lördag 21 februari 2015

Liknande en människa


Operation Anthropoid tänktes ut av det brittiska Special Operations Executive, SOE. Den hade sitt godkännande av Edvard Benes tjeckiska exilregering i London, men planerades och genomfördes av en liten cell av agenter i Prag på försommaren 1942. Syftet med operationen var att ta det hemliga kriget till Tjeckoslovakien, som fram till dess legat lågt med motståndet mot den nazistiska ockupationen. Detta var en vagel i ögat på London, eftersom det tjeckiska ödet slutets genom brittisk låt gå politik innan kriget. SOE, som administrerade den underjordiska militanta verksamheten i nazismens Europa, hade pressat regeringen Benes i frågan, tills man fått som man velat. Syftet var också att visa Hitler att ingen i nazisttoppen var untouchable i de allierades ögon.

Man hade två kandidater som mål för operationen: SS-Obergruppenführer Karl Hermann Frank, en prominent sudettysk ledare, inrikesminister för protektoratet Böhmen och Mähren, de facto Tjeckoslovakien, samt dess polischef. Hans chef, SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, var den andre; ställföreträdande chef för SS-Reichsicherheitshauptamt, RSHA, chef över Sicherheitsdienst, SD, tillika vice riksprotektor för Böhmen-Mähren. Valet föll på Heydrich, eftersom han var störst och farligast, men samtidigt, visade det sig, antagligen enklast att mörda.

Konstantin von Neurath

Två av brittiska SOE utbildade agenter, Jan Kubis och Josef Gabcik, båda sergeanter i den fria tjeckiska armén, släpptes i fallskärm över hemlandet natten till den 28 december 1941. De tog sig till Prag via Nehvizdy och Pilsen. De var sammanlagt sju man i två team, under ledning av en löjtnant Adolf Opalka. Medan Kubis och Gabcik planerade attentatet, hade de övriga jobbet att becaka deras rygg och förbereda för tillbakadragandet. Medverkade gjorde också medlemmar i den lilla motståndsrörelsen med lokalkännedom och marktjänster. Under våren 1942 arbetade man fram sammanlagt tre planer för attentatet mot mannen som kallades slaktaren i Prag. De första två, på ett tåg och i en skog, skrotades när det blev uppenbart att det tredje alternativet nästan var för enkel för att vara sann.

Reinhard Heydrich hade i september 1941 tagit över tronen i Prag efter den forne utrikesministern Konstantin von Neurath. Den korrekte diplomaten, som redan utmanövrerats av Joachim von Ribbentrop, satt kvar som ordinarie riksprotektor till augusti 1943, men Hitler hade på sitt klassiska vis ersatt honom med en ställföreträdare. Det var Heydrich som styrde och tjeckerna hade under det sista halvåret känt av en markant hårdare policy från slottet i Prag. SS och Gestapo hade ökat sin verksamhet, gripanden och avrättningar hade mångdubblats, trots de allierades uppfattning om tjeckernas låga profil. Heydrich var en hatad man, men trots det visade den långe och slimmade mannen, med de isgrå ögonen, föga intresse för sin egen säkerhet. Det kan också ha varit hans karaktäristiska arrogans som gjorde att han dagligen exponerade sig i en öppen Mercedes-Benz till och från jobbet, vid samma tidpunkter, utmed samma rutter.

Kubis och Gabcik

Panenske Brezany, idag en förort till Prag, då ett mindre, lantligt samhälle strax nordost om huvudstadens utkanter, där hade Heydrich sitt bekväma residens i det s.k. Lägre slottet, ett franskt barockchateau. Varje dag reste han i sin öppna limousine till nuvarande presidentpalatset i Prag, genom stadsdelen Liben, eller Prag 8. Platsen för attentatet var väl vald. Rude Armady VII Kobilisky leder ner mot floden Vltava i en nedförsbacke på kullersten och spårvagnsräls, och gör en kraftig, svepande högergir, där chauffören/livvakten, SS-Oberscharführer Klein, tvingades dra ner ordentligt på farten. Där, precis i kurvan, slog man till vid halv elva på förmiddagen den 27 maj 1942.

De var sammanlagt fyra attentatsmän. Utkik hölls av löjtnant Opalka och sergeant Josef Valcik, medan Kubis och Gabcik stod utmed staketen på gatans högra sida, följdaktige beväpnade för attentat. Man hade för avsikt att skjuta Heydrich och för det ändamålet var Gabcik utrustad med en modifierad brittisk maskinpistol av typen Sten gun. Kubis utgjorde förstärkningen med ett par omgjorda antitankgranater i en väska. De var redo när utkiken diskret signalerade att den stora Mercedesen var på väg ner för gatan på mullrande däck.


Det gick inte som planerat. När Gabcik rusar fram med sin maskinpistol slår slutstycket i vapnet mot första patronens tändhatt, utan att någon sker. Det finns ingen tid att åtgärda eldavbrottet. Både Klein och Heydrich reagerar effektivt. Mercedesen sätter fart och SS-generalen i baksätet reser sig upp för att dra sin pistol, han kommer att hinna slänga iväg några skott. Då ropar Kubis en varning till sin vän och slänger en av sina granater efter den flyende bilen. Granaten exploderar direkt bakom bilen. Heydrich kastas framåt mot framsätet. När ekipaget stoppas utbryter en kort skottväxling mellan Klein och utkiken, de män han ser fly från platsen, till fots eller per cykel. Attentatsmännen flyr in i staden, ovetandes om resultatet av sitt värv.

I närheten låg ett sjukhus och dit fördes den blodige Heydrich, hela tiden i följe av Klein. De tjeckiska läkarna konstaterade att hans vänstra, bakre sida var svårt uppfläkt, vänster njure var bortslitet, samt skadad diafragma och vänster lunga obruklig. Det stora såret var dessutom belamrat med stora mängder stoppning från bilens baksäte. Innan Heydrich fördes vidare till det tyska militärlasarettet Bulovka varnade man för övergripande risk för blodförgiftning. Det blev också dödsorsaken tio dagar senare, trots envetna försök av dåtidens bästa läkarvetenskap att bekämpa förgiftningen. Reinhard Heydrich avled i närvaro av sin familj och närmaste kollegor vid halv fem på morgonen den 4 juni 1942. Han dog under svåra plågor. SS-Reichsführer Heinrich Himmler smällde med stövelklackarna där han vandrade av och an i korridoren utanför, vit i ansiktet av trötthet och ilska.


Väl innan dess, uppe i Berlin, hade Hitler fått ett av sina svåraste vredesutbrott någonsin, saliven sprutade och han gick upp i skränig falsett. Führern reagerade mycket starkt på attentatet mot Heydrich, så starkt att hans närmaste män oroade sig för honom. Han deltog, med ögon röda av tårar, vid den stora statsbegravningen i Berlin den 9 juni, till synes utmattad av sorg. Han omfamnade den gravida hustrun Lina och smekte barnen Heydrich, Klaus, 9, Heider, 8 och Silke 3, över deras blonda huvuden. Dottern Marte Heydrich föddes den sommaren, den 23 juli. Alla närvarande kastade fundersamma, kanske även skrämda blickar mot varandra, vad var på gång? Vid det laget hade nazisterna kastat sin svarta mantel över Prag. Det allierade väst hade dömt Tjeckoslovakien till undergång med Münchenuppgörelsen 1938, nu var det dags igen. Medan Heydrichs sarkofag jordfästes på Invalidenfriedhof i Berlin avslutade hans organisation en mycket framgångsrik människojakt. De hade varit chanslösa från första stund, Gabcik, Kubis och de andra i teamet, samt alla som på ett eller annat vis kommit i kontakt med dem.

Det var nog det tydligaste och mest uttalade Führerbefehl Hitler någonsin utverkade. Han vrålade ut den med skummande raseri från första stund och lämnade därefter aldrig eftergifter i betydelsen av hans vilja – Prag skulle förintas. Hur det kom att utföras låg i händerna på Heydrichs folk, underställda RSHA. Chefen var död, mördad av terrorister, det var dags att rota ut mördarna.


Endast minuterna efter attentatet mot Heydrich sattes arbetet igång. En chockvåg gick genom den nazistiska säkerhetsapparaten i Prag.  En av orsakerna till tjeckernas försiktighet, i de allierades ögon, var att Böhmen-Mähren, med Heydrichs närvaro, blivit ett av det tusenåriga rikets mest polisiärt befolkade territorium. Detta var nu tysk jord, det var tysk polis på gatorna och dess organisation hade en direktlinje till Berlin. Inom en timme hade samtliga stadsdelar och gator till och ifrån Prag spärrats av med hjälp av krigsmaktens fältgendarmeri och de befintliga polisbataljonerna, underställda RSHA. Hitler hade redan ringt den skräckslagne von Neurath och rutit tämligen osammanhängande. Nu ringde ytterligare en österrikare, SS-Obergruppenführer Ernst Kaltenbrunner, Heydrichs ställföreträdare och operativ chef i Berlin. Kurt Daluege, SS-Oberstgruppenführer und Generaloberst der Polizei, d.v.s. chefen för hela nazitysklands Ordnungspolizei, Orpo, hade satt sig på tåget och var på väg till Prag för att axla Heydrichs mantel.

Kurt Daluege hade varit chef för tyska ordningspolisen sedan 1934. Han skulle i juni bli vice riksprotektor i Prag, men han var också en mycket sjuk man. Han led av en återkommande åkomma som liknade Multipel skleros och tvingades året därefter att gå i sjukpension. Vid det laget hade Karl Hermann Frank tagit över hans roll och kom efter von Neuraths samtida frånfälle att bli ensam diktator över Tjeckoslovakien, hans mål från början.

Böhme, Heydrich och Nebe

Dalueges blotta närvaro i Prag underlättade mycket för eftersökningarna. Han var det högste polisbefälet på plats med fullständigt mandat att agera, direkt från führern. Hans taktik var lika brutal som den var enkel, arrestera alla, grip och ransaka samtliga som på ett eller annat vis figurerade i de rapporter som polis och militär hade i Prag rörande underjordisk motstånd mot den nazistiska staten. Det innebar en gigantisk polisoperation, men hade inte för avsikt att spara några som helst resurser, så allt var möjligt. I Berlin fyllde de övriga av Heydrichs gossar på med resurser, SS-Obergruppenführer und Generalleutnant der Polizei Heinrich Müller, chefen för Geheime Staatspolizei, därmed kallad Gestapo Müller, samt Arthur Nebe, SS-Gruppenführer och chef för rikets Kriminalpolizei, Kripo. De sände sitt bästa folk för att förstärka den nu överarbetade polisorganisationen i Prag. Rekryteringen skedde informellt, ledande polisbefäl fick själva föreslå folk, som sedan hämtades från var helst de kom ifrån. De allra bästa kriminalutredarna och människojägarna tog plats i de snabbt förbereda lokalerna. Sammanlagt 27 000 man deltog i eftersökningarna.

Prag var en belägrad stad. Dygnet runt dånade rekvirerade lastbilar och bussar genom gatorna, det skrek i bromsar, slog i lastbilslemmar och vrålades order. Mer än 35 000 byggnader genomsöktes. Man nöjde sig inte med att gripa enskilt folk, utan man tog hela familjer, oavsett kön och ålder. Uppskattningsvis närmare en kvarts miljon människor greps och/eller hördes. Från SS-Totenkopfverbände anlände personal som nu upprättade s.k. skyddshäkten i skolor och andra offentliga och industriella lokaler. Deras chefer protesterade, Heydrich hade ju bara månader dessförinnan beordrat den slutliga lösningen på judefrågan – hade inte den prioritet, så säg? Fängelser tömdes på ordinarie klientel och vid några av de tillfällen då inflytelserika personer protesterade mot förfarandet, löste man det med att helt enkelt avrätta fängelsepopulationen. Det var antagligen vid ett sådant tillfälle då den närvarande Himmler fick bevittna en riktig massavrättning på en kaserngård i Prag. Hundratalet fångar hade klämts ihop under vapenhot och en kulspruta användes för att döda dem, mot bättre vetande. Det blev ett makabert skådespel, där sönderskjutna människor, vrålande av smärta, snubblade omkring bland de redan döda. Dödandet drog ut på tiden och Himmler tappade plötsligt färgen i ansiktet, kastade upp och kollapsade. Han leddes därifrån, uppenbart skakad. Händelsen väckte en del munterhet i hans organisation.

Heydrich

Det var ett ordnat kaos, där skräckslagna människor tillbringade ett, eller ett par dygn tillsammans med andra i samma båt, medan deras nära och kära hämtades till förhör. De återkom senare, oftast sönderslagna och folk bönade och bad för sina barn, akta makar, hustrur, fäder och mödrar. Tortyr fungerade mycket bra vid sådana tillfällen, då målgruppen kanske inte i första hand är de misstänkliggjorda aktörerna, utan deras anhöriga. Bit för bit anlände erkännanden och vittnesmål från alla håll. Längre upp i organisationen, i stora rum där endast telefoner och skrivmaskiner väsnades, lade kriminalarna pusslet av fotografier och informationslappar på väggarna. Det tog dem mindre än två veckor att ringa in kretsen närmast de tjeckiska SOE-agenterna. När Hitler bevistade Heydrichs begravning i Berlin visste han att de skyldiga arresterats eller dödats. Det var en tröst för honom. Till den 18 juni hade samtliga deltagare ransakats och avrättats via hängning från pianotråd.

Nästa steg i operationen var redan igång – repressalierna. Hitler hade krävt Prags förintelse, men även han förstod att det var retorik snarare än praktiskt genomförbart. Han hade därför talat om 10 000 avrättade, men det hade faktiskt Himmler tagit ur honom. Böhmen och Mähren var Tyskland nu och en mycket viktig del dessutom, med stort industriell betydelse. Man plockade ner ambitionerna med femtio procent – 5 000 döda. Dessutom ville man göra det lite vid sidan av. Idén var Dalueges, det kommenderades av Himmler, med Hitlers uppenbara vetskap, men genomfördes i sin helhet av SS-Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewski, med kollegan Frank som operativ chef. Bach-Zelewski, kommen närmast från Berlin, men tidigare aktiv i Ryssland med huvudsakligen folkmord, dessförinnan Höherer SS und Polizeiführer, HSSPF, i polska Schlesien, innefattande Auschwitz. Mannen som snart skulle bli Dr. Oscar Dirlewangers chef i Warszawa, var faktiskt konkurrent med den sjuklige Daluege om posten som riksprotektor i Prag. Bach-Zelewski var Hitlers favorit till posten, men även här hade Himmler, eller snarare den döde Heydrich, sin hand med i spelet. Han dög dock mer än tillräckligt för vad som nu inträffade.

Lidice

Följande Führerbefehl fanns att tillgå i ärendet: Samtliga män över 12 år skulle avrättas. Alla kvinnor skulle transporteras till koncentrationsläger. Barn lämpade för germanisering skulle adopteras bort av staten till familjer tillhörande SS (diskretionen). Bränn ner byn och jämna den till marken. Till sist togs två byar ut, Lidice, nordväst om Prag, samt Lezaky, öster om staden. Varför dessa platser valdes ut berodde på att man under utredningen funnit bevis knutna till de båda byarna. Människorna i Lidice var helt ovetandes när de på morgonen den 10 juni blev överfallna av hundratals poliser och särskilda einsatzmän under befäl av SS-Oberführer Horst Böhme. Familjerna splittrades under massivt vapenhot, avrättningarna av männen startade omedelbart, tio åt gången, tills alla 173 var döda. 203 kvinnor och 105 barn fördes till staden Kladno, där de låstes in i en skola. Här utfördes nu en mycket snabb urgallring av barnen och endast ett tiotal ansågs lämpade för germanisering enligt principerna för Lebensborn. Kvinnorna fördes till sist till koncentrationslägret Ravensbrück där de isolerades i en särskild barack. Endast ett halvdussin av dem skulle överleva. Av barnen gasades 81 ihjäl i därför avsedda bussar i dödslägret Chelmno, sex avled i Lebensborn, vilket säger en hel del om behandlingen där. Endast 17 barn överlevde och återvände hem. Lidice brändes i sin helhet och jämnades med marken. Den 24 juni angreps den betydligt mindre byn Lezaky och ytterligare 33 vuxna avrättades, både män och kvinnor. Elva barn fördes till Chelmnos bussar, endast två plockades ut för Lebensborn och överlevde.

Sluträkningen för Operation Anthropoid blev ändå till sist nästan 10 000 döda. Attentatet mot Reinhard Heydrich var det största av sitt slag utfört av de allierade mot toppen av de nazistiska ledarna. Det enda man lärde sig var vad som hände när man dödade Heydrich, det var allt. Hitler blev än mer paranoid och man kan med fog säga att den senare Operation Foxley, SOE: s mordplaner på führern 1944, påverkades mycket negativt av händelserna i Prag.



1 kommentar:

  1. DreamHost is ultimately the best hosting provider with plans for all of your hosting requirements.

    SvaraRadera