torsdag 25 december 2014

Visselblåsaren

… poor Ralph Wigram died suddenly on New Year’s Eve in his wife’s arms. I thought him a grand fellow. A bright steady flame burning in a broken lamp, which guided us towards safety and honour.
                                                       Winston Churchill till sin hustru Clementine

He adored You and always said You where the greatest Englishman alive.
                                                        Ava Wigram till Churchill



Uppgifterna går isär, det kan ha varit den polio han diagnostiserats med kort dessförinnan, men troligtvis var det självmord, när Ralph Follet Wigram, en man utan bild, avled i sitt hem den 31 december 1936, endast 46 år gammal. Den sista tiden hade han plågats av stort tvivel och dragits med svårartad depression. Ansvaret vilade tungt på hans axlar. Ralph Wigram lämnade efter sig hustrun Ava (40) och sjuårige sonen Charles, som led av medfött handikapp, antingen Downs syndrom, Cerebral pares eller autism, en antagligen viktig faktor i det sammanhang som föranledde hans vånda. Winston Churchill nämnde särskilt Wigram i sitt stora verk i sex volymer om andra världskriget, för vilket han erhöll Nobelpriset i litteratur 1953. Där kallade han honom The Great Unsung Hero.

Ralph Wigram, en man av börd, Eton College och Oxford University, var diplomat till professionen, men hade i samband med giftermål och barnfödande tagit tjänst i London på utrikesdepartementet, där han 1934 blev chef för den Centraleuropeiska avdelningen. Hans chef i sin tur var den permanente statssekreteraren Sir Robert Vansittart, en vid sidan av påtagligen känd skribent, författare och poet, som odlade en på gränsen till hatfull aversion mot Tyskland och tyskar i allmänhet. Vansittart hade en uppenbar inverkan på Wigrams egna åsikter i ämnet, i synnerhet efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. Wigram kände väl till nazisternas natur och de skrämde honom. Han delade helt sin chefs uppfattning att den brittiska regeringen agerade farligt naivt och att parlamentet saknade nödvändig information för att utmana regeringen.

Chartwell House

Med nazisternas maktövertagande i Tyskland följde en markant aggressivitet i relationen med omvärlden. Tyskland, som fortfarande levde under de avtal som undertecknats i Versailles efter första världskriget, var inte längre med om spelreglerna. Samtidigt formades nationen i svårartad diktatorisk riktning med övergrepp mot minoriteter och ökad militarism. De forna segrarstaterna från första världskriget ignorerade och bortförklarade de flagranta brotten mot Versaillesfördraget som Nazityskland nu genomförde. Detta var den s.k. eftergiftspolitiken, en policy som gick som ett spöke genom Västeuropa, där man försökte blidka Hitler i skuggan av det fascistiska Italien och det kommunistiska Sovjetunionen i syfte att bevara freden. Eftergifterna var tvärpolitiska, de drabbade från vänster till höger och blandades upp med ovilja till högre försvarskostnader, d.v.s. högre offentlig konsumtion, samt pacifism. Utrikespolitiskt var den ökade rustningen i Tyskland det största problemet. Det brittiska utrikesdepartementet hade tillgång till välgrundad statistik över tysk rustning, men Sir Robert Vansittart kunde se hur regeringen medvetet undertryckte dessa uppgifter med hemlighetsstämpeln.

Vad göra? De hemliga rapporterna om tysk upprustning befann sig under Wigrams avdelning och någonstans på vägen beslutade han sig för, tvärt emot sin natur, att försöka lätta på förlåten och plocka ut valda delar för överseende av tredje part. Detta var givetvis direkt olagligt, men allt tyder på att han agerade med Vansittart vetande. Historien förtäljer dock inte om detta skedde genom ett ensidigt offer från Wigrams sida, d.v.s. han ville skona sin chef, eller om Vansittart helt enkelt inte ville ta i den praktiska delen av ett lagbrott. Nästa problem var till vem Wigram skulle läcka uppgifterna. Pressen var det inte att tala om, det var allt för farligt. Det naturliga var att gå till en enskild parlamentsledamot. Varken Wigram eller Vansittart hade egna sådana känningar. Faktiskt, Vansittarts renome bland de parlamentsledamöter han kände var inte det bästa, åtminstone inte rörande Tyskland. Dessa båda män var nu inte de enda som närde liknande åsikter i statsförvaltningen. Exakt hur det gick till när Wigram kom i kontakt med Desmond Morton, ledamot av Committee of Imperial Defence, är okänt. Det kan ha varit Morton som sökt upp Wigram, kanske efter påstötningar från Vansittart.


Desmond Morton var pensionerad major vid armén, svårt sårad vid Arras 1917 och hade fortfarande kvar kulan i hjärttrakten. Efter första världskriget hade han knutits till underrättelsetjänsten och utrikesdepartementet. Morton hade bl.a. varit inblandad i Storbritanniens antibolsjevikiska militära åtaganden under det ryska inbördeskriget.  Committee of Imperial Defence var en tung instans under regeringen, som sysslade med skapandet av försvarspolicys för brittiska imperiet. Morton hade en nära vän, en war buddy, hans f.d. bataljonschef vid Royal Scots Fusilliers, i vars hem han rörde sig fritt och vars namn skrämde Vansittart, den konservative parlamentsledamoten från Epping, Winston Churchill.

Winston Churchill befann sig fortfarande i inledningen av vad han kom att kalla the wilderness years. Han var praktiskt taget utskåpad ur parlamentet efter år av stridigheter inom det egna partiet. Hans privatekonomi hade tagit mycket stryk i samband med börskraschen 1929 och eftersom parlamentsledamöter vid den här tiden inte uppbar något arvode, så tvingades han skriva och hålla föreläsningar världen över. Många ansåg att hans fantastiska karriär var slut och i stunder av egna bryderier trodde han nog det själv även, något fullständigt otänkbart för honom. Han föll ner i depression, sa sig jagas av svarta hundar – black dogs. Spiken i kistan för honom hade varit socialisten Ramsay McDonalds vägran att plocka upp honom i hans nationella samlingsregering som bildades 1931, som ett resultat av den ekonomiska depressionen, och som skulle styra landet fram till 1935. Att Churchill ställts utanför, som tidigare finansminister under Stanley Baldwins konservativa regering, var en tydlig markering, även från det egna partiet. Sedan var det detta med Indias Home Rule.

Robert Vansittart

Indiens självstyre var en fråga som debatterats hårt i det brittiska parlamentet efter första världskrigets stora internationella omruskning av de stora imperierna. Detta var en fråga vars tid hade kommit, men inte enligt Winston Churchill. Han argumenterade starkt emot och hade sina allierade, men han talade emot en växande ström. Han lät frågan definiera hans existensberättigande i parlamentet. Churchill var redan från början en kontroversiell figur, hans byte av partitillhörighet, från konservativ till liberal, sedan tillbaka igen, svärtade hans renome. Han var en hänsynslös politiker, som drev sina hjärtefrågor bortom alla lojalitetsförklaringar. Sina allierade tog han från alla politiska håll, något som skrämde många. I frågan om Indiens självstyre hade Churchill fått händerna på dokument som bevisade att regeringen McDonald utsatts för påverkan från lobbygrupper, särskilt bland brittiskt jordbruk, i synnerhet bomullsindustrin. Det intressanta i detta var att bomullsindustrin stod på Churchills sida i huvudargumentet, man var helt enkelt rädd för dumpade bomullspriser på världsmarknaden om Indien blev självständigt. Trots detta använde Churchill intriganta uppgifter om middagar och gåvor till regeringstjänstemän från bomullslobbyn för sitt eget behov av att få rätt – regeringen var korrupt i denna fråga.

Det höll på att leda till regeringskris och avsked för utrikesministern för Indien, Sir Samuel Hoare. McDonald svarade genom att trycka ner Churchills solklara uppgifter i den undersökningskommitté hans själv styrde över. Den ende allierade Churchill hade var partikamraten till McDonald, Clement Attlee, som plågade stämningen i kommittén med att snarare understryka Churchills poäng – korruption. Churchill förlorade och fick springa gatlopp i parlamentet. Hans illojalitet och sluggermetoder var viktigare än sakfrågan, ett typiskt resultat i dessa situationer. Attlee satt tyst på sin sida och besåg skådespelet, med litet, eller inget stöd från Labour. Han skulle senare ta över partiledarskapet efter den hopplöse McDonald. Stormen kring Indienfrågan, som gick som följetong i pressen, innebar två saker för Churchill i denna berättelse: Han visade sin stoiska envishet och stridbarhet i ensamt majestät. Hans påföljande depression oroade major Morton, som önskade pigga upp sin vän – och vad bättre kunde lyfta Churchills moral än en ny, het fråga att driva i parlamentet.

Desmond Morton
Morton kom med de första uppgifterna från Wigram till Churchill. De hade plockats ut ur arkiven under stort hemlighetsmakeri av Wigram bakom ryggen på hans egen personal. De återlämnades av Churchills unge later ego i parlamentet, den rödhårige, konservative irländaren Brendan Bracken. Churchill ville dock se sina uppgiftslämnare i ögonen, så snart besökte Wigram honom personligen på Chartwell House. De blev vänner och makarna Churchill besökte också Wigram i dennes hem i London. Hustrun Ava blev nära involverad i konspirationen, som moraliskt stöd till sin man. Vansittar skall ha uttryckligen varnat Wigram för att slå sig ihop med Churchill, att parlamentsledamoten från Epping inte visste vad lojalitet betydde. Churchill lämnade aldrig ut sin uppgiftslämnares namn, men det blev uppenbart att han fick hemliga handlingar tillsända, då han med början på hösten 1934 inledde sitt nya korståg mot regeringen, som han helt saknade respekt för.

Det var med viss tillförsikt parlamentet tog emot Churchill. Eftergiftspolitiken var en betydligt öppnare fråga än Indien, den gick vidare över partigränserna och många tyckte, oavsett sakfrågan, att det härligt att se Churchill på krigsstigen igen. Det hade ett stort underhållningsvärde, Churchills inlägg var alltid välformulerade, kryddade med satir och humor. De handlade till största delen om Tysklands ökade produktion av stridsflyg, något som uppenbart skedde i hemlighet. Dessutom nämnde han regeringens svaga respons på detta hot, bristen på initiativ och den oreda som rådde inom brittisk flygindustri. Det här var en infekterad fråga i Storbritannien, som själva höll på med ett avgörande paradigmskifte inom Royal Air Force, med nya, nödvändiga anslagsbehov – eller inte – i försvarsutskottet. Parlamentsledamöter som var motståndare till eftergiftspolitiken kunde nu med passion ropa: Hear, hear! Churchill plågade först premiärminister McDonald och när hans indirekta frågeställningar om regeringens blinda fläck rörande nazisternas rustning blev uppenbara, ställde allt fler ledamöter sig upp och vrålade: Answer, answer, answer! Det fanns inga bra svar och under tystnad satt Clement Attlee på sin sida och flinade.

Stanley Baldwin

Saken blev betydligt mer infekterad då Stanley Baldwin återvände med en konservativ ministär 1935. Nu var det åter en inter-konservativ fanflykt från Churchills sida, plus att Attlee kunde väcka nya anti-konservativa krafter från vänster i eftergiftsfrågan. Även liberalerna vaknade. Samtidigt började nu regeringen att på allvar söka källan till Churchills skickliga och väl underbyggda argumentering. Wigram fick se sin tillgång till handlingar sina, arkiven stängdes successivt för honom. Vansittar drog sig tillbaka. Det blev uppenbart att regeringen visste vad som var i görningen när en av Baldwins närmaste män i parlamentet, ordförande för handelsutskottet, Walter Runciman, besökte Ava Wigram på dagtid, när hennes man var på jobbet, en uppgift som är styrkt via brevkonversation mellan honom och premiärministern. Runciman meddelade indirekt att hon måste påverka sin man att sluta med det han höll på med. Han skall även ha hotat med att familjen Wigram kunde finna sig förflyttade till utlandet där deras privilegier rörande deras handikappade son kunde äventyras. Ava bad den höge personen att fara och flyga.

Wigram plågades svårt av sitt samvete. Han såg sig själv som en förrädare. Det hjälpte knappast att både hans hustru och Churchill manade honom att inte ta det så. Det han gjorde var moraliskt riktigt och regeringen skulle aldrig våga agera på sina hot, det skulle minsann Churchill bli man för. Saken blev värre efter Nazitysklands olagliga återannektering av Rhenlandet i mars 1936. Det är antagligen möjligt att Wigrams personliga våndor förstärktes än mer av att han drabbades av polio. Churchills egen position har debatterats, men han gick fri. Som s.k. Privy Counsellor, d.v.s. en konsult till kungahuset, en position han åtnjutit en längre tid, men sällan använts till, så erhöll han immunitet i frågor om visselblåsande uppgiftslämnare. Han hade rätt att ta del av hemliga uppgifter, oavsett var de kom från, för självaste stadschefens, konungens skull.

Till Wigrams begravning i Sussex kom få representanter från utrikesdepartemnetet. Förutom den närmaste familjen var det Churchill och hans folk från parlamentet och statsförvaltningen som gjorde ceremonin till sin ära.

Mr. & Mrs. Anderson

Ralph Wigrams uppgifter ledde först och främst till att Churchill aktivt kunde medverka till att RAF fick finansiella medel att modernisera och bygga ut både sin jakt- och bombkapacitet, en åtgärd helt avgörande för nationens överlevnad i krigets inledning. De ledde också till att eftergiftspolitiken tappade fart innan kriget startade, vilket innebar att ytterligare förberedelser kunde göras. Wigram fick endast upprättelse av Churchill. Hans åtgärder blev kända för allmänheten i samband med Churchills levnadstecknare, historikern Sir Martin Gilbert, vars böcker och senare dramatiserade TV-serie, Winston Churchill: The Wilderness Years (1981), avslöjade förfarandet.


Hans hustru, Ava, blev en nära vän till Churchill. Hon reste kort före krigets inledning till Tyskland, officiellt för rekreation, men under sitt flicknamn, Ms. Bodley. Med tanke på den ymniga brevkonversationen mellan dem och karaktären på denna – mellan raderna – så finns det fog för att misstänka att hon bl.a. reste för Churchills räkning. Hon gifte om sig 1941 med Sir John Anderson, en av Churchills närmaste män under kriget. Hon avled 1974.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar