habsburgska tronen hade inte förordat kriget. Mordet på Franz Ferdinand hade grusat centralmakternas förhoppning om en tronarvinge i samklang med militaristernas önskan. De hade dock inte väntat sig att Karl skulle göra slag i saken.


Den unge kejsaren var gift sedan 1911 med den sköna prinsessan Zita av Bourbon-Parma, ett italienskt kungahus. Hon hade en äldre bror, prins Sixtus, som tjänstgjorde som ståndaktig officer i resterna av den belgiska armén, d.v.s. på andra sidan kullen i kriget. Zita upprätthöll brevkontakt med sin bror genom Schweiziska kontakter och deras mor, infanta Maria Antónia av Portugal. Det var på detta vis hon på sin mans, kejsarens inrådan manade honom att agera mellanhand med ententen. Det handlade om en rak fredsinvit och det skedde i största hemlighet, utan kännedom av vare sig österrikisk-ungersk eller tysk krigsledning. Förbindelsen med den ungerska halvan av monarkin hölls med Karls lojala barndomsvän, greven Tamas Erdody.

Med franskt godkännande i bagaget erhöll prins Sixtus tillstånd att genom Schweiz resa till Wien för att träffa sin syster, kejsarinnan. Frankrike hade ett antal villkor för förhandlingarna: Ett återtagande av Alsace-Lorraine, som man förlorat i tysk-franska kriget 1870-71, restaurering av Belgiens självständighet, Serbiens oberoende, samt turkiskt överlämnande av Konstantinopel till Ryssland. De första tre punkterna godkändes i princip av Karl och i ett brev till Sixtus den 25 mars 1917 gav han sitt löfte till den franska regeringen att – inofficiellt och i hemlighet verka för överenskommelsens genomförande.


Den förste utanför den kungliga konspirationen som fick veta något var utrikesministern, greve Ottokar von Czernin, en proffsdiplomat som sympatiserade med kejsaren, åtminstone inom ramen för sin egen håglösa kamp att upprätthålla en självständig österrikisk-ungersk utrikespolitik. Det var just det, den egna nationens oberoende i relationen med Tyskland. Ett barn kunde se hur svårt detta var. Österrike-Ungern, denna nyss så uppenbara stormakt, var i fritt fall. Priset för kriget var allt för högt, dubbelmonarkin med tveksam konstitution rasade samman när de slaviska folken gjorde uppror, tjecker, slovaker, slovener, kroater, även de ungerska magyarerna röstade med fötterna. Och vad skulle Berlin säga? Tysklands krav för att en gång i tiden bistå Österrike-Ungern med Serbien och i förlängningen Ryssland, hade blivit ohållbart med krigets gång. Var detta rätt tillfälle för ännu mer habsburgsk defaitism, undrade von Czerinin oroligt för sig själv – eller än värre, högförräderi?

Tyskland var inne på sin tredje Oberste Heeresleitung, OHL*, under fältmarskalk Paul von Hindenburg, hjälten från östfronten. Den tyska generalstaben hade under kriget fått sådana långt gående befogenheter att den i realiteten blivit en diktator. Officiellt stod OHL under kejsaren Wilhelm den andre, men von Hindenburg styrde i kraft av sin professionalitet inte bara krigsmakten, utan landet i sin helhet. Krigsekonomin tillsammans med ententens allt mer effektiva blockad av Tyskland krävde, enligt militären, att industrin helt och hållet dedikerades till produktion av vapen och ammunition. En och en halv miljon arbetare gjorde sin värnplikt bakom maskinerna, med ersättning därefter. Vid den här tiden gjorde i princip alla övriga män, från 16 till åtminstone 65, militärtjänst. Folket svalt, men militären skulle ha sitt och så länge kriget inte gick illa, behövde de inte bry sig i ropen på revolution som hade börjat höras. Det kejserliga Tyskland var definitivt inte på humör för teknikaliteter från deras allierade. Dessutom visste de något Wien inte anade ens, att Ryssland snart var ute ur leken, efter framgångsrika underhandlingar med Lenin och de ryska bolsjevikerna i Schweiz – nu på våren 1917.


Tyskland reagerade också skarpt på von Czernins försiktiga närmanden. Kejsar Karls förslag ogillades, någon diskussion överhuvudtaget om Elsass-Lothringen var helt uteslutet. Hade man blivit helt förryckta i Wien? Det hade kunnat stanna där, med Karls ensamma förbittring bakom kulisserna, men kriget fortsatte och von Czernin såg sig tvungen att fortsätta underhandla med Berlin. Han försökte få Karl att skriva ett krypande brev av lojalitet till den tyske kejsaren, vilket kejsaren vägrade. Samtidigt föreslog han Berlin ett avsättande av den österrikisk-ungerske monarken, vilket tyskarna lade på minnet. I samband med freden i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Ryssland i april 1918, höll von Czernin ett tal där han angrep den snart tillträdande franske premiärministern Georges Clemenceau. Han menade att fransmannen i sin regeringsposition hindrat en fredsprocess med Wien. Clemenceau, en 76: årig hetsporre, tog inte sån skit från fienden, utan lät publicera kejsar Karls brevkonversation med prins Sixtus. Berlin gick i taket och under en mycket svettig tid fanns det risk för en tysk militär aktion mot Wien, en statskupp helt enkelt.

Karl I vägrade att kliva av tronen, istället fick von Czernin ta sitt pick och pack och lämna. Under återstoden av kriget underkastades Österrike-Ungern rigorösa krav på lojalitet gentemot Tyskland. Man fortsatte kriget under hot, mer eller mindre med pistolen mot huvudet, mer beroende av Berlin än någonsin tidigare. När kriget var över blev resultatet detsamma som för Tyskland, bara mindre våldsamt. Den avgörande skillnaden var att Karl proklamerade folkets rätt att själva välja sitt styresskick. Det var aldrig fråga om en abdikation, Karl ville fortsätta som kejsare. Hans val av tillvägagångssätt var en önskan om att bli belönad för detta av folket. Resultatet den 12 november 1918, dagen efter vapenstilleståndet, blev istället en splittring av dubbelmonarkin i två separata republiker, Österrike och Ungern. Karl med familj lämnade Wien redan den 16 november under brittisk militärskydd för Schweiz.

Prins Sixtus

Han abdikerade aldrig. Under 1921 försökte han vid två tillfällen återkomma som regent över Ungern, frammanad av rivaliserande ungerska rojalister. Ungrarna hade 1920 återvalt monarkin som statsskick och krönt adelsmannen, parlamentsledamoten och amiralen Miklós Horthy som regent. Kampen om tronen misslyckades båda gångerna för Karl och under förödmjukande omständigheter fördes han ånyo iväg av brittisk militär, den här gången i pansarfartyg nerför floden Donau till Svarta havet, där en kryssare återbördade honom till Madeira. Den forna kejserliga familjen levde på den portugisiska ön under mycket enkla förhållanden, eller rent av i fattigdom. Under sin förtvivlan utvecklades en vanlig förkylning till lunginflammation, som tog hans liv**.


* De två förutvarande OHL var dem under generalerna Helmuth von Moltke d.y. och Erich von Falkenhayn.

** Karl I var far till Otto av Habsburg, ärkehertig av Österrike och tidigare medlem av EU-parlamentet, samt farfar till den tidigare svenska riksdagskvinnan Walburga Habsburg Douglas, som uppbär titlarna ärkehertiginna av Österrike samt prinsessa av Ungern.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar