måndag 12 januari 2015

Bandhunden


Tyskarna anlände sommaren 1941 i samband med Operation Barbarossa. Ockupationen av Lettland var klar den 10 juli. Den tidigare ockupationsmakten, Sovjetunionen, hade snabbt försvunnit och hos letterna i allmänhet infann sig en viss förtröstan. Det kändes bättre med tyskarna, en kultur som hade mycket med den egna att göra. Den pampiga huvudstaden Riga hade starka tyska rötter, ändå var det inte direkt det traditionella Tyskland, de gamla teutonerna, som kommit tillbaka, utan något nytt och successivt allt mer oroväckande vid sidan av det rasande kriget i öster.

Kriget drog ut på tiden och vintern anlände med en allt mer påträngande ockupationsmakt. Det talades om någon slags värnplikt för tyskarnas räkning och så var det detta med de pålagor allmänheten förväntades ta sig an. En sådan var tyska krigsmaktens behov av konvalescens av sårade soldater efter operations- och intensivvård. Överallt i det nazistockuperade Europa kom det krav på upplåtande av privata hem för de skadade. Genomförandet var givetvis ett olag för allmänheten, men också inte helt bekvämt för de enskilda soldaterna.

En typisk medelklassfamilj i Riga – vi kan kalla dem Berzins för enkelhetens skull, eftersom det är det vanligaste efternamnet i Lettland – tog emot konvalescensfall vid flera tillfällen under åren 1942-44. Det var relativt enkelt för dem, de hade en rätt stor lägenhet och både mor och far talade flytande tyska. Barnen tyckte det var spännande, åtminstone till en början. Soldaterna, nästan uteslutande lägre officerare – klassindelning – var tacksamma och vänliga. Man tog mycket hänsyn till varandra och ursäkterna dominerade vardagen. Man fick ju dessutom ersättning av Wehrmacht för besväret, en inte så liten förmån även för en medelklassfamilj under krigsåren. Dessutom fick familjen rikliga gåvor av deras gäster i form av olika delikatesser.

Med tiden blev behovet större allt eftersom kriget på östfronten rullade vidare. Klassindelningen bröts och mot slutet av 1943 anlände även underofficerare, dock aldrig meniga. I början av våren 1944 kom det en stor och reslig man till familjens bostad – vi kan kalla honom Mendel av ingen särskild anledning. Mendel var feldwebel och hade sårats i benet. Han kom från Hamburg och såg ut som en hamnsjåare – enligt far i huset under ett obevakat ögonblick. Barnen var lite rädda för Mendel, trots att han aldrig levde upp till sitt brutala anlete. Han var stillsam, tystlåten och tycktes inte ha några vänner i staden. De vuxna i familjen betraktade honom som en gåta, men nu var de vana med tyskarnas vanor och snart var han ute ur huset.

Kriget drog snabbt närmare sommaren 1944. Röda arméns Operation Bagration, som följde på Operation Overlord i väster, innebar att de ryska styrkorna med kraft stötte mot Östersjön, på bekostnad av den tyska Armégrupp Mitten, som i praktiken förintades. Vad familjefadern länge fruktat blev nu besannat. Det fanns en plan, som nu barnen invigdes i, att tillsammans med släktingar fly västerut, via Polen och Tyskland. Man hade inte för avsikt att återuppleva en ny sovjetisk ockupation, som förväntades bli många gånger värre än den förra, nu när man kollaborerat med lede fi. Familjen gjorde som tiotusentals andra letter, man började se över sina hus och förbereda den stora flykten. När de väl skedde så var det trots allt i sista minuten. Röda armén kom snabbt och deras bombplan tvingade ner alla i källaren redan i juli.

Mot slutet av september inledde man flykten. Rysk artillerield hamrade centrala Riga. Det var bråttom nu. Enligt uppgift skulle vägbron över Daugava snart stängas för civil trafik, om den inte sprängdes först. När familjen Berzins, instuvade med den allra nödvändigaste packningen i bilen, manövrerade sig ner till floden bland alla andra flyktingar, möttes de av beskedet att bron träffats av bomber och inte var farbar längre. Artillerigranater exploderade utmed flodbäddarna och höga vattenplymer exploderade mot den mörka vattenspegeln. Man styrde mot järnvägsbron längre österut. Efter ett evinnerligt körande lyckades man få upp bilen på järnvägsvallen mot bron. Med signalhornet brölande kröp man guppande över sylarna genom folkmassorna, granater exploderade och folk skrek. Snart gick det upp för dem att tyskarna stängt även denna, den enda återstående bron. Endast militären hade rätt att beträda. Allmän reträtt av samtliga tyska styrkor norr om floden hade kommenderats.

Herr Berzins valde där och då att ignorera varningarna, det gick inte att lämna järnvägen nu, inte med bilen. Det måste gå att tala sig igenom avspärrningarna, tyskarna var väl ett rekorderligt folk ändå? När de nådde det södra brofästet föll dock hjärtat på honom. Folkmassan vek undan, sikten öppnades framför dem, brons längd mellan fackverken presenterades. De såg ett ordnat kaos framför sig, soldater höll på att välta bilar över kanten, det låg kroppar utefter spåret, de sparkades efter sina fordon ner i vattnet. Alldeles särskilda soldater i långa rockar och metallbrickor runt halsarna gick runt med kulsprutepistoler och sköt ner alla som inte förstod deras order. En man avrättades i detta ögonblicket och kroppen makades ner i floden, där den följde de många andra ut i Rigabukten. Barnen Berzins skulle aldrig glömma deras fars enda kommentar:

– Kettenhunden.

Det var som ett dödsstraff. Kettenhunden, bandhundarna, var ett av många öknamn Feldgendarmerie, d.v.s. tyska arméns militärpolis hade. Kallade så p.g.a. deras kedjor med funktionsbricka runt halsarna. De var de mest fruktade av den tyska ockupationsmaktens hela arsenal av terror. Även de egna soldaterna fruktade dem, t.o.m. SS gick åt sidan när de viftade med sina vapen. Feldgendarmerie organiserades i bataljoner och kompanier underställda divisionsstaberna och deras befogenheter var subventionerade direkt från generalernas bord. Deras verksamhet var helt avgörande för truppernas förflyttningar och hade absolut högsta prioritet. De grep och avrättade alla som utgjorde minsta hinder, utan omsvep, oavsett grad och uniform. Deras uppmärksamhet riktades nu mot den Berzinska bilen. En kulsprutepistol höjdes mot dem, en stor man i hjälm, regnställ och metallbrickan ilsket blixtrande på bröstet tog några steg mot dem. Hans mun var ett elakt streck.

– Herr Berzins?

Bandhunden hade böjt sig framåt och tycktes se in i bilen med oförstående uppsyn.

– Varför har ni inte redan lämnat staden, människa?

Herr Berzins sa aldrig någonting ytterligare. Bandhunden vände sig omedelbart om och vrålade order på hård tyska utmed bron, därefter dunkade han sin väldiga handflata i taket på bilen. Sesam öppnade sig och familjen kunde påbörja den skumpande färden över järnvägsbron, ackompanjerade av vattenplymer från granater på bägge sidorna. Genom den lilla bakrutan kunde barnen se feldwebel Mendel höja armen i en sista hälsning. Deras mor grät av tacksamhet medan bandhundarna vinkade dem vidare och sedan ner från banvallen på andra sidan. Aldrig någonsin skulle familjen sluta att ägna en tanke åt Mendel, en av tusentals bandhundar i Wehrmacht, som just i det ögonblicket befann sig på järnvägsbron över Daugava i Riga, utan vars hjälp de knappast överlevt som en samlad familj.

Bron förstördes kort därefter, de blev antagligen sista civila fordon över Daugava.




Fotnot: Efter en strapatsfull flykt med tiotusentals andra utmed Östersjökosten, ständigt jagade av rysk artillerield och attackflyg, kom familjen till Tyskland, där de red ut det sista av kriget. Märkligt nog följde de aldrig de flesta andra letternas exempel och flyttade långt bort, som till Amerika eller Australien. De hamnade istället i Norge, i Oslo och kom att tillhöra den lilla norsk-lettiska kolonin. Ett barnbarn har berättat den rafflande historien för mig.  



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar