lördag 10 januari 2015

Tammerfors 1918


Alldeles i början av november 1917 anlände en reslig karl med tåg från St Petersburg till Helsingfors. Han var två meter lång, hade högburet huvud och en markerad mustasch, enkelt klädd i en lång rock och pälsmössa, men hade ett väl tilltaget bagage. Med sig hade han även ett diskret entourage av bärare och livvakter bestående av hårdföra, ryska män. Dessa betalade han gunstligt efter det att de stuvat in den högburnes tillhörigheter i närmaste droska. Han hade rest långt, ändå från sin garnison borta i Sibirien, rest farligt genom ett Ryssland i uppror. Han hade sett kaoset, morden, den öppna förtvivlan och vanmakten. Även om han av hävd var en kristen konservativ, hade han nu för alltid lärt sig den kommunistiska läxan. Aldrig skulle hans Finland hamna under den.

En gång till såg han sig om i huvudstaden innan han steg upp i droskan, friherren och generallöjtnanten vid den forna, ryska kejserliga armén, Gustaf Mannerheim, den högste och mest erfarne härledaren Finland hade. Han var väntad.


Storfurstendömet Finland åtnjöt under det ryska tsarväldet en högre grad av självständighet p.g.a. landets etablerade parlamentariska ordning med egen riksdag, Lantdagen. Finska män slapp t.ex. värnplikt i den kejserliga krigsmakten. Strävan mot oberoende hade startat redan på 1800-talet, som brukligt var bland frihetstörstande regioner i Europa. Det blev en tämligen enad, tvärpolitisk process, uppblandad mellan behovet av en egen monarki på högerkanten och kravet på folkrepublik från vänster. Första världskriget spetsade till situationen betydligt. När den ryska februarirevolutionen inträffade 1917, tsaren abdikerade och en socialistisk koalition under Alexandr Kerenskij bildades, tog utvecklingen fart i Finland. Man ansåg, helt riktigt, att den tidigare personalunionen med det kejserliga Ryssland var bruten.

Den 5 november utropade sig den då vänsterorienterade lantdagen som upprätthållare av den högsta statsmakten i Finland. Som stöd angav man den tidigare grundlagen från 1772, den undertecknad av svenske konungen Gustav III. Kerenskij motsatte sig denna manöver och tvingade med vapenmakt fram ett nyval i Finland i syfte att hindra splittringen. Denna fick en motsatt verkan, lantdagen fick en borgerlig majoritet, mycket p.g.a. den tidigare oktoberrevolutionen i Ryssland, då de kommunistiska bolsjevikerna under Lenin tog ledningen i vad som snart skulle bli Sovjetunionen. Nyvalet förkastades samtidigt av den finska vänstern. Bolsjevikerna utropade den 15 november rätten för alla folk att söka utträde ur det tidigare kejserliga Ryssland*. Detta ledde till att finska regeringen, senaten, under Pehr Evind Svinhufvud, den 6 december 1917 förklarade Finland som självständig stat. Det bolsjevikiska Ryssland erkände Finland den 4 januari 1918, tillsammans med Tyskland, Frankrike och Sverige.


Det finska inbördeskriget hade sin upprinnelse i splittringen mellan vänster och höger i den turbulenta självständighetsprocessen. Trots utropad republik – monarkin hade generellt svagt stöd bland finnarna – hotade vänstern, inklusive socialdemokraterna, med revolt mot regeringen i Helsingfors. Potentialen för väpnad kamp hade länge legat under ytan. Vänstern mobiliserade rödgardister på arbetsplatserna, medan högern rustade skyddskårsrörelsen** framför allt på landsbygden. Senaten hade även sänt ca 2 000 frivilliga män till Tyskland för utbildning och stridserfarenhet. Dessa utgjorde den s.k. jägarrörelsenJääkäriliike – som kom att få avgörande betydelse för de kommande händelserna.

Tyskland kom att spela en viktig roll i sammanhanget. Berlin hade bistått sönderfallet i Ryssland genom att förse bolsjevikerna med kapital, samt likt en budkavle sända Lenin hem till Ryssland med tåg via Sverige och Finland. Tyskland stödde därmed Finlands självständighet och fungerade effektivt som en skarp påminnelse till bolsjevikerna om deras avgörande åtaganden i ärendet. Tyska trupper hade besatt halva Baltikum och stod vid det här laget inne i Ryssland. Lenin förhöll sig därför försiktig gentemot den finska konflikten. Han stödde givetvis den röda revolten, vilket den finska vänstern räknade kallt med, men kommunisterna erbjöd ingen reguljär militär assistans. Däremot fanns där fortfarande rysk trupp i Finland, upp till 10 000 man, och ryska officerare kom att tjänstgöra på värvad basis i den finska röda armén. Det fanns även vapen och ammunition att hämta. Tyskland skulle i sin tur komma att sända 13 000 soldater till Finland under general Rüdiger von der Goltz. Den vita sidan titulerade ofta Tyskland enbart som fiendernas fiende.

Rödgardister

Oroligheterna i Finland eskalerades. Allt mer rastlösa rödgardister började agitera för revolution och det skramlades med vapen i de dominerande industriella regionerna i södra Finland. Den 12 januari 1918 meddelade regeringen Svinhufvud att man ämnade implementera hårdare polislagar mot den allt mer försvårande situationen. Kost därefter utnämndes general Mannerheim till chef för vad regeringen nu kallade den vita armén. Det såg de röda som en krigshandling och man gick till offensiv i Helsingfors. Regeringen och arméledningen flyttade till Vasa. Samtidigt avväpnade skyddskåren huvuddelen av de ryska soldaterna i Österbotten. Officiellt startade de väpnande striderna den 27 januari med att de röda flyttade fram offensiven i Helsingfors och utmed hela den södra delen av Finland. Man misslyckades dock att föra striderna längre än till att etablera en front från Pori vid Bottenhavet, vidare norr om Tammerfors, Kouvola, förbi Viborg och klyva Karelen i hälften.

Styrkeförhållandena var likvärdiga på papperet, uppåt 90 000 soldater vardera, förstärkta med ca 10-15 000 man utifrån, på bägge sidor. De vita hade tillgång till några tusen man ur en hastigt upplagd allmän värnplikt, man hade även den absoluta merparten av officerskåren på sin sida. Problemet för Mannerheim var att han måste bygga upp sin armé, samtidigt som den förväntades strida. Man led dessutom brist på tyngre vapen, varav mycket fallit i de rödas händer. För de röda, inledningsvis under ledning av den tidigare löjtnanten vid kejserliga armén, Ali Aaltonen, var situationen än svårare. Vapen hade man, ammunition likaså. Man fick sändningar från Ryssland, samt kunde överta betydande förråd som varit ämnade för en allfinsk krigsmakt. Däremot led man akut brist på befäl. Samtliga rödgardister med någon form av militär bakgrund erhöll befäl över olika förband. Ett annat problem var den allmänt marxistiska hållningen till krigföring, med en förkärlek till kommittébeslut snarare än rak befälsföring.

Ett vitt kulsprutekompani

Det finska inbördeskriget var precis så blodigt som alla inbördeskrig har en tendens att bli. 37 000 människor dödades mellan januari och maj 1918, mitt under ett brinnande världskrig. Krigets utgång kom helt och hållet att bli en fråga om befälsföring i kombination med professionalism, i motsats till antalet soldater och den kämparanda som det fanns mycket av på båda sidor. Ett nationellt trauma var i görningen, aktuell till denna dag.

Tammerfors, eller på finska Tampere, är Finlands tredje största stad, dessutom den största inlandsstaden i Norden. Den ligger mellan sjöarna Näsijärvi i norr och Pyhäjärvi i söder. På så vis kan man säga att Tammerfors delvis bildar ett smalt näs i västostlig riktning mellan de båda dominerande vattendragen. Förbindelsen mellan sjöarna sker genom forsen Tammerkoski, mitt i staden. Det är dessa omständigheter som gjorde att Tammerfors blev till Finlands Manchester, landets första och fortfarande största industristad. Detta i sin tur innebar att staden blev den finska arbetarrörelsens allra viktigaste fäste. Tammerfors storlek, med en befolkning på över 100 000, samt dess geografiska belägenhet, gjorde staden svår att angripa. I syfte att inringa Tammerfors krävdes det att man splittrade de egna förbanden runt sjöarna. Försvararen hade därmed en fördel.

Improviserad artilleriutbildning

Månadsskiftet mars-april 1918 utkämpades här under en period av ett par veckor ett avgörande fältslag mellan de vita och de röda. Slaget om Tammerfors var väsentligt för alla parter, både strategiskt och politiskt, det var de rödas starkaste fäste och de vitas port vidare söderut mot huvudstaden. Det kom att bli en vändpunkt i inbördeskriget, som innan dess stått stilla i brist på initiativ och förmåga från båda sidorna. För oss i Sverige är slaget intressant därför att det fungerade mycket som ett elddop för de svenska frivilliga, som spelade en viktig roll under stridens gång. Tammerfors 1918 har även betydelse på så vis att det är den enda förekommande stadsstriden i nordisk militärhistoria.

General Mannerheim förde själv befälet över de vita styrkorna vid Tammerfors, ca 13 000 man fördelade i brigader, självständiga regementen och jägarbataljoner. Staden försvarades av ca 15 000 man rödgardister, varav många var deltidsanslutna vid sidan av industriproduktionen i fabrikerna. Befälhavare för de röda var diversearbetaren och amatörskådespelaren Hugo Salmela, 34. Han hade befordrats av en rysk överste under strider utmed Savolaxfronten och var uppenbarligen en mycket karaktärsstark person. Mannerheims inledande operationer handlade om att förberedelse för inringning av staden, vilket innebar att kringgå sjöarna Näsijärvi och Pyhäjärvi. De röda hade uppenbara problem att hålla samman linjerna i öppen terräng och de vita trängde på från både norr och söder medan man engagerade försvarslinjerna i väster. Artilleriet kom att betyda mycket i slaget om Tammerfors p.g.a. avstånden runt sjöarna. De röda förlitade sig mycket på mobila pansartåg i detta avseende, medan de vita nyligen fått tillskott av både batterier och besättningar från Sverige.

Svenska brigaden i Helsingfors 1918

Sveriges roll i det finska inbördeskriget var den numera klassiska visavi Finland i krigstider, d.v.s. officiellt neutral, inofficiellt stödjande. Sverige var allierad med Tyskland i denna fråga och man stod på de vitas sida. Det fanns inget intresse för att fortsätta vara grannation till Ryssland och särskilt inte detta nya Sovjetunionen. Ett oberoende Finland som antingen parlamentarisk monarki eller republik, det var vad man önskade sig. Stödet för detta var allmänt och folkligt, vilket tvingade de svenska socialdemokraterna att agera mycket försiktigt. Partiledaren Hjalmar Branting skyllde på att situationen var så komplicerad att han varken visste ut eller in. Själva sakfrågan, röd eller vit, var tämligen rak på sak, däremot var lojaliteterna på vänsterkanten grumliga, där den yttersta vänstern värmde upp för den kommande splittringen till kommunistpartiet. Sverige hjälpte inte till med trupp, som Tyskland gjorde, men däremot med finanser och vapen för den vita saken. Man såg också mellan fingrarna när en stor kontingent svenska yrkesofficerare mangrant sökte tjänsteledigt av olika trängande skäl.

Den svenska frivilligkåren under det finska inbördeskriget var organiserad av föreningen Finlands vänner. Ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till Gustaf. Andra kända namn var familjen Palme, Sven och sonen Olof, farbror till blivande statsministern Olof Palme.  Man satte upp en rikssvensk*** brigad, med stabsexpedition på Birger Jarlsgatan i Stockholm, under arkeologen och reservofficeren Gustaf Hallström. Brigaden blev inte större än en förvuxen bataljon, drygt 1 000 man och ställdes under löjtnant Allan Winge.

Hugo Salmela

Stommen i styrkan utgjordes av yrkesmilitärer och det var som sådan den kom att få stor betydelse för de vita, vid sidan av de professionella finska yrkesofficerarna och jägarbataljonerna – samt tyskarna. Mannerheim uppskattade mycket de svenska frivilliga, eftersom de till skillnad från de tyska inte anlände med en geopolitisk brasklapp. Även bland den svenska allmogen som ställde upp, officiellt en mycket blandad skara män rent klassmässigt, finns det i en närmare granskning av idag all anledning att inte förhasta sig. Sverige hade vid första världskriget endast nyligen lämnat yrkesarmén bakom sig och fortfarande fanns där närmare 25 000 indelta soldater i krigsorganisationen, mest i befälsfunktioner. Antagligen var en stor procent av de svenska meniga i Finland tidigare yrkessoldater som nu följde sina forna förbandschefer till den verkliga fronten. Den svenska frivilligkåren hade en mycket stark kamratanda. Soldater från Stockholms stad dominerade rekryternas hemvist, däremot – intressant nog – var män från både Västernorrlands och Norrbottens län överrepresenterade.

Det var det finska inbördeskriget snarare än första världskriget som introducerade Sverige till verklighetens krav i början av 1900-talet. Svensk underrättelseväsende svällde ut över sina breddar och omfattande spionage utfördes i både Finland och Ryssland, ofta lierad med tyska initiativ. Vid nästa världskrig tjugo år senare utgjorde de finlandsfrivilliga de enda stridserfarna soldaterna i den svenska försvarsmakten. Officerare med denna bakgrund erhöll befordran och nyckelpositioner i krigsorganisationen. Mest framträdande var generallöjtnant Axel Rappe, chef för den helt avgörande första armékåren i Värmland, Sveriges lås mot tyskarnas Wehrmacht. Rappe hade varit regementschef, senare stabschef vid den vita östarmén i Finland under inbördeskriget.

Döden i Tammerfors

Det huvudsakligen rikssvenska artilleriet började hamra på de röda ställningarna den 25 mars. Man sköt även över sjöarna och träffade själva staden. Civilbefolkningen fick lov att gömma sig i källarna. Inledningsvis förekom det en hel del deserteringar från den röda sidan, men allt eftersom den vita armén trängde på och de rödas linjer drogs samman, övergick det allmänt oordnade försvaret till ren och skär perkele. De vitas förluster var svåra, den svenska kåren angrep sida vid sida med jägarna i förstädernas bebyggelse. Bland de svenska dagboksanteckningarna hittas många referenser till karolinerna. Rödgardister vittnade om hur enkelt det var att pricka de rikssvenska officerarna, som samtliga ståtade i sprillans nya, vita pälsrockar mot den sotsvarta snön. Kriget var modernt, med kulsprutor, minor, taggtråd, det förekom skyttegravar, men man vågade sig på rörlighet, närstrid med bajonettanfall är ymnigt förkommande, med förlustsiffror därefter. Med tiden vann det yrkesskickliga vita artilleriet övertaget genom mera professionell eldledning.

Den 28 mars sluts inringningen kring Tammerfors. De rödas hopp står till en räddningsexpedition av fräscha trupper från Helsingfors under den legendariske rysk-finske bolsjeviken Eino Rahjas befäl. Samma kväll bryter ett fylleslag ut på den röda generalstabens expedition på Tekniska institutets byggnad i centrala Tammerfors. Konstnären Kustaa Salminen, 31-årig befälhavare för Björneborgsfronten, nu fångad i kitteln, får för sig att jonglera med handgranater. En granat briserar och dödar Hugo Salmela, medan Salminen kommer undan med båda benen amputerade. Ny befälhavare för de röda i Tammerfors blir istället Verneri Lehtimäki, en 28-årig äventyrare och pilot, som skall resa både till Kina och USA innan han blev arresterad i den stora utrensningen i Moskva 1937. Striderna drar in i de centrala delarna av staden, från hus till hus, med krypskyttar, kulsprutenästen och listiga minförsåt. Svälten tar vid när förbidelserna med omgivningen bryts. Det är desperata strider, de vita ger ingen pardon.

Röda krigsfångar i Tammerfors

Övergreppen var många under det finska inbördeskriget. I början av konflikten stod de röda för merparten av summariska avrättningar, mot slutet dominerade de vitas hämnd. Bitterheten var svår, de röda kallade allmänt de vita för slaktare, även i vardaglig telegramkommunikation, medan de vita inte såg de röda som så mycket mer än förrädare. Ett antal vita civila i Tammerfors kom att avrättas av rödgardister, misstänkta för samverkan med fiendens styrkor. De många röda som kapitulerade levde farligt, många sköts ner av upprörda sinnen. Ertappade ryssar sköts nästan uteslutande på stående fot. Ledningen på båda sidor försökte stävja den värsta excessen, man förstod att det var kontraproduktivt i längden, men det var svårt i stridens hetta. De vitas fångläger för de röda kom snart att likna koncentrationsläger, där tillförsel av vatten och mat användes som kollektiv bestraffning. Den verksamheten skulle inte avslutas förrän efter krigets avbrott på sommaren.

Till sist intog de vita trupperna den röda tidningen och propagandaorganet Kansan Lehtis redaktionshus den 6 april. Folkets hus gick samma öde till mötes nästan samtidigt. Vita megafoner hotade med att omedelbart avrätta agitatorer, befäl och ryssar, medan resterande motståndsmän skulle ställas inför rätta. Det var kaos på den röda sidan och de vita soldaterna började ställa upp som för parad i centrala Tammerfors. En vit flagga blev så synlig på toppen av utkikstornet Pyynikki.  Striden var över, de vita hade segrat och kunde vända fronten mot huvudstaden Helsingfors.

Ryska sköterskor

Slaget om Tammerfors kostade sammanlagt 2 700 stupade soldater livet, 2 000 av dem på den röda sidan. Ytterligare 4 000 sårades, jämnt fördelade mellan sidorna. De vita tog 11 000 fångar under striderna om staden och befriade närmare 800 av de egna. Hur många civila som dödades är oklart, men torde räknas i hundratals. Många dukade under av sjukdom och umbäranden.

När de vita tagit kontrollen över landet blev hämnden mot de röda svår. Det var general Mannerheim som manade till besinning, att Finland skulle fungera som en enad nation i framtiden och att försoning måste ske. Så skedde också, även om känslorna rasade under ytan under resten av århundradet. Tjugoen år senare stod den reslige krigaren åter upp inför sina soldater, nu fältmarskalk och nationens militäre överbefälhavare. Delar av Helsingfors garnison hade ställts upp, många veteraner från inbördeskriget, från båda sidor av konflikten. De vita stod i sina uniformer, de gamla rödgardisterna i Modell Cajander****, civila kläder med endast en vit och blå knapp i kepsen som igenkänningstecken. Mannerheim såg dem alla i ögonen och inledde sitt tal, på dålig finska, om den gemensamma kampen mot Röda armén ungefär så här:

Jag känner var och en av er och ni vet alla vem jag är …


* Bolsjevikerna undergrävde därmed sina motståndares förmåga att rusta i provinserna, ideologi blandades med nationalism. Åtgärden ledde till självständighetsförklaringar även i Estland, Lettland, Litauen och Ukraina.

** Skyddskårerna, embryot till Finlands stridskrafter, som existerade 1917-1944, blev under mellankrigstiden Finlands största folkrörelse med över 100 000 medlemmar. Förekomsten innebar också att Finland har Nordens mest liberala vapenlagar.

*** Begreppet rikssvensk är viktigt i Finland för att särskilja finlandssvenskar från svenskar. Svenskar är således rikssvenskar, medan finlandssvenskar är svenskar. Lätt som en plätt.


**** A. K. Cajander, Finlands försvarsminister vid den tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar