söndag 18 januari 2015

Putzifaktorn


Tisdagen den 22 augusti 1939, endast en vecka innan andra världskrigets början, anländer ett telegram till en helt vanlig livsmedelsbutik i London. Det är adresserat till ägaren, en reslig, 49: årig man, som allmänheten känner som en pensionerad polisinspektör vid Scotland Yard. Vad de däremot inte vet är att deras lokale handlare, Walter Henry Thompson, arbetat i nästan trettio år för Special Branch, den brittiska säkerhetspolisen och att telegrammet han nu skyndar sig bakom kulisserna för att öppna, kommer att ändra hans liv helt och hållet.

Telegrammet är från Frankrike och sänt av parlamentsledamoten Winston Churchill. Han ber Thompson att med sin bil möta honom på Croydon Airport klockan 04:30 dagen efter. Det är av yttersta vikt. Att Churchill fullständigt ignorerar Thompsons privatliv bryr han sig inte om, han tvekar inte ett ögonblick. Winston behöver honom. Han instruerar sin son att ta över affären och ur sitt gömställe plockar han fram sin gamla tjänstepistol, en tung Colt M1911, en likadan som Churchill har. Mitt i natten kör Thompson till Croydon. Han känner Churchill mycket väl efter att ha varit dennes livvakt under åtta år tidigare. Det kommer att bli ytterligare fem år med den blivande premiärministern, men det vet inte handlaren Thompson när han rattar sin bil på smala, engelska vägar genom natten. Han undrar bara vad som nu har hänt.

De möts på flygplatsen, Churchill har en sekreterare med sig, andan är i halsen. De åker till Chartwell, Churchills bostad i Kent, där Thompson får bära upp hela det omfattande bagaget. Därefter berättar Churchill i förtroende för honom vad som har hänt.

Inspector Thompson och Churchill

Den hetsporrige parlamentsledamoten hade varit på resa genom Frankrike, ett land han kände väl och uppskattade mycket – han talade flytande franska. Han trodde att kriget stod för dörren, med despoten Hitler gläfsande mot sina grannar. Churchill spekulerade i om detta kanske varit den sista resan han företog sig till kontinenten på länge. Som vanligt hade han önskat kombinera nytta med nöje, han hade tagit med sig målarsakerna. Churchill var en passionerad och rätt så skicklig amatörmålare. Men han hade också besökt Maginotlinjen, som han inte alls fann det minsta ändamålsenlig. Ett vanvettigt slöseri, tyckte han. Där hade han träffat franska militärer och i samband med detta hade han varnats av initierade personer ur den franska underrättelsetjänsten. Det låg en hotbild mot honom, från Nazityskland. Man planerade att mörda Churchill i Frankrike.

Att en sådan plan låg på bordet är idag väl etablerat, även om detaljerna är vaga. Ordern skulle ha kommit direkt från Hitler. Uppdraget hade inte gått till Abwehr, Wehrmachts underrättelsetjänst, som officiellt inte sysslade med lönnmord. Istället hade det gått den snabba vägen, via Reinhard Heydrich, chef för SS: s säkerhetstjänst, SD. Han hade i sin tur lämnat det till Walter Schellenberg, en kvicktänkt f.d. advokat med extremt utvecklat sinnelag för allt hemligt och ljusskyggt. Schellenberg bör ha gett uppdraget till Alfred Naujocks, mannen som inför den 1 september samma år, d.v.s. ett par veckor senare, skulle iscensätta den polska skenattacken mot den tyska radiostationen i Gleiwitz, en av de officiella anledningarna till nazisternas anfall på Polen.


Scenen för attentatet mot Churchill skulle ha varit Chateau de la Croë vid Rivieran, en av hertigen och hertiginnan Windsors fashionabla bostäder. Hertigparet Windsor, egentligen den abdikerade brittiska kungen Edward VIII och hans hustru, amerikanskan Wallis Simpson, var gamla vänner till Churchill. Han hade försvarat det hårt utsatta paret i samband med Edwards omöjliga krav att få gifta sig med Wallis. Den brittiske kungen hade i det fallet blivit hennes tredje make, vilket var helt otänkbart i det konservativa Storbritannien. Han abdikerade därmed och hans olycklige bror tog vid som George VI. Hertigparet hade därefter levt lite här och där i Europa, likt vinddrivna celebriteter. Det hade varit känt att Churchill planerat att besöka dem på Chateau de la Croë under sin resa genom Frankrike, antagligen för att bl.a. diskutera hertigens svärmeri med nazisterna i Tyskland, något som irriterade Churchill mycket.

Det finns knappast någon som påstår att hertigparet Windsor skulle ha deltagit i en plan för att mörda Winston Churchill, men tyskarna kände väl till Chateau de la Croë efter det att flera prominenta nazister besökt det berömda paret där. Den tidigare kungens närhet till Nazityskland, med flera officiella besök under bältet, hans exponering i internationell press tillsammans med Hitler och de misslyckade försöken att agera mellanhand i diskussioner London-Berlin, var en svår pinsamhet för den brittiska regeringen och hovet. Churchill hade fått ta emot mycket kritik för sitt tidigare stöd till hertigparet Windsor och de stod i dyr skuld till honom. Chateau de la Croë låg avsides från övriga Rivieran, i ett skogsparti, nästan helt omgiven av träd. Det var per definition ett perfekt ställe för ett diskret mordattentat av tillresta SS-agenter.

Hertigparet och Hitler

Men varför mörda Churchill vid detta tillfälle? Det här var innan kriget hade startat, om än så bara för någon vecka. Churchill hade ännu ingen regeringsposition, men var en kraft att räkna med. Han hade varit starkt kritisk mot det nya Nazityskland och den brittiska låt-gå-politiken, hans varningar hade dessutom stämt påfallande väl överens med verklighetens utveckling. Churchill hade starka fiender i parlamentet. Det gick inte att utgå ifrån att han skulle erhålla en position i ett framtida krigskabinett, än mindre bli premiärminister inom ett år. I augusti 1939 var det enbart Hitler och hans närmaste stab i Berlin, samt Stalin i Kreml, som visste att britterna mycket snart skulle behöva inte bara ett krigskabinett, utan även potenta ledare att fylla det med. Var detta motivet till att vilja mörda Winston Churchill där och då?

Ordern skulle ju ha kommit direkt från Hitler.

De möttes aldrig personligen, Hitler och Churchill. De kom dock att cirkulera varandra, likt prisboxare i en nära på personlig envig, under hela andra världskriget. För Churchill var Hitler enbart ännu en av dessa för sin tid så populära proletärdiktatorer, ännu en maktgalen socialist, med en antisemitisk skruv lös, beredd att mörda alla i kollektivismens namn. Churchill, å sin sida, representerade allt det Hitler hatade, överklass, borgerlighet, kapitalism, ett intellektuellt orakel, en stor humanist, skicklig skribent, språkbegåvad, tidigare officer, samt antagligen – när det regnade som värst i Obersaltzberg – en bättre målare än han. Det hade dock varit nära att de mötts en gång. Det skall ha varit så tidigt som i november 1932, allstå kort innan det att Hitler utsågs till Rikskansler och därmed förseglade Tysklands öde. Churchill hade befunnit sig i München under en exkursion till trakten av Bleinheim i Bayern, tillsammans med sin son, Randolph. Blenheim var avgörande för Churchill, då det var exakt där, närmare bestämt den 13 augusti 1704, som hans anfader hertigen av Marlborough, John Churchill, besegrat Frankrike och furstendömet Bayern i slaget vid Blenheim. Churchill skrev nämligen på ett mastodontverk om sin anfader.


Mannen som skulle fungera som kontakt mellan Churchill och Hitler var en märklig bekantskap i historien. Ernst Hanfstaengl, 52, kallad Putzi, var en affärsman och nazist, som antagligen via kändskap med ägaren till hotellet där Churchill bodde, lärt sig om den brittiske parlamentsledamotens närvaro i staden. Hanfstaengl visste att Hitler samtidigt befann sig i sin traditionella bas i München, eftersom han stod honom nära. Han var en av de få människor führern höll sig med som hade internationella kontakter. Sådana personer, som samtidigt ansågs lojala, kom sig lätt upp i smeten. Denne Putzi representerade samtidigt pengar, något nazismen alltid vurmade för, socialister som man var. Precis som Churchill hade han en amerikansk mor, antagligen en isbrytare i relationen med den cigarrpuffande britten. Modern, Katherine Heine, kom av närmast amerikansk adelsbörd, släkt med nordstatsgeneralen John Sedgewick*, som ju stupat så galant vid Spotsylvania Court House 1864. Putzi använde Sedgewick i sitt namn, för att närma sig angloamerikanerna. Han hade gått på Harvard University, kände både Walter Lippman och John Reed, samt var en duktig pianist. Hans far hade varit Edgar Hanfstaengl (1842-1910), en känd konstförläggare och gallerist – antagligen vägen till Hitlers gunst.  Gudfar var f.ö. hertigen Ernst II av Sachsen-Coburg-Gotha, så även Churchill var nog smått imponerad, även om det rörde sig om en pajas.

Ernst Hanfstaengl – Putzi – blev så småningom, tillsammans med den rabiate, nazistiske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, en av de män som tutade i Hitler att det brittiska kungahuset var en väsentlig maktfaktor i Storbritannien och att hertigparet Windsor var nyckeln till världens största imperium. På så vis blev han instrumentell i hertigparets relation med nazisterna. Dock, med tiden föll hans stjärna i Berlin, hans inflytande minskade snabbt när Hitler väl kommit till makten och någon gång i slutet av 1937, eller i början av 1938, skulle han lämna Tyskland för att återvända till USA. Märkligt nog fångades han där upp av en fullständigt verklighetsfrämmande president Franklin D. Roosevelt, som använde honom som rådgivare visavi nazisterna. Han kom att bidra mycket till att förvirra den historiska bilden av Adolf Hitler. William L. Shirer, legendarisk journalist på amerikanska CBS, författare av boken The Rise and Fall of the Third Reich och mannen bakom Edward R. Murrow, levde i Nazityskland fram till 1940 och höll reda på Putzi, som ofta var iförd uniformer på 1930-talet. Hans omdöme om vederbörande var följande: En excentrisk, gänglig man, vars sardoniska humor kompenserade något för hans bristande sinnelag.

Alfred Naujocks

Tillbaka i 1932 var dock Putzi på höjden av sin nazistiska karriär och det var han som förslog Churchill att träffa Hitler. Churchill var klart intresserad, han visste givetvis vem Hitler var och var väl informerad om hans politik. Mötet gjordes upp och skulle ske på det hotell där Churchill bodde, så att han kunde bjuda den tyske storpolitikern på middag i restaurangen. I kontakten med Hitler råkade han dock på ett bakslag. Eftersom Churchill även var skribent och säkert hade tusen frågor, ville führern begränsa flödet genom att be om förbeställda frågor. Churchill tyckte nog det var tramsigt, då det rörde sig om två statsmän på tu man hand, utom offentligheten. Hans intresse var dock tänt och han gav sin gänglige ciceron en binge frågeställningar, varav en löd:

Vad är meningen med att vara emot en man endast p.g.a. av hur han föddes? En person kan väl inte hjälpa varifrån han kommer?

Frågan, vars ursprung var central i betraktelsen av nazismen, låg Churchill varmt om hjärtat. Trots sitt försvar för imperiet, var han ingen rasist, än mindre antisemit. I hans ögon existerade det viktiga geopolitiska hänsyn bakom kolonialmakten, ungefär på de grundvalar delar av nutidens neokonservatism lutar sig mot, d.v.s. den gamla kolonialmakten som en garant för demokratisk, parlamentarisk utveckling i den underutvecklade världen. Churchills största skräck rörande hans käpphäst Indien, handlade inte om att indierna som ras skulle styra sig själva, utan om kaoset, inbördeskriget mellan hinduer och muslimer, samt ytterst den kommunism han fruktade skulle vältra sig över den nya nationen. Han fick rätt i flera av farhågorna.  Under hela kriget skulle nazisterna häckla honom för hans närhet till judarna och redan här, i november 1932, slog Hitler bakut. Något möte med den där fetknoppen blev det inte frågan om. Antagligen var det Rudolf Hess, som avskydde Putzi, som framförde führerns reservationer, det var nog bäst så. Churchill däremot tog lätt på saken, han reste hem med nya uppslag till sin stora bok om anfadern. Senare skulle han uppskatta ironin i det hela, att Hitler sumpat det enda tillfället de hade att mötas på, man mot man, och att det låg något väsentligt i detta. De var båda män som trodde på ödet.

Putzi och Hitler

Det finns en hel del vittnesmål från folk kring Hitler som bekräftat att han kände obehag inför Churchill. Han skall ofta ha blivit irriterad närhelst den brittiske premiärministern kom på tal. Hitler retade sig på att en man som var gammal och överviktig, som dessutom rökte och pimplade champagne dagarna i ända, spetsat med åtskilliga whiskypinnar, att en sådan karaktär kunde inspirera och sporra en hel nation till sådan uppslutning och fighting spirit. Karlen var ju för böveln kapitalist. Han fick det inte att gå ihop. En del gick så långt att de hävdade att führern skrämdes av Churchill, särskilt efter det att britterna inledde terrorbombningarna nattetid över Tyskland.

Chateau de la Croë 1932 var antagligen första gången. Det skulle bli fler försök under åren. Inspektör Thompson blev medveten om flera av dessa försök. Frågan är om den allierade saken hade överlevt om Churchill mördats, om inte Roosevelt fått till en separatfred istället? Hade Nazityskland överlevt utrotningskriget mot Sovjetunionen under sådana förhållanden. Säkert är dock att resten av Europa hade tvingats slåss på Hitlers sida, eller gjort det frivilligt. I det avseendet hade nog Hitler rätt, det var nödvändigt att mörda Churchill.

Churchill med en Thompson - och en Thompson till bakom soldaten



* Putzi är därmed avlägsen släkting till skådespelerskan Kyra Sedgewick – som ju är gift med Kevin Bacon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar