lördag 17 januari 2015

Försvaret av Gotland


I min ungdom på 1970-talet prenumererade jag på tidningen Soldat & Teknik, S&T, Sveriges då enda militärhistoriska magasin. Det var en väsentlig del av mitt väckta intresse för detta ämne. S&T lades senare ner och under avsevärd tid saknade vårt land en militärinriktad, populärhistorisk del av tidningshyllan. Under 2000-talet ändrades detta och då gjorde S&T en återintroduktion på marknaden. Det är dock signifikativt för ändamålet att så få människor idag känner till att detta magasin haft ett tidigare liv.

Dagens Soldat & Teknik rör sig inom tre ämnesområden: Först och främst militärteknik och då i synnerhet allt det som rör Sverige, både dagsaktuellt och historiskt. Därefter kommer en militärhistorisk del, som primärt handlar om kalla kriget, även här med tonvikten på svenskt försvar. I detta sammanhang ryms också en god portion värnpliktsromantik. Sist finns där en mera subtil uppgift som S&T tagit till sig. Det är en försvarsvänlig tidskrift och vurmen för just värnpliktsförsvar är stark. Den nuvarande ordningen i det svenska försvaret dissas kontinuerligt, både i redaktionellt material och i insändare. Drömmen tillbaka till den gamla, goda tiden är högst påtaglig.


En militärhistorisk artikel typisk för S&T publicerades i sista numret för 2014, nr. 6, När Gotland hade ett försvar. En sedan länge pensionerad överstelöjtnant i armén intervjuas som underlag för beskrivningen av försvaret av Gotland under de senaste fem decennierna. Den slutliga kommentaren från den åttioårige officeren är talande för hela artikeln – Det är för djävligt! För den som är upprörd över den rådande situationen är artikeln helt säker intressant, den spär ytterligare på det fyrbåk som tänts. Samtidigt avslöjar den problemet med argumentet för en återgång till värnpliktsförsvar. Gotland har alltid utgjort en makroversion av försvaret av Sverige. Genom att granska de fakta artikeln tar upp kan man successivt klä av argumentet att det var bättre förr.

Innan jag fortsätter vill jag passa på att flika in en passus: Jag vill uttrycka min olust inför hur man inom svensk militärhistorik underlåter att redovisa krigsorganisationen under 1900-talet. Är den fortfarande hemligstämplad? Artikeln När Gotland hade ett försvar redovisar fredsorganisationen, d.v.s. utbildningsresurserna på ön, samt fasta befästningar. Därefter konstaterar man tillgången på materiell. Det förekommer inget som på engelska kallas Order of Battle, d.v.s. den faktiska förekomsten av förband på Gotland. Detta är typiskt för svensk militärhistoria och blir än mer förödande i studien av andra världskriget. Ett otyg helt enkelt.

Centurion

Gotland försvarades under det kalla kriget av totalt 25 000 man, hemvärnet inräknat. Förekomsten av tre utbildningsregementen från armén, P18, A7 och Lv2 i Visby, samt kustartilleriets KA3 i Fårösund, bestämde förekomsten av fasta resurser på ön. Det fanns ett överdåd av pansar, till sist hela 72 Centuriontanks, gott om artilleri och luftvärn, det sistnämnda i fasta positioner runt ön. På Gotlands ostkust, i norr, fanns det flera kustartillerifästen, kanoner nerborrade i betong och urberg. Artikeln begår dock ett generalfel när den påstår att det alltid fanns inneliggande soldater på Gotland. Man talar här om värnpliktiga, inget annat, och de tillhörde inte krigsorganisationen. Även om man teoretiskt kunde använda värnpliktiga efter grundutbildning till strid, så krävde man att de snarast ersattes av funktionsduglig personal. Förekomsten av gotlänningar i krigsorganisationen var högt, av 25 000 var kanske 6 000 från ön, vilket gjorde att beredskapen var mycket god i förhållande till det svenska fastlandet, men de konstituerade ingen stående styrka eftersom förbanden ändå var otillräckligt bemannade.

Observera därför: Den enda reella förekomst av stående trupp på Gotland var Hemvärnets 1 500 man – dåtidens Hemvärn, dåligt utrustad och överårig.

Gotland var helt beroende av tillförsel av trupp från fastlandet, en avgörande svaghet i strategin. Faktiskt, hela infanteriet – okänt hur det var organiserat (Order of Battle) – måste anlända från fosterlandet i väster. Utan infanteri var både pansar och artilleri verkningslösa vid invasion. Det fanns givetvis pansarskytte knutna till stridsvagnarna. Krigsorganisationen för pansar är också okänd, men med tanke på antalet vagnar torde det ha varit två bataljoner, med kanske ett eller två pansarskyttekompanier. Pansaret på Gotland var organiserade med infanteriet måhända i en halvbrigad, eller annan stridsorganisation. Man får anta att försvaret av Gotland organiserades i en särskild stridsgrupp.

Hemvärnet modell äldre

Redovisningen av pansarskyttet är intressant, då artikeln gör en stor sak av att man på Gotland var helt motoriserade långt före kollegorna på fastlandet – vilket säger en hel del om pansarskyttet där (hur länge cykeltolkade svenskt pansarinfanteri?). Pansarsoldaterna på Gotland åkte Scanias gamla KP-bilar från andra världskriget, vilket var orsaken till den höga graden av motorisering. Detta var pansarbilar, vilket innebär två starka minusposter: Pansarskydd och framkomlighet. Kunde KP-bilarna hålla jämna steg med stridsvagnarna överallt, även under vintertid? Hur pass skyddade var soldaterna i de här rullande pillerburkarna? På 1980-talet förstärktes deras pansar och de var i drift på Gotland snuddande nära 2000-talet, en i sig alarmerande uppgift.

Man sticker inte under stol med att materiellmässigt var Gotland efterblivet – Centurion undantaget. Ön erhöll materiell i andra hand, allt eftersom grejerna gjorts överflödiga på fastlandet. Detta förklarar delvis den ymniga förekomsten av pansar, artilleri och luftvärn på ön, men hur var standarden? Gotlands utsatta läge som förstukvist till Sverige, torde i det ursprungliga strategiska tänket, efter andra världskriget, ha motiverat en prioritering av de gotländska förbandens stridsvärde. Så skedde nu inte. Redan på 1960-talet var Gotland en brukare av utgången stridsmateriell. Artikeln påpekar också att redan här inleddes avmilitariseringen av Gotland, d.v.s. under två tredjedelar av det kalla kriget såg försvarsstaben ner på försvaret av ön. Varför då? Svaret är givetvis att det fanns ett politiskt, inte militärt beslut bakom Gotland som en intim del av Sveriges försvar. Det borde också den gamle överstelöjtnanten i artikeln ha känt till.

Scania-Vabis SKB

Intressant är också att läsa hur Gotland saknade underhållsenheter. Man hade istället etablerat rika förråd i nedsprängda utrymmen. Ett märkligt förfarande. Om fienden kontrollerade dessa positioner, vad hände då? Att inte kunna distribuera underhållet till sekundära positioner på ett kompetent sätt var verkligen vågat. Undrar vad Sveriges Trängtrupper ansåg om detta?

Utifrån ett sovjetiskt anfallsscenario innefattande vårt land, alltså ett Krigsfall Sverige, från ca 1960-talet och framåt, var Gotland inte något man militärt ämnade slösa allt för mycket resurser på, det är hela sanningen. Röda arméns mål var att ta sig till Atlanten, om man på vägen dit behövde gå genom Sverige, hade det inneburit en massiv koncentration av kärnvapen, flygstridskrafter och mekaniserade invasionsstyrkor i södra och norra Sverige, var för sig eller i koordinering. Kärnvapen räknade Sveriges försvar ut vid den här tiden, så det hade blivit en vidrig överraskning, men annars var man tvungna att koncentrera vad man hade till söder och norr. Norrlandsbrigader i norr, pansarbrigader i söder. Gotland var knappt en parantes i detta skeende.

Värnpliktsförsvaret

När Gotland hade ett försvar beskriver i själva verket en försvarsvilja, inte de verkliga försvars- och säkerhetspolitiska förhållandena ens när det fanns stridskrafter på ön. Artikeln ger en falsk bild av förmågan att försvara oss. Det är en nostalgisk beskrivning av ett utdaterat försvar, en uppräkning av antal män och stridsvagnar, om befästningar – som militärtaktiskt var omoderna redan när de uppfördes – om fasta försvarspositioner mot en snabbt agerande fiende som aldrig skulle slösa mer än flygbomber mot ett mål de ändå kunde gå runt.

Även om Gotland drabbats av ett andra världskrigsscenario, med konventionella invasionsstyrkor från Sovjetunionen, så utgjorde dessa redan under 1960-talet av enbart mekaniserade enheter, understödda av flyg och marina stridskrafter. Gotlands huvudsakliga försvar hade även operativt kommit från fastlandet som flyg- och flottunderstöd. Om det ryska marininfanteriet kommit i land hade den materiell som överlevt flyganfallen satts in mot pansarskyddat infanteri. Man kan med fog påstå att de 25 000 männen på Gotland var kanonmat och inte mycket annat.

Dagens Hemvärn

Gotland försvaras idag, hånfullt registrerat via S&T, av inte fullt 500 hemvärnsmän. Hemvärnet på Gotland åtnjuter betydligt större uppslutning än motsvarande på fastlandet. Det är både naturligt och mycket beundransvärt. Om dessa hemvärnsmän förstärktes med resurser från land, precis som förr, blir de en försvarsstyrka att räkna med utifrån de premisser som gäller för Gotland. Det är fortfarande inte en prioriterad del av svenskt försvar. Hur mycket resurser skall läggas på den största ön? Om lede fi går runt och angriper Stockholm och Öresund, hur mycket har man då förslösat på Gotland?

Det odlas i dag en föreställning i Sverige att Gotland är hotat. Ryssland tränar landsättningsstyrkor för att angripa en ö, d.v.s. Gotland, sägs det. Varför? Gotland har alltid haft en strategisk betydelse för Sverige, samtidigt har man aldrig egentligen slösat vare sig tid eller resurser på ön. Öborna har genom historien som regel fått försvara sig själva. Högt strategiskt värde, litet militärt intresse, vad innebär det? Det är en geopolitisk konstruktion. Nu är det dock så att katastrofscenariot som sprids i vårt land utgår ifrån en fullskalig invasion av Gotland, en föresats som kräver att Ryssland kan gå förbi NATO och Finland och angripa vår stora ö.

Därför att …?

Försvaret av Gotland

Det har inget med realism att göra utan syftar till att skrämma och därmed argumentera för ökade militärutgifter. Militärutgifterna måste höjas och det kommer också att ske, det kan man vara helt säker på. Dock finns det också ett argument för återinförandet av den allmänna värnplikten. Artikeln När Gotland hade ett försvar är ett inlägg i den debatten, men i detta fall är det ett svagt argument. På Gotland tröskar värnpliktsivrarna som alltid omkring i sin gamla beväringsromantiska värld, med 25 000 man och underdånig utrustning i ett militärstrategiskt tomrum. Det är ett försvar som skall byggas, inte en Maginotlinje av kött och blod.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar