fredag 5 december 2014

Wolfenstein - Metz 1944


We roll across France in less time than it takes Monty to say ”Regroup” and here we sit stuck in the mud of Lorraine.
                                                                                                        - Patton


Bensinen sinade i slutet av september och signalerna bakifrån i leden talade sitt tydliga språk, att som en naturlig följd av detta skulle allt komma att ransoneras, t.o.m. artillerigranater. Dagarna av snabb, nästan obehindrat avancemang var över, ingen respekterade längre förföljandets svåra taktik. Genom Frankrike och Belgien, de fyra miljonerna allierade soldater på den europeiska västfronten förbrukade mer bränsle, förnödenheter och förplägnad än vad den gigantiska, huvudsakligen amerikanska underhållsorganisationen klarade av. Man kunde enbart försörja en avancerande armégrupp – av sammanlagt tre – åt gången.

Detta hade man fruktat redan vid planeringsstadiet, att man skulle misslyckas med att ta tillräckligt med hamnkapacitet för de enorma behoven. Vid september månad 1944 kunde enbart hamnarna i södra Frankrike användas, varav Marseilles var den största. Det räckte inte långt, dessa var inte av global kapacitet. Utmed Atlantkusten hade Caen hjälpligt restaurerats vid det här laget, men Antwerpen kunde inte brukas eftersom tyskarna ännu kontrollerade landområdena direkt norr om hamnens mynning och Rotterdam låg långt i framtiden. Hamnarna Brest och Saint Nazaire skulle vara ockuperade fram till krigsslutet. Kvar fanns Normandie och fortfarande efter fyra månaders strider tvingades man använda sig av de flytande s.k. Mullberryhamnarna, uppfinningen som endast skulle ha löst logistiken temporärt under det inledande skeendet av invasionen.


Denna september lade generalen Bernard Montgomery, chef för den 21: a brittiska armégruppen, fram planerna för Operation Market Garden, en mycket radikal framstöt djupt in i det tyska försvaret mot holländska Arnhem. Omfattande luftlandsättningar av trupp för att möjliggöra framryckning med pansar norrut, mot det sista naturliga hindret innan Tyskland, floden Maas, eller nedre Rhen och där skapa ett brohuvud. Market Garden var bara en del i Montgomerys övergripande strategi att invadera Nazityskland norrifrån, en föresats som han talat om länge. Planen hade sin upprinnelse just i behovet att rensa norra Flandern från tyska trupper, så att Antwerpen kunde tas i bruk. Det var således inget fel med planen, att drastiskt öka transportmöjligheterna, att anfalla norrifrån i Tyskland erbjöd viktiga fördelar, man kunde klarera kuststäderna mot Nordsjön, man slapp Ruhrområdet och det var därför antagligen den snabbaste vägen till Berlin. Samtidigt stred Montgomerys planer mot gällande policy i den allierade krigsledningen, att avancemanget mot det tredje riket skulle ske på bred front, precis som på östfronten.

Operation Market Garden gjordes möjlig genom strategiska och politiska hänsynstagande på hög nivå, mellan Vita huset och 10 Downing Street. Det innebar inledningen till två utvecklingar. Det ena var en process som till sist skulle göra Montgomery till den ledande, allierade generalen, med hela fyra arméer och 2.5 miljoner man under sitt befäl. Market Garden markerade också inledningen till en särskilt svår höst för de allierade. Det omedelbara resultatet av Montgomerys ambitioner, förutom att de misslyckades, var att de båda amerikanska armégrupperna i söder, Omar Bradleys 12: e och Jacob Devers 6: e, tvingades dra ner på tempot till närmast stillastående under tre avgörande månader, från mitten av september till mitten av december 1944. Detta lade i sin tur grunden för tyskarnas Ardenneroffensiv den 18 december. Protesterna hos amerikanerna var högljudda och många var de generaler som inte såg logiken i det som skedde, inklusive militärerna på andra sidan kullen, d.v.s. tyskarna. Det ironiska var att en viktig del i Montgomerys plan ju var att Wehrmachts fokus i första hand inte var på honom*, utan framför allt på amerikanska tredje armén och dess redan legendariske chef, general George S. Patton.


Patton marscherade in i den franska regionen Lorraine i september 1944, endast drygt tio mil från Rhen. Hans tredje armé utgjorde de allierades spjutspets, framryckningen från Normandie, innan Market Garden, hade varit i västöstlig riktning. Nu närmade man sig snabbt Siegfriedlinjen, dessutom sammanlänkningen med Devers 6: e armégrupp från söder. Tyskarna svarade på detta hot med ett preludium till Operation Wacht am Rhein, Ardenneroffensiven. Det var åter Hitler som krävde ett omedelbart motanfall med oöverstigliga mål. Han önskade krossa Pattons tredje armé och han ville att general Hasso von Manteuffel, direkt från östfronten och en av tysklands mest brillianta nya pansargeneraler, skulle göra det med den illa åtgångna femte pansararmén. Den första delen av slaget om Lorraine har sällan beskrivits för vad det var, d.v.s. försöket till ett tyskt motanfall i stor skala. Ett försök som misslyckades fatalt p.g.a. försvagade och illa utbildade trupper mot nu stridserfarna och synnerligen väl utrustade amerikaner. Von Manteuffel var dåligt förberedd på de västallierades sätt att slåss och förvånades av amerikanernas blixtsnabba rörelser och anpassningsförmåga. Det allierade flyget sköt sönder tyskarnas ambitioner, ändå segrade amerikanerna även i direkta pansarslag, de största av sin sort på västfronten, inte minst vid Arracourt den 19 september. Även franskt pansar förstörde en hel tysk pansarbrigad vid Dompaire den 13 september.   

Trots den uppenbara tyska koncentrationen i Lorraine, de snabbaste pansarförbanden i Europa tvingades stanna utmed vägkanterna, samtliga besättningar, amerikaner som fransmän, satte av och ställde sig utanför i hällregnet. De såg oförstående på varandra.


I den traditionella militärhistorien har man ofta beskrivit det som nu hände med den amerikanska tredje armén som ett misslyckande av Patton. Han kunde inte fortsätta jaga tyskarna framför sig, hans absolut främsta styrka som härledare. Istället tvingades han till ställningskrig och att förlita sig i första hand på infanteritaktik, något många fortfarande anser skulle ha varit hans akilleshäl. Sant är att läget för Patton inte var ljust mot slutet av september 1944. Hans armé hade stoppats just när han skulle köra in i ett av de mest komplexa stridsområdena i Europa, axeln Verdun och Metz, förmaket till Siegfriedlinjen, den sista, tyska försvarslinjen. Man har dragit felaktiga slutsatser om Pattons agerande i denna del av historien. Såsom taktiken nu utvecklade sig för den amerikanska tredje armén, hade han inte särskilt mycket med den att göra.

Patton var arméchef, en roll som är mera av strateg än taktiker. Vid den här tiden ledde han endast två armékårer, om sammanlagt nio divisioner, som med reserver totalt räknade ca 220 000 man. Man hade strippat honom på två kårer, Troy Middletons VIII Corps i Bretagne tillbaka i augusti, och nu i september, Wade Haislips XV Corps**. I historien har vi lärt oss att Patton ledde sina arméer från täten. Det är sant, men endast i samband med de snabba framryckningarna, vilka var hans mål och mening som general under andra världskriget. Dessa framryckningar hade en stor strategisk betydelse för de allierade och som sådan var Patton med i täten för att personligen överse utvecklingen. När nu striderna gick in i ett nytt, oönskat skeende övergick Patton till att bli den klassiske arméchefen han verkligen var. En arméchef delegerar striderna till sina kårchefer och Patton var mycket bra på just detta. Han litade på sina generaler och lade sig inte i särskilt mycket i deras beslut. I historien har man istället slentrianmässigt transfererat hans domderande framfart från de tidigare framryckningarna till det som nu utvecklades vid slaget om Metz. Så t.ex. envisas man med att påstå att det var Patton som kommenderade den 5: e amerikanska infanteridivisionen att ta sig an staden, för att därmed dra negativa växlar på deras svårvunna framgång efter nästan tre månaders strider. Detta är ett led i en viss del av efterkrigshistoriens önskan att skada Pattons arv.


Metz, idag ett spännande resmål med ca 120 000 invånare, är ett begrepp i militärhistorien. Staden ligger vid floderna Mosellees och Seilles sammanflöde i Lorraine och har sedan 3 000 år tillbaka fungerat som ett lås i passagen mellan Ardennerna i norr och Alperna i söder. Arméer har ständigt dragit fram just här, den rakaste och enklaste vägen mellan Frankrike och Tyskland. Med tiden har staden befästs i olika omgångar. Efter det fransk-tyska kriget på 1870-talet blev staden ett veritabelt fort. Detta var en tid i militärhistorien då fästningsverk var på modet, så även i Sverige. Bodens fästning föddes under den här perioden. Inför första världskriget utgjorde Metz den tyska motsvarigheten, eller spegelbilden till det franska systemet av gränsbefästningar vid Verdun. Staden Metz är i sig självt en fästning och runt den ligger en cirkel av sammanlagt 35 fort från förra sekelskiftet, flera av dem förbundna med underjordiska tunnlar. Centrat i detta komplex, sydväst om Metz, på den västra sidan av floden Mosellee, ligger huvudfästningen Driant (Feste Kronprinz), i sig ett kluster av mindre fort. Rakt norr därom ligger Fort Jeanne D’Arc (Feste Kaiserin), som också tjänstgjorde som stab under striderna. Under sensommaren 1944 kom Metz att ingå i de fasta försvarsinstallationerna tillsammans med den modernare, franska Maginotlinjen och den tyska Siegfriedlinjen, rakt i tredje amerikanska arméns väg.

Patton var mer än medveten om Metz och dess speciella egenskaper, i rakt motsatts till alla påståenden att han skulle ha tagit enkelt på uppgiften. Det var i realiteten Pattons uppgift från början i hela kampanjen att ta vägen genom Lorraine och befästningsverken där. Han var att anses som expert, efter att ha studerat komplexet personligen under första världskriget. Redan då hade han dömt ut Metz som olämplig för annat än belägring. Hans ursprungliga plan för staden var helt enkelt att låta den vara, att gå runt de tyngsta fästningarna och låta svälta ut motståndet med en kvarvarande belägringsgarnison. Patton var en general av sin tid, mer så än de flesta, och det låg inte i hans militära natur att låta strider stagnera. Såsom läget var nu hade istället Metz plötsligt flyttats upp i prioriteringslistan, nu låg den rakt i ansiktet på den amerikanska tredje armén, som dessutom var allt för begränsad i storlek för en kringgående rörelse av den typ som Patton önskade. Detta skedde under sämsta möjliga omständigheter. Hösten 1944 var en av de värsta i mannaminne i Lorrain, ett område ökänt för sin nederbörd och deprimerande höstar – Patton bävade. Hans tredje armé skulle förlora hela 18 000 man i sjukdomar och skyttegravsfötter under de kommande striderna.

Walton H. Walker

Metz låg inom operationsområdet för generalmajor Walton H. Walkers*** XX Corps. Den korpulente Walker var en av Pattons favoriter och hade anlänt till Europa med sin kår i januari samma år. Han kallades allmänt för Bulldoggen och var lik den karikatyr för pompös, cigarrtuggande amerikansk general som senare föredragits i populärkulturen.  Patton själv ansåg att Walker var en general av hans egen typ, en tough son of a bitch helt enkelt. Walker tog sig an problemet med självklarheten hos den fältgeneral han var. Han kommenderade sin favoritdivision till uppdraget att leda anfallet mot staden. Den 5: e infanteridivisionen, kallad Red Diamond efter deras divisionssymbol, var den enhet som Walker tjänstgjort i under första världskriget. Divisionen stod under generalmajor Stafford L. Irwin, handplockad av Patton och som följt med sedan Nordafrika, Det stora problemet som ställdes inför det amerikanska infanteriet var inte bara anfallsmålets komplexitet, utan också det att det måste penetreras med ett absolut minimum av eldunderstöd.  Divisionernas artilleri var hårt ransonerade på granater p.g.a. försörjningsläget och de var prioriterade för eventuella tyska motanfall. De amerikanska soldaterna förväntades anfalla ställningar i armerat betong med artilleriförberedelser bestående av sju granater per pjäs. Det usla vädret omöjliggjorde flygunderstöd i önskad volym. Detta var helt emot amerikansk doktrin, att strida utan fullvärdigt understöd. Det låg inte i vare sig Pattons, Walkers eller Irwins intresse att förblöda deras trupper i långa utnötningsstrider. Valmöjligheterna var dock mycket få, man måste slå Metz hårt, för att engagera Wehrmacht så mycket man förmådde.

Tyskarna å sin sida kunde inte nog prisa det andrum man nu fått i samband med vad de såg som irrationellt allierat beteende. Fältmarskalk Gerd von Rundstedt hade tagit befälet över OB West den 1 september, en åtgärd som definitivt stärkte moralen i den extremt hårt utsatta tyska armén. Han hade totalt 700 000 man till sitt förfogande, vilket var allt för få med tanke på uppgiften, men ändå inte allt för långt borta från önskat förhållande mellan defensiv och offensiv part i militär taktik, vilket är ¼. Därför var läget sådant i september 1944, samtidigt med Operation Market Garden, att tyskarnas militära närvaro kring Metz var förvånansvärt begränsat. Man hade så långt underlåtit att bemanna de gamla forten. Det ironiska var att om Patton haft de resurser han borde ha haft i det läget, hade Metz varit en betydligt enklare match. Nu, när amerikanarna med stor försiktighet började förbereda sitt infanterianfall, så lyckades general Otto von Knobelsdorff, chef för tyska första armén, att skrapa samman de förband han behövde för Metz, sammanlagt i stigande antal under tre månaders strider motsvarande fyra divisioner. Von Knobelsdorff var en ärrad, om än av kollegerna inte särskilt uppskattad, pansargeneral som erhållit Riddarkorset p.g.a. visat personligt mod som chef för 10. Armeekorps (general Christian Hansens 16. Armee) under försöken att frigöra Stalingrad vintern 1943. Till övergripande chef för garnisonen i Metz utsågs generallöjtnant Volrath Lübbe, vars 462: a Volksgrenadierdivision**** ingick i 13. SS Armeekorps under SS-Gruppenführer Hermann Priess, en otrevlig bekantskap för amerikanerna senare under Ardenneroffensiven. För tyskarna, i strategisk mening, utgjorde Metz inte enbart porten till Siegfriedlinjen, utan även till Rhen och Saarlandet och måste nu försvaras med alla till buds stående medel, enligt Hitler.

Otto von Knobelsdorff

Det var två mycket skilda infanteridoktriner som möttes och det var amerikanerna som tvingades dra det korta strået. I grunden var den tyska skyttegruppen bättre rustad för de rådande förhållandena vid Metz än den motsvarande amerikanska. Den amerikanska eldkraften vilade helt och hållet mot understöd i form av artilleri eller flyg. Deras totala överlägsenhet i kommunikation, där varje gruppchef var utrustad med en handhållen SCR-536, föregångaren till walkie-talkie, gjorde sådant eldunderstöd möjligt med stor precision. Tyskarnas motsvarande plutonbaserade kommunikation var i det avseendet mycket undermåligt, men dög för fasta försvarspositioner*****. Tysk kommunikation byggde vid den här tiden nästan helt på fälttelefoni, eftersom deras radiotrafik låg på AM-band och hade helt infiltrerats av de allierade. När nu amerikanerna led brist på artilleri p.g.a. ransonering och vädret stoppade flyget tvingades deras infanteri att gå i direkt klinch med tyskarna, ett mycket hårresande företag. Den tyska skyttegruppen var nämligen överlägsen den amerikanska i eldkraft, ett faktum som trots allt tjänat tyskarna väl under hela andra världskriget och som nu styrde mycket av deras defensiva taktik.

Den amerikanska skyttegruppen hade inför andra världskriget utrustats med det utmärkta halvautomatiska geväret M1 Garand, som gav soldaten möjligheten att i följd, utan mantelrörelse, avlossa magasinets åtta patroner. Förutom detta var varje grupp utrustad med en M1918 BAR automatgevär, en tung pjäs som slungade iväg sina 7.63X63mm kulor med avsevärd kraft. De var alldeles utmärkta i Stilla havets djungler mot japanerna, men vida underlägsna tyskarnas framstående kulsprutetaktik. Tyska skyttegrupper var utrustade med kulsprutor av typ MG 34/42. Kallade dödens lie av alla sina fiender, med en eldhastighet av 1 300 kulor per minut, var de antagligen det mest dödliga infanterivapen någonsin konstruerat. Detta vapen kompenserade fullständigt för tyskarnas äldre och långsammare Mausergevär. Amerikanernas standardkulsprutor, de tyngre och klumpigare M1919 Browning, var knutna gruppvis till infanterikompaniernas motsvarigheter till stabstroppar och sattes in vid behov, en kvarleva från betydligt äldre infanteridoktriner. Dessa spegelvända förhållanden mellan olika taktik gav tyskarna övertaget i strid och tvingade amerikanerna till extrema, snabba rörelser för att överkomma förhållandena. Kort uttryckt: Metz innebar ett veritabelt helvete för de amerikanska soldaterna******.

MG-42

462: a Volksgrenadierdivision var sammansatt av från början tre infanteriregementen, som senare bröts upp i s.k. Kampfgruppen. Garnisonen i Metz utgjordes huvudsakligen av Grenadier-Regiment 1215 och bestod till stora delar av elever ur diverse officersskolor, som Schule VI für Fahnenjunker der Infanterie och Nachrichten-Schule der SS, fördelade i tre skolbataljoner om vardera tre kompanier, tillsammans enbart 1 500 man. Dessa var underofficerare under officersträning och de leddes av sina tidigare instruktörer. Formeringen innebar att regementet var ett elitförband, som dessutom kunde sina fort utantill, då de fungerat som övningsobjekt. Under striderna kom det att omformas till en kampgrupp, klassiskt benämnd efter sina chefer först som Kampfgruppe Siegroth, efter generalmajor Joachim von Siegroth, chef för Schule VI Offiziersanwärter der Infanterie, en officer som själv började sin karriär under första världskriget som just underofficer. Därefter blev de Kampfgruppe Stössel, efter överste Arno Stössel von der Heyde, en överårig men mycket erfaren reservofficer. Regementets uppblandning med Waffen-SS spelade även det en viktig roll för försvarets karaktär. Senare skulle det visa sig att delar av det nästan förintade 17. SS-Panzergrenadier-Division Götz von Berlichingen deltagit i striderna om Festung Metz*******.

Fort Driant stod i centrum likt en vagel i ögat, med ett befintligt artilleri bestående av åtta 100mm och sex 150mm haubitspjäser. Den 7 september hade Walkers XX Corps försökt ta sig över Moselle vid staden Dormot och blivit motade tillbaka av artillerield från Driant och Jean d’Arc. XIX TAC, Tactical Air Command, Pattons blixtkrigare, inledde en bombkampanj mot i första hand Driant i mitten av månaden. Man använde företrädesvis attackplan av typen P-47 Thunderbolt, men även taktiskt bombflyg, B-26 Marauder, som släppte tyngre bomber. Dessa visade sig vara effektivast, men det fick man inte veta förrän efteråt. Piloterna till P-47: orna anade dock att deras bombningar inte bet på fortet och snart började man använda napalm istället, vilket var effektivare. Driant var en gigantisk anläggning som upptog 36 hektar land, med vidsträckta buffertzoner med minor och taggtråd, runt fem massiva och befästa kaserner i flera etager ovan och under jord. Fortet var konstruerat för 1 800 mans besättning. Krigsfångar berättade för amerikanerna att Driant hölls av blott 2-300 man, något som fick dem att tro att det var gamla gubbar och unga pojkar där inne. Ingen konstig slutsats i sig, då man lagt märke till att tyskarnas kvarlämnade stödjepunkter ofta hölls av andra, eller tredje rangens förband. Den 21 september inledde det amerikanska 11: e infanteriregementet ur 5: e divisionen, under överste Charles Yuill, anfallet mot Driant. General Irwin hade godkänt hans plan att endast sända en bataljon, hans andra, mot tyskarna.

Stafford L. Irwin

Försvaret av Feste Kronprinz sköttes av en halvbataljon kallad Lehrgang 3 Weiler, d.v.s. en skolenhet bestående av tre mindre kompanier infanteri, samt 150 tidigare kustartillerister, som skötte artilleribatteriet. Enheten skulle som mest uppgå till 500 man och organiserades i sin helhet, samt leddes av Hauptmann, d.v.s. kapten August Weiler, 30, en tidigare utbildningsinstruktör och stridsveteran av det allra yttersta infanterivirket Wehrmacht förfogade över. Tyskarna var väl försedda med ammunition och förnödenheter, eftersom man tidigare använt Metz och dess fort även som ett stort förrådsupplag. Det första anfallet över de leriga buffertzonerna söder om fortet. Det regnade, marken var ett moras och det amerikanska infanteriet hade att ta sig genom ridåer av taggtråd och minfält. När tyskarna öppnade eld med kulsprutorna från sina skyddade positioner, stoppades andra bataljonen ur 11: e regementet tvärt och drog sig tillbaka med svåra förluster. På avstånd grinade generalerna illa åt de iskalla rysningarna, minnen från första världskriget. Det här dög inte, infanteriet måste sparas. Man kallade fram pansar och ytterligare attackflyg. Unga, amerikanska skyttegruppchefer började nu bekämpa nästen för kulsprutor och prickskyttar med pansarartilleri och precisionsbombande attackflyg. Detta var möjligt genom deras överlägsenhet i kommunikation, att de på egen hand kunde dirigera den tunga elden.

Slaget om Fort Driant varade mellan den 27 september och den 12 oktober 1944, drygt två veckor av helvete. Det rymdes inom ramen för general Pattons s.k. koka-soppa-på-en-spik-taktik. Pattons huvudsakliga ansvar som arméchef under slaget om Metz var att tillse att hans båda kårer hade vad de behövde för att agera, ett strategiskt mål och alla de resurser man krävde för detta. När han inte kunde försörja sitt folk p.g.a. ransonering, utan hans överordnande, i första hand general Bradley, såg på underhållssituationen vid behov från en stund till en annan, så började han i detalj beskriva läget vid Metz som en successivt eskalerande offensiv i det lilla. General Irwins pansar fick tillskott av granater och attackflyg kunde kallas in oftare därför att Patton gav Bradley en målande bild av stridernas karaktär på gruppnivå. Detta beteende har i historien ofta beskrivits som den rabiate Patton, att han tappade huvudet. Han fick inte alltid igenom sina önskemål och då förbyttes argumenten till närmast förtvivlan. Patton besökte ofta, som alltid, sjukvårdsstationerna. Han älskade att omge sig med vad han ansåg vara tappra män, men han avskydde att se dem förblöda. Metz tog hårt på den känslige generalen, han gick allt oftare undan för att helt enkelt gråta.

M1918 BAR

Slaget om Fort Driant var det värsta vid Metz. Det utvecklades snabbt till en avancerad närstrid i en högst komplicerad miljö, där dynamit, försåtsminor och eldkastare användes flitigt. Soldater mötte varandra på vardera sidan av armerade betongväggar, man stred i handgemäng i tunnlarna, pistol och bajonett blev de viktigaste vapnen. Bit för bit rullade amerikanerna upp Driants underjordiska hemligheter, tills en svenskättlad menig soldat, Robert Holmlund, svårt sårad och under stor fara, pressade ner två s.k. Bangaloretorpeder – långa rör med TNT som kan sammanfogas vid behov – ner i ett friskluftsschakt och därmed allvarligt skadade huvudbunkern. När garnisonen kapitulerade den 12 oktober kunde endast 170 överlevande tyskar räknas in. 11th Infantry tog förluster på femtio procent, d.v.s. kring 1 500 man. Fort Driant hade inte bara varit det största och svåraste befästningen, det var också det bäst försvarade. Hauptmann Weiler, som dog 2007, frågade sig in i det sista varför man lät anfalla deras position med infanteri, när man kunnat tysta kanonerna med bombflyg och artilleri.

Nu inföll något i slaget om Metz som i historien kallats för The October Pause. Den tredje armén gjorde halt under andra halvan av oktober, man konsoliderade sina linjer, 5: e infanteridivisionen drogs tillbaka för omplåstring och general Eddys XII Corps tog tillfälligt över XX Corps operationsområde direkt söder om Driant. Striderna upphörde inte, istället utfördes mindre operationer där särskilt ny, oprövad trupp fick känna på verkligheten i grupps och plutons strid. XX Corps passade också på att skicka förband på fältmanövrer bland de erövrade forten väster om Moselle, medan dess 90: e infanteridivision tog gruvsamhället Maizieres-les-Metz, direkt norr om staden för att säkra vägen Metz-Thionville. Patton ledde samtidigt arbetet med den andra fasen av slaget om Metz, den stora övergången av Moselle, samt inringningen av staden. Planen gick under namnet Operation Madison.

SCR-536

Planen skulle underlättas av nya förhållanden på den tyska sidan. Den hårt ansatta Heeresgruppe G, under general Hermann Balck, i vilken den tyska första armén vid Metz ingick, tvingades vid det här laget att lämna ifrån sig Hasso von Manteuffels femte pansararmé. Oberkommando des Heeres, OKH, behövde denna sista ansenliga styrka på västfronten efter det att Hitler signalerat inledningen till kommande planer för västfronten. De ersättningstrupper som Balck erbjöds i utbyte innebar i princip att hela den sydliga fronten, nedanför den första armén, lämnades öppen. Detta innebar i sin tur att general Devers 6: e armégrupp kunde börja röra på sig igen, så den första franska och den sjunde amerikanska armén, med högerflanken mot Alperna, blev de enda avancerade allierade enheterna. Resten stod stilla, ett faktum som oftast förbises vid kritiken mot Patton, att den allierade fronten från Nordsjön i norr till franska Nancy i söder stod stilla under hela oktober 1944, mycket tack vare kostnaderna för Operation Market Garden.

Operation Madison igångsattes klockan 06:00 den 8 november. Vädret var värsta tänkbara med hällande regn, marken var vattensjuk, samtliga vattendrag svämmade över och helt nya dök upp där de inte skulle vara. General Eddy hade bett Patton om tillåtelse att fördröja attacken ett dygn, men via sin stab fått veta att arméchefens svar inneburit – framåt, eller kliv av din position. Detta var XII Corps huvudnummer, med sina två pansardivisioner, 4: e och 6: e, utgjorde de Pattons huvudsakliga mekaniserade styrka. Uppgiften var att i ostlig riktning, söder om Metz, köra rakt igenom den tyska första armén och krossa allt i sin väg. De inledande artilleribeskjutningarna tog tyskarna helt med överraskning, regnet innebar att amerikanernas förberedelser under natten helt dolts för dem. Övergången av floden Moselle gick förvånansvärt väl och man avancerade in utanför fästningsringen kring Metz. Snart mötte man på allt hårdare motstånd och regelrätta pansarstrider bröt ut i regnet. Amerikanerna nådde dock sina primärmål under den första dagen. Den 9 november gick XX Corps över floden nordost om Metz, vid Thionville. Kåren skulle göra en omfamnande rörelse runt befastningsringen och dess 5: e infanteridivision gick jämsides i söder med XII Corps. I norr gick 90: e divisionen över och mötte omedelbart mycket hårt motstånd. Under några timmar var brohuvudet i fara p.g.a. tyskt pansar, samt artilleri från forten. Stridsförhållandena var vedervärdiga, men man redde ut saken med ren kampvilja.

Heinrich Kittel

Veckan innan hade general von Knobelsdorffs hälsa kraftigt försämrats och hans ställföreträdare, general Kurt von Tippelskirch – egentligen första arméns stabschef – tog över kommandot under den inledande delen av Operation Madison. Till sitt förfogande hade han enbart ett sextiotal fungerande stridsvagnar och trots att amerikanerna inte kunde använda attackflyg, blev de helt manglade av amerikanernas pansar. Kvaliteten på besättningarna var inte tillräcklig. Vädret arbetade även emot tyskarna och man fick helt enkelt ge vika. Den 11 november meddelade general Balck att Metz skulle utrymma all väsentlig trupp och endast behålla garnisonsförbanden. Staden skulle låta sig inringas och som Festung Metz bli ännu ett bålverk för führern. General Lübbe fick sina lyckönskningar och adjö över en raspig telefonlinje. Dagen efter drabbades han av en stroke och måste föras ut ur staden. Ny garnisonschef blev generallöjtnant Heinrich Kittel, en hårdför stridsveteran, ansedd som en expert på strid i bebyggelse. Kittel hade inte ens 5 000 man till sitt förfogande. Det var inte längre en fråga om några stridserfarna underofficerare, eller hårdföra SS-förband, bara en salig blandning av hopskrapade enheter från Wehrmachts samtliga vapenslag, de som kunde offras. Första åtgärden för Kittel var att försöka dra ut 1 700 man ur forten för att stärka de rörliga enheterna. Det misslyckades nästan helt, soldaterna vägrade lämna den falska tryggheten bakom betongen. Den 19 november möttes 5: e och 90: e infanteridivisionerna ur amerikanska XX Corps öster om Metz. Cirkeln var sluten.

Under den andra hälften av november vägde till sist vågskålen i den allierade stridledningen över till den sydliga flankens fördel och ordningen började återställas. Samtidigt som man nu inledde upprensningsaktionerna av Metz fortsatte XII Corps avancemanget österut. Patton var tillbaka i täten, styrande över de nästkommande strategiska prioriteringarna bortom Operation Madison. Man gick rakt på Saar-landet, svepte undan allt motstånd vid den gamla Maginotlinjen, tills man vid mitten av december 1944 stod vid tyska Saarbrücken. I Metz såg den 5: e infanteridivisionen, The Red Diamond, det som sitt hedersuppdrag att rota ut tyskarna ur staden. Man reglade snabbt av de återstående forten, en del försvarade sig hårt och krävde mycket blodspillan för att kuva, andra gav sig utan knappt ett skott. Striden övergick snart till ren stadskrigsföring. Metz hade inte bombats i någon vidare utsträckning, staden hade heller inte evakuerats på civilbefolkning. Det blev aldrig de benhårda gatustrider man befarat, utan mera av försiktig upprensning bland civilbefolkning och enstaka nästen av kulsprutor och prickskyttar. General Kittel var heller inte den typ av officer som helt ignorerade de civila. Kittel kapitulerade till amerikanerna den 22 november. Det sista fästet, Fort Jeanne d’Arc, gav sig den 13 december.

Bangalores

Slaget om Metz försvårades av ett svagt underhållsläge, med ransonering av både bränsle och ammunition. Till detta kom det värsta vädret i mannaminne som förvandlade Lorraine till närmast rysk rasputitsa. Det tog tre månader att överkomma problemen, ett öde detta frontavsnitt delade med övriga allierade stridsscenarior. Tyskarna kunde utnyttja svårigheterna till sin fördel, vinna mycket tid under hösten 1944. Ändå var slaget om Metz och framför allt Operation Madison, med dess efterbörd, en stor framgång och seger för general Patton. Han ignorerade sina överordnades varningar under de första veckorna i december och utnyttjade läget för att avancera vidare. Pattons tredje armé krossade den första tyska armén och oskadliggjorde 150 000 tyska soldater. Han destabiliserade den tyska fronten så allvarligt att han snabbt och med minimal risk kunde reorganisera sina förband för nästa stora utmaning, som han anat skulle komma hela tiden – Unternehmen Wacht am Rhein, Battle of the Bulge, Ardenneroffensiven.


* Montgomery underskattade gravt tyskarnas styrka i Holland, den främsta orsaken till Market Gardens misslyckande. Även detta var ett hänsynstagande till det strategiska läget visavi Patton, fast i omvänd ordning. Tyskarna ämnade vila viktiga pansarförband i Holland inför det väntande angreppet mot Rhen av just Patton.

** VIII Corps fördes över till amerikanska första armén och hamnade i vägen för tyskarnas Ardenneroffensiv i december 1944. XV Corps gick till amerikanska sjunde armén i Devers 6: e armégrupp.

*** Walton Walker förde befälet över åttonde amerikanska armén under Koreakrigets inledning. Han avled i en trafikolycka under pågående strid i december 1950 och ersattes av general Matthew B. Ridgway. XX Corps kallades av tyskarna för Spökkåren, eftersom den rörde sig så snabbt.

**** Volksgrenadier var ett namn för nyuppsatta tyska infanteridivisioner fr.o.m. hösten 1944. Namnet skulle invagga soldaterna i nationalistiska tankegångar – volks = folk = folkarmé. Dessa divisioner var som regel alltid underbemannade och skall snarare betraktas som i bästa fall förstärkta brigader. De skall inte blandas ihop med begreppet Volkssturm, som var en nazistisk, mycket tragisk motsvarighet till hemvärn.

***** I relation till östfronten var detta förhållande helt till tyskarnas fördel. Röda arméns kommunikationer var än sämre och de hade allvarliga problem med att samverka infanteri med artilleri, pansar och flyg. Det var mycket dessa förhållanden som gjorde att tyskarna hela tiden kunde åsamka ryssarna återkommande bakslag på slagfälten, med förödande förluster som resultat för Röda armén.

****** I filmen Saving Private Ryan utför kapten Millers lilla, olycksaliga Rangergrupp ett skolexempel på ett amerikanskt anfall mot en tysk, fast kulspruteposition i Normandie. Det är snabba fötter som gäller, angreppet sker i flygande fart. Även understödet rör sig framåt i en omfamnande manöver under konstant beskjutning och bruk av handgranater, samtidigt som angreppsstyrkan går i direktkontakt från motsatta håll. På så sätt minimerar man den tyska kulsprutans dödlighet. Man får inte vara rädd för att gå i närstrid med fienden. Scenen var konstruerad av den skicklige militärkonstruktören Dale Dye.

Det amerikanska infanteriet moderniserades inte i detta avseende förrän till Vietnamkriget på 1960-talet. Då introducerades den utmärkta kulsprutan M60, som tillfördes varje skyttegrupp. Tillsammans med automatkarbinen M16 gav detta amerikanerna ett stort övertag gentemot vietnameserna i eldkraft.


******* Festung Metz innebar att överlevande kunde skaffa sig ett ärmband till sin uniform, märkt Metz i silvertråd mot svart bakgrund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar