fredag 27 februari 2015

Cicero


När andra världskriget var över och Europa strävade hårt för att städa upp efter förödelsen och sörja de döda, då dök det upp en mystisk man på den unga republiken Västtysklands ambassad i Turkiets huvudstad Ankara. Han presenterade sig som Herr Bazna, talade franska, som då fortfarande ett viktigt diplomatiskt språk, och kom dragande med vad som skulle bli en stämning mot den västtyska staten – eller åtminstone ett försök till detta. Han presenterade kvitton och reverser som visade att han under en stor del av kriget erhållit stora summor pengar, närmare bestämt hela 300 000 brittiska pund i sedlar, av Abwehr, tyska Wehrmachts underrättelsetjänst.

Herr Bazna hade arbetat för Nazityskland som spion på den brittiska ambassaden i Ankara. Han hade betalts i brittisk valuta motsvarande åtskilliga miljoner i dagens penningvärde, men nu var han mycket missnöjd. Det hade visat sig att pengarna var falska, ett resultat av Operation Bernhard, SS-Sturmbannführer Bernhard Krüger vid Reinhard Heydrichs RSHA, som under kriget försökt flöda den internationella penningmarknaden med falska Pund, dåtidens största valuta, i syfte att knäcka ekonomin hos den kapitalistiska världen. Det fungerade inte, men det hade givetvis åsamkat Herr Bazna stora problem. Tyska staten hade betalat honom med ingenting, nu krävde han upprättelse.

Bazna

Det västtyska utrikesdepartementet kontrollerade ärendet och fick snart besked. Bundesbank gjorde klart att någon ersättning inte kunde erhållas, de falska pengarna hade betalats ut av Nazityskland, en kriminell nation stämplad som krigskonspiratör och folkrättsförbrytare, det var absolut inte deras bord längre. Underrättelsetjänsten kunde bekräfta att den indignerade mannens uppgifter stämde. Pengarna hade betalats ut för exakt det syfte han angett. Hans namn var Elyesa Bazna, egentligen Iliaz Bazda, han var inte turk, utan kosovoalban, född i Pristina 1904, då landet fortfarande var en del av det Ottomanska riket. Mannen i Ankara var mycket känd i underrättelsetjänstens arkiv, som Abwehrs potentiellt främsta rekrytering, under sitt tyska täcknamn – Cicero.

Engelsmän är aldrig utlänningar, de är alltid Englishmen abroad. Sir Hughe Knatchbull-Hugessen var karriärdiplomat av den exklusiva sorten, en man av börd som nästan dödats i tjänsten som ambassadör i Kina efter att ha skjutits av japanskt attackflyg 1936. Sådant borgade för synnerligen dedikerad lojalitet till Queen and Foreign Office – i den ordningen. Han hade dock olater för sig som rörde intern säkerhet, typiska för hans generation av gentlemän. Han hade varit stationerad i Riga 1934 och där haft förmånen av ett residens i direkt anslutning till ambassaden. Det var så Sir Hughe skaffade sig ovanan att ta med sig hemligstämplat material hem för genomläsning vid brasan med en whiskey och cigarr till hands. Över lag var han slapp med dokumentsäkerheten på sitt kontor. Detta tog han med sig till Ankara och Turkiet när han stationerades där 1939, lagom till krigets inledning.

Sir Hughes

Turkiet var neutralt under hela andra världskriget, men inte såsom Sverige, utan betydligt mer aggressivt. Man gjorde klart för både axelmakterna och de allierade att man mycket väl skulle kunna stödja någondera sidan. Ankara hoppades att man därigenom skulle skaffa sig fördelar. De båda kombattanterna förstod att turkarna ville satsa sina kort på den som var framgångsrik i kriget. Resultatet av deras handlande blev att Turkiet kom att bli en spioncentral av närmast spansk nivå och pressen på den brittiska ambassaden och Sir Hughes karriär blev högst påtaglig. Även Nazityskland bytte ambassadör av den anledningen, till ingen mindre än Franz von Papen, mannen som öppnat dörren till den absoluta makten för Adolf Hitler och under en kort period varit ställföreträdande rikskansler under honom. Von Papen kom närmast från ambassaden i Wien och snart lärde han sig att hans diplomatiska motpart i Ankara, Sir Hughes Knatchbull-Hugessen, fått en ny betjänt, en valet vid namn Elyesa Bazna.

Inte mycket är känt om hans bakgrund. Baznas egen bok, I was Cicero (1962), handlar inte om hans privatliv. Samma sak med Who was Cicero? – senare Operation Cicero – som publicerades 1950 av Baznas tyske kontaktperson i Ankara, attachén Ludwig Carl Moyzich. Man vet att Bazna kom tidigt i sitt liv till Turkiet, i sällskap med föräldrarna. Själv påstod han att aversionen han kände mot britterna kom av att de skulle ha dödat hans far, oklart hur. Det är likväl en lögn, hans far mötte en naturlig död hemma i sängen. Istället tyder allt på ett nästan tvångsmässigt försåtligt beteende, delvis sporrat av begär efter pengar, samt känslan av makt och betydelse. Dessutom var han en man utan egentlig statstillhörighet, så till vem skulle han egentligen visa en patriotism? Hans bana som betjänt i diplomatiska kretsar skulle ha startat hos den Jugoslaviska ambassaden i Ankara. Han hade fått sparken av en tysk vicekonsul i Istanbul för att ha rotat i hans papper. Enligt tyska dokument kontaktade han Moyzich i hemlighet 1942 och erbjöd sina tjänster.

von Papen

Problemet var trovärdigheten. Moyzich var ingen underrättelseman, utan en yrkesdiplomat, men då han var den som Bazna kontaktat blev det han som agerade kontaktman, under överseende av Abwehr. Moyzich trodde på sin albanske vän. I sin bok beskriver han Bazna som både intelligent och med antagligen mer under täcket än vad han någonsin visade. Abwehr, däremot, betraktade honom som en riskfaktor, vilket deras sätt att ersätta honom vittnar om. Bazna utrustades med en liten kamera. Förutom de handlingar Sir Hughes spred omkring sig, hade han som betjänt tillträde till dennes arbetsrum. Det och kassaskåpet låstes kvällstid, men genom manipulation av låsen kunde han diskret ta sig in. Han fotograferade dokumenten i skenet av en skrivbordslampa och gav därefter negativen fortlöpande till Moyzich. Det var en diger samling uppgifter papperen avslöjade.

Möten och diskussioner mellan Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin fördes genom den brittiska ambassaden i Ankara. Sir Hughes var en nyckelspelare i kontakterna med de diplomatiska representationerna för USA och Sovjetunionen. Storbritannien och USA förde samtal med Turkiet rörande flygbaser i landet. Målsättningen var att kunna intensifiera bombräderna mot oljefälten i det rumänska Ploesti.  Även perifera uppgifter om det kommande Operation Overlord förekom i Baznas uppgifter. Man vet att Hitler inkluderade delar av Cicero: s material i en militärkonferens 1943, där tidpunkten för de allierades invasion av Frankrike lades till våren 1944.

Moyzich

Fram till 1970-talet var allmänheten ovetandes om Operation Ultra och avslöjandet av tyskarnas hemligaste kodsystem, Enigma. När täckelsen försvann på 1980-talet tvingades man ändra många gamla sanningar om andra världskriget, så också om fallet Cicero. Det framgick nämligen att den brittiska underrättelsetjänsten inte kunde ha undvikit att märka av att ambassaden i Ankara läckte uppgifter. Den tyska ambassaden förde informationen vidare till Berlin via en Enigmamaskin. Så, frågan blev därför, om nu britterna kände till att någon på deras ambassad agerade spion, varför gjorde man då ingenting? Det finns nämligen inte någon indikation på att säkerheten hos Sir Hughes organisation blivit undersökt, eller ens ifrågasatt. Sir Hughes räknas dessutom idag till en av de i det absoluta toppskiktet bland andra världskrigets diplomater.

Förklaringen är troligtvis den att Cicero var dubbelspion. Abwehr hade alltså haft rätt. Dock, det finns inga belägg för att så var fallet. Den brittiska underrättelsetjänsten körde något de kallade Double Cross, en operation där de använde sig av infångade, eller egna spioner, för att sprida falsk information till tyskarna. Detta skedde tack vare Enigma och med stor framgång. Vid tiden för Cicero: s största aktiviteter, 1942-1944, var Abwehrs brittiska nätverk mer eller mindre infiltrerat. I listan över aktiva agenter under Double Cross återfinns inte Cicero, vilket är märkligt med tanke på hans stora aktivitet. Vad som ytterligare stärker teorin att han var en dubbelspion var att det förekom en hel del falska, eller felaktiga uppgifter i hans material, samt att det stora urvalet Cicero erbjöd, vid närmare eftertanke tycks för bra för att vara sant. I så fall var Sir Hughes den hjälte han efter kriget framställdes som, antingen agerande i maskopi med sin betjänt, eller skickligt manipulera honom med sitt s.k. slarv. Eller var upphöjelsen av Sir Hughes endast ett spel för gallerierna, ett sätt att rädda ansiktet på brittiska UD?

Bazna på äldre dagar

Det var nu brittiska underrättelsetjänsten som bistod Elyesa Bazna att skriva hans bok. Syftet med detta skulle ha varit för täcka över förekomsten av Enigma. Vid den här tiden, mitt i det kalla kriget, hade britterna fullt sjå att hålla hemligheten gömd. Bland annat hamnade Ian Fleming i trubbel med sin gamla arbetsgivare när handlingen i hans bok From Russia With Love innehöll en liknande maskin som Enigma. Fleming hade enkelt ha hamnat i fängelse för sin litterära lösmynthet, men underrättelsetjänsten beslöt att inte åtala, för att helt enkelt inte dra uppmärksamhet till fallet. Han fick sig dock en svidande varning. Med hans bok, I was Cicero, lät man Bazna, under kontrollerade former, få sina femton minuter av berömmelse och en del pengar. Därigenom kunde kunde man mota Olle i grind. Bokaffären skedde också efter det att han fått bakslag från tyskarna angående Abwehrs falska pengar, så desperationen efter pengar var stark.

Någon större användning av Cicero: s material tycks heller inte tyskarna haft. Förutom underrättelsetjänstens tvivel, så fanns det en skarp motsättning på den diplomatiska sidan som kraftigt hindrade normala kontakter mellan Ankara och Berlin. Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop tålde inte ambassadör von Papen och denne i sin tur respekterade inte sin minister och chef – av naturliga skäl, von Ribbentrop var ju en amatör. Kontentan av Baznas slit om kvällarna på den brittiska ambassaden i Ankara skulle alltså vara ganska plus-minus-noll. Även om hans uppgifter var korrekta kunde tyskarna inte ta dem till sig och britterna hade därmed inget förlorat.



Hans spionverksamhet avstannade i takt med att krigslyckan vände och Röda armén började avancera söderut, utmed Svarta havets västkust. Turkiet fick nu lätt för sig att välja sida, samtliga tyskvänliga tjänstemän i statsapparaten byttes ut och den turkiska attityden hårdnade markant mot Berlin. I februari 1945 förklarade man krig mot Nazityskland, men då var Bazna redan borta. Han stannade kvar i Ankara, livnärde sig som sånglärare och bilförsäljare. Han avled strax för julen 1970.


Fotnot: Bilden i början kommer från filmen 5 Fingers från 1952 i regi av Joseph L. Mankiewicz. Filmen är baserad på Moyzich bok Operation Cicero. James Mason spelar Cicero.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar