måndag 2 februari 2015

Irma Grese


Mr. Pierrepoint hade aldrig varit med om något liknande och faktiskt hade det brittiska rättsystemet i modern tid aldrig avrättat en så ung person. Nu var det inte i första hand det som irriterade honom, pubägaren och handelsmannen från London, som också var Storbritanniens ledande bödel. Nej, ända sedan han accepterat arméns begäran att agera hangman vid nazisträttegångarna från 1945 och framåt, hade han kommit i kontakt med den stora apparaten i sammanhanget, amerikanarnas organisation. Han ansåg det vara barbari att som jänkarna använda oprofessionell, militär personal i hanteringen. De använde färska rep utan hänsyn till hampans elasticitet och den avrättades kroppsvikt. Deras klienter kunde bli hängande länge, långsamt strypta till döds, eller helt enkelt få huvudet särat från kroppen av fallets kraft. Rent barbari.

Albert Pierrepoint skulle komma att hänga över 200 nazister i Tyskland under slutet av 1940-talet, en siffra att lägga till utöver de 400 personer han avrättade hemmavid under en tjugofemårig karriär. Irma Grese var endast 22 år gammal när han trädde snaran över hennes blonda hår. Om han varit berörd av detta så visade han det givetvis inte. Han utförde sitt jobb med den professionalism som var det brittiska rättssystemets signum och hon lämnade jordelivet snabbt och antagligen smärtfritt. Senare skulle han uttrycka en förundran över att en så ung och inte alls motbjudande person, en ung kvinna med utseendet för sig, kunde göra sådana saker som motiverade hans ingripande. Han kände dock ingen tvekan inför sin plikt i sammanhanget. Irma Grese förtjänade sitt öde.


Hon har blivit en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat, med en bisarr kultstatus av nästan pornografisk nivå. Unga, blonda Irma, Rapportführerin vid Bergen-Belsen. Hennes grad var den näst högsta bland kvinnlig KZ-personal – KZ för Konzentrationslager. Hon hade därmed gjort en mycket snabb karriär, en inte alls ovanlig bedrift under brinnande krig, i en snabbt växande organisation med stor personalomsättning. Däremot, med tanke på att hon endast var 19 år då hon anslöt sig till SS-Totenkopfverbände, var det ändå uppseendeväckande. Det bröt dessutom mot hennes tidigare mediokra erfarenheter på arbetsmarknaden. Själv hävdade hon att det var den statliga arbetsförmedlingen som förevisat henne platsen som Aufseherin, kvinnlig vakt, på Ravensbrücks koncentrationsläger, sommaren 1942. Oavsett om hon sänts till dödsmaskinen, eller sökt sig dit av egen vilja, så stöds åtgärderna av vittnesmålen kring hennes tjänstgöring, de som talar om en störd personlighet.

Irma föddes 1923 i Wrechen, Mecklenburg-Strelitz, som då var en utbruten, revolutionär delstat i Weimarrepubliken. Hon var nummer tre i en barnaskara om fem tillhörande Alfred och Berta Grese. Fadern arbetade i mejeribranschen. Äktenskapet var djupt olyckligt och modern tog sitt liv när Irma var tretton. Skolgången var svag p.g.a. dåliga resultat och mobbing. Irma var fanatisk medlem i Bund Deutscher Mädel, nazisternas organisation för flickor vid sidan av Hitler Jugend. Fadern, som gifte om sig 1939, ogillade detta. Han var visserligen partimedlem, men allt tyder på att det var mera av arbetsfackliga skäl än av politisk övertygelse. Irma lämnade skolan vid fjorton års ålder och påbörjade en tid som driftkucku på den tyska arbetsmarknaden. Nu när kriget startat var det ganska anmärkningsvärt, det fanns gott om arbete för unga människor i samtliga branscher. Mycket tydde på att Irma hade svårt att finna sin plats även som mönsterbarn i ett överbeskyddande samhälle som Nazityskland.


Ravensbrück var ett läger för kvinnor och enligt tillgängliga uppgifter började Irma på kontoret som assistent. Vid sommaren 1942 hade den slutliga lösningen satts igång och trycket på lägersystemet ökade i takt med verksamheten radikalt bytte karaktär. Att hon året därpå förflyttades till Auschwitz II-Birkenau berodde antagligen på att just detta läger växte fram under 1942/43, som den gigantiska förvaring av intagna inför förintelsen och krävde därför mycket personal. Det var också ett mått av befordran, Auschwitz var kronan på verket, den största dödsfabriken av dem alla. Hösten 1944 blev hon så Rapportführerin, underställd endast Oberaufseherin, som var chef för hela kvinnoavdelningen under kommendanten. I denna roll, förutom arbetsledarskapet av samtlig kvinnlig personal på sitt skift, så var hon särskilt ansvarig för urvalsprocessen på morgonen för vilka som fick gå till arbete och vilka som skulle till gaskamrarna. Endast den verkligen invigde fick den tjänsten och att det i hennes fall skedde vid tjugoett års ålder var verkligen uppseendeväckande.

Hon kallades bl.a. die Hyäne von Auschwitz eller det sköna odjuret. Hon skall ha spelat på sin ungdom och robusta, germanska skönhet. Alltid välklädd, kanske lite utmanande, så pass uniformeringen förmådde. Det sades att hon slog särskilt ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen. Kvinnor som hade förmånen att arbeta och leva i lägerdelen Kanada, där fångarnas tillhörigheter samlades och sorterades, och de fick bära civila kläder, samt äta sig mätta, där fruktade man Rapportführerin Grese. Hon hade inget där att göra, men hon snokade omkring efter något att stjäla, samt misshandla kvinnor som hon blev avundsjuk på – därför att hon ansåg dem vara mer attraktiva än henne.


Man får vara försiktig med vittnesmålen. Det talades om sexuella utsvävningar gentemot manliga officerare, även doktor Josef Mengele nämns i dessa sammanhang. Det kan givetvis vara förtal, det brukar ofta visa sig vara det. Å andra sidan vet man att i situationer likt krig, eller då man rör sig i stora omvälvande händelseförlopp bortom ens egen kontroll, så tycks den sexuella driften öka – vad spelar det för roll att hålla på etiketterna när världen rasar samman omkring oss? Irma Greses arbete krävde så mycket mer än erotik för att göra henne framgångsrik. Det kan också ha drivit henne till förbindelser utöver det vanliga för att upprätthålla någon form av kontakt med mänskligheten. Det kan också likväl gjort henne extra attraktiv bland vissa män – ingen vet.

På senare tid har en brevkonversation dykt upp i fallet Grese. Det rör hennes yngre syster, Heléne, den till synes enda människan i hennes närvaro som brydde sig om henne. En del bedömare har menat att breven visar på en möjlighet att historien haft fel om Irma, att hon inte var den vittnena påstått att hon varit. Man kan dock lika väl påstå att breven är tecken på den förtvivlan den yngre systern kände inför att den människa hon ju visste var bättre än de flesta trodde, nu fördärvade sig själv p.g.a. av hennes uppenbarliga dåliga sidor. Många av breven utgörs av Irmas försök att övertyga Heléne att allt är bra med henne, att inget ont kommer att hända. Bristen på självinsikt i Irmas texter är inte tecken på vett och sans, utan snarare det motsatta. Satt i sin kontext kan de te sig störda, rent av obehagliga.

Heléne Grese

I slutet av 1944 inledde evakueringarna av Auschwitz. Veritabla dödsmarscher utfördes, vilket även drabbade den kvinnliga populationen. Irmas roll i dessa är oklara, men torde i hennes roll vara betydande. Hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att åter bryta upp i nya transporter, den här gången till Bergen-Belsen, som kom att bli ett uppsamlingsläger för fångar. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon och hennes kollegor ställdes inför militär domstol i de s.k. Belsenrättegångarna i slutet av 1945. Dessa processer rörde just vaktpersonal i koncentrationslägren. De militära åklagarna utgick från brittisk lagstiftning samt Haagkonventionen rörande hanteringen av krigsfångar. Vittnesmålen talade om att hon dödat flera fångar på egen hand, antingen genom att skjuta dem med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem. Grov misshandel var ofta förekommande. Det antogs att det fanns en njutning i det hon gjorde – igen, den sexuella aspekten. Irma tillhörde de mest uttalade, den ende i sin grupp som överklagade, hon var knappast rädd av sig.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning av domstolen. Den kom att utföras en månad senare, i fängelset i Hamelin, Niedersachsen. Albert Pierrepoint hade sin vana trogen förberett hennes hädanfärd noggrant. Hon hade vägts och han hade anpassat repets längd, samt låtit det hänga sträckt vid en tung säck över natten. På så vis fick han bort repets elasticitet. Varje dödsdömd fick ett nytt rep. Vid drygt halv tio på förmiddagen den 13 december 1945 steg hon in framför galgen. Det var inte som det brukade för Pierrepoint, han var van att arbeta snabbare, men militären brydde sig inte. Ett vitt kryss med krita markerade var på falluckan hon skulle stå. När huvan placerades över hennes huvud sa hon viskande ett enda ord – Schnell.

Albert Pierrepoint

Pierrepoint drog i spärren och Irma svävade i luften för ett kort ögonblick. Repet gjorde sitt jobb snabbt och abrupt, med en skarp och ljudlig snärt, likt en piska. Tjugo minuter senare förklarades hon död för andra gången av läkare. Vid den tidpunkten hade Pierrepoint redan återgått till terummet intill. Hans enda kommentar skall ha varit:


The lassie is gone.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar