torsdag 11 december 2014

Buster Keatons räd


Det var knappast ett huvudnummer i den färgstarka och explosiva historia som var det amerikanska inbördeskriget, men The Great Locomotive Chase, eller Andrew’s Raid, som den också kallades, blev en av de mest minnesvärda tilldragelserna. Detta mycket tack vare den spelfilm som Buster Keaton initierade som sin stora produktion sextiofyra år senare – The General.

Den verkliga händelsen utspelade sig i april 1862 i norra Georgia. Generalmajor Ormsby M. Mitchell, chef för de federala trupperna i mellersta Tennessee, hade en idé om att ta Chattanooga, via Huntsville, Alabama. Chattanooga var en viktig trafikknutpunkt vid den tiden, med sitt läge invid sjöarna Chickamauga och Nickajack, samt Tennesseefloden, både för transporter över vatten och via järnväg. Om Mitchell kunde blockera sydstaternas framkomlighet per järnväg från Atlanta i sydost, kunde han ta Chattanooga, som annars låg utom räckhåll för hans begränsade trupper. Om så skedde skulle den federala armén ha underhållslinjerna öppna från Nashville i väster, där deras stora depåer låg.


Planen var att utföra en både vågad och fräck räd, via järnväg. Idén hade kläckts av en viss James J. Andrews, en handelsman från Kentucky, som ibland uppträdde som underhållare, samt gjorde tjänst åt den federala armén som spejare, även spion. Målsättningen var att under förklädnad till civilister, sända ett team soldater att sabotera Western & Atlantic Railroad mellan Atlanta och Chattanooga, så att järnvägen renderades obruklig under överskådlig tid. General Mitchell accepterade planen och ett tjugotal handplockade soldater ur tre närvarande infanteriregementen från Ohio togs ut och ställdes under Andrews ledning. En av dessa soldater var en sergeant William Pettinger från Knoxville, som skulle dokumentera händelserna i en memoarbok.

Pettingers bok, Daring and Suffering, a History of the Great Railroad Adventures*, fångades upp i mitten av 1920-talet av Hollywood genom stjärnan Buster Keaton. Keaton var vid den här tiden på toppen av sin filmkarriär. Vid sidan av Charles Chaplin var han den ledande producenten av komedi på film**. Den film han nu ämnade göra skulle bli hans största någonsin, en komplett actionkomedi i långfilmsformat med omfattande tekniska effekter. Den skulle bli dyr för sin tid, hela 750 000 dollar, men Joseph Schenk på filmbolaget Metro*** hostade upp slantarna, under nogsamt överseende från Irving Thalberg på MGM. Så pass var Keatons inflytande när det begav sig, man lyssnade på hans vilja. Filmens titel: The General. Distribuerade gjorde United Artists.

General Mitchell

Buster Keaton spelar i filmen Johnnie Gray****, lokförare på Western & Atlantic Railroad, som försöker enrollera sig i sydstatens Georgias armé, eftersom hans käresta, Annabelle (Marion Mack), kräver en krigare till äkta man nu när kriget är ett faktum. Armén vill dock inte ha honom eftersom han är lokförare. Hans plats i kriget är trygg på sin andra stora kärlek i livet, lokomotivet The General. Så, Johnnie sätter sig på drivaxlarna till de stora hjulen på sin häst av stål och funderar nedslagen på sitt öde, medan Annabelle svärmar för officerarna. Långsamt rör sig loket framåt och den lille mannen åker upp och ner på axeln innan han försvinner in i en tunnel. En lika klassisk som briljant scen, men fullständigt livsfarlig. Hade de stora drivhjulen slirat, vilket hände ofta, kunde Keaton enkelt ha dödats.

Tillbaka i verklighetens händelser: Andrews och hans män splittrade upp sig i mindre grupper innan de diskret tog sig in i Georgia och bakom fiendens linjer. De återsamlades i staden Marietta, 16 mil söder om Chattanooga, den 11 april 1862. De var alla beväpnade, vilket inte alls skapade någon uppmärksamhet vid den här tiden då alla var beredda på strid. Räden igångsattes dagen efter, den 12: e, när morgontåget från Atlanta, draget av loket General, stannade i Big Shanty för lunchuppehåll för passagerarna. Andrews & Co. bordade tågsetet och tog det i besittning under vapenhot. Man kopplade loss alla vagnar utom den första. Nu var det tänkt att man skulle ta sig norrut mot Chattanooga och förstöra spår och växlar på väg tillbaka till tryggheten igen.


I filmen kallas Andrews för kapten Anderson och spelas av Glen Cavender, en ofta förekommande s.k. heavy i dåtidens Hollywood. Anderson och hans män tar även de The General från lokförare Johnnie när tåget gör ett uppehåll. De får även med sig Annabelle, av misstag visserligen, men den ondskefulle Anderson tycks se henne som en bonus. Johnnie tar desperat upp förföljandet, först till fots, därefter med en handdressin och en cykel i förhoppningen att kunna larma sydstatsarmén.

The General spelades in i sin helhet i delstaten Oregon. Man gjorde ingående research i Georgia, men man kunde inte få ihop de nödvändiga tågseten med befintliga järnvägsspår. Buster Keaton, som även regisserade tillsammans med den krediterade regissören Clyde Bruckman, var petig med det autentiska i sin produktion. Genom att ta inspelningen till Oregon hittade man inte bara en avsomnad industrijärnväg vid sidan av, med flera tillgängliga lok och vagnar, dessutom hade själva delstaten knappast förändrats sedan inbördeskrigets dagar. Hela landsbygden i Oregon var som en enda stor tidskapsel. Detta bidrog mycket till att ge Så går det till i krig, som blev den svenska titeln, ett gediget, realistiskt utseende. Det var som om man lyckades få kamerorna tillbaka till krigets verklighet.


De som 1862 tog upp jakten på Generalen var tågets konduktör, William A. Fuller, samt två frivilliga passagerare. De tog sig inledningsvis huvudsakligen fram till fots, då hastigheten på dåtidens tåg var sällan mer än 20 km/tim. Topografin i Georgia var dessutom kuperad, med många uppförsbackar där loket tappade ytterligare fart. Utöver detta var ju Andrews och hans folk även tvungna att ideligen stanna för att ställa till med djävulskap utefter spåret. Vid några tillfällen hann förföljarna ikapp och skottväxling utbröt. Fuller var hela tiden hack i häl, han kom att ta sammanlagt tre olika tåg till sin hjälp, lok som stod på sidospår i väntan på att Generalen skulle passera.

Andrews uppdrag, att förstöra järnvägsspåret, var betydligt svårare än man anat. Hade han rådfrågat järnvägsfolk hade de säkert avrått honom från hela expeditionen. Han visste inget i ämnet och saknade kunnigt folk med sig. Inte heller hade de tillräckligt med verktyg med sig, eller dynamit för den delen. Dessutom, sabotörerna åkte med ett tåg i reguljär trafik på enspårig järnväg. Det enda sättet för dem att komma framåt var att hålla tidtabellen, annars hotades de av att blockeras vid nästa station eller rangergård av nya tågset. Det fanns helt enkelt inte tid till att utföra ett ordentligt sabotagearbete, vilket Fullers framgångsrika förföljande tydligt visade.

James J. Andrews
I filmens värld behövde man inte ta sådana hänsyn. Johnnie loket Texas vid en station och tanken är att han skall dra en medhavd trupp soldater på s.k. flatcars, godsvagnar utan väggar och tak. Han glömmer dock att koppla ihop dem med loket, så han åker ensam efter sabotörerna och kidnapparna. Kapten Anderson och hans mannar gör nu allt för att hindra sin förföljare, i tron att det är fullt med soldater där bakom. Johnnie är dock en förstklassig lokförare och stuntman, så han klarar biffen med otaliga krumbukter. Jakten går definitivt snabbare än 20 km/tim. Plötsligt finner han sig omgiven av stora ansamlingar av federala trupper, på väg söderut för att attackera Chattanooga. Soldaterna känner dock inte till vad som pågår på spåret så Johnnie fortsätter jakten.

I verkliga livet var det största problemet för Andrews, även det baserat på okunskap, att de federala styrkornas rörelse söderut hade larmat sydstatsarmén. Särskilda beredskapsrutiner för järnvägen sattes nu i verket. Man började tömma Chattanooga på lok, vagnar, materiell och folk, för att hindra dem att falla i fiendens händer. Order sändes med telegraf utmed linjen söderut, som gav dessa tågset högsta prioritet på spåret. Andrews gäng klippte telegraflinjerna söder om sig och så länge mötande stationsinspektörer inte fått sina order från Chattanooga, så kunde de bluffa sig igenom vid de nödvändiga vattenpåfyllningarna. De stötte dock på patrull vid Kingston, elva mil från Chattanooga, där ett lok med röd flagg stod i vägen. Där fanns även en stor samling rallare. Stinsen i Kingston nekade Andrews att passera, han hade sina order. Söderifrån kom samtidigt Fuller med besked om de nytillkomna männens verkliga identitet.

Johnnie och Annabelle

Nordstatarna övervägde att ta det blockerande loket, Yonah, i besittning för att spåra ur det. Det hade i så fall löst deras uppdrag nästan fullt ut, då ett urspårat tåg kunde hindra järnvägen i upp till en vecka. Man övervägde att övermanna de obeväpnade rallarna, men deras stora antal gjorde att Andrews bedömde det som allt för riskabelt. Han var rädd för att en eventuell eldgivningen skulle larma grannskapet. Under tiden närmade sig Fuller ombord på loket Texas, som han backade sig fram i.

När filmlaboratoriet underexponerade de kommande scenerna i The General, d.v.s. mörkret föll i handlingen, har Johnnie parkerat loket Texas på ett avsides, mycket passande sidospår i ett skogsparti. Han smyger därefter fram till det hus där kapten Anderson och den federala generalstaben konfererar – där hålls också Annabelle. Efter många om och men – stackars Annabelle är inte världens klipskaste flicka – lyckas i alla fall Johnnie att lösgöra henne från den omedelbara fångenskapen. De flyr in i skogen. Nästa morgon når de en rangergård där den federala armén är i full gång med krigsförberedelserna. Där, mitt i alltihop, står hans lok, The General. Johnnie bestämmer sig för att ta tillbaka vad som är hans och köra hem till Chattanooga, med flickan i famn.


I Kingston, 1862, lyckades till sist Andrews, som var en resursstark person, att bluffa personalen på Yonah att gå in i stationshuset, varpå de nu tog över detta lok. Färden fortsatte därmed åter norrut, samtidigt som Fuller nådde Kingston. Det är först nu han och hans två medhjälpare fick militär hjälp då dussintals soldater bordade hans tåg. I trakten av samhället Ringgold, idag en förort till Chattanooga, tog veden och vattnet slut för Andrews. Männen lämnade då järnvägen för att försöka ta sig tillbaka till de egna genom skogen. Inom två veckor skulle samtliga ha fångats in av antingen armén eller polisen. General Mitchells plan gick inte att genomföra, trots några lyckade militära framstötar. Chattanooga var räddat för ytterligare en tid framöver.

I filmen blir jakten tillbaka mot Chattanooga betydligt mer händelserik än verkligheten för Johnnie och Annabelle. De når till sist de egna trupperna vid bron över den fiktiva Rock River och kan varna för den annalkande faran. Sydstatarna grupperar sig och en våldsam strid tar vid, iscensatt 1926 av Oregons National Guard. Johnnie deltar i striden på sitt eget lilla vis, men Chattanooga är trots det räddat. Väl tillbaka blir Johnnie belönad för sitt mod, han rekryteras till armén som transportofficer och Annabelle vet inte hur hon skall vara mer imponerad av sin man. De får varandra till sist.


Verklighetens slut var betydligt mer tragiskt och fick därför inte plats i filmens handling. Samtliga medlemmar av Andrew’s Raid åtalades för spioneri och sabotage. Sju av sabotörerna, inklusive Andrews, avrättades genom hängning. Hela 18 stycken av dem erhöll Medal of Honor av president Abraham Lincoln, en av dem var sergeant Pettinger, som senare utväxlades av nordstatsarmén och avslutade kriget som löjtnant. Andrews fick trorts sin ledande ställning ingen postum medalj, eftersom han var civilist.

För Buster Keaton blev The General något av en katastrof. I slutet av 1920-talet var stumfilmen på väg ut och en hel långfilm med den tekniken togs inte emot med någon större entusiasm. The General hade svårigheter på biograferna och drog inte in mer än lite drygt en miljon dollar, vilket innebar allt för små marginaler för produktionsbolaget. Filmen hamnade i glömska och Keaton belades med restriktioner i sitt nya kontrakt med MGM, han förlorade sin rörelsefrihet. Till skillnad från Chaplin kunde han heller inte kapitalisera på ljudfilmen, utan blev allt mer en föredetting. Han gjorde små cameoroller i olika filmer och på 1950-talet blev det en del TV. Han avled 1966, 71 år gammal, nästan helt bortglömd.


Det har istället blivit på senare tid som The General fått en renässans, för hur det än var, filmen hade förblivit känd internt i filmkretsar. Idag är den restaurerad och hyllad som det mästerverk den är. The General är en milstolpe i filmhistorien, den utgör ett av de tydligaste exemplen på stumfilmens zenit, när den tekniken nått sin absoluta topp. Ljudfilmen innebar tillfälligt en tillbakagång p.g.a. dess mycket otympliga teknik, medan The General var närmast flyhänt och före sin tid. Dess actionscener per järnväg har kopierats tusentals gånger, senast i James Bondfilmen Skyfall, 2012. Hela två kompletta tågset ramponerades i The General, först en massiv urspårning och så the grand finale, då man sprängde en hel bro med ett tåg på. Det gjordes endast en ytterligare gång i filmhistorien, i Bron över floden Kwai, 1952. Internationellt har The General placerats på listan över de 100 mest betydelsefulla filmerna i historien.

1956 producerade Walt Disney en film, The Great Locomotive Chase, i regi av Francis D. Lyon. Handlingen har nu, tidsenligt, fokus på den federala sidans gärning. Fess Parker spelar James J. Andrews och Jeffrey Hunter gör William A. Hunter.


* Utgiven i flera utvecklade versioner och namn mellan åren 1863 och 1882.

** Medan Chaplin börjat nosa på drama, stod Keaton kvar vid komedin. I mångt och mycket var Keaton bättre i sin genre än sin konkurrent, åtminstone slapp man det vemod som Chaplin ofta fyllde sina filmer med. Keatons everyday man vädjade aldrig till publikens medömkan, som den lille mannen med plommonstopet och käppen alltid gjorde. Keatons karaktär bara reste sig upp och fortsatte framåt, fullständigt oberörd. Han var på så sätt Amerika personifierad, åtminstone under den tid som var hans glansdagar.

*** Metro Goldwyn Mayer, MGM, hade bildats två år tidigare, 1924.


**** Namnet anspelar på karaktärens tillhörighet till Sydstaterna – Johnnie/Johnny Reb, Gray/uniformen. Vid den här tiden var det inga problem alls att framställa sydstatare som hjältar. Tvärtom, det var ett uttryck för frihet och uppror, viktiga ingredienser för skapande människor. Sett ur den aspekten kom The General mitt emellan Birth of a Nation 1915 och Gone With the Wind 1939.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar