torsdag 18 december 2014

Stulen heder


Den här bloggen driver bland annat den väl underbyggda tesen att general George S. Patton Jr. var ett militärt geni och att hans minne allvarligt misshandlats genom efterkrigshistorien. Just den här texten har till sin uppgift att förklara tillvägagångssättet och motiven bakom den gamle generalens stulna heder.

Pattons betydelse för de västallierades framgångar under andra världskriget var helt avgörande. Han genomförde den första amerikanska invasionen från Atlantkusten i Marocko 1942. Han byggde därefter upp den sjunde amerikanska armén och styrde upp striderna i Nordafrika till den slutliga segern där. Med sin armé landsteg han 1943 på Sicilien, där hans snabba agerande innebar en snar seger över Axelmakterna och Italiens sorti från arenan. Patton gjorde den tredje amerikanska armén till ett formidabelt vapen och i ledningen för denna bröt han ut de allierade ur Normandie 1944. På en månad hade han stött bort tyskarna ur Frankrike. Han räddade amerikanernas ansikte vid Ardennerna genom blixtsnabbt och resolut manövrerande. Tyskarna fruktade Patton mer än någon annan general på den andra sidan och likt en hand av stål grep han halva Nazityskland.


Patton var vikt för sin uppgift redan innan USA blev en stridande part i kriget, En kampanj för att rädda världen skulle inte låta sig göras utan honom. Han var egentligen pensionsmässig, men hölls kvar i tjänst av krafter som visste bättre. Pattons osvikliga excellens inom mekanisk krigsföring var absolut, baserad på grundkunskaper knappt någon annan general besatte vid denna tid. Han var den ende pansargeneralen på arméchefsnivå som de allierade hade och han spöade tyskarna på deras egen planhalva - blixtkriget. Trots detta svärtades hans arv, inte enbart utifrån ren illvilja från vissa parter, utan framför allt av den tidsanda som infann sig efter kriget. Historien om Pattons förlorade heder är också berättelsen om militärhistoriens evolution under förra seklets andra hälft.

Han avled den 21 december 1945, i sviterna efter en tragisk trafikolycka i södra Tyskland några dagar tidigare. Det var den första komplikationen för Pattons bevarade heder. Om han överlevt andra världskriget, han var endast 60 år gammal och vid förhållandevis god fysisk hälsa vid tiden för olyckan, hade han kunnat försvara sig. Det hade varit ett rätt enkelt företag, då han var ytterst talför, med betydande charm och åtnjöt mycket popularitet bland allmänheten. En general av Pattons kaliber var en betydande person av sin tid – den andra komplikationen. Politiskt gick det inte att värja sig för honom. Han sökte visserligen inte en politisk plattform, men politiken närmade sig honom istället. Han drogs antagligen med dyslexi, för han skrev som en kratta även om han var fullt kapabel att med oanad passion skapa spännande poesi. Den tredje komplikationen, Pattons enda efterlämnade litterära verk, War As I Knew It, gavs ut av hans hustru, Beatrice, och är ett hårt redigerat hopkok av hans minnesanteckningar från kriget. Boken väckte nästan ingen uppmärksamhet när den kom ut 1947.

Den unge general McArthur

Patton var kontroversiell och han hade fiender, mäktiga fiender. Hans i sammanhanget viktigaste vänner, hans chefer, Dwight D. Eisenhower och framför allt George C. Marshall, sökte båda med stor framgång politiska karriärer efter kriget. Eisenhower blev USA: s 34: e president, medan Marshall var både försvars- och utrikesminister i olika omgångar. Ingen av dem hade tid, eller för avsikt att kommentera sin avlidne kollegas minne. Han lämnades i sticket under lång tid. Pattons fiender var, när det begav sig, män vars karriärer kom att få mer betydelse. Viktigast ur ett militärhistoriskt perspektiv var general Omar N. Bradley, Pattons direkta chef under krigets viktigaste skeenden. Bradley blev Army Chief of Staff i Pentagon, efter Marshall, amerikanska arméns tyngsta post, i vilken han huserade in på 1950-talet.

Han lämnade offer efter sig, svårt stukade egon som inte hållit för hans högt ställda krav eller vassa tunga. Vid sidan av Bradley, som blivit oförättad på Sicilien 1943, när han utifrån oerfarenhet inte höll jämna steg med sin dåvarande chef – Patton – fanns där t.ex. general Courtney Hodges, chef för första amerikanska armén, som tog mycket stryk vid fiaskot i Ardennerna – tillsammans med Bradley. Strax dessförinnan hade Patton tvingats entlediga general John S. Woods, chef för 4: e pansardivisionen, Pattons garde och ett av få tillfällen då han avskedat en underställd general. Dessa män kom att skriva desto fler texter, samt medverka i andras litteratur och inte minst tv-program när den tiden var mogen. De rättfärdigade sin egen historia på bekostnad på den döde generalens heder. En än mäktigare fiende var president Harry S. Truman, en närmast asket till man som avskydde pompösa personligheter som Patton. Med presidenten kom också en påkallad rädsla för Pattons politiska betydelse. Likheten med ett annat, verkligt exempel är därmed påfallande.

Omar N. Bradley

Amerikansk militärhistoria från andra världskriget inrymmer två stora primadonnor, av nödvändighet åtskilda från varandra av ett helt jordklot. Förutom Patton fanns där general Douglas McArthur, Stilla havets osvurne konung*. Det går inte att sammanfatta McArthur i ett blogginlägg, för det är hans liv allt för omfattande. General vid trettio, en slagfältsbefordran dessutom, militärguvernör på Filippinerna, USA: s viktigaste militära position utanför den egna nationen, femstjärnig general vid andra världskrigets slut. McArthurs största gärning var antagligen hans roll som ockupationsguvernör över Japan, en funktion väl värd att minnas i hänseende till den nationens enorma framgångar därefter. Hans ego var minst lika stort som Pattons, han ådrog sig också president Trumans vrede, men i ett betydligt större sammanhang** och där slutar också likheterna med Patton.

All militärhistorisk litteratur om Patton fokuserar på officeren och generalen Patton i stridens hetta. Slagfältet var hans arena och man glömmer därför bort att han därutöver faktiskt var en ganska medioker karriärist. Till skillnad från McArthur rörde sig Patton sällan i Washington. Istället satsade han på att genom skolning och praktiskt ledarskap bli USA: s mest utbildade general när han väl fick sin första stjärna på axelklaffen vid förvånansvärt hög ålder***. Patton var en stridsgeneral som lika gärna kunde ha lett en pluton – hans eget uttryck. De som kände honom, framför allt general Marshall, förstod detta och agerade följdaktige när han valde ut sitt team för seger i Europa. Patton valde pansarvapnet efter första världskriget, länge en återvändsgränd i den amerikanska armén. Eisenhower vurmade också för mekaniserade förband. Tillsammans med sin vän Patton stod han gärna i skjortärmarna och plockade isär stridsvagnar från hela världen i deras minsta beståndsdelar, av ren nyfikenhet, men han såg alltid till att snart återvända till Washington igen. Den kanske viktigaste åtgärden general Marshall utförde som chef för USA: s armé var att underhålla Pattons karriär.

Truman och Patton

McArthurs ambitioner gick långt bortom militärlivet, medan Pattons enda önskan var att leda soldater i strid. Patton avskydde sin efterkrigsroll som militärguvernör över Bayern. Han älskade kriget, tidigt i sin karriär hade han blivit beroende av stridens berusande adrenalinkick och han sökte aktivt återfinna den under resten av sitt liv. McArthur lobbade kraftigt i Washington under 1930-talet, blev en nära, om än kontroversiell allierad till president Roosevelt. Efter Koreakriget tjugo år senare sökte han politiskt engagemang hos republikanerna, utan framgång. Däremot blev McArthur en galjonsfigur för den amerikanska högern, något som kom att skrubba av sig även på den opolitiske Patton. Den politiska högern använder än idag Patton som ett symboliskt argument, vilket är ohederligt eftersom mer talar för att generalen sällan ens röstade i allmänna val. Han ansåg att politik inte var hans sak, däremot var det hans uppgift att som militär fullfölja politikens vilja.

Den svidande kritik Patton fick utstå under kriget, både den interna professionella, framför allt från Bradley och Eisenhower, men också via pressen, hade politiska förtecken. Patton hade, p.g.a. sin lösmynthet i offentliga sammanhang, en osviklig förmåga att träffa mitt i Roosevelt-administrationens säkerhetspolitiska kärnfråga, relationen till den stora allierade, det kommunistiska Sovjetunionen. Roosevelt hade en förlåtande och mycket naiv uppfattning om Stalin, Pattons frikostighet med sin antikommunism var en nagel i ögat på Washington och pressen på Eisenhower var hård. Ryssarna svarade också negativt gentemot amerikanernas underliggande kritik mot deras politiska system och använde Patton som ett tydligt exempel. Detta medförde att mycket av den amerikanska pressens fokus hamnade på honom. Vid ett tillfälle hade man placerat ett hakkors under sulan på en karikatyrteckning av honom, där han dessutom sparkade på sina soldater. Det tog honom mycket hårt. Detta ligger i sin tur till grund för de oproportionerligt uppblåsta fadäserna i hans ledarskap under kriget – örfilsincidenterna på Sicilien och försöket att befria styvsonen i Tyskland. Det fanns andra generaler som kom undan med betydligt värre saker. 

Karl Malden som Bradley
Hyllningskören efter andra världskrigets segrar förbyttes snart i en mera kritisk hållning till den fria världens framgång under konflikten. Detta var essensen i den postmoderna filosofin, där sanning saknas, där det ena eller det andra varken är riktigt eller fel. Detta blev en grogrund för kommunismens framfart i världen, med nazismen som täckmantel kunde man föra fram kommunismens brott mot mänskligheten som en polerad gåva till densamma. I ett sådant kulturklimat sargades Pattons heder. Föraktet mot general McArthur, det p.g.a. postmodernismen så obegripliga kalla kriget, det moraliska försvaret av den andra sidan med svepskäl och direkta lögner, förpassade Patton till avskrädeshögen. Fram till 1980-talet gjordes det mycket för att underminera honom. Att armén lät döpa sin standardstridsvagn under Korea- och Vietnamkrigen – M46-M60 – till just Patton, innebar enbart en bekräftelse på hans ogina position i historien.

Filmen Patton, från 1970, i regi av Franklin J. Schaffner, manus av Francis Ford Coppola, producerades i den tidsandan. Den huvudsaklige tekniske rådgivaren general Bradley, Pattons påstådde vän. Diskret gestaltad i en biroll, av en mild och human Karl Malden, fick Bradley alla möjligheter att framställa sig själv i en för tiden positiv dager, ett liberalt offer för Pattons inneboende demoner. Media försökte även fästa detta motiv på George C. Scotts vägran att motta sin Oscar för bästa manliga huvudroll som Patton. Scott var en konservativ man som svarade illa på hur Hollywood svängde politiskt under 1960-talet. Detta var andra gången i hans karriär som han vägrat att ta emot en nominering från dem han inte längre respekterade. Scott satte heder i sitt porträtt av Patton. Hans Oscarstatyett, som skickades hem till honom, finns idag att beskåda på General George S. Patton Memorial Museum, Chiriaco Summit, Kalifornien, skänkt av familjen Scott.

Patton erhåller sin tredje stjärna av Eisenhower i Nordafrika

1974 avslöjade förre underrättelseofficeren vid RAF, F. W. Wintherbotham, de allierades förmåga att förstå den tyska kryptomaskinen Enigma i sin bok The Ultra Secret: the Inside Story of Operation Ultra, Bletchley Park and Enigma. Nyheten innebar att militärhistorien tvingades göra ett lappkast, då hela de strategiska förutsättningarna för kriget i Europa måste omvärderas. Beslut som fattats under kriget och som tidigare betraktats som skickliga eller tursamma, föll nu i en helt annan dager. Slaget om Atlanten, slaget om Storbritannien, dessa ödesmättade ögonblick i början av kriget fick en annan innebörd. Hur var det egentligen med flygmarskalken Sir Hugh Dowding, chef för Fighter CommandRAF, när Luftwaffe låg på som värst under The Blitz? Den lille mannen med det strikta utseendet brukade diskret anlända till RAF: s ledningscentral i Bentley Priory vid nästan samtliga anfall. Personalen nere på golvet kunde se hans officershatt sticka upp bakom fönsterrutan längst upp under taket. Han följde luftstridernas utveckling med stort intresse. Ibland, dock ytterst sällan, grep han sin telefon och rättade en position, ett beslut. Vid varje tillfälle gick striden till det bättre, det var kloka beslut han fattade. Sir Hughes stab trodde han var ett synskt geni, en man som kunde se runt hörn. De visste inte att han kände till tyskarnas tidscheman och rörelser rätt väl tack vare Enigma, men p.g.a. sekretessen kunde han inte ingripa, utom ibland då det blev för mycket för honom.

När brittiska staten väl släppte på förlåten under 1980-talet förstod man hur enastående hemligt allt hållits, att enbart några få individer haft tillgång till Enigma, allt för att invagga tyskarna i falsk säkerhet. Denna uppdagelse innebar början till slutet för Pattons kräftgång i de historiska annalerna. Patton, visade det sig, var den ende officeren på arméchefsnivå, en de facto överste med generalslöjtnants grad, som erhöll information från Enigma. Det hade skett enligt krav från Marshall och Eisenhower. Helt klart önskade de få Pattons input i ärendet. Döm om deras förvirring då deras vän i huvudsak avfärdade Enigma. Underrättelser var givetvis bra, menade han, men från hans bord handlade det också om att agera på dessa och i det avseendet litade han inte på sina närmaste chefer. Patton tog det inledande fiaskot vid Ardennerna som intäkt för sin teori. Enigma hade inte varnat de allierade för tyskarnas motdrag, istället hade Patton förekommit dem alla genom klassisk underrättelseinhämtning. Patton lade ihop faktorerna, att tyskarna alltid skulle komma att försöka slå tillbaka, att uppenbarligen hade OKH, det tyska arméhögkvarteret, inte för avsikt att ersätta de förband han just förstört framför sig, att man kraftsamlade under tystnad norr om hans positioner, vid Ardennerna – varför? Han varnade sina chefer redan på sensommaren 1944 för en trend han tyckte sig se, till ingen nytta.

"Through glass darkly ..."

Under de senaste decennierna har en förflyttning skett inom framför allt amerikansk militärhistorik mot en mera realistisk återberättning av vad som hänt. De rent ideologiska hänsynstagandena har minskat och Patton har vunnit på denna trend. Att idag påstå att han var ett militärt geni, om än i en komplex och ofta pompös kropp, är inte så kontroversiellt, åtminstone inte i den engelskspråkiga världen.

Länkar


















* Som presidentkandidat 1952 fick Dwight Eisenhower frågan om han kände den tidigare kollegan McArthur, som aktivt stött dennes republikanske motståndare i primärvalen, senator Robert A. Taft. Eisenhower, som tjänstgjort under McArthur på Filippinerna innan kriget, svarade: ”Kände honom? Jag studerade drama under McArthur i fem år”:

** När Kina ingrep i Koreakriget i slutet av 1950, efter det att Förenta Nationernas styrkor, under McArthur, trängt tillbaka de aggressiva nordkoreanerna hela vägen upp till den kinesiska gränsen, greps man av panik. En miljon kineser lät sig inte stoppas i första taget. McArthur begärde att få tillgång till kärnvapen för att slå ut inte bara Kinas förmåga att fortsätta kriget, utan även Sovjetunionens, den kommunistiska allierade i norr. President Truman, skrämd av Hiroshima och Nagasaki, nekade och gav McArthur sparken på blankt papper. Händelsen hade föregåtts av hårda interna motsättningar mellan de båda männen, som inte alls uppskattade varandra. Själva sakfrågan, bruket av kärnvapen, var dock mest ett Clausewitziskt påpekande från McArthur, där han pekade på vad som faktiskt skulle krävas för att besegra kommunismen som helhet, vilket han uppfattade att hans uppgift var såsom kriget nu utvecklade sig. Truman uppskattade inte den lektionen.


*** Patton hade blivit överste 1938. Han erhöll sin krigskommission som brigadgeneral 1940, men fick inte samma grad i faktisk kommission förrän den 16 augusti 1944, vid 59 års ålder, då var hans krigskommission generallöjtnant. Han erhöll sin fjärde stjärna som general, d.v.s. arméchefs grad, då även i faktisk kommission, den 15 april 1945. Det var inte mer än rättvist.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar