måndag 5 januari 2015

Marxistisk militärdoktrin


Det existerar en militärhistoriskt definierad marxistisk militärdoktrin. Den är sällan reflekterad över idag, men under det kalla kriget producerades mycket material i väst kring ämnet, både i militära underrättelsesammanhang och inom den civila akademiska världen. Den marxistiska militärdoktrinen var i själva verket central i studierna kring supermakten Sovjetunionens militära förmåga och motiv.

Det var i Sovjetunionen, den första och största socialistiska diktaturen, den mest brutala auktoritära statsbildningen i mänsklighetens historia, som doktrinen skapades. Det var Vladimir Lenin som först definierade den, i opposition mot flera delegater i det kommunistiska partiet, som hade en betydligt mer teoretisk, makrobaserad ideologi, antingen i pacifistisk anda, eller i formen av arbetsbrigader kopplade till industrin. Militarismen tillskrivs sällan leninismen, men den var de facto helt avgörande för bolsjevikernas existens när de först äntrade världens scen 1917.


Liksom Adolf Hitler slog Lenin fast att krig var ofrånkomligt, den väpnade kampen var självklar, den var central i den socialistiska ideologin och den måste välkomnas snarare än förnekas. Detta var absolut fundamentalt för Lenin, ytterst krävde planekonomin en militär organisation där åtminstone den manliga befolkningen bands upp med värnplikt. Han hade åtminstone tre betydande lärjungar som utvecklade hans idéer i praktisk mening: Leon Trotskij, Michail Frunze och Michail Tuchatjevskij. Av dessa tre var Tuchatjevskij den ende yrkesmilitären, medan de infödda politikerna Trotskij och Frunze blev motsvarande försvarsminister respektive grundare av Sovjetunionens ledande militärhögskola.

Historien om Sovjetunionen och om kommunismen är samtidigt den om krig och planering för krig. Elddopet kom på momangen efter oktoberrevolutionen, med det ryska inbördeskriget. Doktrinen skapades i flygande fläng, varför kommunistpartiet snabbt tog kontrollen över Röda armén och aldrig släppte taget om den därefter. Av Sovjetunionens alla samhällsfunktioner var krigsmakten den mest politiskt influerade och kontrollerade. I sann marxistisk anda tog man sig an uppgiften vetenskapligt. Den marxistiska militärdoktrinen har två huvudsakliga beståndsdelar: Ideologi och teknisk utveckling. Både ideologin och tekniken påverkade den taktiska skolan, men eftersom doktrinen skapades under ett brinnande inbördeskrig bör man även betänka att klassisk, rysk taktik spelat en roll i sammanhanget. Det existerar nämligen en hyllad aggressivitet i doktrinen, som stämmer överens med rysk kavallerichock.


General Tuchatjevskij, som ärvde sin chefsstol över Röda armén av Trotskij 1928, applicerade sin förståelse av mekaniserad krigföring på den ryska, marxistiska taktiska tänkandet. Inledningsvis hade han att primärt försvara Sovjetunionen, eventuellt även sekundärt att förbereda för erövringskrig mot de forna kejserliga furstendömena, randstaterna. Resultatet blev en aggressiv defensiv strategi, med starka, mekaniserade resurser, grupperade på djupet. Fienden skulle besegras i två till tre avgörande slag, eller erövras under massivt tekniskt övertag. Besökande tyska militärer var mycket imponerade – och inspirerade. Tuchatjevskij avrättades 1937, som offer för Stalins maktövertagande över de väpnade styrkorna. Trotskij hade kastats ut ur landet 1929, mördad av NKVD i Mexiko 1940, på order av Stalin. Frunze hade tur som avled i svårartat magsår redan 1925.

En väsentlig del av Stalins stora utrensningar 1936-38, med över 30 000 avrättade officerare, handlade om kontrollen över detta monster. Stalin förstörde fundamentet för Tuchatjevskijs framgångsrika teorier, han lät stycka upp de mekaniserade enheterna och likt resten av världen, utom Nazityskland, göra infanteriet till den marschbestämmande enheten, dock utan att för den delen göra avkall på aggressiviteten i det taktiska genomförandet. Det spanska inbördeskriget 1936-39 har kallats preludiet till andra världskriget. Marxistisk militärdoktrin kom att spela en stor roll i denna konflikt och dessutom utgöra en faktor i den republikanska sidans förlust mot Francos nationalister. Det existerade försvinnande få, eller inga mekaniserade förband på marken, så infanteriet agerade i ensamt majestät. Allt eftersom de sovjetiska militära rådgivarna tog över republikanernas stridsledning formerades deras resurser till fatalistiska massanfall med påsatta bajonetter, nationalisterna hade bara att upprätthålla ammunitionstillgången för att vinna striden.


Det spanska inbördeskriget innebar i sanningen ett blodigt preludium för den marxistiska militärdoktrinen, men vad brydde sig Stalin om det, han hade ju ändå åtskilligt fler miljoner soldatesk att ösa ur än fienden. När man säger att åttio procent (80 %) av andra världskriget utspelade sig på den ryska östfronten, så menar man exakt det. Det var ett gigantiskt utrotningskrig, där huvuddelen av världens alla strider, materiell förstörelse och dödande förekom. Det enda västvärlden excellerade i var terrorbombning och strider till sjöss. Tillgängliga siffror talar om militära förluster under hela denna konflikt i följande siffror: Axelmakterna förlorade 5 miljoner stupade (varav 4 miljoner tyskar), Röda armén förlorade 10,6 miljoner soldater – stupade*. Den röda arméns doktrin, baserad på marxismens bortseende från individens värde, plöjde ner miljoner på miljoner soldaters liv i massiva frontalangrepp mot en fiende som var taktiskt överlägsen dem. Röda armén åsamkade denna fiende enorma förluster och man vann kriget, vilket är den enda konklusion den internationella marxistiska ideologin drog, ackompanjerad av storslagna, folkliga hjältehyllningar.

Korea- och Vietnamkrigen är ytterligare två konflikter där den marxistiska militärdoktrinen nådde framgångar under omfattande manspillan. I båda fallen agerade den kommunistiska sidan enligt sovjetiskt koncept från andra världskriget med omfattande, kostsamma offensiver. I båda konflikterna förekom sovjetiska militära instruktörer. I Korea utgjorde de sammanslagna förlusterna för kommunisterna, Nordkorea och Kina, närmare 800 000 man, samt ungefär lika många sårade. Motsvarande siffror för Sydkorea och Förenta Nationerna var ca 200 000/560 000. Sovjetiska instruktörer fanns också närvarande i Vietnam, ett krig som i stort och smått utspelade sig på exakt samma vis. Närhelst FNL och den nordvietnamesiska armén lade om till offensiv, oavsett om det var i kompanis eller divisions storlek, så använde man sig av marxistisk doktrin – på med bajonetterna. Förlustsiffror: Kommunisterna förlorade 1 miljon stupade soldater och åtminstone lika många sårade. Sydvietnam och USA förlorade ca 350 000 i döda och över en halv miljon i sårade**.


Sovjetiska militärinstruktörer dök även upp i Mellanöstern. I konflikten med Israel slöt sig de muslimska diktaturerna, Syrien, Jordanien, Irak och Egypten till Sovjetunionen. Detta var ett led i den avkolonisering som skett efter andra världskriget och som i alla nationer i Mellanöstern och Nordafrika, utom i Jordanien, fick ett revolutionärt, socialistiskt anslag. Tillsammans med övergrepp mot medborgarna och institutionaliserad fattigdom kom stora militärbudgetar, försedda med huvudsakligen sovjetisk krigsmateriell. Under de större militära urladdningarna under den här konflikten, Arabisraeliska kriget 1948, Sexdagarskriget 1967 och Jom Kippurkriget 1973, var det arabiska bruket av marxistisk militärdoktrin tydlig. Skillnaden med den israeliska krigsmakten, IDF, är slående, där deras militära utveckling, trots en påfallande socialistisk samhällsideologi under de första decennierna, var västerländskt pragmatisk. IDF föddes utifrån i första hand amerikansk och brittisk erfarenhet. Israelerna, mot alla odds, gjorde processen kort med flera arabstater i samlad trupp vid tre tillfällen och åsamkade dem betydligt större förluster än de egna***.

Den marxistiska militärdoktrinen dominerade det kalla kriget och återspeglades tydligt i det sovjetiska underrättelseväsendets verkliga arbetsområde, desinformationen. Viktigare än all spionage var infiltrationen av västvärldens kulturpolitiska undervegetation. Studentuppror och terrorism, styrt och finansierat från Moskva. Påverkan av media och opinionsbildning, underbyggandet av postmoderna synsätt. Det fanns en springande punkt i doktrinen som angav nödvändigheten av att förr eller senare livnära sig på kriget. Warszawapakten var alltid den aggressiva parten, Koreakriget 1950, Ungernkrisen 1956, Vietnamkriget 1963, Kubakrisen 1963, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1980, samtliga utgjorde de utlöpare från en doktrin som endast hölls i schack med kärnvapen och hot om förintelse.




* Till dessa dödssiffror skall sedan knytas ytterligare 15-20 miljoner civila. Det är dock omöjligt att utröna hur stora andelar kommunismen eller nazismen stod för. Antagligen är procenttalen betydligt närmare varandra än vad som idag är politiskt korrekt att ens forska i, än mindre rapportera.

** Civila dödssiffror: Koreakriget; 2.5 miljoner, varav 370 000 i Sydkorea. Vietnam; 2 miljoner, varav 250 000 i Sydvietnam.

*** Militära förlustsiffror i tre krig:
Arabisraeliska kriget 1948: Israel; 4 000 stupade. Arabstaterna; 10 000 stupade.
Sexdagarskriget 1967: Israel; 850 stupade. Arabstaterna; 20 000 stupade.

Jom Kippurkriget 1973: Israel; 2 800 stupade. Arabstaterna; 15 000 stupade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar