torsdag 15 januari 2015

Italiensk-grekiska kriget och Marita


Hitler ger mig alltid fait accompli. Den här gången skall han få tillbaka med samma mynt. Han skall få läsa i tidningarna att jag ockuperat Grekland.

                                                                                                             Benito Mussolini



Framstående källor i militärhistorien har framställt den första delen av detta krig som de allierades första seger över axelmakterna, vilket är en korrekt återgivning i sig. Man går sedan vidare och säger att grekernas framgångar mot den italienska övermakten på Balkan vintern 1940-41, var avgörande för det fortsatta världskriget, att det trots allt vann britterna lite tid och försenade nazisternas ambitioner mot Sovjetunionen. Det ligger mycket i dessa antaganden, Adolf Hitler uttryckte i vart fall den åsikten under nästkommande vinter, mitt i Barbarossa. Grekland, den fattiga lilla diktaturen vid Medelhavet, skulle således ha spårat ur axeln på fascismens framrusande lokomotiv, åtminstone för en tid.


Italien och Grekland var på många sätt ganska identiska nationer åren innan andra världskrigets utbrott. Två politiska system med svaga parlamentariska monarkier, som etablerat nationalistiska diktaturer för att komma tillrätta med det kommunistiska hotet. I skuggan av Stalins Sovjetunionen och det spanska inbördeskriget utgjorde antikommunismen en mycket stark kraft i hela Europa. I Sveriges absoluta närhet hade de baltiska staterna etablerat liknande styrelseskick med nationalistiska, parlamentariska diktaturer, i syfte att hålla kommunismen stången. Vad som skiljde Italien och Grekland åt var att Benito Mussolinis fascism odlade imperiedrömmar á la det antika Rom, medan nationalisten Ioannis Metaxas s.k. 4 augusti-regim sedan 1936 huvudsakligen var politiskt introvert, men med ett skarpt öga riktat mot den Balkanhalvö man utgjorde spetsen av.

I april 1939 invaderade Italien vad som kunde ses som deras protektorat, Albanien. Italien och Grekland hade käbblat om Albanien under lång tid. Det var Italien som hade garanterat det huvudsakligen muslimska området deras oavhängighet åren innan första världskriget, ett resultat av det Italien-turkiska kriget 1912. Med detta, militärt sett enkla drag, etablerade Mussolini ett fotfäste på Balkan, ett område han betraktade som tillhörande den italienska hemisfären – inklusive Grekland – under hans samtal med Hitler. Mussolini var irriterad på Hitler, som å ena sidan påvisade sitt ointresse för Balkan, men som samtidigt allierade sig med Rumänien i syfte att komma åt de rika oljefälten i Ploiesti. Grekland motsatte sig invasionen, men Metaxas, sin vana trogen, agerade försiktigt. Han var militär till professionen och ville inte våga en väpnad konflikt med Italien, om han inte måste. Storbritannien hade genom en överenskommelse givit Grekland garantier i händelse av krig.

Metaxas

Mussolini var av en annan åsikt. Hetsad av tyskarnas arrogans ville han se en väpnad utveckling på Balkan, till Italiens fördel. Han utgick ifrån att de styrkor man hade i Albanien var mer än tillräckliga för att välta omkull den lilla grekiska armén, med början i oktober 1940. Den kungliga italienska armén hade på papperet nästan 600 000 man stationerade i Albanien, samt drygt 450 stridsflygplan. De stod under ledning av general Sebastiano Visconti Prasca. Problemet med detta, vilket också den italienske generalstabschefen, fältmarskalk Pietro Badoglio, samt arméchefen, general Mario Roatta, försökte förklara för Il Duce, var att värnpliktsförhållandena krävde att nästan samtliga av dessa trupper måste hemförlovas för höstskörden – vilket också skedde. Trots detta spikade Mussolini den kommande operationen, Emergenza GBeredskap Grekland – till gryningen den 26 oktober*. Då hade general Prasca endast tre armékårer om sammanlagt inte fullt 90 000 man att tillgå för det inledande anfallet.

Grekland stod berett, så gott som. Man hade mobiliserat 300 000 man, 21 divisioner, för nationens försvar. De grupperades utmed Metaxasfronten, landgränsen mot norr, inklusive Bulgarien, som lutade åt axelmakterna. Det grekiska flygvapnet hade inte ens 80 stridflygplan. Den aktuella fronten mot de italienska styrkorna i Albanien löpte utmed Greklands ryggrad, bergskedjan Pindos, och delades in i två avsnitt, regionerna Epirus och Västra Makedonien. Epirus i väster hölls av 8: e infanteridivisionen, något av en elitenhet under generalmajor Charalambos Katsimitros, medan Västra Makedonien skyddades av en mindre armékår, en division och en brigad plus fristående enheter, under generallöjtnant Ioannis Pitsikas, allt som allt ca 35 000 man. Mycket aktiv och närvarande grekisk överbefälhavare var general Alexander Papagos**.

Grekiskt infanteri

Den grekiska armén hade försökt rusta upp sig i sista minuten vid andra världskrigets början. Vapen hade köpts in från Frankrike och Belgien, men enbart en bråkdel hade levererats, eftersom dessa länder ockuperats av Tyskland. Man hade därför en föråldrad vapenarsenal och led brist på det mesta. Åtminstone var stridsförbanden intakta, de hade de vapen man skulle ha och det skulle visa sig räcka längre än vad många inledningsvis trott. Resultatet av de kommande striderna utmed Pindosbergen berodde i första hand på de italienska förbandens otillräcklighet.

Det var klassiskt, en italiensk infanteridivision bestod enbart av två infanteriregementen, medan den grekiska motsvarigheten hade det normala antalet tre. Skillnaden innebar att när de italienska kårcheferna manövrerade sina divisioner blev de tvungna att splittra ledningen mellan två olika enheter, man tvingades använda två divisioner där det endast hade behövts en. De grekiska bataljonerna och kompanierna var dessutom bättre försedda med lättare artilleri, nödvändigt i bergsstrider, samt kulsprutor. Förutom detta var den grekiska officerskåren minst lika välutbildade och erfaren som den italienska och de hade fördelen av att leda motiverade och tåliga trupper, till skillnad från sin motpart.

General Prasca

De inledande italienska anfallen, med början den 28 oktober 1940, misslyckades fatalt. Striderna var i huvudsak uppdelade i två slag, Pindos och Eiaia-Kalamas, och vittnade om italiensk försiktighet, man gick i klinch med bataljonsstora förband och antalet offer räknades i hundratalet, för grekisk del långt under de talen. Anfallen var allt för svaga, illa understödda och givetvis hade man svårt med koordineringen i den svåra terrängen. Man lyckades inte utnyttja sitt övertag i luften. Italienarna hade tillgång till alpjägare, det hjälpte inte, grekerna försvarade sina positioner med stor framgång fram till mitten av november.

Den 1 november besatte brittiska styrkor öarna Kreta och Lemnos, efter en grekisk inbjudan. Detta aktiverade Nazityskland, som fram till nu betraktat Medelhavsspektaklet med sömnigt intresse. Den 9 november ersatte Mussolini general Prasca med sin tidigare vice försvarsminister, general Ubaldo Soddu, vars enda beslut blev att erkänna sin föregångares misstag och omedelbart försätta sina styrkor i defensiva positioner, antagligen för att ge sig själv tid att fundera över situationen.

General Papagos

Den 14 november ledde därmed general Papagos en allmän, grekisk motoffensiv utmed hela Pindosfronten. Man kunde dra samman förstärkningar och manövrerade fullständigt ut de oförberedda italienarna, som enbart hade att retirera in i Albanien. General Soddu blev kvar på sin position endast en månad, han ersattes av general Ugo Cavallero, som kom från Nordafrika. Det var ingen enkel uppgift Cavallero hade, men han lyckades stabilisera fronten i början av januari 1941, samtidigt som han organiserade det massiva tillskott av italienska förstärkningar. Lagom till våren 1941 hade Italien över en halv miljon man i Albanien, ett territorium som nu till en fjärdedel hölls av grekiska stridskrafter.

De grekiska positionerna var inte goda, man hade helt enkelt inte kraft nog att hålla dem i så framskjutna ställningar. Från London kom därför beslut att avdela drygt 50 000 man brittiska trupper, under generallöjtnant Sir Maitland Wilson, från Mellanöstern till Greklands försvar. Dessa började stiga iland på det grekiska fastlandet med början den 4 mars. General Cavallero agerade försiktigt när han den 9 mars iscensatte en egen offensiv, på Mussolinis inrådan, kallad Primavera – Vår. Den ledde till inget avgörande*** och med det anlände andra fasen i denna berättelse.

Unternehmen Marita.

Fältmarskalk List

Adolf Hitler hade successivt tvingats fatta intresse för Medelhavsregionen. Under vintern 1940-41 hade man erövrat Västeuropa och nu var man helt engagerade i planeringen av Operation Barbarossa och invasionen av Sovjetunionen. Medelhavet var Italiens område, det hade man en överenskommelse om med Mussolini. Italien skötte dock sina militära åtaganden mindre bra, för att uttrycka det milt. I det att Storbritannien blandade sig i den grekiska konflikten hösten 1940, blev man tvungna att börja agera i Berlin. Tysklands agerande i Medelhavet speglade mycket väl britternas strategiska intentioner.

London hade ett starkt intresse i att reflektera bort Hitlers intresse från de brittiska öarna, som för tyskarnas del nu var en helt maritim affär. Winston Churchill valde Medelhavet som den enda skådeplatsen för att engagera Axelmakterna, det var här man samlade Storbritanniens återstående arméstyrkor efter Dunkerque. Här låg den oerhört viktiga Suezkanalen och Mellanöstern utsågs som en militär språngbräda mot Europa, enligt Churchill. Här kunde man även direkt aktivera de återstående franska intressena, d.v.s. rehabilitera franska Vichy från kolonierna. Vad man helt missbedömde var med den snabbhet och aggressivitet tyskarna agerade, när de väl gjorde det.


Tyskt pansar i Belgrad

Eftersom Hitlers intresse var lojt, lät han försvarsstaben, OKW, Oberkommando der Wehrmacht, dra upp de strategiska föresatserna. Storbritannien skulle angripas från två håll. I direkt samarbete med italienarna skulle man marschera från Nordafrika och Balkan. Målet var givetvis Suez och Mellanöstern. Turkiet måste dock passas, en neutral stat som lutade åt det allierade hållet genom en ickeangreppspakt från 1939 med Frankrike, som hade Syrien som koloni. Turkiet var även stor producent av kromit, en huvudbeståndsdel i aluminium, som tyskarna behövde. I februari 1941 lät OKW sätta upp en mekaniserad armékår om fyra divisioner och en brigad i Tunisien, Deutsches Afrikakorps, DAK, under generallöjtnant Erwin Rommel.

Samtidigt gav arméstaben, OKH, Oberkommando des Heeres, sin tolfte armé nya direktiv. Tolfte tyska armén, med fem kårer om femton divisioner i sin organisation, hade efter invasionen av Frankrike förflyttats till det allierade Rumänien, som en förberedelse till Barbarossa. Dess chef var fältmarskalk Wilhelm List, en av dessa mycket kompetenta, tyska generaler utan von i namnet, som Hitler vurmade för. List hade spelat en huvudroll både i det polska och i det franska fälttåget. Samtidigt som DAK sattes upp i Nordafrika inledde List framgångsrika underhandlingar med Bulgariens arméstab om förflyttning av tolfte armén till den grekiska gränsen. Det var en formsak.

General Wilson

Operation Marita bestod av två steg inför invasionen av Grekland, gruppering i Bulgarien och tagandet av Jugoslavien. Under vårvintern 1941 hade den jugoslaviska regeringen under prins Paul vikit sig för Hitlers krav att sälla sig till Ungern, Rumänien och Bulgarien som allierad till Axelmakterna. Aggressiv diplomati hade tidigare varit den huvudsakliga, nazistiska strategin för att säkra den delen av Europa. Den 27 mars genomfördes dock en militärkupp i Belgrad av den huvudsakligen serbkontrollerade officerskåren i den jugoslaviska armén. Kuppen var underbyggd av den brittiska underrättelsetjänsten. Detta tvingade tyskarna till att invadera den sargade federationen. För detta ändamål avdelades tyska andra armén om fyra kårer, två pansar och två infanteri, under generalöverste Maximilian von Weichs.

Den brittiske generalen Wilson, uppbackad av Churchill, hade visa av erfarenheterna från Belgien inte ens ett år tidigare, varnat grekerna att de omedelbart måste dra sig ur Albanien. De borde överhuvudtaget omgruppera för djupförsvar i sina annars så försvarsvänliga bergsmassiv i den norra delen av landet. Detta hörsammades inte, även om många grekiska officerare höll med. Vid det här laget hade de grekiska stridskrafterna slagit sig blodiga, med framgång dessutom och vunnit striden mot Mussolini. Man hade tagit territorium och det folkliga incitamentet var att stå kvar och slåss för det man åstadkommit, åtminstone var det så premiärminister Metaxas och general Papagos såg på saken. Britterna hann aldrig riktigt fram till fronten och till deras förskräckelse såg plötsligt deras stöd till Grekland ut att bli till en massiv missräkning, nära på en fälla – ett nytt Dunkirque.

Marita

Anfallet startade den 6 april 1941, nästan på årsdagen av inledningen för slaget om Västeuropa. Jugoslavien togs på mindre än två veckor i en renodlad blixtkrigsmanöver, där huvudsakligen snabba pansarspaningsförband ur Waffen-SS mer eller mindre omedelbart, likt racerförare, genomkorsade landet för att upprätta stödjepunkter och länka upp med italienarna. Jugoslaverna var chanslösa och flydde upp i bergen, där de sedan stannade, splittrade i olika partisanrörelser.

Utmed Metaxasfronten mot Bulgarien krossades det grekiska försvaret resolut av fältmarskalk Lists armé. Det hjälpte inte hur mycket kamplust man än hade, eller hur väl man kände sina berg, inför denna styrkeuppvisning med attackflyg, artilleri och pansar, stod man sig slätt. För att inte huvuddelen av den grekiska armén, 15 divisioner, i Albanien, skulle bli kringrända drog general Papagos i panik tillbaka dem. Det blev en kaotisk reträtt, mera av vild flykt. Det skrala vägnätet överhopades av trupper tillsammans med civilbefolkning. Luftwaffe angrep ideligen med ylande sirener. Britterna, tillsammans med grekiska enheter man lyckades samla ihop, försökte forma försvarslinjer, men utan framgång. Wehrmacht gjorde vad de ville, det gick som på räls och efter lommade den italienska armén och antog sin nya syssla, den som ockupationsmakt.

Anzac och greker

Det tog tyskarna inte en månad att ta det grekiska fastlandet. Den 30 april var det över. För britterna var situationen prekär med tanke på hela den strategiska situationen i Medelhavet. Med tyskarna nu även i Nordafrika, kunde general Archibald Wavell, överbefälhavare i Mellanöstern, inte avvara de trupper som nu hotades gå förlorade i Grekland. Han krävde omedelbar evakuering av de brittiska styrkorna, även om det skedde på bekostnad av de grekiska allierade. Det var huvudsakligen Anzacförband, trupper från Australien och Nya Zeeland, som kring den 25 april lämnade fastlandet från flertalet hamnar. De flesta styrde till Kreta, något som Wavell inte heller var nöjd med. Fiaskot i Grekland låg därmed till grund för general Rommels framgångar i Nordafrika och med ens hade Axelmakterna dragit åt tumskruvarna på britterna även i Medelhavet.

Hitlers kommentar, medan han intensivt studerade kartorna över Ryssland, var ungefär – Hoppsan – med ett snett leende. Han var trots allt förbittrad på sin hopplöse vän, Benito, som flyttat fram Operation Barbarossa två månader.




* Mussolinis oförmåga att lyssna till sina generalers råd kan jämföras med general Rodolfo Grazianis tidigare försök i Nordafrika, på sommaren 1940. Han påpekade å det skarpaste för Il Duce att hans, visserligen i antal mycket överlägsna trupper, först behövde säkra underhållet av färskvatten och bränsle, för att kunna marschera in mangrant i Egypten och möta den lilla, men mycket kompetenta brittiska armén – utan resultat.

** General Papagos kom efter kriget att bli en statsman och en portalfigur under inledningen av de militärjuntor som kom att styra Grekland under decennier.


*** Så här långt i konflikten hade Italien förlorat drygt 1 000 man i stupade, Grekland några hundra, vilket tydligt visar den lågintensiva karaktären på striderna. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar