fredag 30 januari 2015

Slaget om Kreta


Av alla militära operationer och fältslag under andra världskriget, framstår striderna på den grekiska ön Kreta under de sista dagarna av maj 1941, som de kanske mest intressanta, eller rent av smått bisarra. Slaget om Kreta, Battle of Crete, eller på tyska: Luftlandeschlacht um Kreta, är anmärkningsvärt utifrån tre förutsättningar: Det var den första och enda stora operation som Luftwaffe: s Fallschirmjäger genomförde, dessutom den första kompletta landsättningsoperationen med luftburna trupper någonsin i militärhistorien. Det var samtidigt första gången brittiska underrättelsetjänsten använde sig av uppgifter från Enigma i en större operation. Slutligen var det också första gången tyska Wehrmacht ställdes inför ett samlat folkligt motstånd under ockupation av territorium.

Den bisarra faktorn i sammanhanget bestod i att konklusionen av de första två förutsättningarna resulterade i att den stridande sidan med teoretiskt sett allt serverat för sig på ett silverfat, misslyckades med sina föresatser, medan motståndaren, som hade allt emot sig och gjorde otroligt många misstag, segrade – om än en svidande pyrrhusseger.


Det var nära att Unternehmen Merkur, som invasionen av Kreta benämndes, aldrig blev av. Våren 1941 hade axelmakterna i en snabb följd ockuperat hela Balkan, inkluderat Jugoslavien och det grekiska fastlandet, i samband med Unternehmen Marita. Operationen var för Berlin ett avsteg från sommarens krigsplaner. Marita hade inneburit ett tyskt bistånd till Italien, som nästan besegrats i krig med grekerna, vilket lett till en försening av Operation Barbarossa, det enorma angreppet på Sovjetunionen. Hitler hade inte varit nöjd med detta och i maj avleddes hans intresse påtagligt från Medelhavet. Att Operation Merkurius ändå gick av stapeln måste tillskrivas Hermann Göring, Reichmarschall och chef för Luftwaffe. Efter debaclet förutvarande sommar och höst, med Dunkirque och slaget om Storbritannien, hade flygvapnet tappat anseende hos Hitler och Oberkommando der Luftwaffe, OKL, var rädda att man med invasionen av Sovjetunionen åter skulle få spela andrafiol bakom armén. Det tyska flygvapnet var från början i mycket konstruerat utifrån arméns behov i blixtkriget. Barbarossa var arméhögkvarterets, OKH: s operation, direkt under överseende av führern personligen.

Medelhavet var ett nytt, men klart sekundärt operationsområde, ännu inte ansett som ett eget, tyskt krigsscenario, utan underställt det italienska Commando Supremo i Rom. Man hade förutom Balkan, där nu italienarna till stor del förväntades avlösa Wehrmacht, även satt upp Deutsche Afrikakorps, DAK, i Tunisien. OKL identifierade korrekt krigets karaktär där nere. Det var ett huvudsakligen strategiskt krig om positioner, där flyget skulle spela en avgörande roll både vad gällde strid och underhåll. Britterna var fast beslutna att hålla ställningarna, att försvara Suezkanalen och upprätthålla axeln Alexandria-Malta-Gibraltar. Man behövde därför flytta fram positionerna, menade man på Luftwaffe, man måste kväsa Royal Navy: s rörelseförmåga. Med hjälp av i första hand Göring, men också Oberkommando der Wehrmacht, OKW, med generalöverste, snart fältmarskalk Wilhelm Keitel, som även de åsidosatts för det ryska äventyret, lockade man Hitler till att överväga det unga vapenslagets förslag. Han presenterades med Kreta och höll omedelbart på att sätta hela flygstaben på pottkanten genom att istället peka på Malta och ställa den helt korrekta frågan – varför inte gå på målet på en gång och knäcka sjölejonets ryggrad?

Kurt Student

Man vände sig till experten i rummet, en kostväxt man i Luftwaffe: s blå generalsuniform med vita revärer, som närmast såg ut som en vänlig byråkrat snarare än den gamle stridspilot han en gång varit. Generalmajor Kurt Student övertalade lågmält führern, vars sinnen ändå befann sig någonstans i höjd med Moskva, att Kreta var strategiskt viktig att ta för Wehrmacht, att man därifrån kunde bistå general Erwin Rommels Afrikakår med flygunderstöd. Det var inte riktigt ärligt, Malta hade varit det viktigaste målet, men Luftwaffe behövde så intensivt visa att man var en kraft att räkna med, även med markstridskrafter. Lite sugen var han nog ändå, führern, att få prova hans tuffaste och mest dedikerade soldater i större sammanhang än räder. Han lyckönskade därför sina flygvapengeneraler och återvände till armén och Rysslands öde. Student flög själv ner till Grekland. I Aten väntade ett spirakt hederskompani med fanvakt på landningsbanan. Framför dem, i den stramaste givakt den preussiska militärtraditionen någonsin sett, stod ännu en kostväxt man, byggd av enbart senor och muskler – generalmajor Eugen Meindel, chef för hjältarna från Fort Eben Emael, 1. Luftlande Sturmregiment, vid sidan av generallöjtnant Willhelm Süssmans 7. Flieger Division, stommen bland de 14 000 man ur Fallschirmjäger korps som Student tagit ut för Merkur.

Av alla generaler i tyska Wehrmacht var Student den som närmast format sitt förband från grunden och gett det dess kompetens, disciplin och anda. Fallskärmsjägarna var den främsta eliten, samtliga andra generaler kunde enbart avundsjukt konstatera att Student skapat en styrka av krigare sällan skådad i historien. Trots att han ledde dem nästan försynt, med resonerande lågmäldhet, var deras soldathjärtan både djupt passionerade och smidda i i det hårdaste Kruppstål. De var absoluta fanatiker, både på slagfältet och förhållandevis ofta i politiken, de avgudade sin general och ledare. Student var ingen uttalad nazist utan odlade istället sin avsevärda militära och inte minst tekniska kompetens. Som alla andra generaler i Luftwaffe hade han deltagit i hela uppbyggnaden av vapenslaget, med organisation, träning, teknisk utveckling, utbildning – allt. Han var en militär renässansmänniska och fallskärmsjägarna var hans alldeles egna verk, som han mejslat fram ur det som från början varit en polisorganisation i Görings Ostpreussen. Soldaterna på landningsbanan log stelt under hjälmarna när deras general stolt defilerade förbi. De visste vad som väntade dem och de välkomnade det med iver.

Fallschirmjäger

På andra sidan det Myrtoiska havet, från en höjd intill den största staden Heraklion, blickade en annan militär ut över den soliga vattenspegeln. Han bar brittisk khaki och generalmajors grad i den Nya Zeeländska armén. Han kallades av sin gode vän Winston Churchill för Salamandern, för hans förmåga att oskadd ta sig genom den värsta av fientliga eldgivningar. De hade träffat varandra första gången under Gallipolifälttåget 1916, då han blivit den hittills yngste generalen i brittiska armén. Det var också premiärministern som nu insisterat på att han, Bernard Freyberg, skulle ta kommandot över de allierade styrkorna på Kreta. Han var en luttrad och hårdnackad yrkessoldat och hade lett 2th New Zeeland Division under striderna på det grekiska fastlandet. Nu utgjorde den enheten stommen i det hopkok av ca 30 000 soldater på ön – plus ett civilgarde om 10 000 minoer, som de kallades, människorna på Kreta.

Situationen på Kreta hade skapats av den grekiska och brittiska militära kollapsen på fastlandet, som resulterade i ett nytt Dunkirque i slutet av april, varpå ungefär hälften av de 50 000 soldaterna från brittiska armén och Anzac, som utgjort expeditionsstyrkan, hamnat på ön. Att man skulle stanna på Kreta och slåss var inte självklart, utan det var snarare utifrån nödtvång man höll trupp där. Man hade enbart haft tur med den strykrädda italienska flottan under evakueringen. Chefen för de allierade styrkorna i östra Medelhavet och Mellanöstern, general Sir Archibald Wavell, tillsammans med amiral Sir Andrew Cunningham, chef för brittiska Medelhavsflottan, uppskattade inte läget och hade helst dragit tillbaka styrkorna helt till Egypten. Wavells trupper var hårt uttänjda nu när Wehrmacht gjort sitt intåg på arenan och dessa ständiga evakueringar av armén över havet kostade flottan dyrt. Nu fanns det dock ingen tid, eftersom man visste att tyskarna planerade för Kreta och inte Malta. Färska uppgifter kom från War Office i London, uppgifter som var märkvärdigt exakta, både i tid och i rum.

General Freyberg på Kreta

Detta var Luftwaffe: s show. Chef för Merkurius var general Student med Fliegerkorps XI som stab, underställd Luftflotte IV under generalöverste Alexander Löhr. Till sitt förfogande hade Student, förutom 7. Flieger Division och 1. Luftlande Sturmregiment, även 5- och 6. Gebirgs Division, d.v.s. arméns bergsjägare under generalmajorerna Julius Ringel respektive Ferdinand Schörner, samt delar ur generalmajor Gustav Fehns 5: e pansardivision. Reserv utgjordes av general Hans Graf von Sponecks 22. Luftlande Division, som stod beredd i Rumänien. Ansvar för flygunderstöd och transport hade VIII. Fliegerkorps under generalöverste Wolfram von Richthofen, fyrmänning till Manfred von Richthofen, Den röde baronen. Det innebar att 500 transportplan och 80 glidplan skulle transportera 14 000 man fallskärmsjägare, samt 7 000 armésoldater, varefter de tyngsta trupperna, 5 000 man, skulle anlända till sjöss i italienarnas regi.

Man organiserade tre stridsgrupper för Kreta, från väster till öster: Operation Comet, Maleme, den största koncentrationen, under general Meindl; Operation Mars, Chania, Souda, Rethymnon, Fångarnas dal, general Süssman; Operation Orion, Heraklion, överste Bruno Bräuer, chef 1. Fallschirmjäger Regiment. Man koncentrerade sig på Maleme p.g.a. tillgången till stränder i samband med den efterkommande landstigningen av tung materiell. Detta skedde under kritik från Student som menade att man därmed tappade överraskningsmoment. Han ville ha en bredare gruppering, där hänsyn togs i första hand till luftlandsättningsmomentet. Han oroade sig för att kunna ta och hålla landsättningsområden, en riktig instinkt, som fick göra avbräck p.g.a. operationens komplexitet. Såsom man nu planerade, med koncentration på flygfält, hamnar och stränder, exponerade man sig för de allierades antagna kraftsamling, då dessa delar låg i direkt anslutning till varandra, i de mest befolkade områdena på ön. Man förlitade sig mycket på överraskning utan att veta att fienden visste allt.

Eugen Meindl
Underrättelsearbete är svårt eftersom det inte enbart handlar om att erhålla information, utan även att tolka och förstå innebörden av den. General Wavell, liksom amiral Cunningham, visste att man satt i Bletchley Park utanför London och läste tyskarnas kommunikationer över Enigmamaskinen, det visste inte general Freyberg. Han fick endast förvånansvärt exakta uppgifter om tidpunkter och platser för tyskarnas invasionsförsök. De gjorde honom konfunderad. Han förstod att man ämnade använda sig av trupper från luften, men i hans värld kunde det inte röra sig i den skala som det faktiskt skulle göra. Freyberg grupperade sina enheter i första hand enligt principen för en sjölandsättning. Inte helt korrekt, men ändå nästan, eftersom flygfälten låg intill. Flygfälten ville han f.ö. spränga, en i sammanhanget sund inställning, men han fick vika sig för påtryckningar från Alexandria. När man nu kände till tyskarnas planer, måste deras Operation Mercur givetvis gå under, så flygfälten borde bevaras för Royal Air Force: s återkomst. Tryggheten i att känna till fiendens planer gjorde att Freyberg invaggade sig i en taktiskt låst position, där han t.ex. underlät funktioner rörande stab och kommunikation.

Creforce, som det allierades försvar av Kreta kallades, var organiserad i en västlig och en östlig zon, samt en mobil enhet vid Soudabukten. Den östra zonen, öster om Chania, d.v.s. huvuddelen av ön, stod under Freyberg med högkvarter och i princip all pansar, ett tiotal vagnar av typerna Mathilda och Vickers. Här, vid Heraklion, låg brittiska 14: e infanteribrigaden och längre bort, vid Georgiopolis, 19: e australiska brigaden. Väster om Chania stod 2: a Nya Zeeländska divisionen, nu under generalmajor Edward Puttick. Vid Souda låg så Mobile Base Defence Organization, ett hopkok av förband, under generalmajor C. E. Weston ur Royal Marines, som satt på nästan alla tillgängliga arméfordon. Här fann man även det kvarvarande, sammansatta grekiska infanteriregemente som lyckats fly med britterna och Anzac till Kreta. Öns alla värnpliktiga pojkar hade försvunnit med den grekiska 5: e infanteridivisionen på fastlandet. Deras bröder, fäder, mor- och farfäder tog nu sina vapen, jaktgevär och hagelbrakare och organiserade snabbt ett 10 000 man starkt hemvärn. General Freyberg försökte hindra detta, han ville inte se civilisterna komma i vägen för striderna. De närvarande grekiska officerarna skakade dock på huvudena och avrådde generalen – minoerna var de mest envisa hämnarna i den grekiska arkipelagen, man varken kunde, eller borde ens försöka hindra dem från att göra vad de mest av allt önskade – döda tyskar. En av Europas allra aggressivaste och farligaste partisanarméer hade därmed sett dagens ljus.


Den tyska övertron på överraskningsmomentet innebar att man inledde angreppet på fyra olika positioner utmed Kretas norra kust, istället för att koncentrera på en stor landsättning på säkert område, en taktik de allierade fallskärmstrupperna senare i kriget skulle anamma. Angreppen skedde dessutom spridda tidsmässigt under den 20 maj 1941, detta p.g.a. tillgången på transportflyg. Vid åttatiden på morgonen släpptes delar av general Meindls 1. Luftlande Sturmregiment över Maleme. Man var ute efter flygplatsen, som försvarades av tre väl förskansade bataljoner nya zeeländskt infanteri. Soldaterna på marken trodde inte sina ögon. I totalt dödsförakt kastade sig fallskärmsjägarna ut ur sina Junkersplan. Nya zeeländarna sköt med allt man hade och denna första attack maldes ner i sin helhet. Samtliga glidflygplan sköts sönder av granatkastareld. De tyska förbanden förblödde i åttioprocentiga förlustsiffror och de flesta överlevande fallskärmsjägarna togs till fånga.

Det är här nödvändigt att redogöra för en allvarlig miss i de tyska fallskärmsjägarnas rutiner. Soldaterna hoppade inte med sina huvudvapen till hands, det ansågs allt för farligt. Handeldvapnen släpptes istället i särskilda metallbehållare och måste finnas och öppnas innan förbanden var fullt utrustade. Fram till dess hade de endast en pistol och en kniv till hands. De senare allierade luftlandsättningarna löste problemet genom att soldaternas vapen hängde i en rem under dem, efter det att de frigjorts efter uthoppet. Systemet skrotades instinktivt av soldaterna, som på eget bevåg spände fast vapnen på sin person för att omedelbart ha till hands vid landning. Vådaskott vid uthopp var ytterst ovanliga under förutsättning att befälet kontrollerade vapnen noggrant innan uthopp.


Som alltid sker i luftlandsättningsoperationer hamnade några enstaka enheter vid sidan av det egentliga målet, vilket i det här fallet räddade deras liv. Utanför Maleme landade en grupp soldater, som fann sina vapen och lyckades organisera ett igelkottsförsvar. I syfte att angripa och förstöra inringningen tvingades nya zeeländarna att lämna sina skyddade positioner, med påföljd att de omedelbart besegrades av den betydligt mindre styrkan, som därefter drev samtliga nya zeeländare tillbaka. Trots allt, de tyska fallskärmsjägarna höll vid mörkrets inbrott fast vid Maleme, om så bara i naglarna. Senare på dagen angreps också Rethymno och Heraklion i skilda anfall. Det gick obetydligt bättre för tyskarna här, som trots oacceptabla förluster med näppe lyckades upprätthålla ytterst små brohuvuden vid sidan av sina mål, d.v.s. flygfälten. Inga målsättningar hade mötts efter den första dagen, endast med övermänskliga ansträngningar hade de få överlevande tyska fallskärmsjägarna lyckats freda sig. Bland dem fanns den tyske f.d. tungviktsmästaren i boxning, Max Schmeling.

Det visade sig senare att enskilda fallskärmsjägare som helt kommit ifrån sina kamrater ofta föll offer för civilister. Man fann flera soldater intrasslade i sina skärmar, sönderhackade med jordbruksredskap. Under hela kampen om Kreta deltog civilister – alla civilister, inklusive präster och t.o.m. nunnor – aktivt i striderna. Aldrig, vare sig tidigare eller senare, mötte Wehrmacht ett sådant, enat civilt motstånd, som dessutom aldrig mattades av under de år man ockuperade ön. Det var värre än östfronten och Kreta blev en plats dit krigsmakten sände syndare. Tyskarna genomförde också mycket grymma repressalier mot folket, med massavrättningar av män, kvinnor och barn.

Hemvärnet

Inför andra dagen positionerade sig soldaterna på båda sidor för nya angrepp. Grekiska enheter, tillsammans med lokal polis, visade sig skickliga på att kartlägga och isolera tyska försvarsfickor. Samtidigt märkte de allierade av bristerna i kommunikationen, som förvärrades av att fallskärmsjägare lyckades skära av telefonlinjer under skydd av natten. Nya zeeländarna vid Maleme lämnade plötsligt flygfältet oövervakat, antagligen under press från den lilla tyska närvaron. Anzacsoldaterna hade tagits med överraskning av den fanatism som tyskarna visade. När gryningen kom hade de fåtaliga tyskarna, varav flera var sårade lyckats ta flygfältet och rapportera detta tillbaka till stridsledningen. Man hade fått ett fotfäste på ön. Nyheten spreds via spaningsflyg i luften, vilket stärkte moralen hos de svårt åtgångna kamraterna på marken.

När dagsljuset anlände den 21 maj försökte de allierade förtvivlat återta kontrollen över Maleme, utan framgång. Luftwaffe, som hade totalt luftherravälde, lyckades bistå fallskärmsjägarna. Nya landsättningar genomfördes, dirigerade från marken. Förlusterna var åter svåra i kulregnet. Tyskar stred för sina liv på marken, fortfarande fästade med skärmen. Man lyckades dock förstärka de befintliga positionerna. General Meindl landade själv i detta kaos. De var alla, oavsett rang, välutbildade och kompetenta i grupps strid. Meindl kom att bemanna både kulsprutor och granatkastare under sin vistelse på marken. När general Student senare fann sin kollega vid Maleme hade han lett striden från en bår den sista tiden, perforerad av kulor. Mot uttryckliga order lyckades flera modiga Junkerspiloter landa sina plan på Malemes flygfält och på så vis anlände de första bergsjägarna till Kreta. Tungt lastade med vapen och ammunition sprang de genom granatregnet, medan Stukas och jaktplan i luften angrep de allierade artilleriställningarna med allt de hade. Piloternas uppoffringar var stora, de utförde långt många fler uppdrag än vad som från början var planerade. General Schörner, chef för 6. Gebirgs Division, uttryckte senare sin beundran för Luftwaffe: s beslutsamhet och uppoffring.


Vid Maleme försökte denna dag, med understöd av italienska flottan, tyskarna genomföra sin första landstigning från kusten. Den misslyckades när Royal Navy satte in ett motanfall. Tyskarna må ha kontrollerat luften, RAF fanns inte att finna ovanför Kreta, men sjön var i britternas händer. De brittiska fartygen, organiserade i fyra stridsgrupper, två kryssar- och två jagarformeringar, under direkt ledning av amiral Cunningham ombord på slagskeppet HMS Warspite – som träffades av flygbomber under slaget. Axelmakternas flottstyrkor var undermåliga, mycket p.g.a. italienarnas ovilja att gå i direkt strid med britterna. Ändå skadades de flesta brittiska fartygen av de frekventa flyganfallen, de tvingades ideligen bryta formering och kryssa sig fram för att undvika bålgetingarna från luften. Underifrån var det främst förekomsten av tyska ubåtar som utgjorde ett hot. Ryal Navy förlorade ett halvdussin fartyg, kryssare och jagare, under operationerna.

Under natten mot den 22 maj försökte general Freyberg dirigera sin nya zeeländska division att utföra ett massivt, nattligt angrepp mot Malene, som han nu insett var huvudpositionen på ön. Åter igen drabbades man av kommunikationsproblem och anfallet genomfördes halvhjärtat i dagsljus, varpå det omedelbart slogs tillbaka. Tyskarna genomförde åter ett försök att landstiga från sjön, som ännu en gång avleddes av brittiska flottan. När nu fallskärmsjägarna lyckats utöka sina brohuvuden kunde man landsätta fler förstärkningar under tryggare förhållanden. Successivt under de kommande dygnen svängde krigslyckan till tyskarnas fördel. Detta skedde hela tiden under svåra förluster. Det var en kämparseger och Freyberg började känna att tiden talade emot honom. Han kunde inte längre motivera fortsatta uppoffringar mot en fiende som helt enkelt inte gav sig och som var bättre på att strida. Den 27 maj fick tyskarna iland de första pansarenheterna på Kreta. Samma dag landsteg 3 000 man italienska marinkårssoldater från Rhodos på Kretas ostspets, vis Sideros. De mötte inget ordnat motstånd, utan kunde i lugnt tempo marschera utmed vägarna tills de mötte upp tyska fallskärmsjägare.


Den 28 maj inledde general Freyberg evakueringen av sina trupper från Kreta. Under fyra dagar lämnade 16 000 allierade trupper ön för Egypten. Detta gjordes möjligt därför att Berlin återkallade VIII. Fliegerkorps till Polen enligt ursprungsplanerna för Operation Barbarossa. Även om Hitler alltid hävdade att det grekiska spektaklet kostat honom dyrbar tid, så avvek aldrig tyskarna från den ursprungliga planen. Att Barbarossa försenades till den 22 juni 1941 berodde på att man tvingades vänta på att de uppsvällda floderna i Polen och Vitryssland skulle få minskat vattenflöde efter en särskilt svår vårflod. Förberedelserna för Barbarossa räddade istället Britterna en möjlighet att slåss en annan dag. De lämnade kvar nästan 24 000 man på Kreta, varav 4 000 stupade.

När Hitler fick se förlustsiffrorna från Kreta, som presenterades för honom av Luftwaffe, slet han av sig läsglasögonen och stirrade med illa dold fasa på generalerna. 8 600 man hade stupat och sårats, fallskärmsjägarna hade tagit närmast sjuttioprocentiga förluster. Han viftade ilsket bort Görings protester, där och då kommenderade han att inga stora luftlandsättningsoperationer skulle någonsin företas av Luftwaffe. Så blev det också, bortsett från några få ytterligare småräder under kriget, omvandlades Fallschirmjäger till enbart lätt infanteri. När führern senare hängde Riddarkorset med eklöv och svärd runt halsen på den strame general Meindl, kunde han känna en enastående stolthet över dessa män som offrade så mycket för så lite, i hans namn. Något hos dessa gröna djävlar, som fienden kallade dem, skrämde också honom.


Tre år senare skulle general Kurt Student stå i trädgården till sitt residens i Holland och imponerad se de allierade flygstyrkorna dåna förbi ovanför hans huvud på väg till Arnhem. Förbluffat skulle han yppa de idag bevingade orden: … att bara än en gång få tillgång till sådana resurser.


Vid det laget hade general Bernard Freyberg konstaterat att innan det här förbannade kriget var över skulle han ha tillbringat tio år av sin karriär, konstant ledandes strider mot hunnerna – ett rekord bland de allierade generalerna. Han hade åter dragit nya erfarenheter av världshistoriens kanske bästa lätta infanteri, nu som chef för brittiska X Corps i Italien. Han hade ånyo fått näsan blodig och han blängde surt på de infångade tyska fallskärmsjägarna vid stabsplatsen, särskilt dem som hade krigsband runt uniformsärmarna, märkta Kreta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar