lördag 20 december 2014

Revolutionen efter Kirkholm 1605


Utmed floden Daugava, ungefär två och en halv mil öster om Riga, ligger staden Salaspils. Namnet på platsen är urgammalt, det är ett av de äldsta dokumenterade boställena i Lettland, och kommer av orden salas, som betyder holme, samt pils, som betyder slott, eller stad. Således är stadens namn en lettisk version av den teutoniska korsriddarorderns benämning på sin medeltida befästning på platsen, KirchholmKyrkholmen. I gamla svenska arkiv är den nämnd som Kirkholm, en plats man helst velat glömma.

Den 27 september 1605 utspelades här ett förödande fältslag för de svenske. 3 500 polska ryttare nergjorde fullständigt 11 000 svenskar, endast ett par tusen kom undan med blotta förskräckelsen. Kung Karl IX blev huggen i huvudet och fick hästen skjuten under sig. Slaget vid Kirkholm var en av militärhistoriens största förluster, den andra i svensk lärdom, dessutom svårare än Poltava hundra år senare, 1709. Det har glömts bort i historien. Sådana ting vill man inte älta. Slaget vid Kirkholm kom dock att innebära en revolution i den svenska armén. Det polska rytteriet, det bästa i världen vid den tiden, gjorde stort intryck på svenskarna. Lärdomen skulle komma att få avgörande betydelse för Sveriges agerande som militärnation under det resterande 1600-talet.


Detta var det s.k. andra polska kriget 1600-1629, som i sluttampen innebar en svensk framgång. Det kom som en följd på avsättningskriget mot Sigismund 1598-1600. Hertig Karl, då arvsfurste av Sverige, hade utmanövrerat den laglige kungen, Sigismund av Polen – Zygmunt III Waza – som var son till förutvarande svenske konungen, Johan III, Karls egen bror, söner till Gustav Vasa. Sigismund kunde givetvis inte finns sig i detta, men han hade svårigheter att få fäste i Sverige, katolik som han var, liksom residerande i dubbelmonarkin Polen-Litauen. Polen var ett valkungadöme och den s.k. polska riksdagen styrde med honom, vilket gjorde det politiskt svårt att agera gentemot ett Sverige han vurmade för som sitt arvsrike, men som knappast alla polacker accepterade. Militärt hade han dessutom svårt att hävda sig med den svaga polska flottan.

Det andra polska kriget kom att utspela sig i Baltikum därför att här kunde Sigismund agera mera egenmäktigt genom det litauiska storfurteskapets – Zigmantas Vasas – försorg. Lettland, dåvarande Livland, kom att bli den huvudsakliga platsen för bataljer, med det då svenska Estland som svenskt uppmarschområde. Det var en svår balansgång för Karl, som krönts till konung året innan, 1604. Han agerade utifrån stöd från majoriteten svenskar, bönder, borgare och kyrkan. Han hade inrikespolitiskt utövat tyranniskt våld mot adeln och mot finnarna, som ifrågasatte legitimiteten i hans handlande. Många hade fått sätta livet till. Karls förutsättningar för kriget byggde helt på att ärkefienderna Ryssland och Danmark höll sig i schack, vilket inte alls var självklart. Internationellt hade ännu ingen erkänt honom som svensk regent.

Karl IX

Inledningsvis i kriget hade svenskarna varit framgångsrika, vilket berodde på att Sigismund hade svårt att dels värva trupper, huvudsakligen legosoldater, dels att föra dem norrut mot Livland. Åter igen var det den polska riksdagen som ställde till det för honom. Därför hade karl kunnat agera med förhållandevis små, utskrivna styrkor. Han hade därigenom kunnat förskansa sig flera livländska städer och man nosade allvarligt på Riga. En trend som däremot visat sig allt starkare för de svenska befälhavarna var det polska rytteriets överlägsenhet på de uppkomna slagfälten. Redan under vinterfälttåget mot Livland 1600-1601 hade 3 000 svenskar, under ledning av general Hans Blank, besegrats utanför Riga av 700 ryttare under den balttyske officeren Jürgen von Farensbach och polacken Wojciech Dembinski. Till Karls stora förtret kunde han inte föra kriget till ett avgörande. Livland förhöll sig utanför hans grepp tack vare de fåtaliga, men skickliga polska förbanden.

Ändå vågade han en landsättning i Livland på sensommaren 1605, med den största sammanhållna svenska hären under hela kampanjen så långt. Det rörde sig om närmare 11 000 man, 8 400 infanteri, 2 500 kavalleri och 11 kanoner, direkt från Sverige. Karl marscherade mot Kirkholm, som förutom Riga, hade den viktigaste övergången av floden Düna – Daugava. Där mötte den ärrade polsk-litauiske fältherren Jan Karol Chodkiewicz med 2 600 ryttare, 1 000 man infanteri och blott 5 kanoner. Chodkiewicz, som snart skulle bli en betydande statsman i Litauen, hade som härledare slagits med framgång mot allt som ställts emot honom under ett krigarliv, ryssar, kosacker och turkar. Nu var det svenskarnas tur. Hästarna frustade i morgontimman.

De bevingade husarerna

Polskt kavalleri kom att dominera den beridna militärtaktiken i Europa under flera århundraden och direkt influera denna stridskonsts utveckling under renässansen. Den härrörde i nedstigande led till ryttarfolken mongoler, hunner och tatarer, som från Asien invaderat Europa under tidig medeltid. Traditionerna nådde Polen under 1400-talet från Ungern och Serbien. Härifrån utvecklades sedan olika varianter av lätt och tungt kavalleri med benämningar som husarer, kyrassiärer eller ulaner. Vid tiden för Kirkholm var det mest effektiva polska kavalleriet också det för fienden mest legendomspunna och skrämmande – de bevingade husarerna.

Enbart husaria på polska, eftersom de betraktades av polackerna som enbart polska husarer och inget annat. De är att militärhistoriskt betrakta som tunga husarer, vilket är en motsägelse, eftersom husarer traditionellt var lätt kavalleri, d.v.s. enbart blanka vapen, värja, senare sabel, även pistol. Tungt kavalleri använde lansen som huvudvapen, senare även karbiner. Lansen var också de bevingade husarernas kännemärke, förutom de stora, vingliknande plymer de bar i ryggen på sina polerade harnesk. Dessa utsmyckningar kan ha varit ett direkt asiatiskt arv, eftersom de vid samma tid även prydde t.ex. japanskt kavalleri – även infanteri – på andra sidan jordklotet. De var yrkessoldater, polacker, litauer, tyskar, ukrainare, stolta, väldrillade och fullständigt hänsynslösa i strid, ledda av unga, hungriga adelsmän som sökte smak av blod och ära. De var i princip obesegrade på slagfälten, taktiskt respektlösa i det att de ofta agerade självständigt, utan understöd, med sina snabba, häftiga och dödliga framstötar – och så var de borta igen.


Man möttes vid byn Yxkull – dagens Ikskile – efter det att svenskarna marscherat hela natten från Riga i hällande regn. Karl IX hade för avsikt att försöka slå polackerna snabbast möjligt, eftersom de var så få till antalet. På morgonen den 27 september lät han omedelbart ställa upp sin här på en höjd i full slagordning. Hans ställföreträdare, Anders Lennartsson, manade den blivande kungen att stilla sin iver, hans trupper var utmattade och polackerna kunde inte bara ge sig iväg, de var inklämda mellan de svenske och floden. På ytan såg allt bra ut, om Karl kunde hålla ihop sina linjer kunde man nog slå tillbaka det polska rytteriet. På dessa argument svarade Karl med att undra om Lennartsson blivit feg på sistone.

Chodkiewicz i sin tur försökte få den svenska klumpen uppe på höjden att manövrera. Hans taktik var densamma som alltid, få den större massan att agera, därmed bryta sina formeringar och därpå öppna upp för hans rytteri att bryta in. Han försökte flera gånger att hetsa svenskarna att anfalla, utan framgång. De svenska knektarna på höjden, samtliga bondpojkar från landet, de flesta hade knappt varit utanför hemsocknen, förundrades över de ståtliga polska ryttarna som red av och an, med sina blanka rustningar och fladdrande plymer. De såg ruskiga ut, men samtidigt kunde de ju se att de mycket färre än de själva, så det skulle nog gå bra. Mitt på dagen kunde alla följa hur några hundra ryttare närmade sig västerifrån på andra sidan floden. Det var hertigen av Kurland, Fredrik Kettler, son till Gotthard Kettler – ibland benämnd med ett von – den allra siste mästaren av den livländska ordern och förste hertig över Kurland och Semgallen. De hade kommit för att förstärka Chodkiewicz, men då de inte kunde finna ett lämpligt vadställe i direkt anslutning till det kommande slagfältet, valde Fredrik att simma över med sin styrka. Denna manöver måste ha missuppfattats av Karl som inledningen till en reträtt av polackerna, varpå han kommenderade anfall.

Chodkiewicz

Det polska infanteriet började omedelbart beskjuta svenskarna, samtidigt som general Wincenty Wojnas satte sina husarer i rörelse mot dem. Detta fick det svenska infanteriet att göra halt. Karls högerflygel attackerades av husarerna, som gick hårt åt det lilla svenska kavalleriet. Även den vänstra flygeln tog stryk av polskt rytteri. Trots förstärkningar till det svenska kavalleriet, bröt de formeringen och flydde. Hela den svenska hären kollapsade under de aggressiva attackerna från husarerna, som med sina lansar massakrerade det svenska infanteriet i långa rader. Karl och hans närmaste blev överrumplade av polackernas snabbhet och tvingades fäkta sig loss, varpå hertigen sårades i huvudet av ett svärdshugg. Man flydde, det fanns inget annat att göra. Efter fyra timmars strid var den svenska hären nergjord. Närmare 8 000 man saknades efter slaget, de var antingen döda, sårade eller försvunna. Chodkiewicz kunde räkna upp ca 300 förluster på sin sida, kanske 100 stupade.

Karl IX flydde över Östersjön för att slicka sina sår. Sigismund kunde trots de militära framgångarna inte kapitalisera på vinsterna. Hans riksdag nekade honom pengar och han kunde inte betala soldaterna. Det innebar att Karl fick anstånd, trots det fruktansvärda nederlaget vid Kirkholm. Långsamt tynade Sigismunds ambitioner på den svenska kronan bort. Kriget fortsatte, det kom till sist att leda till svensk seger och Livland föll i Sveriges händer. Riga blev Sveriges största stad.

Slaget vid Kirkholm

Kung Karl IX regerade i sitt ämbete i endast sju år innan han avled 1611. Kriget i Baltikum pågick fortfarande när hans son Gustav II Adolf tog över kronan. Många gånger hade han hört sin far beskriva slaget vid Kirkholm och berätta om de fruktansvärda bevingade husarerna. Kriget hade lärt den svenska armén en läxa och Gustav Adolf tog fasta på detta när han kommenderade uppsättandet av nya taktiska direktiv åt dem. Det var inte längre kvantiteten som gällde, utan kvaliteten. Kavalleriet reformerades, blev mera rörligt, lätthanterligt, med blanka vapen som främsta medel. Kirkholm skapade en revolution bland de svenske och göra dem till de mest fruktade soldaterna i Europa.


Det skedde lagom till Sveriges stormaktsäventyr, som skulle råda i 100 år.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar